November 2019

En misshandel har skett på Pålsjögatan i Helsingborg och en annan på Vågsjötorget i Örebro. Lägg därtill ett väpnat bankrån i Märsta, en läkare som häktats för våldtäkt på barn och en sexåring som försvunnit.

Ungefär sånt vaknar vi till varenda morgon… Åsså lite rapporter om mordbrand som härjat i flerfamiljshus i Viskafors och överfallsinbrott i Västerås. Dessutom en matvagn som brunnit i Djurås, en man som klämt sitt huvud i en maskin i Olofström samt en pojke som rånats och knivhotats i Stockholm. Faktiskt är det så att det inte en enda morgon rapporteras om något positivt i nyhetsflödet… som om det inte var dystert redan innan. Nämn en enda rimlig anledning till att morgonens nyheter måste vara negativa och ångestframkallande, av karaktären det-som-hänt-har-hänt-och-kan-inte-göras-ogjort…? Dessa nyheter är ju inte ens några nyheter, snarare gammelnyheter som ju redan passerat. Opåverkbart stoff.

Med ett mindset fyllt av nedstämdhet och tankar boostade med förskräckelse manas man ändå att kliva upp. Fötterna placeras försiktigt på golvet nedanför sängen och på underligt vis kommer kroppen att resas i uppställt läge.

Detta upprätta elände rör sig sedan långsamt framåt medan armarna roterar som radarvingar framför för att hålla koll på omgivningen. Höger hand famlar samtidigt utefter väggen på jakt efter lysknappen. Ett tryck senare kommer chocken. Starkt ljussken får ögonen att reflexmässigt knipa ihop och ansiktet att skrynklas. Det är i detta läge man ser sig snabbt i spegeln och det är ingen vacker syn. En veckad, fårad och blek varelse med tovigt och torrt hår kikar tillbaka genom grusiga ögon. Inser; jo min själ, det är november. Det är till och med början av december; en tid på året som inte är särskilt lätt att hantera. En tid som enklast kan beskrivas som: mörk och blek, torr och blöt. Inte det minsta bipolärt.

Inte ens djuren har bra koll på läget i mörkret. I dagens morgonnyheter rapporterades det också om en älg i Örnsköldsvik som hade fastnat i en gunga. Den nyheten får kanske ändå kategoriseras som humoristisk, om än tragisk, och räknas till den första i samlingen av de tänkbart positiva. Det är för övrigt inte första gången något liknande händer. Älg och gunga har bildat par både 2011 och 2017. Hur som helst kära vänner, från dagens publicering är det bara 21 dagar kvar tills botten är nådd. Väl där, behövs bara lite hopp och en smula livsglädje för att fira sig upp till ljuset igen.  

Nuuu  köööör vi! November månad presenteras som en något bakåtvänd blogg med start i slutet, typ med födelsedagen den 27:e. I år kunde jag för första gången förlika mig med att fylla år långt in i den mörkaste av alla säckar, å varför då? Jo, det är nämligen bara de som är födda-sent-på-året-men-ändå-inte-i-december-stackarna som får en adventskalender i födelsedagspresent. Alltså, man kan givetvis få vilken kalender som helst, men alla får inte en RITUALS-kalender! För dig som inte riktigt fattar: en Ritualskalender är utformad som en gran, med lampor och allt. En gran med 24 luckor… haha nä, skoja bara… med 24 paket. En del små, en del stora, en del tunga, en del hårda. Oavsett, så sipprar det ut en doft från varje paket. Denna surprise fick jag av mina barn. Även av mamma fick jag goda krämer i födelsedagspresent och av Thompen, plus en ”Pandoras ask”. Förutom detta; godis och blommor och massor av cybergrattis och SMS hela dagen. Syrrepresenten följde en tradition som instiftades förra året, nämligen en middag med efterföljande biobesök.

Första advent fick bli dagen för födelsedagsaktivitet och firande ihop med storfamiljen. Familjen var den vanliga men inte aktiviteten. Den var nog bland det ovanligaste man kan ta med sin familj på, i alla fall den första december.

Vi bokade in en Agapi på Biskopsudden, körde till Viggan och packade på hela familjen där inför en liten frostnupen tur. Vi kunde ha valt en annan startplats, exempelvis Saltis, Kreta, Palma eller Helsingfors men som sagt… Viggan blev upphämtningsplatsen den här gången.

Mormormamman lät höra med oro att hon kunde se rubrikerna framför sig. Vilka rubriker? Vad menade hon med det? Eller i och för sig, några tänkbara kanske det fanns tänkte jag. 1) En hel familj omkom under söndagen på Värtan. 2) Mitt i black-weekend-hetsen lämnade familjen kajen och fick några skitmysiga timmar tillsammans. 3) Kvinna i 80-årsåldern beskriver lättnaden över att slippa traditionsenliga adventskalas. 4) Så här kan det vara att ha en överaktiv dotter i familjen, mamman berättar. 5) Äldstemor i familjen beskriver en dålig magkänsla och fick lättat uppleva att allting vände till något bra. Och med en titt i backspegeln konstateras att rubrik 5 vann.

Agapi är en RIB som ingår i ett koncept utformat från en bredd av förväntningar och användningsområden. Det sägs vara marknadens mest mångsidiga och innovativa båt som, genom Agapi Club, kan användas utan att man äger den.

Enligt kraven är en bra båt att den ska ha överlägsna sjöegenskaper och vara enkel att hantera. Detta kombinerat med komfort, prestanda, lägre bränsleförbrukning och modern design fylld med smarta detaljlösningar. Agapi Club lanserades 2016 på flera håll i Europa med idén om att hellre uppleva och umgås än att äga och underhålla. Enkelt, säkert och bekvämt är kraven från aktiva båtägare. Hur det var med den saken kunde vi utvärdera söndagen den 1 december.

Jodå det var kallt, eftersom vi inte fick någon riktig fjutt på värmaren ombord. Jodå båten var bekväm, fast inte just den här dagen eftersom det var ganska trångt. Jodå båten har oöverträffade sjöegenskaper, även om vi idag inte lyckades med annat än att köra precis rakt fram. Jodå den är bränslesnål, fast inte just de här timmarna med elva pers ombord. Jodå den är smidig när man behöver lägga till, om det inte var för att tamparna var stela som Pippi-flätor. Uttrycket ”har man satt fan i båten får man ro han i land”, har aldrig passat bättre.

Vi körde tvärs över hela Stora Värtan och rakt över till Bosön där vi la till vid bryggan, gick iland och sökte värme inne i klubbhuset. Med oss hade vi tunnbrödsrullar, saffransbröd, kakor, godis och dryck. Skitsmidigt och bra tänkt eftersom det också gick att göra toabesök där innan hemfärden.

Med oss tillbaka hade vi en hel upplevelse samt ett fullfjädrat upplägg för julen, meaning: Var och en har EN vän i familjen att köpa en 150-kronors-julklapp till. Vem denna vän är lottade vi fram på Bosön (känn på den Zlatan) och lottningen i sig blev som en hel allsvenskserie.

Vi fick göra om lottdragningen fyra, fem gånger. Thompa som hade skrivit alla lappar, vikt dessa och stoppat i sin mössa inför lottningen hade glömt en lapp med sitt eget namn. Alla lappar tillbaka i mössan, gör om gör rätt. Därefter fick flera av oss, flera gånger, sig själv på lotten, vilket inte kunde innebära något annat än omtag. Lapparna åkte i och ur den lilla ullmössan ett oräkneligt antal gånger men till slut blev vi klara. Och jag är jättenöjd, jag ska köpa till… haha, trodde du va? Så klart säger jag det inte!!

 

 

Om vi fortsätter att backa oss tillbaka i november måste en uppdatering göras beträffande ”Lyan”. Köket har kommit, blivit levererat och inlastat. Ett kök, som efter god rådgivning från IKEA-expertisen, består av: spishäll, ugn och fläkt, kran, diskbänk, en lådsektion, 8 skåp och en bänkskiva. Såååå grymt! Bara montering återstår.

En första etapp av eldragning har också gjorts. PP (projektledare Pippi) tänkte att några extra elkontakter skulle lösa biffen, exempelvis en kontakt till kylen och en till tvättmaskin. PP trodde också att det ”bara” var att stänga av några lampor och dra om sladdar till annan belysning samt att jacka in spisen i vägguttaget MEN elektrikern (den krångel-Pettern) tänkte lite annorlunda:

”Njaeee, några extra kontakter kan vi inte sätta in här direkt inte… njaeee, det behövs nog 3-fas här… njaeee, det måste nog dras en 15 meter lång kabel från den befintliga elcentralen i huset… njaeee, den kabeln måste allt grävas ner… njaeee, den måste nog ner minst 30 centimeter i backen i alla fall… njaeee… njaeee…”

”Vadå? Hur då? Kan du visa? Du kan väl börja gräva lite så får jag se hur du menar?!”… försökte PP, men det gick han inte på.

PP ringde också in en vatten- och avloppsduo med uppdrag att göra hål i väggen mot toaletten och där hitta avloppsröret till handfatet för att ansluta det till det nya köket. Duon sa att det skulle vara ett lätt jobb att utföra och att det skulle gå snabbt. ”Vi tittar förbi på lördag klockan 14:30”, sa de.

Bra där, tänkte PP och tog hjälp av PT (projektledare Thomas) med att förbereda och göra vägen framkomlig för dem. PT behövde också göra vägen framkomlig för elektrikern ska tilläggas. Men bara med några små justeringar typ som att skruva upp tre plankor i altanen och gräva fram elkabeln den vägen, samt ytterligare grävjobb cirka fem meter i backen… ungefär 30 centimeter ner.

Vatten- och avloppsduon kom redan klockan 14 och de höll på i fyra timmar. Jag hade ju glömt att säga att det är PP´s pappa PA (projektledare Arne) som byggt huset och då kan vad som helst hittas i väggarna. Till exempel, och som i detta fall: en skruv rakt in i avloppsröret. För att försäkra sig om att det inte fanns fler, behövde röret bytas ut helt. Då sågade duon upp ett extra stort hål i väggen och ett nytt rör införskaffades.

PP kom också plötsligt, och som från ingenstans, på att det vore en smula bra att kunna låsa den snart nyinsatta ytterdörren. Altandörren som varit tänkt till Lyan visade sig bara kunna låsas inifrån, vilket får till följd att den som kommer att bo där, aldrig kan lämna hemmet.

Nu låter det här som om svårigheten med att låsa dörren är något som vi aldrig känt till och att det kommit som en överraskning, alltså som om altandörren är sprillans ny… men nej. Dörren är 25 år gammal, dock hade PP inte tänkt på detta med lås. Inte heller PT hade gjort det. Idéerna, innovationsförmågan, lösningsbenägenheten roterade alla runt varandra som värsta virvelvinden i vårt inre och plötsligt började PT låta som elektrikern.

”Njaeee, ett nytt lås går inte, då blir det ju två lås. Ett på insidan och ett på utsidan, och två nycklar… njaeee, och att montera en låskista i dörren går inte. Dörren är för smal… njaeee, ett kodlås får det nog bli då (1995 kr)… njaeee ett sånt där lås som kan stängas av med mobilen (2550 kr) … njaeee… njaeee…”

”Jag har hittat en ny dörr!!”, sa PP 20 minuter senare. ”Fast en gammal en, och han som säljer den kan nog ta altandörren i utbyte. Vi måste åka till Jakobsberg”.

”Okej. Bra adress! Februarivägen 6, det är lätt att komma ihåg”, svarade PT som är född 6 februari.

Nu ska jag försöka att i text illustrera exakt hur kommunikation kan gå till när man har två helt olika skallar, vitt skilda erfarenheter och ganska så diversifierad begreppsflora. När jag pratade med dörrkillen var jag JÄTTENOGA med att kolla att det fanns lås på dörren… det var ju så att säga just det som var det viktiga. Och jodå! Lås fanns det allt, inga problem. Väl på plats på Februarivägen i röran av tusen tunga dörrar, visade det sig att det visst fanns både dörrar, dörrhandtag och lås. Men kanske inte just på en och samma dörr.

Den dörren som dörrkillen rekommenderade, som vi tyckte verkade bra och som han därför lyfte fram med stort besvär hade allt detta. Den var hel och vitmålad, hade handtag, lås och öppningsspärr. Den hade allt utom nyckel till låset. Dörrkillen hade ingen aning om vart den tagit vägen. För mig är det här som att utredas och ställas i kö för en pacemaker, sedan få den inopererad för att vid uppvaket (som ju aldrig blev av) få informationen om att den tyvärr inte fungerar. Eller ja, kanske inte riktigt men ändå.

Alltså: när vi väl baxat hem skiten blev det ändå ett mankelimang med att byta låscylindrar. Altandörren som från början bara var ett enkelt byte ökade i pris med ytterligare 980 spänn, suck… men tur att PT är så händig. Ett statuerat exempel på vilket jobb som följer när man inte har koll på sina nycklar. Hehe. He.

Så. Nu har vi en dörr med lås utan nyckel och dörrhål, ett omonterat kök, vatten och avlopp utan anslutning, en tvättmaskin med fler lösa kopplingar än spårtrafiken vid första snöfallet… ändå tycker vi att det flyter på!

Fler detaljer som också flyter, fast mer utan kontroll är snickar-Åkes tid och närvaro. Han är faktiskt ett levande bevis på att det efter pension verkar vara stört omöjligt att få lite tid över. I väntan på Åke vill inte elektrikern fullfölja sitt jobb och det gör att allt ser ut ungefär som vanligt i alla fall. Fast nu har vi sent omsider fått kontakt. Åke har ritat platsen för hålet i väggen och det är minsann ingen dålig start.

Den lilla toaletten är åtminstone klar. Utrymmet som tidigare varit en ovanligt tilltrasslad förrådsskrubb är numera ett litet badrum. Den nya toalettstolen är installerad. ”Är installerad” = att PT har satt den på plats med hjälp av lim och fogmassa, rör och slangar, trix och fix. Där luktar det nu skit för jämnan men det är mest en ventilationsfråga säger PT, fast då är det PP´s tur att säga:

”Njaeee det tror inte jag … njaeee… njaeee…”

Ett antal sociala stunder, vid sidan av inblickar i hantverkarskrået, har vi lyckats få plats med. Vi tillbringade en kväll på Konststian och lyssnade på irländska Brian Burns’ akustiska musikresa som tog oss genom viktiga passager i hans liv. Manne och Brian stötte ihop i ett tidigare sammanhang och trots att han är en artist för större publik, typ tusentals, såg han absolut värdet i det lilla intima som Konststian erbjuder. Det blev en lång, generös och himla mysig fredagskväll. Det visade sig också att Brian är bekant med släktingar till oss. Syster-svägerskan Yvonnes svärson, som också är från Irland är visst en av hans vänner. Jag chansade lite med den där fåniga frågan: ”Känner du…” och så gjorde han det!! Så funkar det i den stora, stora lilla världen. Irländare håller ihop 😉

Jag och Mannebästisen (som ska bo i Spanien december-januari och därmed smiter från sin födelsedag) firade båda våra dagar med en lyxig torsdagsfrukost på Scandic hotell i Roslags Näsby. Vi satt så länge att frukosten dukades bort och dammsugaren började gå varm runt våra fötter. Till och med lunchen dukades fram. Ett varmt ”hej då och lycka till” avrundade den morgonstunden.

Tre sorters julbord har passerat. Ett gemensamt med Thomas jobbar- och kölseglarkompisar på restaurang Engelen i Gamla Stan. Det kändes absurt och lite chockartat att stå i sill- och skinkdofter och tänka bjällerklang helt plötsligt. Ute var det bara dystra eftermiddagsköer och regn, liksom noll julkänsla. Vi träffade det trevliga middagssällskapet först en stund på den Irländska puben The Liffey på Stora Nygatan. Thompa var också på julbord med sitt jobb, på hotell Elite medan jag bjöds på en julmacka av mamma i Carema-butiken i Gribbylunds centrum. Så gulligt tänkt… i sån härlig butik under en jättefin stund.

Jag älskar min mamma. 

Så världsa-långt från julbord man kan komma, är en tallrik med sushi. Det åt vi tillsammans med jobbarkompisen Anita och hennes Robban en skön och lugn fredagskväll. Vi tog tåget till Österskär och, faktiskt precis på samma ställe där en liten ICA-butik låg när jag bodde i området, där bor numera dom. I ett nyproducerat bostadsrättsområde två minuter från stationen. Vi skålade och mumsade, snacksade och snackade. Sent på fredag kväll gick tåget hem, och följdes av en nattpromenad genom Viggan och Gribban.

 

 

 

 

 

 

 

Sist vi tog nästan exakt samma promenad hem, var efter en kväll på Viggbybaren, som den inte heter längre men ändå… där vi hade träffat f.d. klasskompisen Niklas. Vi passade på innan han skulle tillbaka hem igen, alltså till Thailand. På vägen hem hittade vi en skylt som vi låtsades stjäla men så sa vi bestämt till varandra: Näeee, så gör man ju verkligen inte. Stjäla skyltar!? Har aldrig hört på maken… vilka dumheter.

Ytterligare en barrunda fräste vi av på puben ”Himlen” högst upp i Skatteskrapan. Eller näst högst upp förresten, men fortfarande högt upp som i himlen. Där träffade vi sju av våra Hobiekompisar och det var najs. En sista segling är inplanerad, osäkert om vi deltar, men det är den 21 december. Återkommer i ärendet.

Runt Allhelgona träffade jag också min andra bästis-kompis Carina över en promenad och en fikastund på Viggans Stationscafé. Det blev en macka, en stor kopp te och en massa bibbelbabbel av alla sorter. Det var på fredagen, och resten av den helgen tillbringade vi i Västervik och runt mamma-svärmor Ellinor.

En sådan resa innebär vanligtvis besök i den nya lägenheten… att äta ihop, prata igenom diverse sett och hört, titta på bilder och lite på TV. Däremellan ta en promenad, göra en minnesresa tur och retur 70-talet, hjälpa till med några inköp, sen fika och prata lite mer. Skratt och tårar, ros och ris, sol och moln, socker och salt… som livet i stort. Vi var också en sväng till gravplatsen och så klart en tur på stan. Se så fint Sankta Gertrud lyser upp i kvällsmörkret.

Därmed har vi kommit till början av november och med facit i hand kan vi konstatera att månaden som kändes så långt borta i somras, nu ändå passerat och lika bra var väl det.

November har inte varit så mörkt på elva år och på sina håll har endast tre ynka soltimmar levererats. Med det lämnar vi månaden bakom oss i väntan på snö och mer ljus. Även om den första snön yrde runt 10 november frös den inte fast förrän de sista tre dagarna då minusgraderna kom. Jag hoppas verkligen att älgen kommer loss ur gungan den hamnat i, annars lär den nog frysa fast… å det vore väl ändå för sorgligt.

 

Hellre katt än älg.