December 2019

 

Mycket fokus denna månad har gått till det lilla hemmaprojektet, lyan. Massor har hänt och det som nyss var en händelse i framtiden, ligger nu helt klart i presensläge… (ett ord som inte uppfunnits än, men ni fattar). I senaste rapporten hade enbart vatten- och avlopp dragits och en massa kartonger från IKEA levererats… men nu har det hänt grejer!

Mannen som gått under den lite mer blygsamma beteckningen ”snickar-Åke” fick ett nytt något längre epitet: ”tidernas proffs-å-super-fiffing-snickar-Åke”. (Ordet proffs-å-super-fiffing hittar man inte heller i SAOL men det är för att de som satt ihop ordlistan inte planerat en lägenhet hemma och tagit Åke till hjälp). Det är ingen lätt sak att bygga om, hitta bitar, skarva till och foga samman med fint resultat. Det krävs en proffs-super-fiffing till det.

Det första Herr Fiffing gjorde, var att gå igenom innerväggen för att göra plats för en ny ytterdörr. Han gjorde hela insidan klar med dörrfoder, dörrsmyg och lister innan han öppnade upp ytterväggen. Därefter satte han dörren på plats och gjorde lika snygg utsida som insida, inklusive isolering och dörrfoder. Ovanför dörren satte han upp entrétaket som för övrigt var det enda jag har hjälpt till att sätta ihop.

Därefter påbörjade han inomhusjobbet. Eftersom han sparat reglar och hela väggskivor från det gamla han nyss sågat bort, fanns det en del material för att bygga upp skiljeväggen. Men först en öppning i innerväggen mellan sov- och vardagsrum för att få minsta lilla känsla av öppen planlösning. Så fort hålet var uppsågat påbörjade Åke jobbet med den huvudsakliga skiljeväggen, den som skulle skilja ”agnarna från vetet” (inte heller något som står i SAOL men väl i Bibeln med beskrivning av hur tomma och lätta agnar virvlar åt sidan m.h.a kastskovel medan de värdefulla kornen faller till marken).

Som sagt; tidigare bortsågade innerväggar fick bli del av virket till skiljeväggen, plus ytterligare masonit- och gipsskivor, isolering med mera. Golvlister, taklister, infattningar och Gud vet allt har återanvänts, men också inhandlats nytt och skarvats ihop med det redan befintliga.

 

Återstående arbete med spackling, väv och färg till skiljeväggen blev ett arbete för Thomas The-ultimate-man-My-myth-and-Legend. Han hade redan gjort ett stort tag i projektet med innehållet av flera av IKEA-kartongerna. Under två kvällar monterade Thompa alla 10 skåpsstommar, vilka redan kommit upp på köksväggen. Under en helg och lite till satte han sedan upp väggskenan för att hänga upp alla stommar.

 

Alltsammans, inklusive den aptunga bänkskivan med spishäll samt ugnen, fläkten och bänkbelysningen sattes på plats. Avloppet kopplades samman med diskbänken och plötsligt såg det ut som ett kök. Luckor, hyllor, gångjärn och handtag är sådant man inte slänger sig över, betydligt roligare att spackla och sätta väv … tror jag att Thompa tänkte. Det finns egentligen inget som han inte klarar av, men viss prioritering sker alltid. Det roliga först, det trista sist. Slutligen var allt klart… ja, utom några ynka lister.

Det Thompa gör bra, är att han hittar små underliga detaljer i kartongerna och även utanför… såna som spritts för vinden… och han vet direkt vart de ska vara. Jag har verkligen inte den förmågan. Lika lite som jag hittar orienteringskontrollerna i skogen, hittar jag rätt i ritningarna. Medan jag chattar med IKEA för att fråga de mest befängda grejer (förstår jag eftersom de nästan suckar i de textade svaren) har Thompa redan lyckats reda ut svaret och kommit vidare för evigheter sedan.

En annan Tomas, fast utan ”h” har också funnits med i bilden. Det där med att sakna ”h” betyder i vissa sammanhang att hyperaktivitet är ett bristbeteende medan noggrannhet, uthållighet, planering och fokusering i stället finns desto mer. Precis så är det med Tomas. Han säger inte ett ord för mycket. Åke däremot pratar gärna. I ett skede valde de att arbeta i huset samma dag, en dag som räddades enbart genom att de höll sig på varsin sida av huset. Tomas stack huvudet långt in i bortre husändens elcentral medan Åke rumsterade i andra husänden. I vårt hus elcentral finns numera tre snabbsäkringar på en egen liten enhet som är märkt ”lägenhet”. Tomas drog in 3-fas till vitvarorna, förberedde för eluttag och satte upp fem nya kontakter. Han är bra. Fattar hur man vill ha det, har egna idéer, är noggrann och sansad (som sagt; utan h). Ingen av dessa karlar är heller ”arbetsarga”… jo Thomas the Legend litegrann, men inte så mycket.

Bygghistorik: I juli grävde vi fram det lilla utrymmet bakom tvättstugan som dittills fungerat som förråd. Utrymmet omdirigerades till en litet badrum och kommer att behövs sen, när vi har lämnat över ordinarie badrum till ”lyan”. Under juli och augusti rensade och tömde jag också garderober, byråer och förvaringsutrymmen i Villes rum. I slutet av oktober levererades kyl och tvättmaskin. I november hade vi köksmöte på IKEA, och i samma månad drogs det också in vatten, avlopp och el till köket. Alla köksskåp med tillbehör levererades i slutet av november. Den 5 december påbörjade snickar-Åke sitt jobb och tio dagar senare monterade Thompa hela köket. I samma veva drog ”Tomas utan h” in elen och nya kontakter sattes på plats. Den 18/12 utfördes den första mycket befriande och efterlängtade storstädningen. Byggdamm och sågspån ut. Fyra dagar före jul satte Thompa väv och färg på skiljeväggen och en dag efter jul monterade han alla skåpsluckor och lådfronter. Dan före nyårsafton satt alla handtag fast, både rakt och i nivå med varandra och omgivningen.

Ännu återstår lite hopkopplingar och plockjobb (+ kakling) men det bidde en tvåa på ca 38 kvadrat med ett redigt kök, badrum, tvättmaskin och 6 garderober. Lyan har egen ingång, en tomtplätt, en liten hallonplanta och dessutom sanslöst trevliga grannar.

Det lyan inte har är stora fönster med härliga ljusinsläpp och ett gediget avstånd till de trevliga grannarna. Inte heller dödstyst.

 

Vi har firat födelsedagar också denna månad, eller kanske mer resterna av förra månadens födelsedagar. Klokt som tusan och supertrevligt, har dessa firats genom att uppleva och vara tillsammans. Mia bjöd ut mig till Rolfs Kök på Tegnérgatan, där man kan få sittplats i fönstret. Ett konststycke vi lyckades med.

Vi åt fisk- och skaldjursgryta och Mia provade på ostron för första gången (verkade vara en bucket-list-grej). Efter middagen rullade vi nerför backen och rundande hörnet mot biograf Grand och såg filmen ”Once upon a time in Hollywood”.

 

Väl på plats halade syrran upp biogodis/efterrätt/fika. Varsin termosmugg fylld med kaffe, plus chokladbollar och skumtomtar i tre storlekar. Och allt detta satte vi snart i halsen, för vilken film!

Filmens rollbesättningen var enormt tilldragande. För en man, vem som helst, skulle det förmodligen räckt med Jill Johnsson i samtliga roller. För en kvinna duger bara ett mer varierat upplägg; exempelvis en rollbesättning bestående av Leonardo Di Caprio, Brad Pitt, Kurt Russell och Al Pacino.

Filmen gav en inblick i Hollywood 1969. Den handlade om Charles Manson och hans sekt samt mordet på Sharon Tate (sambo med Polanski). Salongen fylldes av härlig 60-talsmusik, grymma miljöer, bilar, kläder och frisyrer men det var lite svårt att greppa handlingen. Känslan när eftertexterna rullade upp på bioduken efter en synnerligen rå Tarantinos-avslutning var ren och skär förvirring. Efter lite googlande förstod jag snart att flera har känt samma förvirring. Man behöver tydligen vara extremt påläst kring Manson-morden för att fatta filmen. De som känner till detaljerna kring de riktiga Cielo Drive-morden 1969 har åtminstone lättare att förstå att Tarantino gjort en viss omskrivning av verkligheten.

Opåläst och utan bakgrund (som vi), skulle kanske tänka att filmen handlade om vänskapen mellan den fiktiva skådespelaren/egot Rick Dalton (di Caprio) och hans stuntman (Brad Pitt). Risken fanns att man skulle uppfatta alltsammans som en samling av fragmentariskt hopklipp av händelser i Hollywood i slutet av 1960-talet… och ja, så var det nog.

Den verkliga händelsen: Charles Manson drömde om en karriär som musiker och hade tidigare försökt få kontakt med musikproducenten Terry Melcher – som bodde i Sharon Tates hus på Cielo Drive innan hon flyttade in där tillsammans med Roman Polanski. Melcher hade ignorerat Manson vilket gjorde den galne sektledaren förargad. Manson sa till fyra av medlemmarna i Manson-familjen att bege sig till Cielo Drive för att mörda den eller de som befann sig på adressen. Hemma hos den höggravida Sharon Tate på Cielo Drive befann sig hennes vän, hårstylisten och före detta pojkvännen samt Polanskis kompis och dennes flickvän. Roman Polanski var utomlands vid tillfället. Steve McQueen ska ha blivit tillfrågad om han ville komma, men han valde att stanna hemma då flickvännen ville det. Detta gjorde att Polanski och Steve McQueen klarade sig… Inne i paret Polanskis hus samlade inkräktarna sina offer i vardagsrummet, band dem och mördade dem, en efter en. 

I Tarantinos filmer finns några gemensamma saker. Exempelvis att samma cigarettmärke figurerar i hans filmer. Att filmerna är överdrivet blodiga och att han själv förekommer på något sätt i varje film. I Once upon a time in Hollywood syns Tarantino aldrig i bild, men han hörs: i bakgrunden som regissör när Rick Dalton spelar in en reklamfilm för ovan nämnt cigarettmärke. Mot all denna nya bakgrund skulle jag nästan vilja se filmen igen.

En betydligt lugnare underhållning blev det när Mia och jag grattade mamma på 83-årsdagen. Vi såg Fredrik Benke Rydmans (upphovsman till Bounce 1997-2010) uppsättning av ”Snövit” på Dansens hus. Snövit var den tredje streetdans-föreställningen vi sett tillsammans (om man bortser från att mamma var publik när Mia och jag hade egen streetdansuppvisning för några år sedan). Tidigare Rydmanuppsättningar har varit Svansjön och Nötknäpparen. Innan dansen var vi ett stenkast därifrån, på restaurang Knut, och åt tunnbrödspizza. Allt var på topp med maten och som vanligt hade vi med oss några frågetecken efter upplevelsen. Men dans är dans och man behöver inte förstå allt, egentligen är det bara att njuta och låta sig underhållas.

Den tredje begivenheten var Bull & Bear på Rådmansgatan. Där har de världens godaste snacksbricka. Ett par ostar, flera korv/skinkskivor, bröd och marmelad att kombinera med kall bärs. Per och Annelie kom dit och vi gjorde årets julbord tillsammans, fast utan julmat tack och lov. Därefter promenerade vi i strilregnet bort mot Cirkus på Djurgården och inkluderade ett pitstop på Djurgårdsbrons Sjöcafé. Där finns det alltid plats och är mysigt med facklor utanför och öppen spis inne. Vi fick varsitt bakverk och ytterligare en öl.

På Cirkus såg vi ”Häxorna i Eastwick” med Peter Jöback i rollen som den förmögna och fullständigt oemotståndliga Darryl Van Horne. Som karismatisk påsättare störde han runt och skapade kaos i småstadsidyllen Eastwick. Efter föreställningen fanns den här gången inga särskilda frågetecken, utom möjligen ett. Var det Jöback eller inte i huvudrollen? Han var slående lik, han lät som Jöback men jag tror inte att det var han, medan Thompa visste att så var fallet. Jaja…

Jobbet bjöd på julbord på Nygårds Värdshus i Kyrkbyn. Ett klassist svensk julbord med mycket grönt. All mat var hela tiden fräsch och påfylld i det kyliga utetältet. Byängsskolan representerades av över 80 pers. God stämning och en fin avrundning av terminen.

Luciagröten är ett självklart inslag hemma hos oss. Detta innebär en frukost med såväl risgrynsgröt som knäckemacka och skinka, lussebulle och kaffe. En tradition som kommer som ett glatt avbrott när det är som mörkast. Inte långt därefter kommer julavslutningen… liksom alltid som en räddande skänk från ovan.

Första jullovslördagen lyckades Ville med sin uppkörning! Han hade kämpat och kört i ett halvårs tid, och Thompa hade kämpat och instruerat under lika lång tid. Den 21 december fick de äntligen ett avslut på aktiviteten. GRATTIS gubbar, ni gjorde det! Två dagar senare köpte Ville sin första bil, en VW Golf, och därmed var den kompletta frigörelsen ett faktum: 18 år, körkort och bil. Kan man samla mer vuxenpoäng en vinter?

 

Årets julafton var riktigt trevlig på flera sätt. Kryllingarna landade hos oss vid 13-tiden och vi hade rekord i smågodisätning, ackompanjerat med paketöppning. Smycken, ritualsprodukter, dansbiljetter, godisbitar, strumpor, ljus, lampor och presentkort bytte ägare medan Rollo hoppade från famn till famn… om han inte fick på nosen av katten…

 

När vi senare gick tillsammans över till mormor och Pelle, var allt som vanligt. Ett fint och julpysslat hem (tack till mamma och Pelle), god mat och så klart; en generös inställning till livet och det livade.

Tidigare år har vår ”julklappslek” varit att man köpt julklappar för en hundring isch. Denna klapp läggs sedan under granen ihop med de övrigas och lottas ut tills alla fått varsin. Men, med ett ålderspann på 65 år har det blivit ganska besvärligt att variera gåvan. I år gjorde vi istället så att vi hade en given julklappskompis. En kompis som vi först lottat fram under seriösa former (hmmm) och sedan fått chansen att handla till lite mer eftertänksamt.

Den här familjen blir liksom bara gulligare och knasigare för varje gång vi firar jul. Det är stimmigt, busigt och ganska så skojigt. Det är också fullt av missförstånd och förväntningar på olika nivåer. Några längtar jättemycket efter julklappar och andra undrar långhalsat när maten egentligen är färdig. Några äter hellre marmeladkulor än köttbullar och de flesta sjunger superdåliga nubbevisor. Några orkar knappt sitta till bords, och andra slutar aldrig att äta. Det är så gott som alltid någon som himlar med ögonen, ”hast-surar” eller drar sig undan en stund.

Vi är galet otajmade och allting ska diskuteras. Precis allting. Julklappsöppningen, ska den vara före eller efter maten? Ihop med kaffet eller utan? Va? Skulle julklapparna ha rim? Va? Skulle det stå namn på dem? Ja, hur ska man annars veta…? Skulle de inte vara inslagna i icke avslöjande papper? Sa vi inte dagstidningspapper? Vem kan ta på sig rollen att dela ut julklappar? … och i så fall; hur… om det inte står namn? Ska det vara ett paket i taget eller alla på en gång? Ska den hemlig julkappskompisen avslöjas eller inte? (Några börjar avslöja och andra vägrar, till slut vet alla vem som gett till vem. Sånt går att räkna ut) 😉

Vi delade klappar och alla blev nöjda… så gott som… och sen blev det konsert! En duo bestående av Mia på knappdragspel (efter enbart 8 lektioner) och Pippi på tvärflöjt (efter 8 halvdecenniers spelstopp).

 

 

 

Det lät sådär, exakt hur? Jo så här:

Med en 200-procentig ökning i träff-frekvens umgicks vi med Simon och Malin två gånger denna månad. Dels var vi en tur- och retursväng till farmor Ellinor i Västervik i mellandagarna och önskade God Jul där. Dels hade vi en vernissagestund på Fotografiska i Stockholm. Där fascinerades vi exempelvis av fotomanipuleraren Erik Johanssons foton. Han mixtrar verklighet med fantasi på ett superbusigt sätt. Exempelvis hänger han åkrar på tork, plockar ner månen och skrynklar ihop himlen. Han låter fiskar simma bland moln och hänger upp hus i luften. Sevärt! Innan detta hann vi med en lunch på Söder, på restaurang Nytorget 6. Det är osannolikt svårt att samla ihop alla fem gengångare samtidigt, men faktiskt, vi lyckades få med oss även Ida denna lunch. Tre femtedelar, inte dåligt.

Snön har tydligen svårt att få fäste, vilket inte är svårt att förstå i åttagradig vintervärme. Å sånt har hänt förr. Gunnar Carlberg, SMHI:s nederbördskontrollant låter meddela att år 1172 var vintern så blid att träden grönskade i januari och fåglarna byggde bon och ruggade i februari. År 1241 var träden fullt utslagna i mars och 1269 blev det ingen vinter alls. År 1421 blommade träden i mars och vinstockarna i april, då man också hade mogna krusbär. 1538 stod träden i full flor i december och 1585 var det ax på säden vid påsk. År 1588 och 1722 grönskade träden i februari. Vare sig frost eller snö fanns åren 1538, 1607, 1617, 1650 och 1659.

… Årets julkort är taget i juni.

Nyårsaftonens dag var fantastisk och nästan vårlik, alltså torr och solig. Den blev också en smula spektakulär i och med att vi gjorde en spontankryssning. Grisslehamn – Eckerö fram och åter, hur låter egentligen det? Kan säga; helt fantastiskt! Kort tur, precis lagom. Levande musik, glada människor, barklirr och lite svängom. En nyårsbuffé som var det finaste, godaste vi ätit på länge, MASSOR av små delikatesser, fisk- och skaldjur, vegetariskt, kött och sött. Såååå himla lyckat.

Nä hör-ni-ni, mindre partajblaj nu. Vi behöver avsluta med lite skärpa och seriositet.

Månadens blogg inleddes med en bild på en trädanka och en sorts uggla som trängs ihop. Naturen har spelat ett spratt med sig själv. Det är inte vanligt, men händer ibland, att ankan utövar så kallad stamparasitism. Detta innebär att den lägger ett par ägg i ett annat fågelbo för att öka chanserna att sprida sina gener. Om de förlorar egna ägg eller fågelungar, finns några kvar som kan överleva, vaktade av den stora ugglan. Även om ankans ägg är dubbelt så stora som ugglans, verkar inte ugglan misstänka något fel. Det är lite gulligt va? Bilden visar hur naturligt det är med mångfald, hjälpsamhet och samverkan, att se möjligheter och ta vara på de chanser som ges. Med detta tackar vi för oss och hoppas på ett alldeles osannolikt bra 2020. Alla möjligheter finns för att få till det!

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö…
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.