I uppstarten av varje nytt inlägg i bloggen brukar jag gå igenom kalendern och se vad vi har gjort. Om inget är antecknat där skulle det alldeles säkert inte bli något skrivet eftersom jag inget minns. Förvånat läser jag det ena efter det andra som jag trott var händelser från månaden innan eller ännu längre tillbaks. Tiden rullar på och minnet är kort. Minnet saknar uppenbarligen också tidsuppfattning. Det finns en livlina, och det är bilderna i telefonen. Exempelvis den här godbiten med nötbotten och smak av mango, som skvallrar om att vi var på Vaxholms hembygdsgård och mumsade.
När jag nu tittar tillbaka på septembers första dagar finns knappt några anteckningar förutom just den 7:e. Eller… i och för sig, det står den 2:a att Ville hade sin första praktikdag på Byäng. Under hans sista år på gymnasiet ingår att praktisera varje måndag och han gör det i en förskolegrupp här på skolan. Ibland ses han och jag i matsalen och då tävlar jag med barnen om vems Ville är. De kramar honom hårt och säger ”min fröken” (haha, jättekul!) och jag kramar honom hårt och säger ”min unge”. Alla som känner Ville fattar vad han tycker om det och ska veta att det verkligen inte finns någon nödutgång för honom. Han får helt enkelt tugga i sig.
En annan notering är ”Linas matkasse”. Den hann vi däremot inte tugga i oss eftersom den till stora delar hamnade i frysen. Detta på grund av anteckningen den 7:e – WW 2v. Fem tecken som stått där sedan i våras och som betyder hur mycket som helst. Wildwind två veckor! Här har vi precis kommit upp i luften och väl där uppe läste jag med brydd förundran texten på vingen utanför mitt fönster. ”Do not walk outside this area”. Alltså, varför? Vem tänker ens tanken? Förmodligen är det så pass vanligt att folk slentriangår på flygplansvingar att varningstext behöver förtryckas på varje exemplar. Med dessa tankar inledde åtminstone jag semestern. Thompa kopplade av direkt.
… Men nu är vi hemma igen. I frosten på morgonen och de tolv graderna mitt på dagen. På jobbet med datorer som inte fungerar. På gymmet, i tvättstugan och framför spisen. På snabba fötter hit och dit, med mätband och skruvdragare och med näsan i allt för mycket på en och samma gång. Detta känns inte lika spännande som Wildwind, men ack så nödvändigt eftersom det är förutsättningen för att kunna åka tillbaka. Det här var vår 15:e vecka fördelade på 9 år och det känns bara mer och mer ”homey” för varje resa.
Vännerna vecka 1: Denna vecka var vi sex svenskar. Göteborgarna Katarina och Robert plus Thomas som vi varit tillsammans med där många gånger och hans arbetskompis Abi. Detta kan sägas vara ovanligt. Alla tidigare septemberresor har vi varit två rätt så unika exemplar från Sverige. Förutom dem vi reste med, återsåg vi som vanligt Martin, Petra och Gerhard från Tyskland samt Remco och Karen från Holland och flera andra kända september-faces men som vi inte brukar hänga runt med.
På plats var beach-chefen Joe och ett fåtal instruktörer från förr, annars var de flesta nya i år. Ilias som jobbar på Phoenix hotell plus Elena, Chrissa och Nikos som driver Kavadias och servitrisen Maria… alla var på plats och allt var sig likt. Familjen Kavadias var vakna när vi kom och nyckeln satt i dörren till Melas, rum 3. Känslan går inte att sätta ord på: Att slänga upp väskan på sängen, hänga upp de vita hotellhanddukarna på sina krokar och swoppa på flipflopsen med vetskapen att ha två veckor av Vassiliki et al. framför sig… Oslagbart och nästan svårt att sitta och summera nu.
Vännerna vecka 2: Här blev vi lämnade kvar som enda svenskar men umgicks desto mer med paren från Tyskland respektive England och knöt ytterligare nya kontakter med kompisar till dem och de som nu anlände inför att köra Ionian Regatta senare den veckan.
Den här veckan behövde vi byta rum, från M3 till K15. Det var faktiskt en ganska skön känsla att packa alla tillhörigheter på morgonen men INTE åka hem, utan bara flytta till annat rum. Vi fick, inte illa, ett av rummen ovanför poolen. Rum 15 på hotell Kavadias.
Seglingen: En nyhet, en beauty och en omhuldad dam i båtparken var Joes nya klenod, en Godall Capricorn 2, en ”C2”. Redan första dagen fick vi låna den på vattnet. Den är exakt som vår Viper här hemma fast två fot större. Allt var sig likt och allt löpte på som det skulle utan trassel och gnissel.
Detta med att dela ut båtar till de gäster som förväntar sig just ”den” eller ”den” båten påminner mig om när man stod på ridskolan och blev tilldelad hästar. Skillnad; man fick inte välja då utan det gick på något slags rullande schema och innebar att man kanske var 12:e gång eller så fick sin favorit. Alla andra gånger fick man en så kallad skithäst. När det är boat allocation, som det kallas för här på Wildwind, får alla välja och det blir i stället instruktörernas bekymmer att göra alla nöjda. Här nöjer sig nämligen ingen med skitbåtar, som exempelvis en Hobie15 eller en Laser 😉
Det kändes ärofyllt att vara i princip de enda som fick prova C2:an och vi fick till och med chansen att inviga de alldeles sprillans nya seglen. Exempelvis en decksweeper, ett storsegel som sträcker sig från masttoppen och hela vägen ner till trampolinen. Detta segel går inte att krypa under för gasten (mig) vid gippar och slag, i stället måste man kliva framför masten. En helt ny teknik och definitivt den roligaste seglingen under första veckan. Vi körde flera träningsrace ihop med de andra och det hör till saken att vi kom först i vartenda ett. Till och med långt före de andra! En beauty med energi!
Sail Away: ”Vem är intresserad av att hänga med på en Sail Away?” Detta innebär att lämna bukten, segla upp drygt en mil längs det västra berget, därefter runda udden och titta över på andra sidan berget. Där, med Adriatiska havet under skroven, skulle det eventuellt bli frågan om att gå iland på en av alla Lefkas fantastiska stränder.
Sju båtar anmälde intresse, men bara två båtar gav sig av; vi på en Hobie16 och två tyska gubbar på en Pacific, samt en följebåt.
Ju längre ut vi kom desto fler skumma moln tornade upp sig och alltihop slutade med att vi blev återkallade till stranden. Alla segel rullades ner och sen bogserades vi tillbaka till Wildwind. Röd flagga var hissad vilket betyder att all segling var slut för dagen.
Då tog vi i stället en promenad upp på det västra berget, på slingrig och brant väg genom olivlundar. Katarina och Robert hakade på men ifrågasatte starkt meningen med att ta med två rökare på den uppförslutande promenaden. De utstötte ljud som var helt nya i sammanhanget; pustande, flåsande, pipande, tjutande suckar. Vi kom 160 meter upp innan de satte ner foten. Rejält. Inte ett steg till. Denna prövning avslutades på samma sätt som vi avslutat nästan varje dag för övrigt: med en GT vid poolen.
Around the Rock: Ett race som startar i bukten och går samma väg som Sail Away, det vill säga rakt ut mot udden men utan att runda den. Istället rundar man en stor klippa strax före. Ett spännande race eftersom den som med skicklighet och tur anlänt först på plats vid klippan sedan kan få enorma problem med rundningen och faktiskt tappa hela sitt fösprång. Inte sällan uppstår ett vakuum runt klippan i vilket vinden beter sig som om den har svart bälte i djävulskap.
Eftersom nästa dag förmodligen skulle bli alltför blåsig släppte instruktörerna iväg dem som var sugna att delta, trots att det var i blåsigaste laget.
Vinden härjade på i närmare 7 beaufort (25-30 knop) så eventuellt skulle den följebåt som hängde med blåsa av racet tidigare. Tre Hobie16, några Tigrar och några Pacific… och det blev survivalsegling. De flesta seglade omkull, till och med direkt i, eller efter starten. Around the Rock, blev Around the RIB eftersom de kortade banan. Någon båt gick sönder och instruktörer fick hämta upp båtar på vägen tillbaka. Kaos! På stranden var det återigen röd flagg = Ingen mer segling. En blackboard sattes upp där kapsejsningarna räknades. Vi välte inte men safe-seglade och kom in som tredje båt.
Ordinarie racedays: Eftersom instruktörerna uppmärksammat de flestas vilja att race(a) gjorde de två racedays, både på torsdagen och fredagen. Det smarta var att de la två banor i en, vilket innebar att det var förberett inför vindvridet mitt på dagen. Bana 1 för svagare förmiddagsvind med ett toppmärke i söder och bana 2 för den hårda crosshoren med toppmärke i väster mot berget. Ett race i lugnt vatten och resten i betydligt tuffare. Cirka 13 katamaraner av olika sorter och storlekar deltog. Vi vann fyra race och kom på andra plats i två av dem (2-2-1-1-1-1).
Fredagens raceday kördes som alltid ihop med Lasrarna (enskrov) men med separerade starter. Vår serie fortsatte och vi låg onekligen ganska bra till inför andra dagen. Vi fick till ytterligare två segrar men sen krockade vi i ett race. En Tiger slog plötsligt precis framför oss och vi hade ingen chans att väja. Tigern fick ett stort hål i båten och tvingades avbryta medan Hobien klarade sig helt. Dessvärre med en fjärdeplats i racet. Dagens serie blev (1-4-3-1). Efter dagarnas 10 race tog vi en andraplats, vilket omräknat i Wildwinds vinstkultur genererar varsin liten öl i stället för en stor vid prisutdelningen 😉
Ionian Regatta: Nytt för i år var att Wildwind hade tagit över ansvaret för hela regattan. Detta innebar att de stora yachterna som tidigare startat i Nidri och mött oss efter kanalen, nu skulle starta i Wildwinds bukt i en andra start efter katamaranerna. Fyrtio stora segelbåtar var anmälda.
Inför detta evenemang tränar vi på Wildwind hela veckan i olika konstellationer, med olika engagemang och intresse. Det de flesta känner till, är att ingen släpps iväg som inte har koll på segling och båthantering. Informationen om regattaseglingens villkor, sträckning, vindförhållanden, starter, tider, säkerhet samt arrangemanget som helhet gavs i två omgångar. Dels på tisdagen men också på onsdagen då de visste mer om vädret.
Ett stort regn- och åskoväder hade sedan flera dagar lurat norröver på Lefkas och var på väg neråt. Detta gjorde att de, i stället för att köra ordinarie bana utlagd på två dagar med tre separerade starter, beslutades att köra ett enda längre race på torsdagen och inget på fredagen. I stället för att landa i Sivota, ha katamaranerna på stranden, äta/festa/prisbelönas och bussas fram och tillbaka inför racet dag två… skulle alla katamaraner landa på hemmastranden.
Alltså; start i bukten, sen låååångt bort… längre än man kan se… en rundning av ön Arkoudi och därefter tillbaka. Samtliga seglare och andra skulle sedan bussas till Sivota för att äta, festa och prisbelönas. Ett synnerligen klokt val eftersom ett åskoväder från hell bröt ut under natten. Vi gick upp, skylde oss med hjälp av balkongdraperiet (som om det vore en supersafe åskledare) och kikade på skådespelet.
För vår del var detta den fjärde upplagan av Regattan, hittills med fyra segrar i klassen samt två over all. För två år sedan vann vi tre priser: Klassen, over all och ”line of honour” (= korsade mållinjen först) tack vare en vind som var galen som tog oss till målet redan efter 53 minuter.
I dagens upplaga stod 10 team redo och starten gick vid halv två. Det blev en undanvindsstart och vi kom iväg ganska bra, som andra båt över startlinjen. Ett evighetslångt undanvindsben följde bort mot Arkoudi och det var till stor fördel för katamaranerna med tre segel; Tigrarna och Pacific, men inte för Hobie16. Vi kämpade på som första ”16” av tre.
Efter en timme eller så nådde vi ön och rundade den motsols. Där kom vi först in i byiga vindförhållanden och därefter i alla vågor som vi i medvinden haft med oss, men som i motvinden i stället slog emot oss. Vi valde därför att gå över till Lefkassidan där vågorna, i skydd av land, var mindre och speeden därmed skulle gå att pressa ytterligare.
Efter 4,5 mil och två och en halv timmes nötande i vågor och vind gick vi i mål. Vi kom in som sjunde båt, knappt 16 minuter efter första båten men 5 minuter innan närmsta Hobie16 ?? Lätt att räkna, kul att konstatera; vi skulle vinna klasspriset! Inom nästan 27 minuter hade alla 10 båtar gått i mål vid Wildwinds strand och tidskorrigeringen med uträkning av sluttider kunde starta. Frågan var, med hänsyn tagen till båttyp, vilken den rättmätiga vinnarbåten var over all…? Vi visste ju, på grund av de olika båtarnas kapacitet med varierande storlekar och olika många segel, att tiden skulle komma att korrigeras. Även om vi inte var säkra, trodde vi att det var tyskarnas tur detta år att knipa over-all-priset. Martin och Gerhard hade deltagit i Regattan lika många gånger som vi men hade hittills fått nöja sig med andraplatsen.
Vi duschade och bytte om, tog plats i bussen mot Sivota, och på Thomas hand stod två namn skrivna i bläck ”Guy & Ellie”. Tanken var att varje seglare skulle adoptera varsin instruktör och bjuda dem på middag och dryck. Vi fick den äran att sitta ihop med dessa två.
I likhet med tidigare år hamnade vi på Taverna Spiridoula och på deras övervåning dukades tre långbord upp som snart fylldes med väldigt mycket god mat. En trappa ner sedan var det prisutdelning där vi fick ta emot förstapriset i H16-klassen. Vi gjorde oss sedan beredda för ett tredje- eller i bästa fall ett andrapris over all.
Joe och Simon räknade upp alla katamaraners placeringar bakifrån: 10:e plats, 9:e plats, 8:e plats… och alla applåderade och tjoade… 4:e plats Martin and Gerhard, 2:a plats delades mellan två Pacifics och VA?!? 1:a platsen gick till Thomas and Pippi!!
Åh vad vi blev uppriktigt överraskade. Det visade sig sedan, när vi såg den korrigerade tiden att de fyra första båtarna kom i mål inom loppet av 36 sekunder och att det var endast 7 sekunder som skilde mellan 1:a och 2:a platsen. Snacka om tight!
Snygghetsfaktor: Den är absolut NOLL ombord. Paradoxalt nog finns det några jeppar som tjänar stora pengar på mode förknippat med segling. Pelle P, Sebago, Musto och Henri Lloyd bara för att nämna några snobbishmärken. Grejen är den att man ser för djävlig ut. På riktigt.
Ändå, var det en gäst som gjorde oss så glada. Hon kom fram, helt apropå, och sa: ”Ni ser så fina ut ombord, så otroligt lyckliga. Det är som om ni sitter ihop med båten, har allt under kontroll. Det skiner om er. Ni seglar så snyggt!” Hon hade inte bara sett oss på vattnet, utan också tittat på bilderna som tagits av fotografen, de som alltid visas i en iPad på Kavadias. ”Åh, Tack! Vad gulligt av dig att säga, tack igen!!”
… Hon skulle bara veta hur vår konversation låter ombord. Att det är allt annat än strålande 😉 ”Ta focken”, ”Var tyst med dig”, ”Spotta inte i vattnet”, ”Men kolla tellisarna nurå!”, ”Sätt dig längre fram”, ”Vindjävel”, ”Det skvalar, hör du inte det?”, ”Faaan, nu är det kört”, ”Men vad i helvete är det för fel?”, ”Jaha, det kunde man väl ge sig faaan på”, ”Åh vad dåligt”, ”Kan du sluta svära i allafall?!” …och så vidare. All övrig tid är det tyst och sammanbitet.
Väder & vind: Svensk stabil högsommarvärme med 25-30 grader. Vanligtvis klädd i linne men ändå klibbiga svettattacker på dagen. En T-shirt räckte under kvällstid även om en tröja hängde med varenda gång vi gick på middag utan att knappt åka på. Sol varenda dag, lite molnigt en dag. Oväder och åska lurade men hindrades på underfundigt vis förutom en natt då kraftiga åskknallar och blixtar härjade under ett par timmar. Vindar utan struktur. Ibland kom crosshoren redan klockan 13, ibland inte förrän 17:30. Ibland var den superstark och väldigt byig, ibland bara stark! De kallade det för ”extremly windy” och till och med Joe kapsejsade. Några dagar avslutades med röd flagg.
Mat: Självklart var vi med på torsdagarnas grekiska buffé på Phoenix som Ilias mamma med flera tillagat. Bara där äter man välkokt gris med kanel, vinbladsdolmar, frikadeller och krämig tsatsiki.
Ytterligare två middagar åt vi där hemma. Vi deltog också i en av torsdagarnas BBQ på Kavadias. Livebandet med Joe i spetsen blir bara bättre och bättre även om maten spretar lite. Vi var även i Ponti och åt som vanligt, där man sitter med hela bukten framför sig och skålar med solnedgången.
En kväll var vi ett snäpp högre upp över bukten, nämligen på Tavernan, vilken vi under alla våra år här inte lyckats komma till. Efter 182 trappsteg och ytterligare en backe upp var vi framme. Vi hakade på Martin, Petra och Gerhard dit.
Alex’s pizza inne i Vassiliki är också helt okej… (”okej”, var kom det ordet ifrån?) I skrivande stund skulle jag kunna gå till Alex’s sju dar i veckan. Äta pizza, sallad och små förrätter… smutta på rosé och låtsasbesviket tänka: ”Å nej, har de inga efterrätter!?” …FÖR: Då kan man gå till Vass Café och beställa en coupe på hög fot som innehåller både glass, frukt och grädde, eller så kan man gå till Bar 155 och ta en frusen persiko- eller jordgubbsdrink med eller utan alkohol.
Och så här såg det ut en kväll på Pingvinen medan vi satt och väntade på maten. Vi hade en padda med, och var tittade vi på…? Jo, segling så klart!
Två gånger var vi också på ”Oceans” mitt emot Alex’s pizza och det är nog vår absoluta favorit. Fisk- och skaldjursrestaurang av synnerligen fantastisk kvalité. Det var middagarna det och luncherna var rätt statiska. Fruktsallad och yoghurt på Kavadias altan med ett vakande öga över bukten för att se när crosshoren kickade in.
Hastigheter: Med C2 kom vi upp i 17,9 knop och hamnade på ”September Speed stick”, detta under förmiddagen i måttliga vindar. Vi jobbade också med fartrekord på Hobie16 i eftermiddagarnas crosshore och toppade 20,2. På Hobien fick vi också varsin tur med Joe. Han och jag kom upp i 24,6 knop medan han och Thomas ”bara” kom vi upp till 23,5. Det är verkligen galet fort. En knop är lika med 1,85 km/h. Förutom speed, fick vi många timmar på vattnet under veckorna. Lite mer än 35.
Egentligen är hela Wildwinds koncept lite som att köra en repris på förskolan. När man kommer dit hänger man upp sina kläder på kroken (som ibland är nyrenoverad) och sen hälsar man på varandra. Många hejar glatt igenkännande med kramar, ryggdunkningar och nyfiken glädje i ögonen. Andra signalerar ett blygt, lite osäkert ”hej” och några är helt nya för varandra. Man sätter sig i samlingen och snart börjar man prata lite försiktigt. Efter ett tag blir det upprop och då får alla höra vilka regler som gäller; var man får vara, vad man ska akta sig för, vilka tider som gäller. Att man inte får tappa bort sin nyckel, inte nattbada i poolen eller skräna. Att man håller sams och har det trevligt. Om det inte funkar så säger man bara till instruktörerna.
Man grupperar sig med dem man helst vill leka med och snart har alla blivit så varma i kläderna att lekandet tar mer och mer fart. Några vill mest testa runt lite försiktigt, andra springer från det ena till det andra. Några vill köra bana och en del vill hellre dela tankar och idéer. Lekarna blir vildare och vildare, en del slår sig, några grejer går sönder. En del blir lite osams, kanske slåss om nån grej men personalen hjälper till. Medlar, vädjar, föreslår och slätar över. Ett gäng vill alltid vara i kuddrummet. Det är undervisning varje dag, alla får testa allt (gäller även maten) men ingen ”måste” något. Ingen behöver heller känna sig ensam. Det är undervisning enligt schema varje förmiddag och fri lek därefter. I kuddrummet är det schema hela tiden annars skulle det inte funka. Ibland är det fest, ibland tävlar man och slår rekord. Då firar man, och applåderar! Det finns alltid god ”läskeblask” och mat för alla smaker. Alla trivs och sover gott.
Hemma: Vi betalde våra ackumulerade notor hos Ilias och på Kavadias, lämnade vårt rum och ägnade dagen åt att sola och segla. Sista timmen gled vi mest omkring och sa hejdå till alla innan Zampeli stod beredd med sin taxi för att skjutsa oss till flyget. Vi kom hem och möttes av blommor och grattis på köksbordet, en sällskapssjuk katt och en notering i kalendern: ”Linas matkasse”. Okej, hej igen söta vardag! Vad har du för speed record, öar att runda och godbitar att slicka i dig av?
Å faktiskt… Karma! Det tog inte många dagar innan det roliga poppade upp. Flera butiker runtom har på eftermiddagen ett överflöd av sådant som inte kan sparas och som behöver slängas. De lägger in sina produkter i Karma och med Karma-appens hjälp kan du leta runt där du befinner dig. Det enda du behöver göra är att ladda ner appen, skapa ett konto och lägga in ditt kortnummer – sen lever du med Karma. Bokar upp dina varor till kraftigt reducerade priser och hämtar sedan upp dem. Matsvinnet minskar och en mindre mängd mat behöver slängas. Vi har testat. Köpte vaniljbullar och Gotlandslimpa för 60 spänn på Näsbydals Stenugnsbageri. Karma alltså, bara ett tips!
- Köp god mat till halva priset och betala direkt i appen.
- Hämta maten du har räddat hos stället genom att visa upp din order på mobilen.
- Avnjut maten du precis räddat. Inte bara har du fått god mat till halva priset, utan du har också hjälpt till att rädda vår planet ?
Hmmm, man är kanske ingen Greta direkt, men försöker… fast det blir mest bullar och bröd.
Tack, ruggigt roligt, mysigt och längtansfullt att ta del av.