Juli 2020

Thompa är den som styr Agapi-skutan och avgångshamnarna har denna månad varierat mellan Resarö, Långholmen och Djurö.

Men nu tar vi det litegrann från början. Alltså på riktigt från början. Starten för dagens skärgård gick för två miljarder år sedan (inte sucka nu, det här ÄR intressant), då med en enda enorm bergskedja som sträckte sig över hela skärgården. Två miljarder år är lång tid och allt som nu återstår efter år av nednötning är självaste grunden. Även is har gjort sitt gällande nötning och ommöblering av landmassor. Ett enormt och rörligt istäcke dolde hela området för 15 000 år sedan.

5000 isiga år passerade, plötsligt blev det varmare och isen började smälta. Landmassor gav vika under tyngden och började resa sig sakta. Denna höjning pågår fortfarande med 4 mm per år. På bilden står Thompa på den nivån som vattnet hade år 1500, pinnen däremellan markerar år 1000 och jag står vid år 0 och fotograferar, cirka 7 meter högre upp än Thompa. I och med landhöjningen blev grynnor synliga, kobbar och öar växte ihop, stränder blev större och hamnar grundare. Bryggor och sjöbodar behövde flyttas. Vår skärgård är idag 15 mil lång från norr till söder och består av 30 000 öar varav 175 är bebodda.

När isen rörde sig krossade den berget och schaktade fram massor av stenar, grus och sand från topparna och ner till lägre nivåer. I skärgården kan man därför stå högst upp på det som är urberg och därifrån kika ner över större stenblock kring vilka tall och blåbär växer. Stenblocken blir mindre och mindre för att ännu lite längre ner övergå i grus och sand. Där växer sly och lövträd och allra längst ner i vattnet finns de finkorniga leran som vassen trivs bra i.

En sak måste sägas: Ännu fanns inga människor i skärgården. Och inte en enda Aperol. Det enda som fanns var is, flora och fauna. Landskapet var kargt och stora isblock flöt omkring på havet. Längre in mot fastlandet skymtade små öar där det gick att hitta skyddade lägerplatser. De första människorna kom med båt för att samla växter, fiska, jaga säl och sjöfågel. Från istidens slut 10 000 f.Kr. till cirka 1700 f.Kr. stod havsytan cirka 25 meter högre än idag. Det var Stenålder då jakt och fiske som gällde. Mot slutet av perioden började man hålla boskap och odla. Men som sagt, nästan hela det området som syns idag låg under vattenytan. Nästkommande 1200 år, på Bronsåldern, följde en tid för resor och utbyte av idéer och varor. Fortsatt kompletterade man jordbruk med fiske och säljakt. Ett klassamhälle växte fram. Det kan man se exempelvis genom ”storhögar” vilket var gravplatser för de lite mer betydelsefulla. Vattennivån var cirka 15 meter högre än idag. Det finns spår av boplatser men ännu ingen fast befolkning i skärgården. Under Järnåldern, perioden från 500 f.Kr. fram till 1100-talet började bondgård, jordbruk och boskapsskötsel dominera. Nu fick Stockholms södra skärgård sina nuvarande drag men med en havsyta 5 meter högre än idag. Slutet av denna tid kallas för Vikingatid och då jäklar reste man, slogs och söp. Ganska likt dagens skärgårdsliv på sina håll. Då hette man Skalle, Sibbe, Livsten, Andtvätt och Gillög. Inget konstigt med det.

Var trivs vi bäst då? På toppen eller i vassen? I motorbåt eller vid masten? Ja det får väl redas ut i texten här nedan. Högt upp har sina fördelar exempelvis för att fästingarna inte trivs riktigt så bra där och vinden håller undan myggen. Där är också utsikten häpnadsväckande. Fast eftersom vi gärna letar upp bad, vandringsleder och sjöbodar blir det lite si och så med höjderna ibland. En fästing har vi faktiskt plockat och 20-talet myggor har fått sätta livet till. Båda dessa dramer utspelade sig på Svartsö.

Svartsö är en av de större öarna i Stockholm skärgård, befolkad sedan medeltiden. Vi fick lägga till båten vid krogens gästbrygga eftersom vi hade ett bord bokat till kvällen. Vi började med att ta en lång promenad och möttes av idel hejande människor. Man brukar säga att stämningar sitter i väggarna och det gjorde de här, fast mer i vägarna. Alla hejade, tittade i ögonen och visade öppenhet. Ön var verkligen stor. Vi gick och gick, blev svettiga och därmed riktiga munsbitar för myggen.

Samma sak är det med jordbävningar. De kanske inte är jätteuppskattade medan de pågår men efteråt… Dessa bildade nämligen sprickor i den där enda enorma bergskedjan som sträckte sig över hela skärgården. Det är i de sprickorna vi nu kan segla och åka motorbåt.

Östersjöns medeldjup är 63 meter, oj så djupt tänker du nu, men då har vi ännu inte sagt att Medelhavets medeldjup är 1400 meter. Medeldjup alltså. Andra partier av den ursprungliga bergskedjan har höjt sig och bildat öar. Ju längre österut man kommer är dessa öar, kobbar och skär färre eftersom hela berggrunden lutar lite åt öster vilket får till följd att mindre och färre landområden sticker upp över vattenytan där.

I ett svagt ögonblick spekulerade vi kring möjligheterna att köpa ett grund idag och så småningom kunna skapa oss ett eget paradis. Med broförbindelse ut, ett bastuhus vid bryggan intill den stora altanen med kvällssol, hängmattor mellan träden, svalkande bersåer och ett hus med vidsträckt utsikt över den glittrande fjärden. Thompa ville nog skarva till med en liftanordning på bryggan som det kunde hänga en Hydrolift f29 i. Liksom handla nu och njuta sen. Om några tusen år.

Ett välkänt undervattensgrund som blivit en fullt synlig kobbe är Franska stenarna i Nämdöfjärden. Om den platsen finns en särskild, snart 500 år gammal, historia. Hösten 1525 gick ett tungt lastat örlogsfartyg på grund där. Skrovet bröts sönder och skeppet, som tillhörde Gustav Vasa sjönk ner till en klipphylla 35 meter ner under vattnet. Ingen kände till kungens vrak förrän långt senare; år 1990. Då hade man ändå bebyggt kobben med en fyr 1916 utan att veta att ett helt stort skepp låg där under. Just denna plats rundade vi 2009 när vi seglade ett evighetslångt Runmarö Runt i tre knop eller långsammare. I regn.

Östersjöns botten har kallats världens största skeppskyrkogård. Anledningen är det kalla och bräckta vattnet som bevarar gamla träfartyg bättre än något annat hav i världen. Skeppsmaskar trivs heller inte i den typen av vatten. Man tror att det kan finnas uppåt 100 000 vrak här varav cirka 20 000 är kända, exempelvis de gamla träfartygen från stormaktstiden. Under 1500- och 1600-talen var det förutom handelsskepp, många örlogsfartyg i skärgården. Det var en orolig och krigisk tid mot exempelvis Danmark och Polen. 1623 spreds ett rykte att en polsk invasionsflotta planerade anfall mot Stockholm. Gustav Vasas örlogsfartyg och fem andra örlogsfartyg samt ytterligare andra fartyg utposterades. Av okänd anledning fattade Riksvasa eld och sjönk på samma plats där Djuröbron nu har ett av sina fästen. Den där kungen hade allt lite otur med sina skepp kan man tänka.

Och det finns fler som har otur. När vi var på Djurö efter en halv dags SPA bland tallar och vita badrockar spred sig en kompakt gråvit rök över fjärden. Riksvasa går igen, tänkte vi. Vad i helvete, tänkte nån annan. Vad är det som händer? undrade någon. En båt hade av okänd anledning fattat eld precis vid brofästet, oklart om den började brinna och drivit dit eller om den krockade med land och började brinna innan den sjönk. Hur som helst ligger nu Riksvasa och någon slags modern plastbåt lite sida vid sida och skvalpar på botten efter att ha gått ungefär samma öde till mötes. Full utryckning och branden spreds sig även i skogen ovanför båten och slickade sig upp väldigt nära ett hus. Som tur var fanns ingen altan eller brygga med en upphissad Hydrolift f29 där. Inte heller något bastuhus, några hängmattor, bersåer och sånt…

Efter polackernas framfart, var det ryssarnas tur. 1709 stod slaget i Poltava som slutade i en avgörande seger för Ryssland och blev den största militära katastrofen i svensk historia. Därefter följde en långdragen fredsförhandling. Till slut tröttnade ryssarna och tio år senare, i juli 2019, anföll deras Östersjöflotta den svenska ostkusten för att inta Stockholm. De tänkte att ett massivt anfall mot den svenska kusten kunde sätta fart på de sega fredsförhandlingarna. Vem orkade vänta mer än tio år på förhandlingar, så 250 fartyg och tusentals ryska soldater bestämde sig för att eldhärja stora delar av skärgården. Så gott som alla skärgårdsbor blev hemlösa. Nedrans också. Därför är skärgårdens kyrkor i stort sett de enda byggnaderna som är äldre än 300 år.

Ett och annat hus står kvar sedan 1600-talet, exempelvis detta som är ett av de äldsta, en skärgårdskrog i Saltsjö Duvnäs. Allmogen hade en skyldighet att hålla resande kungliga personer och ämbetsmän med kost, logi, häst och båtskjuts. När även knektar och fogdar började kräva samma våldgästande rättigheter, blev systemet ohållbart. Därför förbjöds det 1279, men hur brukar det gå med förbud? Jo att folk skiter i det och att allt rullar på som vanligt ändå… fast kanske inte i 370 år? Inte förrän 1649 instiftades en lag som innebar att gästgiverierna med skjutsskyldighet endast fick upprättas mot fastställd taxa längs vägar och farleder. Ett stort antal krogar gick att besöka. I mitten av 1700-talet fanns 20-30 krogar längs färdvägen. De höll öppet dels som en plats att sälja fisk på och dels för att vara mötesplats (och match.com) för öborna. Så mycket begrep man att det genetiska behövde blandas upp och för att lyckas med det behövdes mötesplatser.

• 

• 

Vi har inte blandat det genetiska, inte fiskat, och vi ror inte heller runt mellan skärgårdskrogarna så mycket. I stället styr vi en 300 Hk båt och lägger till lite här och lite där. En dag packade vi inköpt lax och potatissallad för att ta oss till Svartlöga. Turen avgick från Resarö men först landade vi i Vaxholm. Tur som tokiga jobbade bästa kocken på Sportsbaren där, så vi hade direktinfo på vägen kring när köket stängde och vad vi kunde beställa. Efter en utsökt middag sov vi kvar i Vaxholms hamn, handlade frukost på Boulangeriet och åkte vidare tidig förmiddag.

Det var soligt och somrigt så vi stannade öster om Ljusterö vid en holme för att sola och bada lite innan Svartlöga där vi landade på eftermiddagen. Mia och Gösta hade projekt på gång, minst ett i varje väderstreck men skapade ändå tid att ta en AW i båten, visa runt oss på ägorna och äta i lugn och ro. Eller egentligen inte i lugn och ro för vi var svinhungriga.

Vi sov i båten och lämnade Svartlöga redan halv nio på morgonen. Därmed fick vi den vackraste och mest minnesvärda turen tillbaka.

Över Morsken, mot Möja och så småningom Resarö. Det var vindstilla och havet i det närmaste blankt. Inga andra båtar hade ännu börjat spåra upp sjön och djurlivet såg alldeles nyvaket ut. Vi hade lätt kunnat se en säl men sån tur hade vi inte. Det var amazing!

Sandhamnsturen var egentligen den skärgårdstur som inledde vår gemensamma semester. En guidad tur från Strömkajen. Tre timmar ut och tre timmar hem samt ett stopp i Sandhamn på två timmar. Det mysiga är att det är en kanaltur, det vill säga ut förbi Djurgården, världens första nationalstadspark och därefter ut i alla kanaler som går att hitta på vägen till Sandhamn. Vi körde förbi mannagrynskvarnen Tre Kronor, som efter 1991 varit Operans och Dramatens kostymförråd och nu successivt kommer att bli ett boende för 90 000 personer. Vidare förbi Carl Milles 18 meter höga fontän som landade vid Nacka strand eftersom Dag Hammarskjöld tackade nej till att ha den utanför FN-byggnaden i New York. Den var alltför kristen för att passa FNs mångkulturella approach.

Turen gick vidare förbi Stockholms närmaste skärgårdsö; Fjäderholmarna, genom Skurusundet, en tydlig förkastningsspricka som tack vare inlandsisens rensning gjort den till en utmärkt farled. Båda sidor kantas av fantastiska, arkitektoniska mästerverk till bostäder, många byggda under sent 1800-tal. Skurubron från 1915 som egentligen är två broar invigdes av Gustav V och fick, på grund av sin mycket avancerade betongkonstruktion, många besökare från hela Europa. Med blandad fascination och skepticism. Materialet betong var en nymodighet man inte trodde skulle hålla. Snart därefter fördes vi genom Baggensstäket som förr var en av huvudlederna in till Stockholm och därför hade tull. Den smala passagen Knapens hål uppkallades efter den gamla tulltjänstemannen Olof Knaap som för övrigt var pestens allra första offer 1710. Sjukan kom med främmande fartyg och drygt 30 procent av Stockholms invånare fick sätta livet till. Först ut var familjen Knaap.

Sedan var vi ute på Baggensfjärden, uppkallad efter amiralen Jacob Bagge, som under kriget mot Ryssland på 1550-talet var fältöverste och erhöll adelsbrev av Gustav Vasa. Baggens vatten har vi seglat på oräkneligt antal timmar och svurit över banmärken som drivit runt utan fäste i botten. Hur många linor vi än bundit samman hände det att våra banmärken mer blivit som små flytetyg i Baggens virvlande vatten än stöd för seglingen. Inte konstigt om vi lyckats träffa ett av Baggens maxdjup på 53 meter. Vi passerade Ingarö Kyrka som i stort sett står kvar i sitt ursprungliga skick från 1792. En mycket populär kyrka för vigsel av brudpar från hela världen och därför med två års väntetid. Men att vänta kanske kan vara bra ibland. Skräckblandat bra.

Fisksundet, det är den absolut grundaste delen där endast den, i sin storlek, flatbottnade Strömma Kanal-båten kan ta sig igenom. Vid lågvatten går den med botten mot botten. Tät vass på båda sidor om kanalen, så nära att det nästan gick att stryka med handen över vasstopparna. Därefter gick vi igenom Strömma kanal, en av de viktigaste passagerna i skärgården för sjöfarande bönder och fiskare. Även den fungerade som tull på den tiden.

Sen var vi framme i Sandhamn där vi givetvis gick till bageriet det första vi gjorde. Med bullar, våra hemgjorda äggmackor och kaffe gick vi upp till utkiken där vi käkade och rådde oss en bit från Sandhamns snobbiga trängsel. Långt från alla dem med märkta kläder och där de flesta verkar heta Pelle P och Henry Lloyd. Två timmar räckte alldeles utmärkt för oss.

• 

• 

 

22/7 BRÖLLOPSDAG. Den blev en trestegsraket. Denna gång hämtade vi båten på Djurö och planen var att äta middag på Finnhamns världshus. Ännu en dag som inleddes med sol och bad. Notholmarna, längst ut på Djurölandet, var platsen vi landade på.

Vi tog en promenad på Finnhamn och landade på den stenen som vi firade förlovningsdag på 2009 då vi raidade ut med Hobien. På den här lilla stranden drog vi upp båten, fällde upp tältet på trampolinen och sov ovaggade efter en lång seglats från Baggen. Om Svartsömaten var ’sådär’ så var Finnhamnsmaten desto bättre. Vi satt ute hela middagen i kvällssolen med utsikt över fjärden.

I valet och kvalet om vi skulle sova i Finnhamn eller åka tillbaka till Djurö, valde vi det senare. Tur nog. Strax efter att vi hade lämnat bryggan kom världens piskregn från ingenstans och dränkte hela Finnhamn, varje måltidstallrik och varje drink. Vi ökade motorn till strax över 40 knop och fullkomligt körde oss bort från regnet. Några stänk på rutan var allt men snart landade vi i kvällssolen på Djurönäset och sov vid bryggan där.

Nästa steg i trestegsraketen var att checka in på Djurö SPA. Men först en morgonpromenad till bageriet. Där åt vi frukost och hittade en broschyr till olika promenadstråk i närheten och vi gick dem alla innan nästa dag var förbi. På SPA var det redan ganska mycket folk så vart vi än kikade fanns ingen bra plats att annektera. Men så: ”Ni kan ta den här solstolen”, hördes det från ett håll. Bra tack, med en stol klarar vi oss långt. ”Och den här är också ledig”, lät det bakom oss. Ja, se där! Tur igen. Vi solade, badade, bastade och checkade in för ombyte innan det sista steget i raketen: Sjöboden… faktiskt för andra gången denna månad.

Sjöboden är Djurönäsets lilla pärla. Medan SPA ligger högst upp på berggrunden, ligger Sjöboden längst ner i vassen. Varje år bjuds gästspelande trubadurer, mello-artister och vissångare dit.

Förra gången lyssnade vi på Andreas Johnson. Denna gång var det Bröderna Rongedal. Det kallar vi för bra bidrag till folkhälsan. Med sittande bar, utglesad sittning runt borden, en meter mellan de köande buffésällskapen, handsprit och latexhandskar gick det att få Corona-anpassning på myset. På Sjöboden är det alltid gott, vackert och vansinnigt trevligt. Varje tisdag och torsdag.

Några landkrabbegrejer har vi också hunnit med. Till exempel en krogsväng i Viggan, på Venezia eller Viggbybaren som vi envisas med att kalla den för. Klasskompisen Nicke, nyligen hemkommen från Thailand inför några månader i Sverige och så finaste Carina. Kort sagt; en miniklassträff … ja, även Thompa är ju en klasskompis till någon. Vad vi åt? Pizza så klart. De är verkligen kanongoda här.

Glad att vi inte slog till i november utan väntade lite, då Manne bjöd mig på födelsedagslunch på Rosendals trädgårdar. Nu kunde vi sitta ute i trädgården tillsammans med Magda som var ett alldeles ypperligt smycke i sällskapet. Ett par timmars superrelax och snack. En fin stund att minnas. Jodå Magdis, vi fick till en bild till slut.

Ytterligare ett trädgårdskalas blev vi bjudna på, fast denna gång i Grindtorp. Ida fyllde 31 och den här gången kunde mamma och Pelle vara med på innergården. Äntligen! De missade student och examen men nu till slut tillräckligt friska (och modiga) för att vara med. Åtminstone en, ser väldigt väldigt nöjd ut här på bilden.

Hemmaprojekten börjar tappa trycket, eller är det vi som…? Thompa har målat lite dörr- och fönsterfoder och så har han tapetserat. Först ett ben, sen en tass, en altan, lite liljor och vips började hela väggen spinna! Jag kan inte se mig mätt på de här gråa tassarna och jag är helt kär i altanen, liljan och hela kittet. Mitt och Pumas sommarställe. Nu förevigat i händelse av händelse.

Vi har också sålt en båt så nu har vi ingen. År 2012 åkte vi till Holland och hämtade hem två f16 Viper. En till oss och en till en annan seglare (vi kan kalla dem båt A och B). Två år efter det gjorde vi om resan. Då hade vi sålt vår båt A och transporterade hem en ny till oss och en till ”alla segelbåtars materialare”; One Design Center (dessa båtar kallar vi båt C och D).

Båt C är nu såld och levererad medan båt D aldrig kom i vattnet. Den har legat lagrad på One Design Center men kommer att bli vår tredje båt så fort alla delar är genomgångna och i segelbart skick. Därmed har vi genom åren motionerat båtarna A, C, D. Men, vad hände då med båt B? Jo det är en kul historia. När vi var i Holland, i Noordwijk 2017 och seglade Hobie EM, hamnade vi i samtal med en man som också seglade både F16 och Hobie 16. Han berättade att han hade köpt sin båt av en kille i Sverige. Haha, det var båt B det, som liksom hade hittat ”hem” igen 🙂

En sak undrar vi. Var det bättre i skärgården innan människorna kom? Innan fontäner, mannagrynskvarnar, betongbroar, tulltjänstemän, kungar, sovsäckar, båtbränder, sjökrogar, fyrar, skärgårds-SPA, liftanordningar, ryssar, vissångare och pesten kom och störde friden? Då, långt innan ens Skalle, Sibbe, Livsten, Andtvätt och Gillög hade hoppat runt på isflaken eller landat i floran och faunan?

—————————- CORONA —————————-

Vid starten av april hade cirka 50 000 avlidit i världen och 1 miljon var Coronasmittade. Över 5000 var smittade i Sverige och knappt 240 avlidna.

Vid starten av maj hade drygt 230 000 avlidit i världen och 3,3 miljoner var Coronasmittade. Över 21 000 var smittade i Sverige och knappt 2600 hade avlidit.

Vid starten av juni hade drygt 370 000 avlidit i världen och 6,2 miljoner var Coronasmittade. Över 37 500 var smittade i Sverige och knappt 4400 hade avlidit.

Vid starten av juli hade knappt 511 000 avlidit i världen och över 10,5 miljoner var Coronasmittade. Drygt 68 400 var smittade i Sverige och drygt 5300 hade avlidit.

Sen öppnades regioner och gränser, semestern kom och folk började röra på sig. I Sverige är läget imponerande stabilt men inte i världen. Coronakrisen är den värsta av de sex globala hälsokriser som WHO hittills hittills har utlyst, säger WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus. ”När jag utlyste en internationell folkhälsokris den 30 januari – den högsta larmnivån under internationell lagstiftning – fanns det färre än 100 fall utanför Kina, och inga döda”, sa han. Han sade också att antalet fall har fördubblats de senaste sex veckorna.

Nu lämnar vi juli med knappt 700 000 avlidna i världen fler än 17,6 miljoner Coronasmittade. Knappt 80 500 är smittade i Sverige och närmare 5750 avlidna.

Nästa gång bloggen är klar för läsning är semestern slut, ekorrhjulet har börjat snurra och en massa smarta bästagrejer ska plötsligt börja levereras ur hjärta och hjärna. Faaan vad tiden rullar på, får bli avslutningen på denna skrivelse… nu när det är så gott att leva (Olle Adolphson 1974).