Om maj är årets torsdag… då man förbereder inför den avkoppling som närmar sig, så är juni årets fredag. Med försiktighet börjar man varva ner eftersom avkopplingen ligger inom räckhåll. Juli är årets lördag. Månaden/dagen som är som en enda härlig buffé av påhitt, utflykter, resor, umgänge, ledighet och frihet. I ett sånt här upplägg har vi nu kommit till söndagen, i och med att vi precis avverkat augusti. Mörkret har börjat smyga sig på, faktiskt redan den 1:a och nedräkningen till sanningens minut med arbetsstart och vardag kom snabbare än önskat. Här ska det plötsligt presteras, tragglas och kämpas på fram till Midvinterståndet innan det svagt börjar ljusna igen. Herregud vad oskönt.
Solen kommer att försvagas alltmer mot vår del av jorden innan allt vänder tillbaka. Men tänk om solen inte kommer tillbaka, vad händer då? Teoretiskt sett kommer solen inte att slockna på miljardtals år men en längre solförmörkelse har faktiskt inträffat i modern tid. 2015 drabbades brittiska öarna av en 38 minuter lång solförmörkelse. På den korta stunden sjönk temperaturen med 0,83 grader. En halvtimme i totalt mörker på jorden skulle få den globala temperaturen att falla omkring 1-2 grader och göra att vädret förblev kallare i flera dagar efteråt.
Vid ett dygn utan sol skulle den globala genomsnittstemperaturen sjunka med tre grader och ge allvarliga konsekvenser för djur och växter. Efter en vecka utan solsken skulle temperaturen vid markytan falla under fryspunkten, och stora delar av världens totala skörd skulle bli förstörd. Svält och biologisk kris skulle drabba världen i två till tre år framåt. Slutligen vid ett år utan solsken skulle hela jorden hamna under ett massivt lager med is. Temperaturen skulle ligga på i snitt 73 minusgrader. Det skulle föra jordens utveckling miljontals år bak i tiden och de flesta djur skulle vara döda. Så där ja! Så peppar man den höstledsna. Solen förblekas bara under några månader. Lugn, den finns där trots allt.
För övrigt läste vi att månaden juli, som alltid är den varmaste månaden på året, just i år var den varmaste som någonsin uppmätts på jorden. Det var ett amerikanskt väderinstitut som hade uppmätt detta och poängterar samtidigt att det är den värsta förstaplatsen man kan komma på. 2000-talets medeltemperatur (land och hav kombinerade) har vanligen legat på 15,8 grader. I år låg den mätningen 1,67 grader högre. Inte bra.
Efter vår Italienresa, sedan vi packat upp och tvättat klart, dök Thompa in i jobblivet direkt men i lugn takt. Alla arbetskamrater var på semester ytterligare ett par veckor.
Jag landade jag altanen med en bok i solen igen. Det höll i ungefär en vecka.
Veckan därpå gick vädret från klart till halvklart, via växlande sol och över till mulet. Det blev svårare och svårare att fånga solen.
Om jag till äventyrs övergav altanen så var det för skrivandet i ”Mummel”.
Efter kontorsjobb, fortsatte jobbet med den nya grusgången. Det hela startade med att vi tyckte att en altan nog behövdes utanför lägenheten. Eftersom vi har altaner så det räcker och blir över, och för att slippa bygga igen, beslutade vi oss att flytta den lilla altanen runt hörnet till lyan. Så vi lyfte, kasade, bar och planade ut underlaget för att få den på plats. Där den tidigare legat blev det kvar (förutom en stor släkt av svinstora spindlar; typ mamma, pappa, mormor, farfar, kusiner, fastrar och farbröder) en trampad trekant av jordmassa och stenar. Den ytan sänkte vi genom att luckra upp och kratta av jorden, plana ut marken, forsla bort material och jämna till.
Vi hittade ett tiotal stenplattor i jorden som fick utgöra kant mot stengången och köpte rabattkanter i plåt för att avgränsa mellan gräs och grus resterande meter. Sen la vi på markduk och hackade ner kantlisten, hyrde släp och köpte grus. Närmare bestämt ett TON grus fördelade på två hämtningar som spadtag för spadtag lyftes av släpet. Plana ut grus på ena sidan av kantlisten… fylla på med jord och gräsfrön på den andra. Klart!
En tanke slog mig. Vi båda jobbar med sån ofattbar effektivitet så fort vi ska göra nåt. Vi skräddar upp planer, förädlar idéerna och verkställer sen utan ytterligare betänketid. Genomförandegraden är enormt hög. Teamkänslan är bra. Med anledning av det kan vi bara konstatera att det är tur för samhället att vi inte är kriminella. I så fall skulle vi vara mästare på exempelvis smash and grab, rififikupper och bankrån i största allmänhet. Vi skulle aldrig sluta planera, genomföra, förbättra, förfina och idée(a) på nytt. Och vi skulle vara mästare på att gräva ner bytena.
Vi belönade oss rikligt för alla insatser. Exempelvis kom vi äntligen iväg till hembygdsgårdscaféet i Vaxholm som varit stängt senaste året. Allt var som vanligt. Samma goda fikabord, lika mycket folk, vilsamt och mysigt. En kväll gjorde vi också en given repris från året innan… och året innan det… och innan det. Skärgårdskrogen Sjöboden på Djurö. A must! Vi hade tur som fick bord. Men först en obligatorisk rogivande och lyxig timme på den stora baraltanen. God buffé, och lagom till vi ätit klart, startade artisteriet. Det var Jamie Meyer som spelade för oss den kvällen. Gitarr och skönsång.
Det allra sista vi gjorde innan även jag började jobba igen var att besöka ”Bondens glasskalas” på Väddö. Det var verkligen bara tänkt som en tur-och-retur-utflykt men när vi satt där och skedade in Mango Tango-glass för fulla halsar, kom vi på… meh, vi är ju JÄTTENÄRA Eckerölinjen! Ska vi kanske ta en tur? Sagt och gjort så var det vad vi sa och gjorde. Så gick det till när en smarrig, variationsrik och ståtlig skärgårdsbuffé hamnade på toppen av Mango Tangon sju timmar senare. Å jag var allra först i baren… bildbevis nedan.
Fast vi höll oss på hemmaplan också. Lite. En kväll körde vi drinkafton hos grannarna högst upp i backen. Vi stegade upp med fyra Aperoldrinkar inklusive tilltugg från olika hörn av Europa. De bjöd på drink i sockerkantat glas innehållandes bland annat Fireball och tranbärsjuice med chips, creme fraichê och rom till. Vi satt ute hela kvällen och det kändes lite som sista rycket. Det var f.ö just grannarna som kom med förslaget om Bondens glasskalas.
Till hösten hör inte bara mörker utan också regn, blixt och åska. Det är klass 1-varningar var och varannan dag där meteorologerna varnar för stora regnmängder. Med anledning av det tänker vi att det vore najs med ett litet vetenskapligt magasin. Frågan är: Vad är smartast? Att springa eller gå lugnt ute, när himlen plötsligt öppnar sig och häller dygnsvis med regn över oss. När man bara ska ner till affären och köpa ost och har lämnat paraplyet hemma trots att regnet hotade.
Hur ligger det egentligen till, alltså när blir man som blötas? Är det när man går, springer eller cyklar? Andreas Redfors, som är professor i fysikdidaktik, menar att det beror på en rad olika faktorer. Trots att han vet bättre, gör han kanske detsamma som vi andra instinktivt gör; springer för att skydda oss.
Redfors menar att om det regnar utan vind faller regndropparna rakt ner. I ett sådant scenario träffas man av dropparna på två sätt: endera uppifrån och då beror graden av väta inte av fart utan endast av den tid du är i regnet. Det blir samma antal droppar om du står stilla eller om du rör dig. Eller så träffas man av dropparna framifrån och i så fall beror det inte av farten utan snarare på hur lång sträcka du rör dig ute i regnet. Det finns lika många droppar framför dig som skall passeras oavsett din fart.
Det spelar också roll hur stor du är. Ju större du är, sett uppifrån, desto viktigare är det att exempelvis cykla fort. Sitter du rakt upp och har en liten yta som träffas av droppar rakt uppifrån så kan du, tvärtemot vad man tänker, vinna på att sänka hastigheten. Speciellt gäller detta om det blåser medvind. Minst blöt blir man om man håller samma fart som vinden. Men om du måste börja välja riktning utifrån vinden, kommer du ju aldrig rätt och då är det tiden igen som avgör hur blöt du blir.
Så plötsligt lyses himlen upp av en blixt och hängandes över cykelstyret börjar du räkna sekunderna: ”1001 – 1002 – 1003…” BANG (där kom åskan) ”Åh, åskan är bara 3 kilometer bort, hjälp det är ju jättenära!”
Hehe, verkligen inte kan vi avslöja. Det är inte jättenära, utan jättejättejättenära. Den uträkningen är nämligen helt uppåt väggarna fel. Andreas Redfors igen (han som tydligen har suttit med sanningen hela tiden). Vi är så fett lurade. Redfors förklarar: ”Ljus rör sig med hastigheten 300 000 km/sek och blixten, liksom allting annat vi ser fram till horisonten, sker precis då vi ser det. Ljudet däremot rör sig bara 340 m/sek genom luft, så här blir det en fördröjning. Det betyder att ljudet från blixten rör sig en kilometer på cirka tre sekunder och kommer därför fram till vårt öra senare. Så om du räknar långsamt, en sekund per siffra, så kommer du att räkna till tre om blixten slagit ner en kilometer bort.”
Så man måste med andra ord dividera antalet sekunder med tre för att räkna ut hur många kilometer bort blixten slog ned. Hinner man bara räkna: 1001 – 1002 – 1003 innan det säger BANG, så har blixten slagit ner så nära som 1 km bort. Outch!
BANG, så slog blixten ner. Outch igen. Datumet 9/8, som legat en bit bort under några somriga veckor var plötsligen här. Nionde i åttonde = arbetsgrupper, övergripande mål, nya elever, dokumentation, schemaläggning, möten, handlingsplaner, kartläggningar. Uppräkningen, som egentligen är slutet på en nedräkning, talar sitt tydliga språk. Hopp och lek är över. Inget mer att orda om.
Sugna som vi ofta är på nya fikaställen letade vi uppåt Vallentuna och hittade Hökeriet. Gården ligger ”i ett historiskt kulturlandskap med spår från vikingatiden, utmärkta vandringsleder och ett modernt lantbruk.” Ja visst. För 1000 år sedan låg det en mäktig vikingagård där på platsen. Nuförtiden, bland gravar och byggnadslämningar, kan man få sig en kopp kaffe och en macka. Man kan också handla de lokalt producerade livsmedlen som kött, honung, potatis och rapsolja. Och så finns även saft, te, linolja, såpa, marmelad, senap, stearinljus, böcker med mera… mycket fint.
Svenska Kulturbilder 
På tal om bondgårdar. Arla utförde under perioden oktober-november 2020 en undersökning där totalt 3500 respondenter deltog. Urvalet var representativt för den svenska befolkningen vad gäller kön, ålder och län. Men vad undersökte man då? Jo, hur många som slänger den första skivan av en nyöppnad ost och hur många som inte gör det. Frågan som också var angelägen att få svar på var hur farligt det är att äta den första skivan sedan plasten tagits bort. Resultatet gör gällande att det verkligen finns två typer av människor där ute. 6 av 10 svenskar äter upp den första ostskivan. 4 gör det inte. Vad är egentligen rätt och vad är fel?
Arlas pressekreterare svarar: ”det går jättebra att äta den första ostskivan av Arlas ostar. Vissa tycker att den har en lite annan smak, vilket är naturligt utifrån förpackningsprocessen men absolut inget farligt eller nåt att oroa sig för.” Skönt att veta om man nu kommit hem med sin nyköpta ost efter den blöta cykelturen… Sedan man räknat 1001 – 1002 – 1003 och ”BANG” skrämts upp av blixt och åska, och bara vill ta sig en ostmacka. Fast jag tror inte att Arlas pressekreterare fullt ut har koll på vad den där ”förpackningsprocessen” egentligen innebär. Hen är väl pressekreterare av sin tid, eller rentav samma som en gång i tiden tyckte att det var rimligt att stoppa en kvicksilvertermometer i munnen, bygga järnet med asbest eller drälla runt med Rhoca-Gil. Vi fortsätter nog att ta bort första ostskivan.
Mannes Konststia har haft två evenemang denna månad och vi har gästat båda. Först en irländsk afton inne i konststian med trubaduren Brian Burns featuring Cathrin. I slutet av månaden hölls också den traditionsenliga sommarfesten utomhus med Öppen scen och AC/DC-inspirerade rockbandet Gunsmoke. Som vanligt var maVanja, dvs mormor d.ä med oss. Så även Mia. Vi hade en fantastiskt fin kväll, värsta draget!
Okej, bandet kanske heter Gunsmoke, men vi är Gunsmoke, med minst sju järn i elden. Samtidigt. Vi erkänner att vi är rätt så mobila: Italien, Eckerö, Vaxholm, Djurö, Väddö, Vallentuna, Konststian … och energiska: hemmajobb, springrundor och segling. Till listan kan också värmländska Töcksfors och norska Ørje läggas den här månaden. Beslutet togs i en handvändning och plötsligt styrde vi mot Töcksfors vandrarhem där vi sov på örat innan vi körde vidare mot Norge. Dalslands kanal ringlar igenom Töcksfors. Där paddlade Tibbleskolans klass 1S fram för ungefär 40 år sedan. Hela klassen med kanoter och tält. Det är brant och jag minns att det var många slussar. Många stängda slussar. Vi fick bära kanoterna.
Men åter till turen till Norge. Den har sin förklaring så långt tillbaka som till 2015 efter vår EM-resa till Gardasjön genom tunnlarna där. Det var centimeter från att slå i vägkanterna både här och där med de lågt sittande armarna på trailern. Jaja, sen har det funkat men varje sommar kommer samma idé upp. Vi borde ha ett högre släp. I Italien nu blev det aktuellt igen. Nya tunnlar, betonggrisar och vägkanter påminde oss. Thompa hittade ett högre släp till godtagbart pris i Norge. Det var inga mindre än årets norska OS-team i Nacra 17 som sålde släpet.
Eftersom mötesplatsen bestämdes till norska sidan av gränsen hamnade vi i landet där man stavar som det låter (ex centrum med ”s”) och där allt börjar med kjempe och slutar på fornøjd … till och med i kombination; som kjempefornøjd. Där det finns statyer med texten: gledespreder och där man kan sätta sig på en bänk med texten sett deg ned og slå en prat på ryggstödet. Tacka fasen för att de mår bra där.
”Plättlätt” att köpa utomlands … Inköp, import, export, spedition, moms, valutaväxling, polis, tull, ägandebevis, chassinummer och registreringsbevis. Men det gick vägen, och tänk, efter allt resande i sommar fick vi äntligen visa upp våra coronapass. Först en gång på riktigt och sen en gång till, men då var det mest vi som fladdrade med det. Kontrollanten var inte det minsta intresserad.
Marknadsföringen av Waller börjar ta form (men än inte fart). 4 bokbloggare har fått varsitt recensionsexemplar så därifrån kommer recensioner så småningom. Dessutom kommer en recension att komma från recensionsportalen. Ris och ros är välkommet, bara nån säger nåt.
Ekström & Garay kommer, i sin tidskrift Opulens (landets ledande kulturtidskrift på nätet) göra ett författarporträtt och en kapitelpublicering. Nån typ av marknadsföring, tror intervju, kommer också att ske 18/10 i tidningen ”Skriva”. Tidningen utkommer med sex nummer per år och ingår i samma koncern som ger ut magasinen Filter och Offside. Samma stora händelse (alltså intervju eller bara promoting, vet inte…) drabbar magasinet ”Vi läser” en månad senare; 18/11. Vi läser utkommer även den med sex nummer per år och ingår i samma familj som Tidningen Vi. OCH så till grädden på moset: Täby bibliotek har beslutat sig för att köpa in Waller.
Sen har vi varit barnbarnsvakt två gånger. 1,5 timme ena gången… 2,5 timmar den andra. Lusen har blivit stor. Väger 9 kilo, sitter stadigt, äter själv och det mesta, hänger nyfiket med på allt som rör sig, vet vad lampa är, har slutat sova ”späddåligt” och säger helst dessa tre saker: mlä, mamamama eller edää. Ingenting konstigt med det. Han kan också leka titt-ut med sig själv <3 Och så har han fått 4 tänder uppe och 3 nere men… han kryper inte. Supermän kryper inte. De byter om och flyger fram.
Årets midnattslopp blev så klart den sträcka som loppet kräver men det gick inte av stapeln vid midnatt, inte ens på kvällen och inte alls på söder.
I stället startade vi kl 17:00 och sprang det gröna spåret (+ en variant) i skogen. Vi hade som mål att köra de 10 km, under en timme, och klarade det.
Vi sprang på tiden 59:59.
…Skulle vi kunna säga att vi har känsla för tid? Eller bara ren och skär flax!?
