December kan sammanfattas ungefär så här: julshopping, loppis-spring, bowling, skogsfrukostar, promenader, Coronatest, kamineldning, jobb, julbord och utflykter. Bilden till vänster nedan är tagen just under en promenad kl 07:30. Herregud vilket mörker…
Till det kan ”gammal, mager katt” läggas. Nu är han för skruttig. Vi bokade en tid hos veterinär Bosse för en eventuell avlivning men med parentesen att Bosse skulle få avgöra Pumas öde. Vi meddelade detta till de närmast sörjande, som en efter en kom för att ta farväl. Jag tog en halvdag ledigt och så åkte iväg. ”Vi skjuter från höften”, sa Bosse och skrev ut två preparat. Ett antiinflammatoriskt och ett som skulle dämpa en trolig överaktivitet i sköldkörteln. 8 december påbörjades medicineringen och först tyckte vi att han blev något bättre men sen har framfarten på tillfrisknandet gått enligt principen ett halvt steg fram och ett tillbaka. Nu har han börjat gå väldigt mycket sämre, antagligen på grund av artros så under januari antar vi att det nog är slut på det mjuka.
Den 1 december var vi på Dansens hus och såg Fredrik Benke Rydmans Snövit (igen). Thompa grattade mig på födelsedagen med en helkväll. Först ett mål mat på Knut. De gör en sån himla god tunnbrödspizza där, och därefter dans. Visst, jag såg Snövit för fjärde gången men den är sevärd och fantastisk. Temat är lika aktuellt som bedrövande: Snövit är mest en statussymbol som kan visas upp när det behövs. Hon kämpar för att få sin förälders uppmärksamhet och kärlek, men när Snövit en dag får en helt egen telefon förändras allt! Med några enkla knapptryck får hon all bekräftelse hon saknat och snart har hon fler likes än föräldern. Att bli ersatt av någon yngre, framför allt av sin egen dotter, det krossar allt! Känslan av att livet är på väg att rinna ut blir en vändpunkt och det innebär att Snövit måste bort, att Snövit måste dö.
När jag fyllde år fick jag fler upplevelser. En äta-ute-middag i present av Joel och Ville. Även den gick av stapeln i december och vi bestämde ”Fridays” i Täby Centrum. Det var gott och framför allt väldigt trevligt. Jag kände mig som en Queen! En stund då vi var tillsammans på ett ovanligt sätt, utan mobiltelefoner, med uppmärksamhet bara på varandra. Ingen som hoppade upp och ner med köksansvar och… (måste medge)… en ovan känsla; att låta barnen betala.
Månadens utflykter gick söderut. Den kortare till Krokek, i trakterna av Kolmården, för att fira svåger/bror Kent på 70-årsdagen. Middag och babbel för barn och födelsedagsbarn i åldrarna 3 till 70.
Den längre turen gick till Landsort för årets julmatsfrossa med kompisarna Per och Annelie. Landsort är ett lots- och fyrsamhälle sedan mitten på 1500-talet och ligger längst söderut på ön Öja. För att komma dit behöver man åka båt från Ankaruddens brygga. Båtturen tar 30 minuter men först en två timmar lång bilresa från Stockholm och en bra bit förbi Nynäshamn. Dagen till ära blåste det så mycket att båten stannade på Öjas nordvästsidan därifrån vi fick ta buss. En lång resa för lite mat kan tyckas men det var så mycket mer än det så klart. Landsort är 5 km lång och 400 meter bred och vart man än vänder sig ser man havet. Vi bodde i en av vandrarhemsstugorna i närheten av fyren.
Julsupén som bestod av nio turer, några öl och nubbar, två flaskor vin och sagolikt mycket bibbel och babbel. De olika mat-turerna bestod små fina delikatesser, otroligt lagom att stoppa i sig. Tur 1) Äggula som ångkokats i 64 grader och rullats i frön och toppats med löjrom. 2) Tre stycken sillbitar av olika sorter på en planka. 3) Tre sorters lax på en planka. 4) Gubbröra 5) Janssons frestelse i form av en potatiskaka med två friterade ansjovisar uppepå. 6) Lutfisk = supergod torsk. 7) Ankbröst 8) Revbensspjäll 9) Brulée. Alltsammans åtföljt av två sorters ostar och ett par tryfflar. Ingen av oss minns ostarna… men vi var pigga dagen efter.
Vi promenerade runt dagen nästa dag och på flera ställen fanns skulpturer installerade i något som kallades ”Skulpturstråket”. Sju konstnärer har donerat varsin skulptur till kommunen. På Landsort står alltså en fyr. Den är från 1669 och är Sveriges äldsta och viktigaste fyrplats. På ön finns också Nordens största jättegryta (2,5 m i diameter och 5 meter djup), ett kapell, en pestkyrkogård från 1700-talet och en fågelstation. Dessutom ett 20 meter högt lotstorn där man kan både bo och äta.
Inför jul har vi haft minimalt med pynt hemma. En adventsstjärna och en julljusstake, och så granen; detta år med tillägget julgranståg… Loket slog vi in i paket till Levi som fick det med sig hem senare. På julafton var det faktiskt ett litet lager av vitt på marken. Dessutom väldigt kallt. Minus 11. Temperaturerna hade dittills legat ganska stabilt runt 5-6 minusgrader med ett par undantag då det vart 18-20 grader kallt. Tur då att ha en fotsid dunkappa, inköpt förra året, att krypa in i. Som ett täcke! Jag har inte frusit alls tack vare den.
Vår julafton började med en promenad längs en del av Rönningesjön och frukost vid grillplatsen. Det var så kallt att det knappt gick att äta mackan utan att frysa om händerna. Hemma gjorde vi ris à la Malta och klockan 14 kom familjen Ida, Joel och Ville… (proppmätta) och åt lite av den. Vi hade julklappsöppning innan vi gick till mamma och Pelle. Där var det mer mat men inga klappar vilket var otroligt skönt. Noll förväntningar och stress mot nästa aktivitet. Ingen som trodde att nån tänkte, att nåt borde eller kanske skulle … det var bara Rollo som fick några klappar. I stället åt vi länge och bara var tillsammans. Med en titt runt bordets 15 deltagare i olika åldrar konstaterade vi att alla var småsyskon eller ”mellanbarn” utom Mia. Hon är det enda storasyskonet i gänget. Snacka om att vi är en barnslig samling.
Senare på kvällen bjöds det på tre överraskningar: Mia & Gösta hade julmustprovning, Pippi & Thompa sjöng och Mia & Pippi körde julkonsert. Julas julmust förlorade stort och Nyckelbryggeriets vann. Mia och Pippi spelade så alla dog. Liksom innerligt och illa även detta år. Publiken ville ha ”mer” men det fick de inte. Pippi och Thompa sjöng Staffansvisa: Stuff and Warren´s taller drain. V-tar comb new sore yearner. Hun wet nurse in a fall our femme, old fur then use a share nun. Yng-un dogger seen us end, share nor Napo, he, Mel and a blinker.
Såsom en engelsktalande uppfattar texten i visan. Jag drog det hela ett varv till och stoppade in de engelska orden i Google översättning för att se hur de skulle översättas till svenska. Då spottades dessa ord ut: Stuff och Warrens högre avlopp. V-tar kam ny öm längtan. Hun våt sjuksköterska i en höst vår femme, gammal päls sedan använda en andel nunna. Yng-un dogger sett oss sluta, dela eller Napo, han, Mel och en blinker. (Ha ha ha)
Lusen roar också. Jättemycket. Hans första ord var: ”tittu” = titt-ut, ”ka” = katt och ”ta ta” = tack. Han kan vinka hej och hejdå, klappa händerna, smacka med munnen, flörta och så klart kommunicera på olika sätt utan ord. Han förstår mer och mer. Vet namnet på sina favoritleksaker och initiera sånger med hjälp av kroppsspråk. Han som ”gått” sen han var 8 månader, har också trillat så pass många gånger att han fegat ur och backat hem. Han släpper mer och mer och går mellan saker men vill helst hålla i nån eller nåt. Och så kan. han hoppa.
Lusen är ett naturens under men det finns fler: Nattsländors larver använder silke för att göra sig egna skyddsfodral. De kan vara förstärkta av sånt som naturen bjuder. Grus, sand, kvistar, avbitna växtbitar eller annat skräp. Konstnären Hubert Duprat gav dem bladguld och ädelstenar att använda. Och de gjorde det bra, eller hur? Bron här under är också ett mästerverk. Den är 200 år gammal och står i Dagestan i Ryssland. En imponerande arkitektur, ett lika mästerligt byggnadsverk som pyramiderna och byggt utan en enda spik. Hur dessa tunga stockar och balkar alls har kommit på plats av enbart manskraft är en gåta men en sak är säker: den står stadigt än.
Det blir mycket teve-tittande runt jul och nyår. Utöver det är det ”En mot Sverige” som gäller för oss nu och ”Så mycket bättre”… Snart ”Stjärnorna på slottet” och ”Renes brygga”. Det blir också en hel del Adele och Ed Sheeran om inte radion står på.
Skrivandet: Mummel är bortlämnad på korr.läsning och under tiden har jag fortsatt med bok 11… eller 0. Den heter Pepper (tidigare kallades den Jammer) och är den sista… eller första. Innehållet gör att den kommer att kunna läsas sist för den som läst alla andra, eller först för den som vill börja helt från början. I Pepper finns exempelvis bakgrunden till Waller invävd i storyn. Den utspelar sig i ett serviceboende, men inte vilket boende som helst. Det här är ett drömboende! Jag har plockat några detaljer och några namn från Waller och petat in i Pepper, i historian där. Boken är skriven i jagform och i en något annorlunda stil. Det har varit kul att klura och fundera. Det finns massor av fallgropar att hamna i men det är en sport att hitta dem, att titta in i storyn från olika håll för att undvika dem. Hittills känner jag mig nöjd i alla fall. Jag har fått många tillfällen att skriva och är redan på kapitel 15. Ungefär 4 kapitel från målet. Även Pepper blir nog på cirka 300 sidor.
I en repris från förra årets nyårsafton körde vi på Eckerölinjens tur kors och tvärs. Men först en liten sväng i Norrtälje, bara en kortis, och alltid lika mysigt. Båten gick från Grisslehamn kl 15 och var tillbaka 19:30. Vi intog baren medan det ännu fanns dagsljus nog för att kunna se ut över havet. Där köpte vi varsin öl och spelade tre omgångar Yatzy.
Varsin vinst och en avgörande omgång som Thompa vann. Sen vankades det nyårsbuffé och efter det var vi tillbaka i Grisslehamn.
Några ögonblicksintryck från turen: Det här är resan där man efter tre rågade tallrikar ätbart försöker lura minst sig själv med orden: ”jag tycker ändå att jag har ätit rätt lagom”. Det är också resan då han som hette Leif innan boardingen, kallades: ”Leffe för faaan” efter ett par drinkar. Detsamma gällde för Lennart. Men han uppmärksammades i stället: ”Men Lelle förihelvete haha”. Sen fanns också Stefan som nån överförfriskad hängde på och kärleksförklarade: ”Steffe jag har alltid gillat dig din jävel”. Och så hon, som inte ville beblanda sig med debaklet, som i stället snörpte på munnen innan påstigningen. Efter en miniflaska skumpa var det hon som komponerade en groupie framför baren ihop med grabbar som Leffe, Lelle och Steffe. (Obs! Alla namnen är fingerade). Här var man också väääldigt noga med avstånden och handspriten först…. men efter ett par glas: ”Men ojdå, blev alla kissnödiga samtidigt precis nu fniss fniss fniss” som två damer sa och innan de tryckte in sig på minitoaletten där fyra pers redan stod i kö. Ungefär så.
Men det blev ett GOTT SLUT och eftersom vi var hemma redan 21 firade vi det goda nya hemma ihop med kisse. Nytt för nästa år är att det nog blir kvartalsbloggar. Vi får se, men månaderna går så fort att vi knappt hinner med, så det kan vara en lösning. Återkommer i frågan men för nu säger vi: Gott Nytt År!
Det bästa fyrverkeriet är ändå det som himlen själv levererar.
