Inleder med en summering:
- Boende: Tält i stadens park med dusch i närliggande tennishall. Toaletten användes även av Travemünde-veckans besökare så den blev snabbt full, Gångavstånd till allt.
- Väder: Varma dagar, minimalt med regn.
- Antal seglade timmar: 26
- Antal race: 18
- Resultat: 14-16-20-14-(26)-18-19-24-23-22-19-17-13-16-16-19-8-11. Plats 18 av 32.
Se samtliga resultat här!
Inresan mot Travemünde hamn var lika spännande som överraskande. Klockan var halv elva på förmiddagen när vi stod ett antal meter över havet på TT-Lines färja ”Robin Hood” och från ovan studerade kappseglingar som pågick på Lübeck Bay. Strax därefter hamnade vi i den trånga farleden, som egentligen är en flod med namnet Trave, som går igenom Travemünde. Obegripligt nog fick den stora färjan också plats där bland alla andra båtar som var på väg. Vi passerade bryggor och småbåtar, stora segelbåtar, mindre passagerarfärjor och flera stora skutor seglades eller låg förtöjda.
Iläggningsrampen
På land var det ett myller av aktiviteter. Vart man än tittade flanerade människor på strandvägen, det var stora tält och försäljningsstånd, caféer och restauranger. En doft av sött och grill låg i luften. Vi passerade ett mindre grönområde och precis där snurrade pariserhjulet ”Mon Amour”. Så häftigt! Vi körde av färjan och letade oss bort till området där båten skulle ligga under veckan. GPS:en ledde oss genom ganska fashionabla områden och det kändes inte som om vi kommit till den stora, tyska, opersonliga industristaden som jag i mitt huvud trodde att vi var på väg till när vi lämnade Trelleborg. Vägarna i området, som var kantade av idel stora stenhus, blev allt mindre och puttrigare och vår transport kändes både ful och groteskt stor på deras små gator. Vi kom allt närmare slutdestinationen i GPS:en.
Det var precis vid pariserhjulet som alla F16 skulle ha sin uppställningsplats. Det var precis där vi skulle tillbringa sju dagar och det var precis där vi bildade en social arena bland belgare, nederländare, tyskar, fransmän, luxenburgare, österrikare och schweizare. Den yngste deltagaren, endast 12 år, har redan seglat F16 i två år och katamaran sedan sju års ålder. Hans gast var tvåfaldig världsmästare på F18. Äldst var bröderna Sach, 55+ och världsmästare i F18. Mellan yngst och äldst fanns en hel del ungdomar, mixade besättningar, par som aldrig seglat ihop, par som tränat och tävlat mycket samt en i mina ögon riktig världsmästare. Han kom från Nederländerna och seglade ensam, så kallad ”singelhanded”. Det märkvärdiga med honom var att han faktiskt också var singelhanded. Hans vänstra arm och hand var helt förlamade så han seglade med höger arm och munnen. En fantastisk prestation. Han blev för övrigt vår tältgranne visade det sig, men honom pratade man inte ihjäl sig med.
Travemünde, som först bara var en befästning på 1200-talet, tillhör Lübeck. Befästningen blev så småningom en stad 1317 och har varit en badort sedan 1802 och några år senare revs befästningen. Travemünde är visserligen Tysklands största färjehamn på Östersjön men bergis den enda hamnen där färjorna måste backa in eftersom floden Trave är så smal. Fyren som står precis vid inloppet är den äldsta på tyska Östersjökusten.
En tradition som staden har, är den årliga Travemündeveckan. Den är fylld av seglingsrace, mediabevakning och andra aktiviteter på dagtid samt musik, fest, matos och fyrverkeri på kvällstid. Ett riktigt jippo och och en stor publikmagnet. Varje dag strömmade det folk till platsen, det var kring två miljoner besökare under denna vecka som i år var den 124:e Travemündeveckan. Det hela påminner lite om Stockholms vattenfestival. Valfria happenings för avslappnade människor som bara vill uppleva och umgås. Här är en video, filmad av en privatperson, som bland annat tagit med kameran upp i pariserhjulet. På filmen ser man Lübeck Bay, inloppet och floden Trave, fartyget Passat, den lilla hamnen och färjehamnen. Man ser TV-skärmen som följer racen, lite stadsmiljö och den stora parkeringsplatsen. Kameran passerar gräset där F16 är uppställda så Kattresan plus trailern syns flera gånger (4:43 och 4:55 ;)) Bortom parkeringsplatserna låg campingen i anslutning till en stor härlig park som delades av en fantastiskt pampig allé. Varsågod! En sexminuterstur i pariserhjulet Mon Amour som ger en överskådlig bild av Trave:
Det var varmt, för att inte säga hett, 28 grader. En bikinitopp och shorts var på tok för tungt klätt. Vi ställde trailern och båten precis framför pariserhjulet som spelade tyska schlagers, rock, dansband och hissmusik om vartannat. Kvart över tre var båten riggad och klar, vi hade ätit vår första crépe, druckit vår första weissbier och därefter hittade vi upp en perfekt plats för tältet under ett stort träd. Vi slet som djur i värmen med att bära alla tillbehör från bilen på parkeringsplatsen till tältet men ”pjooo”, plötsligt var vi installerade.
På kvällen var vi alla inbjudna till segelfartyget ”Passat” på middag. Halv åtta samlade Antoine – en av arrangörerna – oss vid personfärjan som skulle ta oss över till andra sidan där Passat ligger. Ett otroligt vackert och välskött fartyg.
Antoine i vitt
I mitten av 1800-talet köpte hatt-tillverkaren Ferdinand Laeisz son Carl ett fartyg och döpte det efter hustruns smeknamn ”Pudel”. Därefter hade alla fartyg i P-line ett namn som började på ”P”, som exempelvis Pommern. Fartygen byggdes för hastighet och fick snart ett rykte om sig att vara punktliga och tillförlitliga. Fartyget Preussen kunde segla snabbare än 18 knop och rederiet fick smeknamnet ”Flying P-line”. Rederi Laeisz var ett av Hamburg största rederier och var känt för sina moderna och välrustade fartyg, de hade några av de största segelfartyg som någonsin byggts. De var femmastade och hörde till de första att ordna regelbunden linjetrafik över oceanerna. Men det var ett tungt arbete för besättningen.
Passat är ett exempel på de lite mindre och fyrmastade fartygen som sedan började byggas i Hamburg och hennes jungfrufärd gick mot Cap Horn 1911. Hon var krigsskadestånd efter första världskriget men köptes tillbaka av familjen Laeisz för 13000 pund. Hon användes för spannmålshandel mellan Australien och Europa och såldes senare till Finland. 1944 tjänade hon liksom Pommern, som förrådsfartyg i Stockholm men såldes så småningom tillsammans Pamir, även det ett P-linefartyg, till Belgien. När fartygen användes till godstrafik mellan Europa och Sydamerika, sjönk Pamir i storm mitt ute på Atlanten. Passat höll på att gå samma öde till mötes. Senare köptes hon av Lübeck 1959 och är idag ett museifartyg och vandrarhem. Passat är en av de sista överlevande segelfartygen och 2005 stoltserade hon som motiv på ett frimärke.
På Passat bjöds vi på en välkomstdrink och därefter en mycket god buffé, ni vet en sån där buffé då man inte alls vet vad man lägger på tallriken men allt är sagolikt gott. Det var fri bar hela kvällen, liveframträdande à la 70-tal med funk, soul och disco, så himla bra och dans för den som orkade, ville, vågade. Vi träffade och fick bra kontakt med Luxenburgarna Peter och Vincent och även två killar från Schweiz; Andreas och Käser. En fin uppstartskväll, från och med nästa morgon började allvaret… först ut med ett Tune Up race!
Peter & Vincent
Andreas & Käser
Alla seglare… bara F16 med sina 32 båtar, alltså drygt 60 personer bildade ett stort gäng tillsammans med lite anhöriga, coacher med mera. Men det var andra seglare där också, exempelvis fler katamaranklasser, faktiskt sju klasser till; A-kattor, F18, Tornado, Hobie Tiger, Wild Cat, Hobie Dragoon och Hobie 14. Därtill var det tretton klasser med andra jollar och kölbåtar. Även om alla inte seglade samma dagar och det var åtta banor att köra på, så visst var det ett stort arrangemang. Det blev trångt i bukten.
Tune Up race: Vår första natt i tältet bestod till övervägande del av partyljud, skrik och prat, musik från minst tre olika källor som bildade en musikmix som bara inte borde finnas. Det var trafik, biltutor, utryckningssirener och fyllerop. Vid ett par tillfällen skälvde hela sänghalmen av färjornas motorljud som färdades från Travefloden, genom marken i festivalområdet, under parkeringen, förbi vägen för att sen nå fram till tältplatsen. Men vi sov gott mellan varven ändå. Det var så mysigt.
Vi åt en frulle i stan medan vi studerade de nio olika banorna som kunde gälla för veckan. Nio?! Hur skulle vi komma ihåg dem? Vi klippte ned papperet i mindre lappar och la ned i en vattentät plastficka för att ha ombord. Nåväl det slutade med att endast två banor skulle gälla oss, puh! Det var dags att preparera oss inför den första seglingen. Då började utropen: ”This is a message to all sailors… No sailing is permitted. Do not leave the harbour until next announcement at 12 o´clock”… ”…at 1 o´clock”, ”…at 2 o´clock”. Ingen vind.
Klockan 15 var det plötsligt dags och meddelandet kom helt plötsligt och man hade bara en timme på sig att rigga, klä på sig, komma ned från rampen OCH hinna ut till rätt bana innan startsignalen gick. Paniiik och bråttom bråttom. Till pariserhjulets toner av ”Tutti Frutti”, Little Richards rock n´rollhit från 1955, riggade vi på nolltid. Denna dag var F18 med på vår bana men startade före oss. Det var lång väntan och när deras femminutersstart var tutad, tjuvstartade de och en ny lång väntan startade. Dåligt med vind, seeeegt. Till slut kom alla F16 iväg och vi fick till en bra start, riktigt bra faktiskt, och vi körde på under ett varv men plötsligt var kryssbojen borta, vi spanade och spanade och såg den till slut i rörelse bakom en RIB… vaaaad? Banomläggning mitt i ett race, alltså sånt händer väl bara på Wildwind, i Grekland? Då gav vi upp eftersom vi insåg att det skulle bli ny, lång väntan. Vi återvände till hamnen och en halvtimme senare bröt de racet.
På kvällen var det en öppningsceremoni i amfitetern då alla nationer som deltog i alla klasser välkomnades. Det var så rart att höra; ”welcome to Sweden” och veta att det verkligen bara var SWE 249 som välkomnades här. Därefter var det skippers meeting och sen mat på egen hand. Pizza for the skipper and Caesarsallad for the crew. The swedes… imorrn gäller det!
Måndag racedag 1 (och bröllopsdag 3 :)): Klockan ringde i tältet 07.30 och vi gick direkt till båten, tog av kapellet och hissade focken. Vid start kl 11, gäller att vara i vattnet 9.45 eftersom Alfabanan låg nästan längst ut och vinden var svag. ”Stay in the harbour”-meddelandet sänkte vårt tempo och vi gick till café Marleen och åt en ordentlig frukost.
När vi var tillbaka på gräset, sökte vi upp infotavlan och såg att vi var uppsatta på ett showrace i hamnen eftermiddagen dagen efter. What!? Det ville vi väl inte? Trångt, kollisionsrisk, fartyg och färjor…? Racet gällde bara 16 båtar och alla, men inte vi, hade slängt sig på anmälningslistan. Även Luxenburgarna var uppskrivna, de ville väl ha varje nation representerad och i dessa nationer fanns inte mycket att välja på. Jaja, vi bestämde oss för att avvakta och se vad vi känner då. Lite kul är det ju att visa upp sig, med en speaker som följer racet, publik på nära håll samt ett första och andra pris i form av en Ipad-mini…
Det blev race från klockan 13 denna första racedag och startklockan trimmades in. Fyra race med respektive vindstyrkor 5, 7, 9, 11 knop. Det blåste alltså upp ju längre vi höll på. I ett race trasslade gennakergajan in sig i skrovet så precis efter läbojen fick jag ta mig ut på skrovet och dra detta rätt. En hel del annat stressrelaterat tjafs fanns med ombord i form av trassel och fibbel men det var ingenting mot det tyska team som brakade rakt in i ett nederländskt team så deras egen båt fick ett handbollsstort hål i babords skrov. Vad de skrek och med vilken kraft de krockade mitt framför ögonen på oss vid läbojen. Läskigt. Med serien 14, 16, 20, 14 placerade vi oss på en sjuttonde plats efter första dagens race. Supernöjda!
Väl tillbaka riggade vi av, tog en snabb dusch och färjan över till Passat där vi återigen blev bjudna på en fantastisk buffé. Alltså ännu bättre! Små plockrätter på cocktailpinne. Som vi åt! Vadå prata och umgås? Vi var superhungriga. Fri bar igen, vilket vi även denna gång var rätt dåliga på att nyttja. En öl eller två, sen var det bra. Vi och Luxenburgarna gjorde sällskap tillbaka med färjan och gick på en bar sedan på vår sida av Travefloden.
Tisdag racedag 2: Frukost på Marleen idag igen men vår rara servitris jobbar så evinnerligt långsamt att vi fick avbryta efter kaffet och juicen för att gå på skepparmöte i sailcenter. Idag skulle alla ha varsin transponder med sig ombord, vi skulle köra på SAP Media Race Course, den banan som gick närmast land och följas där på en stor widescreen. Det skulle dessutom finnas TV-team på vattnet och en radiostyrd kamera skulle sväva över hela härligheten vid start. Allt detta fick vi information om innan vi kunde återgå till Marleen, det vill säga till flingorna och mjölken, frukten och brödet.
När vi satt där och åt gick tre rakryggade, lagom muskulösa män förbi, klädda i exakt likadana kläder. De hade grova kängor, vita strumpor, röda shorts, vit T-shirt och över den en röd sportig flytväst och slutligen en röd keps på huvudet. Jag frågade Skipper vad han trodde att de hade för problem, varpå han snabbt neutraliserade mina funderingar (vilket sannerligen behövdes här) med ordet ”sjöräddningen”. Jaha, klart det var!
Klockan 13 gick första starten och vindstyrkorna var för de respektive racen 12, 13, 16 knop med upp till 20 knop i byarna. Lägg därtill vågor på cirka 1-2 meter. Den kombinationen ledde till fler kapsejsningar än vi hann räkna och diverse haverier av olika slag. Endast 19 båtar fullföljde alla tre race och SWE 249 var en av dem. Vi gjorde bra starter, även om vi inte var den vassaste kniven i lådan och uppe vid kryssmärket där farten låg upp emot 19 knop, gjorde vi fler konster än vi trodde var möjliga. Vid ett tillfälle hade vi båda hamnat utanför båten, med vatten upp över huvudena och nästa sekund var vi uppe på båten, skotade hem och körde på.
Jag vet att jag i sista racet tänkte; ”Nu har jurybåtar och säkerhetsbåtar sett alla våra konster vid kryssbojen” men jag visste inte då hur fel jag hade. I tredje och sista racet när vi bara skulle ha ett par ben kvar att gå och jag höll på att sätta gennakern, styrde skipper till så häftigt att jag tappade balansen och föll snabbt och handlöst över bord. Jag höll ett stadigt grepp om tackline så länge jag orkade, därefter var det huvudet ned i Östersjön. Något höll ett fast grepp om ena foten ett tag medan jag draggades efter, innan jag helt tappade kontakten med båten. Och!! Gissa vilka som kom då? Röda kepsar, röda shorts och röd flytväst. Mina Barbiekillar räddade mig och puttade i mig igen precis intill SWE 249, upp… skota hem… i mål! På grund av denna incident tappade vi två placeringar men vi fullföljde i allafall. Med serien 26, 18, 19 placerade vi oss nu på en artonde plats. Så här såg det ut enligt SAP:
Det var alltså denna dag vi var uppskrivna på det så kallade showracet i hamnen och det ena teamet efter det andra tackade nej, så även vi, men elva båtar ställde ändå upp. Vi tittade på racet och tog sen en promenad till Supermarket och handlade frukost. Därefter tryckte vi varsin tröja med texten ”SWE 249” på och åt en hamburgermiddag ackompanjerad av mousserat vin, utanför tältet medan vi laddade våra tekniska prylar i elskåpet på området. That was a day!
Onsdag racedag 3: Klockan ringde 7.30 och vi åt vår frukost vid tältet. Mörkt bröd med honung, hårt bröd med kaviar, fruktcocktail, icecoffee, juice och varsin banan. Det smakade inte hallon kan vi avslöja. Men livet lekte och en stor god sol sken över oss på många sätt hela tiden. Vi hade lite olika mål med resan som i sig in inte kändes alldeles självklar. Vi önskade många träningstillfällen med många båtar av samma klass. Vi hoppades innerligt att vindförhållandena skulle vara så pass att vi skulle klara av dem. Att vi skulle orka igenom alla race, att båten skulle hålla och att vi helst inte skulle komma sist. Inga chansningar, inga kollisioner. Dessutom med tidigare erfarenheter från Tyskland, som ett litet regnigt getstinkande område i världen, önskade vi en bra camping och schysst campingväder. Hittills hade vi fått allt!
Ett par från Nederländerna; Pim och Marlene, som också körde Viper och som vi börjat prata med om riggning, tipsade oss om att luta masten bakåt och skruva på diamantstaget i masten. Så det gjorde vi samt ställde om vantstagen innan vi lämnade rampen och tog oss ner i vattnet. Vi lyckade lämna Trave precis innan tre färjor skulle passera. På en gång kändes båten mycket neutralare och lugnare, liksom stadigare. Idag gick starten klockan 11 och vi körde fyra race, det första endast två varv på banan medan de andra kördes tre varv. Vindstyrkorna var för de respektive racen 12, 13, 14, 15 knop. I det sista racet var vågorna lika höga som igår och kapsejsningarna började igen.
Vi var tillbaka i hamnen igen vid 15 och så fort vi riggat av båten och oss själva, var det som rena julaftonen att gå bort till sailingcenter och kolla resultattavlan. Man har verkligen ingen aning om hur det har gått, det är omöjligt att veta hur de andra kört, vilka som kapsejsat och kanske tvingats avbryta sina race. Med serien 24, 23, 22, 19 placerade vi oss nu på en nittonde plats. Helt ärligt trodde vi nog att vi passerat en bit över 20:e plats, så vi blev glatt överraskade. På eftermiddagen tittade vi när Hobie Tiger körde sitt showrace i hamnen och middagen var återigen en bjudmiddag, denna gång ihop med Tempestseglarna, i en härlig trädgård by the sea på Villa Mare eller Royal House som det också hette. Gott, fint, trevligt.
Torsdag racedag 4: Wohooo! Första natten med riktigt bra sömn. Också första morgonen med riktigt stel kropp. Vi åt vår spektakulära tältfrukost och gick sedan till sailcenter för att som en av nio båtar ta emot en DPI-protest. Totalt ovetande om begånget misstag hade vi, under gårdagens eftermiddag på väg tillbaka till Trave, seglat igenom ett annat pågående race. Straffet blev ytterligare en poäng i vår redan så belastade poängskörd. Whatever… Idag var det relativt vindstilla och dessutom åska i luften. Flera announcement om uppskjuten segling, de vågade inte starta några race. Under tiden pysslade vi med båten, tog med schweizarna till Marleen och fikade och hann slänga i oss en crépe innan vi fick meddelande om racestart klockan 15.
När man lämnat rampen ihop med en massa andra båtar, blir det ganska fullt i Trave. Kommer det dessutom ett par färjor blir det lite lätt panik. Avsaknaden av motor gör ju i ett läge med svag vind, att man inte kan ta sig undan utan snarare dras mot färjan. Så fort man kommit ut i bukten drar man en lättandens suck. (Då kan det hända att man går på grund på sandstranden men i så fall har man otur ;)). Vi körde fyra race och det var fin lättvindsegling med vindstyrkor för de respektive racen 5, 6, 9, 13 knop. Idag låg vi i det främre fältet flera gånger och båtar som vi inte sett till på banan på flera dagar var plötsligt runt oss. Vid ett tillfälle var vi uppe vid kryssmärket som fjärde (!) båt. Gissa om det kändes gott!
Vi seglade ända till klockan 19 och i det sista racet var vindstyrkan något friskare och det kändes lite som kvällssegling. I och med dessa framsteg, och med serien 17, 13, 16, 16 hade vi nu fångat tillbaka vår artonde plats. Det blev som sagt en sen dag och när vi kommit tillbaka och riggat av oss, åt vi en snabb pizzamacka och sen var det dags för F16 årsmöte. Diverse genomgångar, röstningar och beslut gjorde att mötet inte var slut förrän klockan 22 och då tog vi en promenad längs strandvägen i dofterna och minglet.
Fredag sista racedagen: Idag var vi faktiskt uppe innan klockan ringde. Det kändes lite moloket att det var sista dagen med gänget, seglingen och livsstilen. Det var inte säkert att det skulle bli några tävlingar, den lätta vinden som fanns låg på åt fel håll. Det var disigt och otroligt fuktigt, nästan kvavt. Vi började morgonen med att tömma tältet på allt som vi visste att vi inte behövde. Täcken, liggunderlag, kuddar, några väskor och andra bra-att-ha-prylar som egentligen aldrig var bra att ha. Vi tog med frukosten och matsäcken bort till båten och började hänga upp gårdagens seglarkläder på tork.
Matsäck förresten… det vi haft med oss ombord till ”lunch” i det enda lilla stuvutrymmet som finns ombord, har varit 3 flaskor vatten, två energibarer var plus en blandning av russin och nötter. Det har funkat bra. Längst bak på vart och ett av skroven finns en liten lucka, men det man lägger ned där blir gärna ganska blött. Om det går vågor, är det också knepigt att vittja dessa luckor, men i babords skrov har vi haft en extra flaska vatten och i styrbords skrov en fjäder. Två morgnar i rad hade det legat en måsfjäder på kapellet när vi kommit till båten. Eftersom det mest troligt funnits någon mening med det som vi inte fattat, tog vi det säkra före det osäkra och lät fjädern hänga med oss ut på havet.
Starten var uppskjuten till klockan tolv, så vi gick tillbaka till tältplatsen där vi tömde det sista och fällde vårt hem till marken. Den offentliga toaletten på campingen var snart också med gemensamma krafter fälld till marken. Om det kan du läsa under rubriken ”Offentliga toaletter” här på Windrike.
Vi kom iväg från rampen klockan elva och de sista tre racen kördes på Alfabanan. Vindstyrkorna för de respektive racen var 5, 7, 6 knop så vi avslutade med ganska lugn segling. Under gårdagen hade vi hållit koll på fransmännen FRA 107 som vi legat precis över på rankingen och ofta ganska nära på vattnet. När vi stack iväg denna dag var vi lite oroliga över att de skulle lyckas komma ikapp de nio poäng som vi låg före dem och därmed peta ner oss på plats nitton. Men… på dagens första race plockade vi fem poäng till på dem, på det andra ökande vi försprånget med sexton poäng till och på det sista ytterligare femton.
Vi lyckades köra riktigt snygga undanvindar idag, till stora delar på ett skrov och med en gennakerhantering som var klart godkänd. Vi hade nu säkrat vår artonde plats med serien 19, 8, 11. Observera plats 8 i andra racet! Vi låg som båt sex genom rundningarna men tappade två platser precis vid målgång men åtta är bannemej inte kattskit. Därmed var det hela över och en stolt tävlingsledning hade nu nått sitt mål och fått igenom alla inplanerade 18 race.
Var vi fick alla krafter ifrån och var vi stundtals fick modet ifrån, vet vi inte. På morgonen när kroppen mådde som om den tillhörde en gammal nittioåring; när den var stel, öm, krokig, svullen, blåslagen… gav vi ändå järnet på banan. Hade vi fått fortsätta några dagar till, fast det rent fysiskt hade varit en omöjlig uppgift, hade vi nog visat var skåpet skulle stå ;).
De dåliga placeringarna i början av veckan var svåra att jämna ut och alla andra hade ju blivit duktigare också. MEN vi hade varit där! Vinnaren… tolvårige belgaren Henri körde in följande serie på 18 race: 2-1-3-4-2-4-4-1-1-1-4-7-4-9-2-3-2-3. Eftersom man får stryka sitt sämsta race, tog han bort sin 9:a. Ett imponerande och storslaget resultat. Vilket världsmästar-team!
Vi hann plocka ned båten till så gott som färdigt transportskick och ta en dusch innan det var dags för prisutdelning klockan 18. SWE 249 hade givetvis sina nytryckta tröjor på, då vi hyllade Henri med besättning samt andra- och tredjepristagaren från Belgien respektive Frankrike. Singelhanded Geert från Nederländerna fick ett specialpris. Så klart!
Vi tog farväl av dem vi haft mest kontakt med, puttade trailern till bilen och lämnade seglingskompisarna, gräsfältet, Mon Amour, Trave, Campingen och festen bakom oss strax efter klockan 20. Två timmar senare åt vi middag på färjan mellan Puttgarden och Rodby. En halvtimme efter midnatt var vi på Helsingborgsbron och sömn plockade vi utanför Mc Donald´s i Mjölby mellan klockan halv sex och halv åtta på morgonen. Med noll energi åkte vi direkt till Saltis där vi ställde av och mastade på båten. Klockan 13 styrde vi mot Täby igen. Vi hade varit med om en minnesvärd händelse till i våra liv. Tusen tack för det!
Fakta om veckan: Antal klasser = 21. Antal banor = 8. Antal katamaranklasser = 8. Antal F16 = 32. Antal nationaliteter F16 = 8. Antal deltagande svenskar = 1 team. Antal race = 18 st. Antal DNF (Did Not Finish) = 25. Antal DNC (Did Not Come) = 16. Antal kvinnliga deltagare = 17. Antal manliga deltagare = 47. Max medelvind = 18 knop. Antal timmar i Lübeckbukten = 26. Lufttemp = 25-30 grader. Sol = 100 %. Regn = 0 mm. Antal blåmärken = ca 20
Hela F16-gänget