F16 EM Gravedona Comosjön -21

Inleder med en summering:

• Boende: Oslagbart i en takvåning med utsikt över takpannor och Comosjön. Nära åt alla håll.
• Väder: Sol, sol, sol och mycket varmt. Varierande vindar. Startade med stark nordlig vind (ovanligt).
• Antal seglade timmar: 17
• Antal race: 10
• Resultat: 12-(18)-9-5-11-4-(18)-8-14-13. Plats 10 av 39.
• Pris: Vann Master (varje teammedlem = 50+ år).
• Extra plus: Den vackra miljön, utflyktsmål att se, matställena och seglingsrampen.
• Extra minus: Munskydds-dribblet i Tyskland. Alla kitesurfare på vår bana. Farligt!
• Extra wow! Vi vann ett pris.

Alla resultat här!

Berättelsen om ett ”icke-existerande” EM; Summerbreeze 17-24 juli 2021.

Hemma nu med ett väl så decimerat antal ögonfransar, med två kraschade naglar, håriga ben och avskavt nagellack på tårna men med bara ett enda lilagrönt blåmärke på låret. Inga blessyrer för övrigt. Hemma, med varsin Mastermedalj och en topp 10-placering. Vad kan kännas bättre? På 13 dagar har vi upplevt 17 timmars transport med TT-line, 54 timmar längs vägarna och 17 timmars segling på Comosjön. Jämförande tankar dras till julafton, med många veckors planering sen; pang tjong, så är allt snabbt över och man undrar vad som egentligen hände. En present, i detta fall en medalj, och en massa fina upplevelser skvallrar om att någonting ändå hade hänt. Detta något finns också dokumenterad ”på riktigt”.

Bortresedag. Vi lämnade hemmabasen i Täby kvart i åtta på morgonen onsdag 14 juli. Båten var fastsurrad på trailer där bak och bilen packad, men denna gång utan tält. Vi skulle bo lite mer gloriöst, i en liten lägenhet, centralt i Gravedona. Vi påbörjade tuggandet av de totala 190 milen söderut medan vi lyssnade på sommarprat och poddar eller försjönk i tankar om vad de kommande timmarna, dagarna, veckorna kunde tänkas bjuda på. Vi gjorde kortare stopp i Sillekrog och Ljungby och 8,5 timmar senare anlände vi hamnen i Trelleborg. Där tog vi en promenad i tångdofterna innan vi checkade på färjan. Med tanke på den nattliga körningen som snart skulle påbörjas genom Tyskland, kröp vi ner i hyttkojerna redan 18:30 efter middagen ombord. I Thompas mage simmade en hel schnitzel och flera frittar. I min, tre kycklingbitar och ris.

Natt och dag torsdag 15/7. Väg A1, senare A7 och vi, slog följe i natten efter att vi hade lämnat terminalen kl 00:30. Temperaturen visade på ynka 14 grader. Som sällskap på färden laddade vi igång ljudboken ”Central Park” av Guillaume Musso och utan att vi knappt märkte det hade nattens mörker sakta, sakta besegrats av ljuset. Ungefär vid halv 5 var sista gryningsljuset förbi. Vi åt frukost och ställde oss mellan 2 lastbilar där vi sov ett par timmar. Målet för dagens tripp var staden Ochsenfurt, 61 mil från Travemünde.

Sju timmar senare klämde sig hela ekipage genom Ochsenfurts port (fanns en bättre väg men det visste vi inte då) och gav första stressattacken bakom ratten… men ingenting mot vad som komma skulle (det visste vi inte heller riktigt då). Hotellet hade en stooor parkering med bra plats för både trailer och bil. Vi fick rum 210 men tog en öl på torgets krog innan vi installerade oss. Strax senare delade vi en påse jordnötter med en duva vid floden Main. Vi åt på hotellet och delade kunskaper i servettvikning med servitören, och kom tidigt i säng.

9 dagar senare, lördag den 24:e, var vi tillbaka i Ochsenfurt, dock med en ny entre in i staden. Samma parkeringsrutor till trailern och bilen. Rum 210, en sittning på krogen på torget och en stund på bänken vid floden Main. Utan jordnötter. Utan duva. Utan servettvikning. Nu följer storyn om de mycket minnesvärda, lyckade, mysiga och äventyrliga 9 dagarna.

Fredag 16/7. Nästa etapp på nedresan, de 47 milen till Grono i Schweiz, var mycket vacker och hotellet i Grono var mycket… speciellt. Börjar med vägen dit. Vi fortsatte med ljudboken som hjälpte oss att skingra tankarna från enformigheten på färden. Musso stängdes tvärt av efter stoppet nära Österrikes Bodensee, när vi närmade oss Schweiz. Varför? Jo, bergkammarna, vägens 8-procentiga lutning, vattenfallen, de krokiga vägarna, de böljande gräskullarna, snöklädda bergstopparna och små sagoslotten krävde full koncentration. Bitvis var det fantastiskt vackert, och bitvis fruktansvärt läskigt och trångt. Grono låg i ett område som liknade en halvindustriell överlevare, och var heller inte så mycket mer än det.  

Hotellet då, Albergo Calancasca, (med tillägget Ristorante Jaipur som lyckligtvis var stängd). Av hotellets indiska besättning blev vi bemötta med både engagemang och välvilja. Fem personer engagerade sig i trailerparkeringen och det slutade med att ekipaget tvärställdes framför hotellingången. En kökshandduk markerade masten så ingen av gästerna skulle slå i huvudet i den. Gästerna var å andra sidan inte så många fler än precis vi. Rummet låg en trappa upp. Dubbelsäng, heltäckningsmatta, handfat, röklukt men en luftfräschare med kvalmig doft gjorde allt den förmådde att kamouflera detta. Toalett saknades (det fanns en gemensam) men å andra sidan hade vi egen dusch. En duschkabin stod i sin enkelhet och svajade vid ena väggen i sovrummet. Liksom på heltäckningsmatta och allt. Ägaren förberedde oss inför nästa dags frukost. Han visade hur espressomaskinen fungerade, och info om att färskt frukostbröd skulle hängas på ytterdörren klockan 7. Vi fick klara oss själva.  

En timmes promenad i byn fick inleda jakten på hemkänsla. Finger food och en drink på en bar fick avsluta den. Helt överens: här skulle man inte kunna bo särkilt länge. Dock förvånade över att det, mitt i denna anno dazumala – katolska – omoderna – finessbleka och igenstängda miljö, fanns en modern fitnessbar med enbart glutenfria produkter. Vi gjorde en tidig kväll och hoppade ner i en säng utan underlakan. Sov hackigt. Nästa dag hängde frukostbrödet som utlovat på ytterdörren och frukosten var uppdukad. En kniv till brödet och fyra olika sorters marmelader i en korg. Punkt. Kaffefixandet blev grisigt.

Vi kom iväg strax efter 8 på morgonen, sockerstinna efter marmeladmackorna. Kladdiga om fingrarna. Bara 2 timmars bilresa kvar. En timme senare passerade vi gränsen mellan Schweiz och Italien. Smala, slingrande vägar i världens hetsigaste land. Höga räcken, och kanter längs med vägarna matchar höjden på trailerarmarna alltför väl. Jag har aldrig hört Thompa andas så orytmiskt. Liksom få andetag men väldigt djupa. I utandningen sköts ideliga, panikslagna suckar fram. När vi körde fel höll han på att bryta ihop. På riktigt. Det var redan riktigt illa och när vi trodde att vi såg en möjlig lösning på illa-problemet blev allt bara ännu värre.  

Vykort lörd 17/7: Nu avkopplad på flera sätt! Kört med det 2,5 meter breda släpet från Grono till Como genom Lugano. Rekommenderas inte, det var en utmaning med offensiv körning på smala vägar… Tre gränspoliser stoppade oss. De ville varken se pass eller Covidpass. ”What is this?” var det de undrade och tittade på katamaranen. ”We are not drugdealers” sa vi. Inte. I stället sa vi det de redan visste: ”it’s very narrow here”… ville skingra dålig stämning, de verkade lite sura. Därpå en felkörning, ingenstans att vända med hela ekipaget… verkligen ingenstans… så haka loss släp, vända för hand i nerförsbacke (snabbare än 2 oljade blixtar) och haka på igen. Mötte brandbil där det var som smalast. De såg också sura ut. Vi var glada men dyngsvettiga Thompa was the king of the road. Jag burkade som vanligt. Nu är vi utrustade med storslagen utsikt över takåsarna i Gravedona och Comosjön. Puh.

Kommentar: Vi hittade klubben. Klockan var inte mer än 10:30, kändes lovande att ha hela dagen framför sig med att rigga båt och installera oss. Vi hälsade runt bland våra seglarkompisar som vi ju inte träffat sen i Frankrike för två år sedan. Jätteglatt och kul. Mätte in segel, hittade lägenheten med gångavstånd från klubben, handlade mat, riggade båt. Åt pizzamiddag i en hörna av restaurangstråket tillsammans med Alfredo och Brian, soloseglare från Spanien respektive Dubai. Avslutade en fantastisk kväll med en välförtjänt skumpaflaska på världens finaste balkong. Ljumt, avkopplande, gott och förväntansfullt.  

Vykort sönd 18/7 Sjörapport Como Bara ”testrace” idag: 19 av 37 team mötte den stickiga och ilskna nordanvinden, 8-10 m/s och kraftiga byar som bet sig kvar (hjälp-var-ska-vi-ta-vägen-vindar) SWE körde med kaninpuls och snäppet över vår förmåga. Gjorde en kalasbra start… Dagens lärdom: vi har en förmåga till nu! Utan dagens mod hade vi inte förstått det. 

Kommentar: Skumpan släckte oss, temperaturen styrd av AC:n höll oss i god sömn och katedralens klocka väckte oss. Fick ihop en jättebra frukost, packade ihop oss och gick till klubben. Starten uppskjuten till 14 och fy helvete vad det blåste där ute. Nordlig vind för 3:e dagen vilket tydligen hörde till ovanligheterna. Enligt somliga; gå inte ut, det är inte seglingsbart. Flera båtar gick därför inte ut på vattnet och det var till och med svårt att sjösätta. Vi tog oss till banområdet, fegseglade men höll ändå på att köra omkull. De stenhårda byarna svepte inte bara förbi utan vred 45 grader så hur vi än försökte styra bort från vindkulan hade vi den ”överallt”. Vi la oss i 1,5 timme i vindögat och bara avvaktade startsekvensen.

När starten gick glömde vi allt. Körde som sjöbusar tre varv. Var vid kryssmärket som 5-6 båt, nära en 6:e plats totalt men plötsligt dog all vind. Från styrka 10 på fläkten, till 1. Vi tappade det helt och fick en 15:e plats. Åt middag med Alfredo och Brian igen. Denna gång på en ekologisk, spännande restaurang högt uppe i en gränd i stan. Antipasti med ost och kött och en god pastatallrik.  

Vykort månd 19/7 Sjörapport Como Raceday 1: Idag fanns det ingenting att oja sig över. Vi kallar det champagne sailing när vinden är jämn och stark = stabil dubbeltrapets. Eller ja ja, stabil med inslag av hetsig panik ibland, ex när Thompa blivit invirad som en kassler i sina egna tampar eller när jag, tyst och stilla höll på att glida över bord… men alltså helt fantastisk segling! Tre race i vilka vi placerade oss på plats: 12-18-9… av 37 super sailors. Totalplacering 12. Max speed 16,5 knop Trötta, nöjda. Taggade för fortsättningen.

Kommentar: Vi förädlade frukosten genom att hämta bröd hos bagaren. Dubbel uppsättning för att kunna ta med lunchmackor. Frysväska och frysklamp var med från Sverige. Idag sydlig vind. Smällhet vind, rättare sagt; ingen vind. Våra dagliga förberedelser; hänga seglingskläder på torklina över trailern. Flytta båt närmare sjösättningsrampen. Trycka i oss en 1.5-litersflaska med vätskeersättning. Rigga båt. Rigga oss själva innan kl 12 samt förbereda sjösättning. Svag vind på land, ändå kraftfull vind på banan. 37 båtar och 10 nationer var representerade på banan och SWE körde bra idag. Det kändes fokuserat men positivt ombord. Först tillbaka efter racen fick vi de efterlängtade lunchmackorna … de blev vanligtvis klockan 17-mackor. På klubben fanns vattenhål där alla samlades; utanför, på ena eller andra sidan av byggnaden eller på terrassen en trappa upp. För en öl, lite snacks och efterbabbel.

Idag gick vi hem och hade After Sail på egen balkong. Utsikten där är helt makalös. Om man tittar förbi takpannor, skorstenar, Comos gröna vatten och båtarna, ligger bergen i lager på alla sidor om sjön. Otroligt pampigt. En sval dusch senare mötte vi Alfredo, Brian och ytterligare några soloseglare: Paul från Belgien samt nederländska Geert och Raymond. Det är spanjoren Alfredo som letar upp alla mysiga ställen åt oss. Denna gång en vinkällare. Dyraste middagen hittills men det var det värt. Varje rätt hade en egen framträdande och unik smak, inte någon slags  ”kökets” allmänna genomsnittliga. Vällagat och snyggt.  

Vykort tisd 20/7 Sjörapport Como Raceday 2: Tänk ett 500-bitarspussel med motiv av en sjö med alldeles grönt vatten. En sjö kantad av höga berg, kala eller snöklädda, och längre ner klädda i grönska. Just de bitarna skulle vara utmanande att lägga rätt. I nivåer längs med bergssidorna syns bebyggelse och odlingsterrasser. Massor av vattenbitar! Förutom jollar, windsurfare, vanliga segelbåtar, mindre motorbåtar och 37 katamaraner skulle en jädrans massa pusselbitar bestå av kitesurfare. Mitt i banan, vid banmärkena och med linorna intrasslade i någons rigg… Sant! Hur som helst, i denna gudomliga vy seglade SWE 555 runt även idag och med mer tur än vanligt! ”You were on fire today”, som belgarna sa. Resultaten av dagens fyra race är ännu preliminära men kompletterar vår tidigare serie med platserna: 5-11–4-18. Så nöjda efter 7 av 12 möjliga race.

Photo: Nacra Sailing (även fast vi kör Viper fastnade vi på deras lins, lite peek-a-boo så där).  

Kommentar: Samma procedur även denna morgon, förmiddag och lunch. Kan säga; det absolut svåraste varje dag… något som förföljde oss från semesterdag 1… var att komma ihåg munskyddet. Det låg endera i fel väska eller ficka, alternativt kvar hemma. Idag var det lätt vind och det tog sin tid att ta sig ut till banområdet. Startsekvensen gick (5 min… 4 min…) och det kändes trist att segla i de dåliga vindförhållandena (3 min… 2 min…) Planera placering, leta lucka på startlinjen. Vinden började bygga (1 min… 40 sek…) och starten gick 5-4-3-2-1 KÖR! Plötsligt bara kom den; vinden. Och den räckte för, rentav krävde, dubbeltrapets. Första racet satte vi en singelplacering; kom in som 5:e båt. Vi fick en hel dag med hårda, jämna vindar och gjorde enormt bra ifrån oss. Rundade som 4:e båt runt första kryssmärket i tredje racet och höll positionen hela vägen i mål. På andra varvet var vi 4:e båt med löjligt god marginal till den 5:e. Vi har aldrig, åtminstone inte i mästerskapssammanhang, varit helt ensamma vid kryssmärket.  

Det svåra idag var att undvika Kite-surfare. Ett 50-tal var ute, och överallt. Så klart, de körde som galna sardiner i den perfekta vinden. Till och med i vårt startområde. Dessvärre var inte alla jätteduktiga så kitar och linor landade ibland ganska plötsligt på vattnet. Precis vid att av våra märken tyckte de att det var en bra idé att ha stationen för kiteskolan. Helt utan feeling för att det råkade vara på banan och att 37 katamaraner snart skulle susa förbi i hög fart. Det låg gubbar och kitar guppande lite varstans. Kitelinor trasslade in sig i Österrikarnas rigg mitt under seglingen och en insats med att kapa linor fick lösa det problemet. Efter seglingen körde vi 17-mackan, riggade av, tog after sail med tyskarna men åt middag själva senare på kvällen. Det blev pastamiddag och en slags trapp-promenad innan vi gick hem. Ännu en fantastisk, lyckad dag till ända.  

Vykort onsd 21/7 Sjörapport Como Raceday 3: Träningsvärkens, den skavsåriga handens och reservdelarnas dag. Välkommen. Blåsigaste dagen hittills. Friska vindar och dessutom korta vågor så det blev guppiga race men maxfarten ändå bra: 17,5 knop. Då går det fort och händer en del på banan. det är en obeskrivligt tillfredsställande känsla att stå i dubbeltrapets medan båten gasar där under, typ som att flyga! Under tiden båten för oss framåt spanar vi efter båtar, pratar om vad som nyss hände och planerar kommande drag. Snart kommer nästa märke och den mentala ”turbulensen” med det. Kappsegling är onekligen en blodförtunnande aktivitet. Det blev 3 race och vi fick prel.resultaten: 9-14-13. Vart detta leder oss på totallistan är ännu oklart eftersom de 2 sämsta racen får strykas. Hittills har vi en 10:e plats och det är 2 race kvar. Photo: Nacra Sailing

Kommentar: Idag utlovades svagare vindar och regn. Blev inget av det. Det är enormt hett, uppåt 30 grader och som sagt; stillastående på land. Vi badar vid rampen och försöker kränga på oss våtdräkt och övrig utstyrsel så sent som möjligt. Väldigt lugn vind idag. Vi tog oss ut till banan där vi hookade ihop oss med Andy och Janis, Schweizare, och pratade bort en halvtimme innan start. Lugna vindar, som denna dag byggde sig till överraskande starka. Vart kom kraften ifrån? Det var fler än vi som togs på sängen. Vi hade bra kryss men något sämre undanvind idag. Bortsett från kitetrasslet igår var första allvarligare incidenten idag. Det brukar alltid bli en krockolycka varje EM. Ex en australiensare i Maubuisson, en dansk på Garda, vi på Nordsjön och en riktigt ”satsakrock” precis innan målgång i Lübeckbukten. I år var det Alfredo och en fransk båt som krockade i hög fart. Chockartat och läskigt för alla inblandade. Färdigseglat för den ena, reparationer för båda och långa domarförhandlingar. Så tråkigt.

Kommentar i Catsailing news: ”Day 3 started with the highest winds we have seen so far, about 18 knots at the most. 2 more races in slightly less about 15 knots. Race 1 was challenging especially for the one up teams, but they managed it. Overall there is a tight battle and the class proves once more that high level sailing can be perfectly combined with a massive fun event, even in covid-times. Mixed, youth, great grandfather, solo, all female, father/son~daughter, they are all there managing all conditions”.

Vi körde AW på egen balkong, sen hämtade vi upp bilen på klubben, plockade upp Alfredo och åkte iväg till Dongo (1 km) för Class dinner. Det betydde pizzamiddag med alla deltagare och hela organisationen = en bit över 100 personer.    

Vykort torsd 22/7 Sista sjörapporten Como Raceday 4… blev inte mycket till raceday. Natten och morgonen bestod av ideliga åskknallar och regnskurar. Vi tittade ut över sjön vid 10-tiden när himlaspelet var över och såg att vinden var kaputt. Startbåten la sig ute på vattnet och spejade efter möjlig vind och in i det längsta stod alla redo på land för att ta sig ut och köra de sista racen. But no. Vi och ytterligare några stack ändå ut och njöt av en stunds segling utom tävlan. Förutom det bjöd dagen på fantastiska grejer:
•Vi ”firade” (ja kanske inte firade då, men ändå) bröllopsdag idag. Stålbröllop.
•Jättemysig picknick med hela F16-ligan inkl prisutdelning, champagneduschar och umgänge.
•Vi tog en 10:e plats vilket vi är superstolta över. Det här var det nionde mästerskapet för oss och vi har aldrig varit topp 10 utan mer kring mitten. Snarare har vi undrar hur fanken de gör som placerar sig där… något vi fortfarande undrar. Vi har inget facit, bara glada och tacksamma Mycket.
•Och!! Above all.. Team Windrike vann Masterpriset, klassen där båda i besättningen är 50+ Det är vårt första F16-pris!

Kommentar: Blev bageripromenad i flipflop och regnjacka idag. Söta bagerskan, en äldre dam 70 +, gav oss varsin bonuskaka idag och vinkade så rart mot mig som stod utanför butiken. Jag försökte ta ett foto på henne och disken en dag. Medan jag tog kortet hukade hon sig bakom kassaapparaten för att inte vara i bild, antagligen för att hon trodde att jag inte ville det. Jag som gärna ville ha henne med vågade inte be henne titta upp, tänkte; att hon kanske inte ville. Hon var bäst på italienska och jag på engelska så det blev som det blev med fotot. Bara en bageridisk. Hur som helst var hon så gullig. I utseende och till sätt… till och med när hon gömde sig. Hon var liksom lika söt och mjuk som det hon sålde.  

No wind = ingen segling, eller i alla fall inte tillräckligt att lägga bana i. Ingen har lust att lägga bana och sedan ändra bana så banläggarna väntade gärna tills de var säkra på sin sak. Comosjön är djup. 200 meter, men på sina håll ända upp till 400 meter djup, så lagd bana ligger. Eftersom sista start var satt till klockan 15 och det i den svaga vinden inte ens gick att segla ut till banområdet, tvingades tävlingsledningen blåsa av dagens segling. EM var över för denna gång. Det var dock tillräckligt med vind för att köra lite. Vi, en fransk, en tysk och en schweizare tog oss ut ett par timmar. Denna gång norrut. Sen riggade vi av och demonterade båt, åtminstone till en del, innan vi gick och köpte picknickmat till kvällens avslutning och prisutdelning, Hela gänget sågs igen, åt och applåderade.

Ibland är det bra att vara gammal. Masterpriset tillägnas det team som tillsammans har en ålder av minst 100 år, men det är inget senilpris. Det delas ut till det team som ligger främst i resultatlistan av samtliga dinosaurier och SWE var det första teamet av 7 möjliga. HURRAAA!!! Med en kik i resultatlistan låg i huvudsak unga team före oss. Andy är i vår ålder men seglade med en 19-åring, och totalen skulle vara minst 100 år som sagt.  

Vykort fred 23/7: Utflyktsdag! Sov ända till 09, totalt slut efter gårdagens ’allt’. Endera är man kroppsligt trött, eller mentalt slut, det är ju spännande att tävla 😉 men man blir också rätt slutkörd av värmen. Vi gjorde det fatala misstaget att dela en flaska vin igår… kanske för att fira bröllopsdag… men i stället för att fira, dog vi.

Utflykt till Villa del Balbianello i Lenno, 2,5 kilometer söderut, var målet för dagen. Ett tips vi hade fått av fransmännen på picknicken. Detta innebar kustväg och spänning igen. Från parkeringen var det en 30 minuter lång och backig väg att promenera men villan och trädgården var magnifik. Ett underbart område med en fantastisk utsikt över Comosjön. Sedan 1200-talet hade en franciskanerkloster funnits på halvön. År 1787 köptes fastigheten av kardinal Durini som omvandlade klosterstrukturen till en villa för användning under sommaren. De två tornen i villan är resterna av det. Nio år senare togs villan över av Kardinalens brorson Lambertenghi och sen såldes den vidare i några omgångar. Det anlades trädgårdar och fastigheten användes för olika ändamål. Bland annat centrum för republikansk aktivitet och möten för italienska patrioter. Villan var också värd för politiker och författare.

Strax före första världskriget såg den amerikanska affärsmannen Butler Ames villan för första gången och 1919 lyckades han få äganderätt. Han renoverade den och dess trädgård. 1974 sålde hans arvingar villan till affärsmannen och utforskaren Greve Guido Monzini (ledare för den första italienska expeditionen att klättra upp på Mount Everest). Efter mordet på Aldo Moro 1978 av Röda brigaden blev Monzino orolig för sin säkerhet och la till ett system med dolda passager till delar av fastigheten. Monzino dog 1988 och lämnade villan samt en donation att betala för underhåll. Idag är Villa del Balbianello den mest besökta italienska sevärdheten med över 135 000 besökare under 2019.   

För Star Wars-fans är det en känd plats då en filmscen spelades in här. I Episode II Attack of the Clones, se här. Miljön användes också när de spelade in scenerna till Casino Royale, när James Bond återhämtar sig efter en dålig dag med skurkarna. Efter att vi häpnat, beundrat, förundrats, undrat samt njutit av utsikten letade vi upp en strand för att ta några dopp, vila och äta våra medhavda lunchmackor. Sen vände vi mot Gravedona igen.

Vi åkte till klubben och började riva båt. Andy, Andrea, Brian och några holländare gjorde detsamma. Packningen gick smidigt. Bort med allt ”löst” och ner med mast. Packa in det som skulle ner i trailern, sen locket på. Upp med båt på trailer och mast i mastklykorna. Surra fast med spänntampar och på med registreringsskylten… men vänta… sa du registreringsskylt?!? Var är den? Ja, visst ja. Den är ju i lådan. Under locket, båten och masten. Lyftet löstes på bästa smidiga vis och sen tog vi ett sista dopp i Comosjön.  

Vi åt en sen middag själva, klockan hade passerat 21, men sen träffade vi de andra en stund vid glazerian. Vi stod säker en timme och pratade, sa ”hejdå” för tredje gången denna eftermiddag/kväll. Nästa morgon skulle alla lämna platsen, fast ge sig av åt helt olika håll. Vi gick hem och packade det sista i lägenheten.  

Lörd 24/7 Kommentar: Helt förberedda på att körningen från Gravedona skulle bli utmanande, men ändå betryggade av att den inte kunde bli värre än genom Lugano, styrde vi genom stan strax före 10. Brian lyckades ta ett foto av farewell på oss när vi lämnade stan. Timmen senare rullade vi över gränsen till Schweiz och exakt där omvärderade vi känslan av att vara förberedda och/eller trygga. EXAKT som Långben och husvagnen (minus att släpet aldrig körde sitt eget race nedför de slingrade vägarna… minus väckarklockan, badkaret, majskolven och skrivmaskinen också). Dock kändes det som om vi hade fällt ihop en bedårande kuliss när vi lämnade Gravedona, en kuliss som snart tog en annan form. Formen av en mycket spännande tripp.

Vykort, hemresedag. Lika lång väg tillbaka men satsar på en bättre passage genom Alperna. 13 mil på 2,5h med 190 mil framför sig kändes kanske inte så framgångsrikt men Malojapasset med sina 1850 m.ö.h kränger man inte av i all hast. Med vägar krokigare än åderbråck, hårnålskurvor och stegringar, följt av Julierpasset 2284 m.ö.h. finns bara en sak att säga; den som designade kaffemuggen saknar helt verklighetsförankring. Men Oh, så vackert! Vi passerade böljande ”von Trapp”-kullar, skyhöga klippkanter, skidliftar, vattenfall, stup, höghöjdssjöar och till slut hade vi lyckats avverka 4 länder på 5 timmar. Oklart vad som kändes mest hälsosamt… att röra sig uppför/nerför i alppassen och ångestgäspa eller att sitta i kö på ”kör-hur-fort-du-vill-autobahn” och tristessgäspa, så nådde vi dagens mål till slut, i Tyskland. Med hela båtsläpet med, upprymda av dagen.

Kommentar: 9 timmar senare tog resan slut för dagen i Ochsenfurt (utan Grono emellan) och därmed var cirkeln sluten. Som sagt; samma parkeringsrutor till trailern och bilen. Rum 210, en sittning på krogen på torget och en stund på bänken vid floden Main. Hotellet ”In hotell” har som policy att bemanna hotellet till hälften med personer med någon typ av funktionshinder. Om det märktes? Nej inte en smula.

Den 25:e ägnade vi 9 nya timmar till att ta oss igenom resterande Tyskland. Ny ljudbok: ”Jag kan ha fel” med Björn Natthiko Lindeblad. Trist körning, sega 61 mil och en hel del kö innan vi var framme i Travemünde och gräsfältet där vi brukar parkera när vi besöker stan. I Travemünde hade vi tre mål: Att få vara med på ett hörn av Travemündeveckan. Äta crepes med ost och skinka samt spana in boendet som vi redan bokat för nästa års mästerskap. Om det blir EM eller VM är oklart, men Travemünde blir det. Då är det Européernas tur att resa medan vi kommer att ha nära.

26/7: Tillbaka på svensk asfalt. Efter nära 350 mil, flera gränspassager och åtskilliga incheckningar fick vi äntligen visa upp något ur vår ”plastmappen-med-världens viktigaste-resedokument”. Polisen i Trelleborg (japp, i Trelleborg) ville se våra pass. Men ingen uppvisning av Covidcertifikat eller vaccinationslntyg här heller. Vi hänvisades också vidare genom tullen:”Hej hej, har ni varit ute och seglat?” ”Ja, i Italien, på Comosjön.” ”Jaha ja, vad trevligt då. Ta porten till höger där framme. Hej hej.” ”Jaha, tack!” Nu följer ett tips. Om du vill smuggla nåt, what ever… sprit, snus, djur, knark, människor eller annat i alltför stora mängder… ta bara en katamaran på trailer med. Det verkar leda bort tankarna från den som initierar en kontroll. Det är liksom alltid roligare att prata segling. Funkade i Italien (på barskt vis), funkar även i Sverige (som small talk).

Kommentar: Körde av färjan strax före 12. Magarna var laddade med margarinmackor, syntetisk juice, blaskigt kaffe och yoghurt som smakade ungefär så som plastmattor luktar. Utefter vägen gjorde vi bara korta kiss-och kaffestopp. Första gången klockan 15 i Värnamo, andra stoppet vid 18-tiden i Herrbeta. Vid halv 9 på kvällen var vi tillbaka på hemmabasen. Som sagt: vad var det som hände?  

Vi gläds särskilt åt dessa seglingsframgångar: