APRIL
Den första april, men inte som ett skämt, flyttade Ville tillbaka till lyan efter ett år ihop med en kompis på Viggbygärdet. Så välkommen hem igen kära unge! Med anledning av det, har han samtidigt kollat sina möjligheter att med den inkomst han har, kunna ta ett eget lån och köpa en lägenhet i en nära framtid. Vilket borde gå bra, så nästa flytt kanske blir till något helt eget. Det är stort!
Det märks att restriktionerna är släppta, så många som plötsligt blivit förkylda, däribland jag. Fyra dagar innan påsklovet fick jag svinont i halsen ink. en elak hosta. Det passar alltid lika illa att vara sjuk men det värsta var att jag missade Thompas bowling- och tacokväll. Avslutningen med Täbygänget fick han därför sköta själv, vilket var synd. Så mycket som jag har fått ta del av bästa skruven på klotet, rätt balans och smartast kroppsställning. Det hade varit klart värt ett studiebesök. Men förkylningen satt där den satt, i flera veckor faktiskt, även om jag räknade mig som smittfri efter de fyra första dagarna.
På påsklovet veckan därpå var det sol och värme som gällde. Det gick att sitta utomhus med en god bok i öronen flera av dagarna. Mamma bjöd på Bohlins påskmiddag med tanken att vi skulle njuta den tillsammans, men delar av oss var inte riktigt i form. Bjuda ville hon ändå, den goda människan.
Det vankades lax och skagenröra, lammrostbiff och potatisgratäng ihop med rotsaker. En fest som avrundades med citronpaj. Tusen tack för allt det smakliga.
Star Wars live In Concert blev nästa evenemang. För första gången i Sverige visades succén ”A New Hope” med John Williams storslagna originalmusik, framförd live av symfoniorkestern Stockholms Concert Orchestra. Star Wars-filmen rullade på precis som den skulle medan orkestern gjorde sin del av jobbet. Det var ingen dålig kombination alls. Riktigt häftigt. Alltsammans startade med Metro Goldwyn Mayers logo och intromusik, även den framförd av orkestern.
Direkt därefter körde vi till Västervik. Vi bodde i lägenheten, hälsade på Ellinor och såg en bit av stan under dygnet mellan påskdag och annandag. Vi fikade ute och promenerade i vårmarkerna. De hade det varmt där nere. Temperaturen toppade på 18.5 grader, helt fantastiskt!
Hos familjen Lus har det rört på sig. Han haft alla sina kompisar på besök i nya huset och själv börjat se sig om hos grannarna intill, liksom bara kliver på. Han har gjort sig av med spjälsängen, fått sina första påskägg och sitter numera bakpå pappa när de cyklar till Öppna förskolan. Alltid glad – gladare – gladast, fast föräldrarna ibland säger annat. De kallar honom diktator. Eller okej, mer så här: Så liten han är vet vad han vill, pratar mycket kökkenmödding och ogillar att sitta still. Kanske nästa generation guide, lärare, föreläsare, stå-uppare, Friskis- och svettisledare eller annan slags scenperson.
Efter de första månaderna i nya huset är tomtplätten både krattad och gödslad, utemöbler och grillen står på plats och yttertaket är bytt. Storslagna grejer! De har också fått ett alldeles nytt kök och en alldeles ”ny” bil. Snart kommer en alldeles ny katt att installera sig. Det blir i mitten av juni.
Otis är en Somali med stora öron och bärnstensfärgade ögon. Den har en päls som är halvlång med bara lite underull och ett kraftigt halskrås. Kattrasen har ofta en mörk färgrand över ryggen som startar mellan axlarna och löper hela vägen till svansspetsen. Somalis färg kallas ”ticking“. Det betyder att varje enskilt hår har två, några gånger även tre eller också fyra band med färg. Topparna har däremot alltid den mörkaste av färgerna. Gäller främst på huvudet, ryggen, svansen och utsidan av benen. En jättefin liten kisse och här är han!
Från katt till katt: Vi riggade upp nya båten på Bosön på lovet. Det gick hyfsat bra faktiskt, på första försöket. Något skumt kan alltid anas utifrån det, ofta ett senare haveri eller klantarsleri. Första torsdagsseglingen 21/4, var det nästan ingen vind och det bjöds på strålande kvällssol. Alldeles underbart!
Sen var det träningshelg därefter vilket inte var fullt lika fantastiskt. Det blåste häck i byarna, med hårda nordostvindar och en trasig ramp var det extra svårt att komma i vattnet. Det blev något så vanligt som kaos vid rampen och Thompa störtade till undsättning och trampade in en skruv i sin ena häl. När det var vår tur vid rampen gick det inte att få upp storen så vi behövde välta båten vid bryggan. För de andra teamen var det en mix av händelser. En kapsejsning, man över bord, samme man över bord igen plus avbruten gennakerbom vid tilläggning. Det behövdes en person i vattnet bara för att bära av mot stenpiren vid upptagningsrampen… så sammanfattningsvis: en baddag med ytterst lite seglat. Vi ställde in nästa dag, vilket de andra deltagarna i stort sett också gjorde. Torsdagsträningen därpå var vi inte med, av samma anledning; nordostvind och ingen fungerande ramp. Följande träningstillfällen, genom hela maj har vi varit med på alla. Träningen har bestått av två omgångar raidträning och dubbla startlinjer.
Däcksbyten, påskliljor, fästingvaccination, påbörjad kamp mot maskrosor och inomhusodling av chili… så långt kom vi lagom till Valborg. Det var massor av folk nere vid elden, verkligen hur många som helst och inte särskilt kallt. Ganska vindstilla. Så fint avslutades den första vårmånaden.
MAJ
Inför Lidingö Runt namnade vi båten, det vill säga återtog namnet ”Kattresan” med en dekal på varje stäv. Som vanligt inför denna vårens roligaste tävling bogserades vi till start. Vi var igång tidigt, tåget av båtar gick klockan 08:00. Klubbens RIB var loket och vagnarna var tre katamaraner med oss seglare uppe på.
Starten för racet gick klockan 10:00 och det känns alltid lika spänt strax innan. Skulle vi bli bordade av en trimaran? Skulle gennakersättningen gå snabbt, skulle vi fastna i skitvinden av dem framför? Dadaaaa! Inget av det hände. Vi tog starten, första båt över startlinjen och sen fortsatte det så.
Ett kort tag hade vi en annan katamaran parallellt men sen ökade avståndet på undanvinden. Vi seglade och seglade utan att knappt känna oss utmanande och så såg det ut en god bit förbi Duvholmen även sedan vi börjat kryssa. Vi kallar det champagne sailing, när det bara rullar på. Efter ett tag närmade sig en klasskompis som snart också seglade om oss men de visade sig vara utom tävlan. Sen rundade vi Storholmen och tog sundet på sista undanvinden mot mål. Där trasslade två tampar ihop sig i ett block, vi tappade fokus och höll på att kapsejsa. Så, precis innan mål blev vi omkörda efter 1h och 55 min segling. Det skilde 1 minut och 15 sekunder mellan oss och första platsen. Vi landande på plats 2 av 6 i flerskrovsklassen. På plats 17 av 110 totalt. Seglingen var utmanande men inte svår, att ta bort nummerlapp och klisterdekaler på skroven var däremot både svårt och utmanande.
Dagen efter körde vi banrace utanför Bosön. Tre team från Lijs Bosön och tre från KSSS Saltis. Hårda vindar, spännande segling. Plats 4 av 6. Vi grillade hamburgare efteråt och sen åkte vi direkt till LR-prisutdelningen på Forresta. Där bjöds vi på hamburgare (den andra den dagen) och ett andra pris. Femhundra kronor på båtbutiken Captains som kommer att gå till välgörande ändamål, dvs ett par shorts till kapten. Det visade sig att vi inte bara kom på andra plats i F18-klassen, vi var också den andra snabbaste båten i mål over all. Inte illa efter bara nio timmar ombord på F18. Heja oss!
Vi startade upp badtunnan äntligen, åtminstone så pass att vi fyllde den med vatten och fick hjälp med elinstallationen. Vi har köpt upp oss på diverse poolpreparat. Både ph plus och ph minus samt mätstickor och olika rengöringsmedel. Sen behövde vi vila. Vi längtade efter semester och fick ett behov av att rymma. Tack gode gud för Eckerölinjen då.
I Kristi Himmelfärdshelgen, när syrenen stod i full blom (jättetidigt väl?) och regnet i stort sett höll sig på avstånd, på väg till färjan, passerade vi Bondens glass på Väddö. Dit kom också familjen Lus och åt glass med oss. Vi kämpade allihop med gigantiska glassar i aningen ruggigt och blåsigt väder innan vi vinkade hej då.
Vi fortsatte till Grisslehamn och checkade in, för första gången med bil, för att två timmar senare köra av i Eckerö. Därifrån tog vi oss vidare till Mariehamn, till hotell Pommern för en natt där. Middag på stan, på en sportsbar där hockey kördes på hög volym och vi lärde oss två finska glosor att komplettera yksi, kaksi, kolme med. Hyvä maali, som betyder ”bra mål”. Mot Tjeckien tror vi att det var.
Därefter drog vi en spader, vi spelade ”tian”.
Thompa vann fyra gånger av fem så lite hyvä maali även på den.
Men alltså inte för mig.
Nästa dag åt vi frukost i något som var ett överbefolkat, snurrigt men ändå smarrigt inferno. Det var sååå mycket folk. Bara att hitta en plats var svårt. Lägg därtill; jag glömde en sked-spring, ja visst ja en servett skulle jag också behövt-spring, attans nu fick jag inte med mig nåt smör-spring, inte tog väl du en extra kniv-spring, skulle nog vara gott med lite juice-spring, gurkan var precis slut men jag kan hämta det sen-spring, ska jag fylla på ditt kaffe-spring … så fattar man varför det kändes lite trångt om man säger så.
På förmiddagen hade vi en dejt bokad med Thompas ungdomskompis Lotta. En spontanare faktiskt, så vi fick en ”slot tid” på en timme över en kopp kaffe på en uteservering. Det var fint att ses igen. Vi räknade ut att det var 7-8 år sedan vi senast sågs. Även då på Åland. Hon tipsade oss om att ta en biltur söderut, till Järsö. En bilfärd på någon mil som gick över sandbankar, längs med havsvikarna. Emellanåt kändes det som om vi var ute på vattnet. Vi hittade en nationalpark där vi gick en tre kilometer lång led med väldigt mycket vårblomster. Vitsipporna var minst lika många som stjärnorna på en kvällshimmel.
Mitt i vårens alla bestyr inklusive seglingstävlingar, pågick någonting annat parallellt, nämligen försäljning av ett stycke barndomshem. I ungefär 60 år har det huserat våra liv men nu säljs det.
Skopan 35
Att efter 60 år lägga ut en trotjänare till försäljning är ingen enkel sak. Ändå var det just det vi gjorde. Det hela startade i en tanke om att mormor d.ä och morper skulle få det tryggare, varmare och bekvämare i en lägenhet. Kanske också enklare? Torsdag 21/4 gick Mia på en första lägenhetsvisning på Gribbylunds Torg. Söndagen efter gick mamma och Pelle och kikade och de gillade lägenheten. En 4:a med balkong mot allén och centrum. Vi nöjde oss där. Tänkte att vi nog inte skulle hitta något bättre och knöt bank- och mäklarkontakter direkt. Budgivningen startade veckan därpå och vi vann. 29/4 träffade vi säljaren och signade på kontraktet hos mäklaren. Samme mäklare tog sig an försäljningen av hemmahuset.
Därefter under maj månad har vi röjt hus. Utifrån all röjning fick vi ihop fyra högar: 1) Sälja 2) Skänka till kyrkans loppis 3) Slänga på tippen 4) Packa och ta med. Det senare har vi packat i kartonger och ställt över i vårt uterum inför besiktningen som var den 19:e. Det blev en del att kommentera i besiktningen men bara en enda ”trea” vilket är lika med något som behöver åtgärdas. I det här fallet svart påväxt längst inne på undersidan av utevindens tak. I övrigt var det ”tvåor” i protokollet, med andra ord enbart påpekanden.
Vi har gjort allting tillsammans. Sopat barrkockor från taket och rensat hängrännor. Städat, plockat iordning och putsat fönster. Rört runt i källaren. Matkällare, klädkammare, bastu, pannrum och alla möjliga förvaringsutrymmen inklusive kattvinden högst upp. Där hittade vi alla våra gamla dockor och nallar.
Och huset, som aldrig blivit uppmätt, fick äntligen veta sina mått. 140 kvm + 58 kvm biytor. Dessutom skissades ritningar upp. Det var väl ändå på tiden. Besiktningen skvallrade om att golven knarrar och lutar, att räckena är låga och utrymmen har äldre standard. Att vissa utrymmen inte är färdigställda och att livslängden på tekniska installationer har förbrukats. Lite missfärgningar, putssläpp, sprickor och otätheter plus sånt som svajar och annat Villa-Villekulla-aktigt noterades. Som om vi inte redan visste… Vårt eget säljbrev däremot, lyfte andra sidor av saken.
Huset byggdes som ett av de första husen med åretruntboende 1963 och vi har bott i det sedan dess. Då bestod området av ett fåtal mindre fritidshus och stugor på stora vildvuxna tomter med äppelträd, bärbuskar, vattenpump och jordkällare. Granhäckar var typiska och de gropiga grusvägarna kantades av djupa diken. Känslan var att det var långt till civilisationen. Bestämde man sig för att bo i Gribbylund fick man acceptera distansen till skolor, aktiviteter och arbete samt att den enda bussen gick en gång i timmen. Runt år 1970 förlängdes huskroppen åt nordväst och till den öppna planlösningen med full takhöjd byggdes en spiraltrappa mellan de tre våningsplanen. Då var adressen Fortvägen 8 men efter områdets förtätning under 80-talet blev den nya adressen Fortvägen 100. Huset har väckt nyfikenhet av förbipasserande genom åren men det är först nu som denna fastighet kommer ut till försäljning. Tomten med den tillhörande skogen är en av de sista i sitt slag i området och vi hoppas att den kan bevaras just så. Det är en fin plats att bo på.
Och mitt i allt detta fällde vi en ännu äldre trotjänare, nämligen den 80-åriga gamle grangubben. Han hade tappat all geist och trädfällarna Klätterapan höll med. De klättrade högre och högre upp och tog ner gren för gren. Sen tog det oss två halva arbetsdagar och fyra släp till tippen att få ordning i skogen igen. Särskilt viktigt inför fotografering av huset den 23:e. Husets alla skavanker och den omisskännliga charmen förevigades och en säljande broschyr samt en annons i Hemnet kommer nu snarast att sätta igång både snurr och budgivning. Hoppas vi och återkommer i ärendet.
Särskilt skojsigt känns det att spekulanterna ska se grafittin från tidigt 70-tal. Väggkonsten i hemmahusets källare.
Nästa gång vi hörs här är vi redan inne i augusti eftersom vi numera skriver två månader i taget… men än så länge är det knappt ens juni, så njut väl och stanna tiden!
