September 2021

Where – to – start?

Ja, det får väl bli med fredagen den 3:e då. En mycket lycklig dag. Till att börja med blev ”Waller” synlig i tidskriften Opulens (påstås vara landets ledande kulturtidskrift på nätet) denna dag. Plötsligt låg allt där; bokens framsida, tillsammans med författarporträttet och ett utvalt kapitel. Mycket uppstudsigt, väldigt närgånget, roligt och så klart ganska ”stoltigt”, men också svettigt hos den kritiska inombordsrösten som mest bara hittar fel på allt. Rösten som säger: ”vad ska det vara bra för”, ”vem tror du bryr sig” och ”det är väl inget att sprida”. Bakgrundstexten till kapitlet fick jag själv skriva ihop efter att ha valt ut vilket kapitel jag ville publicera. Författarporträttet är även det skrivet av mig själv och idéerna för bokens omslag kommer från mig. MEN: alltihop har gjorts i samarbete med ett förlag… och det är just det som gör att jag stoltar mig. Tänk att de tagit mig på allvar, jobbar för mig och vill hjälpa mig. Här är en länk till annonsen.

• 

• 

• 

• 

• 

Ytterligare lyckliga händelser denna dag var att Villes syskonskara med respektive och en liten Guppi kom hem och åt palt. Han, den godaste 20-åringen (My God, vad hände!?) satt i högsätet med ballonger och svenska flaggan hängande över huvudet. Det var jättemysigt, trevligt och riktigt lyckat. Lyckat på det viset att ingen av de respektive och givetvis inte heller Guppi hade ätit dessa saliga klumpar tidigare, men de alla gillade det! Ja, tänk… utan att fundera dunkade de modigt upp 2 klumpar var på tallrikarna, lät fläsk och smör flöda och käkade på. Jättekul! Tilläggas bör att det här inte var en sån matlagningsstund som man minns som vare sig lugn eller harmonisk. Spisjäveln tål ju vare sig vatten eller vanliga kastruller och palt ska koka i rikligt med vatten i stora kastruller. Jag var lika galen som hysterisk. Check.

• 

• 

• 

• 

När de alla lämnat oss röjde vi av och satte sen fart med packningen. Årets Vassiliki-packning. Den bästa packningen man kan göra. Dagen efter var självaste avresedagen och bara ett dygn senare skulle vi vara på plats i paradiset. Vi packade en väska med seglarkläder, selar, skor och hjälmar … och sen resten… allt från badkläder till regnjacka. Man vet ju aldrig, med tanke på hur dagarna vanligen ser ut:

Godmorgon: På med springkläder, av med springkläder (dusch), på med frukostkläder, av med frukostkläder, på med seglarkläder, av med seglarkläder (dusch), på med lunchkläder, av med lunchkläder, på med badkläder, av med badkläder, på med seglarkläder, av med seglarkläder (dusch), på med badkläder, av med badkläder, på med aftersailkläder, av med aftersailkläder (dusch), på med middagskläder, av med middagskläder, (dusch).

… så busy dagar.

• 

• 

Nytt i år, efter att ha landat på Preveza, sent som vanligt på lördag kvällen, att Zampeli (taxi) bjöd på godis ur askkoppen där bak och hyskade varsin vattenflaska åt oss när han ändå tankade. Timmen senare klev vi av taxin intill hotell Kavadias altan och hälsade kort på de som ännu var vakna innan vi letade upp rummet där nyckeln redan satt i dörren. Vi pustade ut lite snabbt innan vi drog isär gardinerna mot hotell Melas och såg att Ilias var vaken. Givetvis gick ner för att hälsa även där. Vi hann precis bara det, men inte så mycket mer, innan Philip och Karolien hoppade fram från sina platser. Ett belgiskt par som vi lärde känna för tre år sedan. Nu var de i Vassiliki för 3:e veckan och hade drygt 1 vecka kvar. Glatt återseende.

• 

• 

• 

Efter en dag av resande och stillasittande startade vi upp första morgonen med en promenad innan frukost. Det är alltid nånting som hänt eller förändrats sen senaste besöket och nu var det ju 2 år sen sist. Helt nya hotellbyggnader stod färdiga längs strandpromenaden. Också byggen som stått helt still tidigare, stod fortfarande helt still. Ytterligare andra septembervänner dök upp till frukost, exempelvis det tyska paret Martin och Petra. Och ensamresande Gerhard, så tillsammans med belgarna var det vi 7, plus några till, som rörde oss i gemensamma cirklar. För varje dag sedan dök nya bekanta ansikten upp från både Tyskland och England, dessutom nya ansikten som blev nya bekanta. Vi är ett troget gäng så här års och endast ett litet fåtal är där för första gången.

• 

• 

Likväl som seglingen inleddes med en safety briefing, inleddes det allmänna varandet med en tur till Minimarket. Inköp av nötter, vatten, kaffe, kex, mjukost, gin och tonic… ett måste! Nej förresten, vi hade glömt munskydd så vi fick göra omtag på inköpen. Att ha munskydd på, gällde i affärer men inte annars. Hem igen och så tillbaka. Med något i kylskåpet skulle vi klara mellantiderna, men all middag åt vi ute så klart.

• 

• 

• 

• 

Endera på ”Alex’s pizza” eller ”Zorbas” inne i Vassiliki, alternativt 180 grader åt andra hållet; på ”The Wave” i Ponti Bay. Där åt vi en hel fisk var. Varsin See bass = havsabborre. Gissa om vi hade katter runt benen då.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Restaurangen som rätt och slätt heter ”Taverna” en bit upp i berget ovanför Ponti, är grekisk och trevlig. För att komma dit krävs ett massivt antal steg i två långa trappor men i utbyte bjuds man en sagolik utsikt. Utöver dessa restaurangbesök, åt vi flera mål ”hemma”, dvs hos Ilias (bland annat grekisk buffé) eller på Kavadias (Barbeque med livemusik).

Till Zorbas gick vi främst för chokladtårtan som Petra tipsat om. Den skulle tydligen ha ett rinnigt och smaskigt innanmäte. Det första vi (jag) gjorde på Zorbas var att kolla att de hade nån tårta kvar. ”Ja men det tar vi sen”, sa servitör 1.” Vi (jag) fick honom att lova (så gör man kanske inte… därav ”jag” och inte Thomas) att det skulle finnas två bitar kvar efter maten. ”Jodå, inga problem”, sa den lille lögnhalsen.

• 

Vi åt grekiska godsaker; vindolmar, tsatsiki, saganaki, scampi mm och sen kom vi till chokladtårtan. Å gissa vad som hände?! Servitör 2 dök upp och sa: ”SLUT tårta!” ”Can’t be true!” sa jag, medan Thompa (som visste att servitörens sista stund var kommen eller nåt) helst hade velat sjunka ner under bordet med pappersduken… ni vet, den med Lefkaskartan på. Servitören anade eventuellt att han låg illa till för han sprang på kvicka fötter bort från vårt bord, och vidare mot köket. Jag trummade irriterat på pappersduken och bad servitör 1 att komma och frågade/bekräftade skuldbeläggande: ”The chocolate cake is finished?” Han i sin tur flackade med blicken och sa: ”one moment” och strax senare stod både servitör 1 och servitör 2 på varsin sida av bordet. De påstod att de hade hittat 2 bitar. ”Hittat?” tänkte vi (eller jag) och hoppades att det de hittat inte var skrap från någon annans tallrik.

• 

Chokladtårtan levererades, och faktiskt, exakt så såg det ut. Som skrap. Jag fotade geggan och skickade till Petra via WhatsApp med frågan: ”Is this the way a chocolate cake should look?” … ”Yes, this looks really excellent”, skrev hon som alltid är uppskattande och artig, trots att vem som helst kunde se att det var en riktig mess på tallriken. MEN GUD SÅ GOD, vi dog! Och fortsättning följer…

Dagarna då. Vanligtvis var vi uppe vid åtta, halv nio på morgonen utom 3 morgnar varje vecka då vi ställde klockan på 07 för att hinna ta en springtur innan solen tittade fram. Inga utom tupparna och några katter var vakna så dags. En lugn springrunda i semestertempo. Först längs vattnet. Fuktigt men inte jättevarmt. Olivträdens dofter ännu intensivare på morgonen. Passerade skolan; ännu öde men skolbarnen började i måndags efter sitt sommarlov. Vidare genom stan, helt öde. Alla uteserveringar tomma, ingen som ännu börjat sopa trottoarer, ingen som var på plats för att plocka fram grönsaker eller frukt. Inga varutransporter. Ganska öde. Därefter följde vi bilvägen i motsatt riktning, tillbaka till bukten. Så dags kan man springa i flera minuter på vägen utan en enda bil i sikte… en trött moped, och en svinsnabb MC… och Lefkadabussen. Tillbaka på strandvägen för att följa vattnet tillbaka till Wildwind. Slut på varv 1. På andra varvet sedan hade tupparna tystnat och stan hunnit vakna. Det märktes på trafiken, surret, frukost-oset och folk på språng. På grekiskt ”språng” alltså. Så glad för dessa tidiga morgnar som med små intryck och enkla upplevelser blev den mest fulländade och skönaste starten på dagen. Frukostarna som följde efteråt var helt klart de godaste.

Rory, en av instruktörerna, inledde förmiddagarna med superbra teorilektioner. Därefter valde vi båtar och nötte runt, dvs tränade praktiskt på teorin, i lugnare vindar. Eftermiddagarna var som vanligt en mix av piskvind, adrenalin, rop och skrik, framrusande båtar och windsurfare. Ungefär så forsade dagarna på och det vi siktade mot var fredagsracet första veckan och Ionian regattan andra veckan.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi hoppades på några hårdvindsrace så klart och gärna ett ”Around the rock”-race, vilket är ett lite längre race på drygt 10 Nm.

• 

• 

Och gissa vad? Det blev två Around the rock Race! Det första med vindar på 25-30 knop. En enda regel; kapsejsad båt = diskvalificering. 9 båtar startade (4 Pacific, 4 H16, 1 Tiger) och vi låg som andra båt länge bakom Joe innan instruktör Rory körde om, tätt följd av Martin och Gerhard på Tiger. Två Pacific hade vält så de var borta ur racet. Vid ”the rock” vrider och slår vinden från alla håll och gör det lite svårseglat, alternativt tar vinden slut helt, ett fenomen vi känner till. Därför blir det lite av en omstart därifrån. Vi alla fyra team låg och snurrade runt ett tag innan Joe och Rory satte fart därifrån och vi strax efter. Martin och Gerhard lyckades trycka sig förbi oss mot slutet och i den ordning gick vi sen i mål. Vi blev 4:a. Joe filmade hela sitt race, finns här, och det framgår verkligen hur mycket vind det var och hur det jobbades ombord. Andfådd långfilm… 50 minuter.

Around the rock Race 2 med vindar på 25-30 knop plus! Det låg en tjock molnkaka över berget och hårdvinden pumpade på… det skakade i riggen (och lite i benen). Joe hade kamera på sin båt och utöver det fanns en RIB som filmade delar av racet. Samma enda regel som dagen innan; kapsejsad båt = diskvalificering. 10 båtar startade (4 Pacific, 4 H16, 2 Tiger) och vi hamnade som fjärde båt efter start. Martin låg först, därefter Rory, Joe och vi. Snart kom instruktör Vittorio och körde om oss, så vi låg 5:a länge. Det var mycket byigt och så hård vind i grundvinden att det fipplades lite varstans ombord. Vittorios båt stupade framåt och Joes båt välte bakåt… alltså ute ur racet… kvar var Martin och Gerhard längst fram och vi låg 2:a. Dessa positioner höll vi hela vägen tillbaka. Well done! Silver till Windrike. Kortfilm, bara 5 minuter 😉

• 

• 

Tre dagar seglade vi inte alls. Endera valde vi bort det eller så var det vindstilla alternativt hölls stranden stängd pga regn och åska. En av dessa dagar gick vi upp på bergssidan, till elstolparna. Tur och retur är det 9,5 km och den första halvan går styvt uppför tills man står 334 m.ö.h med en osannolik överblick och vidunderlig utsikt ut mot andra joniska öar; Ithaki, Kefalonia och Arkoudia.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi gjorde ett nytt besök till restaurang Zorba. De log så igenkännande och välkomnande men jag kan ge mig fan på att de i mungipan sa: ”shit, nu är de här igen – oh-oh – och chokladtårtan som är slut, hur ska vi göra? Vem kan ta på sig att säga det?” Vi beställde smårätter och vitt vin. Åt upp smårätterna och drack upp vinet och beställde ännu en flaska vatten. Då löpte servitör 3 plötsligt mot oss och fyllde på vinet i glasen. Liksom till bredden. ”Oh no, we only wanted some more water” … Servitören blixtsnabbt: ”It’s on the house.” Varpå vi drack samtidigt som vi planerade tårtbeställningen. Servitör 1, 2 och även 3 höll sig en bit bort. Vi vinkade på dem men känslan var att de inte riktigt såg oss. Så kom servitör 1, och vi påbörjade tårtbeställningen.

”No cake”, avbröt han innan vi hunnit prata klart men i samma andetag (som för att visa på good will eller för att visa att de var fler bakom beskedet) ropade han ut tårtfrågan till de andra servitörerna. Samtidigt som han ropade åt dem sa han till oss (likt en buktalare som pratar både utåt och inåt): ”but the wine was on the house”. Plötsligt och som från ingenstans kom servitör 2 rännande med varsin liten söt baklava och två små portvins-shots, varav den ena knappt var påfylld alternativt utskvimpad av bara farten. Vilket tårttrauma. Å vi vet så klart vart vi ska gå nästa gång vi kommer till Vassiliki.

• 

• 

• 

• 

• 

Dags för Ionion race. Den stora regattan var inställd och Wild Wind hade inte fått lov att gå runt ön Arkoudi. En ny bana lades från bukten och ut mot bortre udden för att runda en boj, sen vidare till ”The rock” och slutligen tillbaka till stranden. Ett race på cirka 30 km. 11 båtar till start (4 Pacific, 2 H16, 4 Tiger, 1 Tornado) och det var mycket lugna vindar. Ett tag nästan baklängessegling. Fleeten delade upp sig och de tre båtarna som styrde mot västra sidan fick vind först. Snart låg även vi i vind och det blev snart relativt stora, toppiga vågor och ganska svårseglad undanvind. Från stranden, ut mot bortre udden och till ”The rock” tog det 1:35. Då hade Tornadon och 3 Tigrar passerat före oss, men 20 minuter senare var även vi tillbaka på stranden som 5:e båt. Ingen kapsejsning och bara en man överbord, förvånad över att inget mer hände. I omräkningen utifrån handikappsystemet räckte det för en 3:e plats vilket vi fick känna oss nöjda med. Vi brukar vinna eller komma tvåa i Ionian men i år höll det inte riktigt. Kvällen avslutades på samma sätt som de andra Ionian-regattorna, med att vi seglare sponsrade instruktörernas middag. 80€ per båt för seglingssupport, mat till oss själva och två till. Vi var över 50 pers till middag den kvällen.

Totalt under veckorna blev närmare 33 timmar seglat, tid som fördelades på 4 olika sorters båtar. Den allra första turen tog vi med en Hobie Tiger; en hemsk farkost. Därefter sadlade vi om till Hobie 16; en mycket god vän som vi ägnade mest tid och mycket kärlek. En förmiddag prövade vi Fx1, egentligen en enmansbåt fast just denna med dubbla uppsättning trapetser.

• 

• 

När vi kom hem sedan var det den temperaturen som bäst, till och med minusgrader en natt. Som vi frös och så svårt det var att veta vilka kläder som passade bäst. Det var direkt obehagligt att börja jobba också och att behöva tänka på annat än bra gennakersättningar, vägval på vattnet, rosa eller blå seglingströja, vilken av restaurangerna vi skulle välja, öl eller vin till maten … och bokning av chokladtårtebitar.

• 

• 

• 

• 

• 

Väl hemma i Täby igen var det mest väsentliga att få träffa Guppi och kramas. Kontakten under veckorna hade vi hållit via Facetime vilket funkade ok men man längtar ju efter den där lille kroppen. Att få kramas och gosa. Han är lika fin som full av humor. Drar igång egna små bus, kan leka titt-ut själv, älskar sång och musik, är alltid glad och fantastiskt charmig. Pjatten har lärt sig att vinka, klappa händerna och skaka på huvudet. Han sitter alldeles stabilt där man satt ner honom för kryper gör han inte… inte på något vis. I stället står han väldigt stadigt, till och med går när enbart en hand håller honom. Vi har ”bettat” vilket datum han kommer att gå helt egna steg. Dreas tror 3/10, Ida 20/10, Thompa 27/10, Joel 1/11, Ellinor 3/11, Pippi 10/11, Loretta 10/12 och Ville tror 16/12. Det här är den sista september och han är 8,5 månader. Han står och går!

Sånt som roade oss efter att vi hade landat hemma igen var några timmars barnbarnspassning medan föräldrarna smorde kråset. Vi själva smorde kråset ihop med Joel och Loretta, rättare sagt tog en fika på ”Carima” i Gribban C. Och så grattade vi Felix på 24-årsdagen. I år på hans nya hemadress i Aspudden. Jag har också blivit med mitt livs första terminalglasögon och hur känns egentligen det? Ja, ungefär lika skönt som besvärande, såsom det antagligen känns den dagen man köper sina allra första fotriktiga, ”foträta”, ergonomiska skor från Rieker eller Scholl. Fast exakt dit har vi inte kommit än.

Sista torsdagsträningen har nu passerat. Det går alldeles utmärkt att segla men blir alldeles för mörkt alldeles för fort. Nu återstår mest egen träning och så småningom två klubbmästerskap i oktober; ett på Mjölkudden och ett på Bosön. Men som sagt; tre dagar in i månaden var en lycklig dag som startade med paltmiddag här hemma. Tre dagar från den sista i månaden slutade på exakt samma sätt. Med paltmiddag, fast på Knut.

• 

• 

• 

—————————- CORONA —————————-

Några restriktionerna hävs 29 september:

• Deltagartaket för allmänna sammankomster tas bort.
• Deltagartaket för privata sammankomster tas bort.
• Råden om att jobba hemifrån tas bort.

När vi lämnade juni 2021 var nära 4 miljoner avlidna i världen och närmare 183 miljoner Coronasmittade. Knappt 1,1 miljoner var smittade i Sverige och knappt 14 600 avlidna.

Därefter har sommaren passerat och vaccinationerna rullat på. I Sverige är nu 76,8 % av alla över 16 år vaccinerade med 2 doser. 83,7 % med en dos och från och med 28/9 rekommenderas de äldre-äldre och vårdpersonal en tredje dos. Om ett par veckor startar även vaccinationer av landets 12-15-åringar.

Nu lämnar vi september 2021 med närmare 4,8 miljoner avlidna i världen och fler än 234 miljoner Coronasmittade. Drygt 1 milj. 150 tusen smittade i Sverige och drygt 14 800 avlidna. Vi behöver hålla tummarna för att smittan ska plana ut… försvinna i världen.