Oktober 2011

Himlen har landat på ett grässtrå, därför darrar det.

Och visst darrar det i oktober…? Först av vind, sen av dagg och slutligen av frost. Temperaturen sjönk 20 grader under denna månad och det började bli så där stelt i naturen, krispigt och frasigt. Så plötsligt vände det till behagliga 9-11 grader mot slutet av månaden. Jättehärligt. Ville frågade stup i kvarten; ”När kommer snön? När kommer vintern?” Vår väderlogg visade att fenomenet helt-plötsligt-är-det-dags-att-skrapa-bilrutor inföll i år på exakt samma dag som förra året, dvs morgonen den 12/10. För Pippis del handlar det inte om att skrapa rutor i år, utan att skrapa sadel. Tidigare var det rattmuff på, numera är det sadelmuff. Tantcyklar ju till jobbet… Bästabilen är såld.  

Den första oktober var en kalasdag. Vi köpte två nya toalettstolar, en till varje badrum. Snacka om ut med det gamla och in med det nya. Så himla tillfredsställande och fräscht. Denna dag tog vi också en cykeltur, först till stationscaféet, och sen till loppisen vid galoppen där Ida och Vicki jobbade. Vi passade på att skramla runt där ett tag bland skrotet och då hittade vi en glas-damejeanne som vi kan samla våra skumpakorkar i. Vi har ju, från vår första dejt, samlat och märkt skumpakorkar och är nu efter drygt 51 månader uppe i 63 korkar.

   

Vi passerade Täby Centrum denna cyklande dag. Thompa köpte tre par skor; två par jodphurs och ett par ökenskor. Mycket lyckat & as-snyggt! Känns som en helt rimlig fördelning så här långt. Mor i huset köper toaletter medan far köper skor. Vi landade senare på Tegelbruket ihop med varsin god middagsrätt. Där vid ett runt bord satt en liten vithårig dam med rullatorn som enda sällskap. Hon hade sitt egna VIP-bord och på detta bord stod en femarmad kandelaber samt en flaska rött i en flaskhållare. Ja, där satt hon och åt och drack i sin ensamhet medan ljusen fladdrade. Lite då och då förhörde sig personalen att allt var i sin ordning och till full belåtenhet. En både-och-känsla där. För henne kanske det var sällskap nog, vem vet? Som någon sa; Det handlar inte om att hitta den man vill leva sitt liv med, utan att hitta den man inte kan leva utan.

Det handlar heller inte om att hitta den man vill gå till sängs med, utan den man vill vakna upp bredvid. Kolla vad mysigt de har! Det gäller verkligen att ta för sig av godbitarna i livet så långt det är möjligt.

Efter flera år med cancer, dog Steve Job; ”Mr Apple”, känd för mer än bara sin svarta polotröja. I ett tal han höll till Stanford-studenter för några år sedan pratade han om tre saker: Tillfälligheter – Kärlek & Förluster – Döden. I talet försökte han engagera studenterna i att tro att det som ser ut som tillfälligheter binds samman i framtiden. -Ju äldre man blir desto mer blir det uppenbart, eller hur? Det händer saker, en del av dessa händelser kallas för otur men med tiden märker man vad oturen ledde till och många gånger till något bättre. Han pratade också om vikten av att lita till något – sin magkänsla, ödet, livet, sitt karma… vad som helst. -Här måste det vara hur viktigt som helst att stanna upp och känna efter. Ibland stressar man runt så att man glömmer sin magkänsla, ja… man vet inte ens att man har en mage!?

      

Andras förväntningar, all stolthet, all rädsla för att göra bort sig eller misslyckas; allt det blir oviktigt inför döden. -Borde vara lika oviktigt i livet också. Åh om man kunde strunta i vad andra tycker, det är ju ändå svårt att få ”alla nöjda” så varför bekymra sig? Han fortsätter: Tiden är begränsad så slösa inte bort den genom att leva någon annans liv, lev inte efter andra människors tänkande och låt inte andras åsikter trycka undan din egna innersta önskan. Till havet av lyssnande unga människor sa han: Det finns ingen anledning att inte följa sitt hjärta. Ha modet att följa ditt hjärta och din intuition. Han avslutade sitt 15 minuter långa tal med orden: ”Stay hungry stay foolish”.

Var något av det här svårt att förstå? Näej, men sååååå svårt att leva efter. Ett tillägg till ovan: Var tålmodig och envis!

Ville säger: ”Du är inte ett uns envis” -Jo det är jag verkligen!
”Nej jag menar självisk” -Nähä, tycker du inte?
”Åsså är du väldigt läcker också”

Något annat som fick plats i kalendern denna månad var Ladies Cup. Det är den mest välarrangerade och den allra äldsta av alla årligen återkommade Hobietävlingar i Sverige. I år var det den 21:a årgången som gick av stapeln. I växlande molnighet, i lika växlande vindförhållanden och med 13 grader i luften kryllade det av brudar på Mjölkans grusplan. Sju besättningar var på plats men även banläggare, startbåt och lunchfixare. Windrikans besättning bestod av Cissi och Pippi och prispallens förstaplats bestod senare också av besättningen Cissi och Pippi. Det var ju ett rackarns sammanträffande. Se vad ny båt kan göra… förra året blev det ju ”bara” silverplats 😉 Otroligt kul att få vinna och att få låna den lilla fisken ett helt år! Lyckan kommer, lyckan går. Håkan tog massor av fina bilder och resultatlistan finns här. 

Segling när den är som bäst = lycka. Men lyckan är som fjärilar, kommer och går i livet. ”Sök inte efter fjärilarna och skyll inte på trädgården om de saknas. Kliv ner från din balkong och rensa bort ogräset. Odla nya frön och vattna varje dag. En vacker dag får du se grodden och sedan plantan. Vattna vidare. Snart kommer knopp och blom. Och fjärilarna återvänder till din trädgård, ditt liv”. En härlig bild med fantastiskt mycket gott. Full av antioxidanter och rena kontrasten till något som hamnade i kylen redan 28/10. En semla… MUMS. Att smaka, vara, se, känna… det är att vattna livet.

Två veckor efter Ladies Cup var det dags för årets näst sista tävling; Höstlövet. Sju båtar var med och vädret lysande. 10 grader sol och bra med vind, framför allt de 2 sista av 5 race. Första racet tog nästan 30 minuter och sista kördes på halva tiden. Ett nytt upplägg på banan denna dag, inspirerat från America´s Cup: Halvvindsstart, därefter undanvind och kryss upprepades två varv för att sedan avslutas med halvvind över mållinjen. Det var jättejättekul! Och tack vare Wildwinds-träningen fixade vi halvvind och dubbeltrapets. Det blev två dopp och en tjuvstart men vi kom 2:a efter en äkta ”Pippi-Thompa” serie: 2-2-3-2-3.

Åsså en liten pausfilm: Simon´s cat

….Ibland undrar man vad man lärt sina barn. Ville säger: ”Mamma, det är en full gubbe med skägg, en luffare som jagar G o M!!” -Va, vad säger du? Då måste jag gå o kolla vad som händer. ”Nä, jag o F fixar det själva, det går bra”. -Aldrig i livet, det här är vuxenansvar, vad ska ni göra & säga? Nu går jag. ”Men de e sant, du behöver inte, vi kan… jag har ju en pinne!”

På tal om att tänka fel. Eller rätt beroende på vems perspektiv man tar. Denna lilla berättelse utspelade sig någonstans i den småländska skärgården. Det var ett medelålders par, en man och en hustru. Det var höst och de hade bestämt sig för att gå ut på rävjakt. Varför då kan man undra..? Jo, de båda bodde i ett naturreservat och i detta naturreservat var det bestämt vilka djur som var välkomna och vilka djur som inte var det. Eftersom naturreservat är en mänsklig konstruktion så var det såväl givet som gjutet att människorna fick vara där och att det var deras jobb att hålla rent på ovälkommen natur. Räven var i det här fallet ovälkommen natur.

Vi har illustrerat denna berättelse med bilder på oss själva, men i övrigt är alla likheter som kan förknippas med oss… alltså…människorna på bilden har ingenting med denna berättelse att göra.

Det var förmiddag och lätt vind. Solen sken men det var bara några få plusgrader i luften. Mannen sa till hustrun: -Nu ska vi ut på rävjakt. -Ånej sa hustrun, det vill inte jag. -Jo sa mannen bestämt. Du måste med för någon måste ju skrämma räven. Därefter tog han fram sitt jaktgevär och några patroner. Han lindade omsorgsfullt in vapnet i en oljerock, hämtade två dynor; en till hustrun och en till sig själv så de kunde sitta mjukt i ekan. De var tvungna att ro till rävgryten. Längst ut på udden, det var mannen säker på, längst ut på udden… där skulle de hitta räven. Hustrun var rosig om kinderna och kände viss spänning av att få vara den som skulle skrämma räven. Ja, att alls få vara med på rävjakt. Roddturen som bitvis gick i motvind, var lite ansträngande för mannen och turen över till udden tog nästan 20 minuter. Lite då och då gav mannen instruktioner till hustrun om hur jakten skulle gå till och vad som skulle hända när de kommit fram.

Väl framme sattes hustrun av på ena sidan av viken medan mannen rodde över till den andra sidan. Där drog han upp båten, plockade fram vapnet ur oljerocken och försvann in i skogen. När hustrun där på andra sidan sett att mannen försvunnit upp i skogen började hon spana som hon blivit instruerad. Hon stod vid den rönn som mannen pekat ut åt henne och så spanade hon framåt, bakåt och åt sidorna.

Tanken var att mannen skulle jaga upp räven ur grytet och räven skulle börja springa framåt, bakåt och åt sidorna. Det var mycket viktigt att titta noga nu. Vart räven än valde att springa skulle den komma i hustruns blickfång. Hon stod ju och tittade just framåt, bakåt och åt sidorna. Minutrarna gick, kvartarna gick och under tiden stod hustrun i tankar om varför mannen valt ut en rönn för henna att stå vid. ”Surt sa räven om rönnbären” heter det ju. Bättre att stå uppe på berget, en bit från rönnen och med bättre utsikt. Framåt, bakåt och åt sidorna. Efter knappt en timme var rävjakten över. Mannen klev fram ur buskarna. Han kikade bistert bort mot sin hustru och skakade sakta på huvudet. Ingen räv.

Tillbaka på hemmanet började hustrun med maten. Mannen skulle reparera en del av bryggan. Geväret stod i köket. Det pirrade i hustrun. Det är allt en riktig karlakarl hon gift sig med tänkte hon. Plötsligt hörde hon mannen komma springande. Han störtade in i köket med jackan slängande och blicken vildsint stirrande än hit – än dit. Han spände ögonen i geväret, greppade tag om pipan och försvann ut genom dörren lika snabbt som han dundrat in. Hustrun som hamnat i en fryst position vid diskbänk och skärbräda, hann bara tänka en sak… Räven!

Utan att ens bry sig om ett skobyte, satte hustrun iväg i tofflorna. Hon sprang så kjolarna fladdrade, raka vägen ut ur huset. Hon hade knappt hunnit ut förrän första skottet brann av. Så hörde hon mannen ropa. -Se upp, se upp, håll dig undan. Det är en…. en mink här! Ojojoj tänkte hustrun bekymrat, en mink. Var den nu plötsligt också ett exempel på något som kallas ovälkommen natur? Har dessa små pälsar inte fått lida tillräckligt i sina burar? Om den här rackar´n lyckats smita, kunde den väl få leva? Hon tänkte minsann inte hjälpa till, vare sig att skrämmas eller att spana framåt, bakåt och åt sidorna. Längre hann hon inte i sina funderingar förrän ytterligare ett skott brann av. SPLASH! En vattenkaskad hög som en fontän drog rätt upp i luften och mannen trummade målinriktat på i storstövlarna uppe på bryggan. Minken simmade och mannen lurade på pass. Så plötsligt… det sista skottet och så var det över. Minken flöt sin kos i det strömmande vattnet. Men räven lever fortfarande.

På tal om småländsk skärgård. I mitten av månaden var vi på Örö och stängde ned. Vi hade en underbar helg i höstklar luft och stickigt solsken. Vi promenerade ett varv runt ön varje dag. Inga vildsvinsspår men vi såg mycket rävbajs. Vi klippte äppelträden i sällskap av sjukt stora getingar. Vi bastade, rodde, grillade och mådde gott. Vi åt fläskfilé, inte rävstek. Inte heller gammal mink.

Detta lilla spel har tagit över vårt liv. I alla fall på kvällarna. Ett tag hade vi 9 matcher på gång och skulle f***n inte förlora en enda. Men det höll ju inte, en förlust blev en revansch. En revansch gav en ny chans till spel osv… Jättekul och enormt engagerande. Vi gör som Mr Jobs och följer vårt hjärta. Skiter i allt annat nu. Wordfeud rules!

Lite kulturella övningar: En härlig torsdag möttes vi på stan och på Thompas jobb för en liten guidning i kansliets alla vrår. Sen till Belgobar för att äta middag och dricka varsin öl. Till efterrätt gjorde vi fritt val på Vetekatten och slutligen landade vi på Oscarsteatern. Där fick vi skratta friskt till Spamalot, den legendariska berättelsen om Kung Arthur och riddarna av det runda bordet.

Knappt två minuters klipp från föreställningen här! 

En annan eftermiddag tog vi bussen in till stan och därefter en lång promenad från Tekniska till Gamla Stan. Promenaden gick genom Humlan, upp hela Kungsgatan och vidare på Drottninggatan. Det var en ljum och skön vandring.

I Gamla Stan letade vi upp restaurang Vapiano. Ett jättestort pizza/pasta/salladsställe där varje gäst själv hämtar såväl mat som dryck och styrs att gå till rätt ställe vid rätt tidpunkt med hjälp av en blinkande bricka. Vi kan väl säga att det blinkade och vimsades runt mest hela middagen. När vi ’ätit gott mötte vi upp Mia & Gösta utanför Stadsteatern för att se hippiemusikalen Hair. Vi som hör till flowerpowergenerationen men växte upp akademiskt skulle äntligen få njuta live. Nakenchocker, glädje, kärlek. Färgsprakande och underhållande. ”Let the sun shine in!”

Vi brukar ofta ha med någon typ av musikinslag i bloggen. Den här månaden har vi en tjejtrio på denna länk. De är helt enkelt fantastiska med sin rena, tonsäkra och rytmiska stil.

Ytterligare något musikaliskt kommer här från amerikanska The Voca People

Tror det var allt. Nej förresten! Den allra sista kvällen i oktober när vi dragit tillbaka klockornas visare en timme och det blivit riktigt mörkt och kusligt ute… Då bultade det på dörren. Hårt, krävande och dött. Liklukten smög sig in i nyckelhålet och blodet droppade. Vi öppnade den gnisslande ytterdörren och framför oss stod ett magert gäng. Det tredje för kvällen. Årets Halloween var här.

  

Vi hörs i november igen! Mössa på…. Pyzzzz Pippi & Thomas