Semestermånaden juli hamnade på bloggen som två inlägg; dels som en hemmamatch och dels som en bortamatch. ”F16 EM Gravedona Comosjön -21” ligger i ett separat inlägg medan hemmamatchen kommer här:
Månaden började med transport till syjuntan på Danderyd sedan (icke namngiven) knivat sig själv på arbetet. Enligt icke namngivens egen utsago, lät det ”ploffs” när en flik av fingret landade på golvet en bit bort, tidig morgon. När det fortfarande blödde ymnigt på eftermiddagen bedömdes några stygn vara det enda rimliga för överlevnad. Stackars liten. Dramatiken är historia nu och allt tillbaka i nån slags ordning igen.
Nånting annat som kommit i nyordning är en av de äldsta industribyggnaderna på Marcusplatsen i Sickla, nämligen Kåbergs gamla tapetfabrik. Tapetfabriken vann en rad internationella utmärkelser på sin tid och de var snabba med att tillämpa nya tillverkningsmetoder. Kanske var det därför de lyckades knyta till sig formgivare som Carl Malmsten och Gunnar Asplund. Företaget flyttade från Södermalm till Sickla 1906 och har, förutom tapettillverkning, huserat Atlas Copcos serviceverksamhet och kontor. Plötsligt dök hotellmagnaten Petter Stordalen upp med sitt Nordic Choice hotel. Huset, och den ursprungliga fasaden, revs för att sedan byggas upp igen, sten för sten. Stordalen tänkte hotell. Ungefär hälften av tegelstenarna i fasaden har återanvänts från den gamla tapetfabriken till de två nedre våningarna på hotellet. Ytterligare tre våningar i glas och stål har byggts ovanpå. Hotellet med de 236 rummen, gym och bastu samt 2000 kvadratmeter lobby med restaurang och konferenslokaler invigdes 16 juni. Vi var där två veckor senare. Invigningsbodde och premiäråt. Jättebilligt! Dubbelrum inklusive middag och frukost; totalpris 599 pix. Ibland har man tur och/eller ögonen med sig.
Den 9 juli fick vi gemensam semester. Den invigde vi med att hoppa på en Strömma kanaltur till Sandhamn. Turen var bokad några veckor i förväg och inför avresan hotade SMHI med regn, åska och dysterväder… men i stället blev det strålande väder och en het sol hela dagen. Vi satt på M/S Strömma Kanals soldäck under turen och njöt medan den tog oss framåt i skärgården. Det här är ett av få passagerarfartyg som kan gå i den grunda och slingrande kanalen som ingår i turen.
”Här till höger har vi Kastellholmen. Varenda dag sedan 1665 har den tretungade örloggsflaggan hissats på Kastellholmen”, lät det från högtalaren ombord. Det här var antagligen den lättaste biten för guiden att hyska ur sig. Krigshistorier har alltid fascinerat folk, även dem som annars inte gillar guidning, så någon mer histrionisk beskrivning än så krävdes inte. Han fortsatte: ”Sverige har inte legat i krig på 400 år och flaggan signalerar till sjöfarande att Sverige är i fred och inte ockuperat.” Han hade en självklarhet i rösten, den gick nästan på autopilot innan den tonade ut. Varenda kotte som hade vridit huvudet åt höger såg nämligen att det inte fanns nån flagga. Varken tretungad, fyrkantig eller vimpelformad. Stången stod där tutto solo. En fundersam tystnad hade tagit plats i högtalarsystemet och guiden verkade för ett ögonblick glömt att det var han som förväntades hålla låda. Det raspade till i högtalaren på nytt när guidningen fortsatte. Det alla andra redan hade sett förkunnades uppgivet: ”Ja, idag vet jag inte riktigt vad som har hänt men flaggan är inte hissad.”
Off we go 
En resenär 
Greta Garbos sommarställe 
Trångt 
Strömma 
Ännu trängre 
En annan resenär 
En annan båt 
Väl tillbaka var flaggan uppe!
Färden gick från Stockholm City, via innerskärgård till ytterskärgård. Guiden berättade om livet i skärgården om vackra grosshandlarvillor, grönskande natur och storslagen havsmiljö med kobbar, skär och havsfåglar. Vi som har åkt turen förut kände igen en hel del men märkte också hur lite dagens guide berättade. Förra gången vi åkte var det en engagerad och kunnig guide som berättade hela tiden medan dagens guide mest vilade sig igenom resan. Möjligen hade han hamnat i blockerande funderingar kring den dunstade örloggsflaggan. Hur som helst var det en mysig dag som avrundandes med en tidig middag ombord innan vi var tillbaka i stan igen. Då minsann var flaggan hissad och så vitt vi såg var inget krig i sikte.
Djurgårdsbrunns sjöcafé, precis invid Djurgårdsbron, är platsen som visar ett tvärsnitt av vad vår fina stad har att erbjuda. Här möts mycket. Vatten och gråfasader, båtliv och stadsmiljö, musik och måsskrik, alldeles vanligt folk och brats, aktivitet och avkoppling, vattenskotrar och flanörer. De med glasögon och de utan. De med kalsonger och de utan. Som ett stort nöjesfält, mat och dryck inkluderat. Det är rymligt, så här finns det alltid plats för en rumpa. Eller ett dopp.
Någon höjde rösten och en av fem drinkande brats lutade sig ner över vattnet från sin plats på restaurangen. Brats glasögon hade blåst ner från bordet och rakt ner i plurret. Därför brusade han upp. Saker åker i vattnet, det är inte ovanligt, så personalen försåg Brats snabbt med ett fiskeverktyg. En meterlång gripklo som han började fiska med. Han lyckades inte (så klart) men vinkade självsäkert till sig tre tjejer som körde trampbåt i kanalen. De paddlade omedelbart till hans tjänst. Mr Grip von Klo bordade trampbåten och började fiska från den. Han jobbade hårt med sitt verktyg. Doppade skjortmanschetterna, tappade frisyren och bar sig förtvivlat åt. Detta pågick både länge och väl, utan minsta tanke på att tjejerna kanske hade hyrt paddelbåten för att … ja, möjligen trampa runt…? … själva?
Som från ingenstans kom han. Han som dök. Rakt ner i det sumpiga stadsvattnet bland änder, måsar och gäss. Bland fimpar, papper, alger och uppblötta portionssnusar. Det fanns en förklaring. Han hade en vältränad kropp, snygga kalsonger och en klädsam solbränna. Att exponera den mitt i stan framför en hel veranda med sommarfirare var knappast värt att tveka över. Mr Brats Grip von Klo blev överförtjust och vinkade hejsvejs till dykaren och hejdå till tjejerna som återupptog sitt paddlande. Kalsongmannen dök och dök och dök. Under tiden slutade restaurangverandan att äta. I stället följde de dykningarna och höll andan och självaste gripklon, den hade stannat i en vidöppen fastfrusen position. Efter fjärde, femte dykförsöket tittade kalsongmannen upp och skakade på huvudet. Brats Von Klo såg besviken ut. Kalsongmannen gjorde ett sista försök och dök då upp ur vattnet med Brats glasögon på sig. Von Klo tjoade av glädje när han såg det. Övriga brats jublade högljutt, hela verandan applåderade och kalsongmannen blev en stålman. En ishink med en skumpa levererades.
Tjejerna med trampbåten syntes ingenstans, men det de fick med sig var något helt annat än en ishink. De hade ett bildbevis. För vad gör man inte när det inte går som man tänkt? När man tänkt sig att trampa runt i Djurgårdskanalen men blivit hindrad? Bordad av en överförfriskad gripklo som beordrar en att paddla runt i jakten på allt bättre fiskevatten…? Ja, man fotar honom och fnissar så klart. Sen lägger man ut.
Vad som hände med kalsongmannen? Om han behövde sitta resten av kvällen i blöta kalsonger filtrerade av djurgårdsvatten, med sin vinkylare och skumpa ? Nej då inte alls. Han använde restaurangens lusthus, vilken just vi satt utanför, som omklädningsrum. Där tänkte han att det vore smart att dra av kalsongerna för att få något torrt på sig. Eftersom höga, smala fönster var det som klädde alla lusthusets väggsidor, behövde han sköta ombytet ålandes på golvet. Hela djurgårdsbron och restaurangverandan låg på en högre nivå än lusthuset så full insyn rådde, hur mycket han än trodde det motsatta. Det finns alltså alltid en förklaring till varför det som sker, sker. Varför det vid denna tidpunkt, centralt i stan, ligger en naken karl på ett golv intill en fullproppad restaurang. Varför han tycks sakna kalsonger och varför han är blöt. Varför han jobbar så envetet och överansträngt med att kränga på sina byxor… och varför folk sitter precis utanför och njuter av sol och dryck utan att verka ta någon notis om det som händer.
Vi badade också, fast inte i stan utan i ett rostbrunt, härligt svalkande källsjövatten. Det var hos kompisarna Per och Annelie i Edsbruk där vi passerade under vår tur fram och tillbaka till Västervik. På nervägen bjöd de på fika, på uppvägen fick vi ett dopp. Inte bara det förresten, vi fick även med oss flera skott av ”smulisar”, det vill säga smultronjordgubbar. I Västervik hälsade vi på mor/svärmor Ellinor. Vi åt också middag på Harrys och tog en öl på Slottsholmen och bodde över i lägenheten. Där fotograferade jag några särskilda konstnärliga alster. Detaljrika och konstnärligt utförda konstverk, bara en bråkdel av allt som Ellinor tagit sig an genom åren. Synd att de bara hänger där i stället för att visas upp. Så fina.
Vi tyckte att det vore bra att träna lite inför seglingen i Italien. Vi tog tre tillfällen. Dels ihop med en annan båt från klubben. Tillsammans med dem seglade vi runt holmarna och t.o.r Viggan. En liknande tur körde vi också själva några dagar senare. Men den bästa turen på länge var den som gick från Askrikefjärden, via Vaxholm och bort till Svinninge. Att det blev just dit var för att det var lagom längd; två timmar dit och två hem, men utstakat också för att tjuvkika lite på vår gamla båt som vi sålde förra året. Köparen kom ut på bryggan och växlade några ord med oss, innan vi styrde hemåt igen. Det var en alldeles underbar segling. Som ett äventyr, bland båtar och färjor, i vågor, och med solsken.
Värtan-snurr 
Raid-snurr
Fortsättning följer angående marknadsföringen av Waller: Förra månaden beskrev jag upplägget som mina 7 ”bibliotekarier” hjälper till med. De läser först och skickar sedan boken vidare i ett slags mobilt bibliotek. En bokcirkel har också tagit emot ett exemplar. Jag nämnde att en bok lämnats på Täby Parks bokotek och att jag har kontaktat den lokala bokhandlaren och biblioteket … men just nu är det tyst som i graven från alla håll. Förmodligen, förhoppningsvis, bara semesterstängt. Fortsättning följer.
Innan avfärd ner genom Europa behövde vi förbereda oss. Vi riggade av båten och packade ner alla tillbehör och diverse reservdelar i trailerlådan. Sen surrade vi båten uppe på. Vi packade våra personliga pinaler, denna gång utan hela tältkittet (pjuh!), klippte gräset hemma, röjde av altanen efter altanbygget och körde joxet till tippen. Det allra sista dagen innan avfärd fylldes det på lite fransar. Det kommer sannerligen att behövas.
Vi firade också Ida på 32-årsdagen. Det slog vi ihop med team Guppis härliga middagsbjudning. Vita pizzor, wow så gott! Creme fraiche i stället för tomat i botten. Vi gosade loss oss på Lusen eftersom vi snart inte skulle ses på ett par veckor.
Sen lämnade vi hus och katt åt sitt öde. Till grannars och de himmelska makternas beskydd och åkte på semester/segling med 190 mil framför näbben.
Väl hemma igen, 2 veckor senare, fördelade vi tiden mellan att skriva blogg, packa upp, tvätta kläder, gosa med katten och rigga upp båten i hemmahamn. För att inte tappa trycket alldeles, hehe, tog vi en tur med båten. Lite nya trimidéer dök upp mot slutet i Italien som var värda att testa. Också planer om hur vi skulle kunna göra snabbare slag. Om det blev nån skillnad? Kanske, kanske inte. Svårt att avgöra när det blåser på- och av (2-8 m/s) och regnar ;( Seglarmodet däremot. Det gillar vi.
Kinky skipper
För att plana ut semestern lite fortsatte vi på den inslagna vägen med att äta pizza till middag. Vi prövade Piatto Fresco i Hägernäs. Tog en antipasti först med en variation av köttskivor och fina ostar. Sen delade vi på en pizza. Lite i degigaste laget men med god smak.
Vår nya rabatt har tagit sig. Den med Rosenstav, Martorn, Rudbeckia, Solhatt och Alunrot. Yeeaa-ha! Tack till blomvattnerskan <3 <3 <3
Och givetvis gosade vi med Guppi Leviluson! Han blir alltmer mobil. Snurrar runt på golvet, vrider och vänder sig. En gladspruta, som ibland ägnar sig åt att ett studerande allvar. Det är riktigt charmigt!
Thompa började jobba dagen efter hemkomst och snart börjar jag med. Alltför snart. Hemskt mycket snart. Isch-el-i-bisch.