Januari 2020

Efter julgransplundringar och inför det nya decenniets framfart, finns nog tid för en behövlig kurs om renar. Hör här: hanen kallas inte bock och honan kallas inte get. Det är helt fel. I stället gäller; hanrenen kallas för tjur eller sarv medan honan kallas ko, vaja eller simla. Det är det enda hjortdjur där båda könen har horn. I början av vintern fäller tjuren sina horn medan vajan gör det först en tid efter kalvningen på våren.

Detta betyder att de renar som drar omkring på tomten (för dem som alls tror på det, är denna fakta egentligen ovidkommande) är honor. Hur vet man det? Jo, för att de har horn. Hade det varit en Rudolf hade han ju inte haft några horn så dags på vintern. Ett fall för JämO, för renarnas skyddsombud, för djurrättsalliansen eller möjligen för arbetsmiljöverket? Det är ju ändå 2020 så det vore väl bra dumt att bara acceptera när chans finns att tycka till. Så, nu är det gjort.

Nytt decennium. Känn på den! Visst ser det allt bra snyggt ut med två, noll, två, noll?

Utifrån en snabb studie i talsymbolik står det att siffran två är talet för samarbete och partnerskap. Det är också dualitetens tal vilken rymmer motsättningars, kompromissernas och kärlekens energi. Två är talet för frid och harmoni och det hjälper oss att erkänna våra egna styrkor och svagheter genom vår relation till andra. Enligt samma talsymbolik gäller att siffran noll är oskuldens tal. Talet uppmanar dig till att ta de chanser du får med öppet hjärta. I gengäld utlovas att universum kommer att stötta dig. Talet noll associerar med fullständig tillit. Spontant känns det som att det finns lite att bygga på här va? Ett spännande år. Välkommen 2020!

På nyårsafton släppte vi ner skumpakork No 200 i vår damejeanne. Sedan vår allra första hemmadejt i början av augusti 2007, har vi sparat varenda skumpakork. Var och en är märkta med en löpande siffra samt med några ord för vilket ögonblick vi firat. För en räknenisse går det lätt att räkna ut hur stor konsumtionen varit. 200 korkar på 149 månader. Thompaaaaa!! Här skulle du behöva göra en insats. 

Före jul hade vi knappt hört talas om det och för sju dagar sedan var det ett fenomen låååångt, långt borta från Sverige. ”Vad är det egentligen de håller på med där borta i Kina?”, tänkte vi då. Nu förstår vi att det, vars epicentrum finns i staden Wuhan i Kinesiska provinsen Hubei, rört sig vidare i världen. Ett virus vid namn Corona Mers (Middle East Respiratory Syndrome). I dagarna firades det kinesiska nyåret och många kineser rörde sig då runt till och från sina familjer. Det finns en oro för smittspridning i och med det. Det storskaliga nyårsfirandet i Peking ställdes till och med in på grund av virusutbrottet.

Coronavirus är en grupp virus som har påträffats hos både människor och djur. Hos människor orsakar de oftast lindriga luftvägsinfektioner, men också allvarliga, dödliga infektioner har konstaterats, likt dem vid 2003 års sars-epidemi. Hos människor smittar de sjukdomsframkallande coronavirusen via sekret från luftvägarna. Det finns än så länge inte några närmare uppgifter om smittkällor men det tyder på att viruset Mers förekommer i kameler och att kameler kan smitta människor direkt eller indirekt. Viruset överförs också från en människa till en annan, framför allt i sjukhusmiljöer, men för att viruset ska smitta krävs det sannolikt en mycket nära kontakt med den insjuknade. Inkubationstiden för det nya coronaviruset förmodas vara i genomsnitt 5,2 dygn från smitta till symptom. Osäkerhet råder kring smittorisken under inkubationstiden.

 Symptom: Hos personer som inte har någon underliggande sjukdom (ex hjärtsjukdom, diabetes eller nedsatt immunförsvar) kan en mersinfektion bara ge lindriga symtom eller inga symtom alls. Majoriteten av de insjuknade har haft en allvarlig luftvägsinfektion, t.ex. lunginflammation. Till sjukdomsbilden hör feber, hosta och andnöd, i vissa fall njursvikt. Hos flera insjuknade har man också konstaterat diarré.

Kina försöker stoppa virusspridningen genom att isolera flera stora städer. Framför allt finns oro att smittan ska spridas till områden med sämre resurser för sjukvård. Så broar har stängts av, kollektivtrafik ställts in och flygplatser stängts ner i ett tiotal städer runt epicentrum för smittan (den gula fläcken på kartan här ovan). I slutet av januari rapporterades det att nio sjukdomsfall har bekräftats utanför Kina. Det handlar om minst två i Thailand respektive Vietnam och vardera ett fall i USA, Taiwan, Singapore, Sydkorea och Japan. UD avråder från ”icke-nödvändiga resor till Hubeiprovinsen” och EU-kommissionen begär att EU-medborgare ska flygas hem från Wuhan. Ryssland begränsar sina tågförbindelser med Kina, IKEA stänger alla sina butiker och friidrotts-VM i Kina skjuts upp. Google har beslutat att tillfälligt stänga ner samtliga kontor i Kina och flera stora flygbolag har stoppat flygningar. Ungefär så verkar handlingsplanen se ut. Stäng av och isolera. Smittan verkar snudd på fördubblas varje dygn.

Den 29/1 kom besked om det första bekräftade fallet i Norden. Det var en kinesisk resenär som landade i Finland. 30/1 rapporterades att över 7.700 har smittats, de allra flesta i Kina, och att dödssiffran i landet därmed var uppe i 170. Den kommitté inom WHO som beslutar om internationellt nödläge bokade möte och efter 7 timmars diskuterande, utlyste de internationellt nödläge på grund av sjukdomsutbrott. Det här är femte gången som WHO utlyser globalt hälsonödläge. Första gången var under svininfluensaepedimin 2009, senaste gången var under ebolautbrottet i Kongo förra året.

31/1 var över 10 000 smittade i 22 länder. 98 fall utanför Kina. Denna dag fick även Sverige sitt första bekräftade fall av smitta. I Jönköping. Kinesiska myndigheter bekräftade först 213 döda och så plötsligt 300, så för en del stackare blev alltså det nya decenniet ganska kort. De hann varken vara med om något samarbete eller några kompromisser och något universum hann aldrig stötta dem innan de försvann i den utlovade friden och harmonin.

Folkhälsomyndigheten bedömde nyligen risken för att sjukdomen ska spridas i Sverige som mycket låg, vi får väl se efter sjukdomsfallet i Jönköping. Hur som helst klassas viruset numera som samhällsfarlig sjukdom även om man antytt att den vanliga säsongsinfluensan utgör ett större hot för de flesta av oss… Till ”större” hot ingår även att ta bilen ut på vägarna. Att slira runt i trafiken slår statistiskt sett exempelvis risken att smittas av ett dödligt virus, att störta med ett flygplan eller att bli biten av en arg och giftig orm. Inget av det överträffar riskerna man utsätter sig för i trafiken men ändå är det sådant vi generellt sätt hellre oroar oss över. Egentligen skulle man kunna säga att vi hoppar in i ett slags ”coronavirus” varje dag och kör iväg. Det är rätt så skevt va? På tal om det; Vart tog ozonlager-snacket vägen?

Ett betydande genombrott i behandlingen av coronasmittade personer har  förresten gjorts. Det är australiska forskare som lyckats återskapa det nya coronaviruset och det är ju en bra start för att snart ha ett vaccin. För oss som har pengar alltså, kanske ska tilläggas.

Så. Nu lämnar vi sjukdomar, renar och spekulationer om framtiden.

Lyan: Den är klar! Kakel har setts ut, beställts, hämtats och kommit på plats! Ordet nöjd är på tok för vekt för att sammanfatta projektet men om man komparerar det kommer man närmare känslan. Nöjdast! Det som återstår är att koppla in vitvaror och bygga till en altan närmare våren.

När herr och fru W sällskapar på den morgonpromenad som leder oss till buss och jobb, passerar vi ängen mot Gribbylund södra. En morgon stod det två karlar med spadar i högsta hugg där. De grävde varsitt hål i backen på platsen och på eftermiddagen var alla spår av gubbarna borta men ett föremål placerat. En anslagstavla. Hmmm…?

Precis där gräset övergår i gångvägar som trasslar in sig i varandra satt tavlan. Förvisso är det många människor som passerar där men mest bara fort på väg till och från. Ingen information förväntas ges där och ingen borde egentligen behöva eftersökas. Men om man skulle vilja göra sig förstådd med hjälp av tavlan fanns vare sig pennor, nålar, magneter eller annat möjligt att använda. Det var liksom inte sådant underlag, utan rätt och slätt bara en anslagstavla.

Som gjort för att användas till att klottra på sa herr och fru W så där lagom gammelsyrligt. Det tog långt över en vecka utan att något hände på tavlan och varje gång vi passerade kom ett överlägset ”hehe” från oss. Men så plötsligt satt något affischerat på tavlan! Jädrans vad nyfikna vi blev. Halsarna sträcktes ut i position långt före våra överkroppar och benen hann knappt med. Vad fanken var det för lapp? Och hur var den uppsatt?

”Vill du börja spela fotboll” stod det och lappen var uppsatt med häftklamrar. Svar: Nej tack.

En annan nyfiken-i-januari-strut drabbade oss, och den damp ner som en avi i brevlådan. Ingen avsändare, inga ledtrådar utan bara en avi. När jag hade tagit emot paketet på ICA och såg vem det var ifrån blev jag så glad att det märktes. Snabbare än ett coronavirus smittar hade glädjen spritt sig bland personalen och samtliga tittade längtansfullt och nyfiket på min Jiffypåse. Antoine Meunier var avsändaren. Fransmannen, Parisaren, som ingår i organisationen vid våra F16-mästerskap. Han som ivrigt hejar på oss bara för att han gillar Sverige och för att vi är de enda svenskarna. Vad hade han nu hittat på? Hem och sprätta!

”Dear Pipi and Thomas. Following your fantastic performance on July, to contribute your training to see you more and more high!” Avslutat på svenska: ”Med vänlig hälsning Antoine”. Ett fåtal svenska ord fick han med sig sedan han haft en jobbkontakt på Volvo under 80-talet och de använder han gärna. Tillsammans med hälsningen efter sommarens segling i Maubuisson, låg varsitt par seglarhandskar i paketet. Wow vad vi blev glada! Tack Antoine för uppmuntran!

Vi hade så klart skissat upp sommarens segling redan, vilken kommer att gå i Comosjön i norra Italien… men denna hälsning satte fart under galoscherna. Så VM i Italien med Vipern var redan planerad, men skulle det inte vara kalaskul att delta även på EM med Hobien? Vi seglade inget mästerskap med den förra året, vi har faktiskt inte seglat något Hobie-EM sedan krocken på Nordsjön, så det kunde väl vara dags nu? Sommarens EM går i Costa Brava, 12 mil norr om Barcelona i Ballena Alegre, och vi började kolla upp möjligheterna. Upp upp upp, vi har ju ingen båt. Va faaan, den sålde vi i våras. Hur ska vi tänka nu? Äh, det löser dig nog och seglas ska det i alla fall. Vi har ju nya handskar!

Vassiliki är den platsen som sedan många år tillbaka varit vårt ultimata tillfälle att kunna träna bansegling i spektakulära vindförhållanden. Lite då och då hälsar vi på i Vassiliki via strandchefen Joe Bennet´s Youtube-kanal. Joe samlar in händelser från alla världsdelar och visar upp både gamla och nya kattor via ”Show us your cat”. Sverige och Windrikarna kom med lite på ett hörn i videon här ovan men vi kommer att vara med ännu mer i avsnitt 41.

Så ser kedjan av seglingsbestyr ut: Antoine, kassören/mätmannen från det internationella F16-förbundet hade precis peppat oss att segla mer än vi redan tänkt och därför började vi kika på möjligheter att segla Hobie i Spanien. Denna kväll satt vi också, i full beundran av de nya handskar och tittade på Joes ”Show us your cat – avsnitt 30”. I filmen dyker plötsligt vår gamla Hobie16 upp som en påminnelse om att den sålts och enbart gick att se på film. Men… genom F16-seglingen har vi fått en spansk kompis som bor i Barcelona. Han ser ut som Jack Nicholson men heter Alfredo Bernhard och med hans hjälp hoppas vi på att kunna hyra en Hobie16 där. Lite dråpligt allting men vi ska nog lyckas sy ihop helheten på nåt sätt. Vi har flyg, boende och rätt kontakter. Egentligen allt utom en båt… och med tanke på just precis det här, så var det kanske lite dumt att ha synpunkter på dem som sätter upp en anslagstavla i ödemarken.

De allt längre dagarna börjar ladda oss med mera ljus, men någon snö har vi inte sett till. Däremot har vårblommor kommit upp redan. Sköra och söta! Under julledigheten la sig ett mycket tunt istäcke nere på sjön men så mycket mer blev det inte. Mellan fem och åtta plusgrader, sällsynt med minusgrader och obefintligt med snö. Helt i min smak. För varje dag som går i detta vinterns mellanmjölksläge blir det färre dagar vinter kvar. Skottning – noll, skoimpregnering – noll, dubbla jackor – noll, hala gångbanor – noll, lappvantar på mascaran – noll. Tjurar med horn – noll (påminner bara).

8/1: Skolan drog igång efter julledigheten och dagen innan bjöd jag hem spec.kollegorna på fika. Ett par dagar efter skolstart satt nästan samma gäng hemma hos spec.kollegan Anita och jäste efter en synnerligen god middag med allsköns tillbehör. Jobb med bra kollegor och go’a kontakter, det är viktigt för hälsan.

Ett annat tillfälle då vi minst sagt jäste och mådde gott var när vi (för mig var det andra gången) såg Fredrik Benke Rydmans ”Snövit” på Dansens hus. Det var min julklapp till de unga vuxna och min äkta hälft. Först ett restaurangbesök på Knut på Upplandsgatan. Där åt vi mest tunnbrödspizza och njöt av att få bli serverade och sitta tillsammans. Snövit var minst lika bra denna gång. Kanske njöt vi tjejer mest men alla verkade nöjda och det är väl ändå huvudsaken. Ett strålande kalas, vårt bidrag till kulturens och kvarterskrogens fortlevnad.

Det här med att skriva berättelser och sedan komma vidare med sitt manus är en snårskog, en labyrint och en massgrav på en och samma gång. De stora förlagen får flera tusen manus per år och de mindre förlagen kanske åtta-, niohundra. Manusflödet beskrivs vara lite av förlagens himmel och helvete. Flera bokförlag har så kallade manusslussar som bara tar emot manus under speciella tider på året. Förlag har så klart en begränsad utgivningskapacitet och de allra flesta böcker som ges ut är skrivna av redan publicerade författare. Det underlättar så klart att vara känd hos förlagen. Vad som menas med det är exempelvis att man framträtt i något medie med en stark personlig berättelse, eller att man synts i litterära tidskrifter, i bloggar eller att en redan etablerad skribent rekommenderat en. Sådana förkunskaper hos förlagen kan betyda skillnaden mellan att bli utgiven eller refuserad.

Cirka tio procent går vidare inom förlaget vilket hos de stora förlagen kanske motsvarar fem böcker. Sååå… någonstans i de inskickade manusmassorna döljer sig en eller annan debutant, en eller annan PC Wike. Kring två promille av det som skickas in, är så många debutanter som ges ut, och det är då med ett manus som förlaget tror på. Något som sticker ut, en unik berättelse, något säljbart, en aha-upplevelse, en stark röst eller levande gestalter. Som debutant är det alltså otroligt svårt att komma igenom och man rekommenderas att skicka sitt manus till så många förlag man orkar få nej ifrån samtidigt. Just det har jag gjort ganska många gånger nu.

Onsdagen 22/1 hände det: ”Nu har vår lektör läst ditt manus och vår bedömning är att vi skulle vilja ge ut din bok, men att den behöver lektörsläsning för att höja den litterära nivån. Bästa hälsningar Ekström & Garay.”

Efter ett sånt besked snurrar det rätt mycket. ”Lektörsläsning? Vad innebär det? Efter lite googlande verkar det vara så att en period av extremt mycket jobb följer. Och vadå ”mitt manus?”… va? Jag har ju åtta manus, hur blir det nu? Jag hade skickat in det manuset jag gillar bäst, bok nummer 4 – Killer. Tänk om förlaget inte gillar manus 1 till 3 alls, hur ska det då kunna vara intressant? Hur mycket ska jag behöva såga? Hur mycket ska de styra och skära i mina bebisar? Genomgång av manus, omdisponeringar, omskrivningar, rättningar… Ja det är väl det som skiljer agnarna från vetet. Det egenutgivna mot det professionella; att mycket tid läggs ned på manuset.

Jag ställde mina frågor och fick ett svar. Tackar jag ja till detta, kommer jag att få lägga en slant på tjänsten, men i utbyte blir jag marknadsförd och kanske säljer mer. Jag får dessutom 80 procent tillbaka/bok vid en eventuell försäljning. Om jag nu har fattat det rätt, vilket behöver redas ut inom det närmaste. Så summa summarum: Äntligen ett förlag men mer vet jag inte, annat än att det är en väldigt lååång process. Inget kommer ges ut inom det närmaste året även om jag skulle tacka ”ja” omedelbums. 

Haha! Liknar det inte ovan beskrivna upplägg lite; Förlag men fel manus… EM men ingen båt… Anslagstavla men ingen lapp… Rudolf men av fel kön.

Förresten: ”någon” har gjort ett Facebook-test igen, den här gången ställdes frågan: Varifrån kommer ditt efternamn?

 

 

 

 

 

 

 

År 1354 alltså. Det var samma år som turkarna invaderade Gallipoli under ledning av sultan Orphan. På Gallipolihalvön (vilken förmodligen hamnade i turkarnas händer) var det ett herrans liv mellan flera länder även under första världskriget. Känns sådär att ha ett namn som kommer från en krigarsläkt. Eller så är det riktigt bra med tanke på att saker och ting inte alltid är som de borde.

Februari nurå! Kanske kommer det bli lite tårta på bordet då?  60 år! Ja, vi får väl se vad som bjuds?