Antropologen Margaret Mead fick frågan av en student vad hon ansåg vara det första tecknet på civilisation i en kultur. Var det fiskekrokar, lerkrukor eller slipstenar, undrade studenten. Nej, svarade Mead, det var det inte.
Med den cliffhangern kör vi av det sista av sommaren.
AUGUSTI
Den 2 augusti var vi hemma igen efter F16-VM i Travemünde. Med oss fick vi många minnen med spännande segling, roliga stunder med seglarkompisar, goda smaker exempelvis från fiskrestauranger, ett bra boende och fint semesterväder. Dessutom en 17:e plats av totalt 32 deltagande team. Läs här!
Thompa började jobba dagen efter hemkomst och jag sällskapade med Lusen och Otis. Levi har börjat på förskola nu och i och med det, startade ett stort jobb för honom. Lämna mamma och pappa, vara med i gruppen, växla mellan inne- och uteaktiviteter samt äta, sova och vakna med dem man inte riktigt känner. Många tårar, en hel del ängslan, några ”nej, nej!” men plötsligt gick det över och blev okej.
Förutom att gosa pälsdjur och 1,5-åring växlade jag plats bakom tvättmaskinen (fick köpa en ny först) eller på en filt vid terrasspoolen. På kvällstid började vi titta på den inte helt nya danska serien ”Borgen”, och vips var det jobbstart även för mig den 10:e.
Kickoffen var återigen på Aronsborg med jobb, mat och teambuilding. Efter två dagar där blev det en rivstart på skolan.
Vi slängde oss direkt in i bakläxor av vårens dokumentation kring elever i behov av särskilt stöd. Jag säger bara, utan att nämna några namn, herregud! Stolpe ut, stolpe upp, stolpe ner och åt alla håll men fanimej inte i mål. Massor av jobb, tråkjobb och elände för att göra kommunjuristen nöjd. För det är väl det skolans jobb går ut på? Att ha rätt ordning och innehåll runt alla papper?
Dagen innan jobbstart gick det stora flyttlasset från Fortvägen till Gribby Torg. Prylar samlade sedan minst 60 år tillbaka packades, lyftes och transporterades iväg. Klockan 08:00 satte vi igång och efter drygt en timme var husets möbler och några kartonger lastade och ivägkörda av flyttkarlarna. Med en osannolik effektivitet var allt snart avlassat och uppställt i Gribban på våning ett. Alltsammans dirigerat av Mia och mig, från rum till rum, till balkong och källarförråd.
Tid som inte gick till jobb och flytt, behövdes för att förbereda Stockholm Archipelago Raid, den 17-21 augusti. Men först var Thompa iväg en snabbis med kompisen Per till Gelleråsen för att köra bil på bana och bo på Loka Brunn. Kan verkar som helt plötsligt men faktiskt; det var välplanerat. Sedan, så fort han kom hem, brann det i brallorna. KUTA & SPRING! Så mycket att fixa, förbereda, slutföra och få klart innan raiden. Efter fem dagars Raid-VM med F18 hade vi med oss ännu mer erfarenheter av segling.
Nya, roliga och spännande erfarenheter vi inte ens visste att vi saknade. Bilderna här ovan visar två ytterligheter. Det var också några uttröttande stunder både på land och vatten men vi hade en jädrans tur med vindarna. Det var tufft men inte överdjävligt och bekvämligheten på boendena graderade vi på en glidande skala. Alltsammans klart minnesvärt! Dessutom fick vi en 15:e plats med oss av totalt 29 deltagande team. Läs mer här!
Jag hade ett digitalt möte med Anette på förlaget ”Own Your Book”, för att diskutera ett eventuellt samarbete runt boken Pepper. Frågorna gällde vad jag ville med boken och bokserien. Vad som är mitt mål med projektet och hur jag ska nå dit. Om jag önskar lektörsläsning, korrläsning, medfinansiering och partnerutgivning. Vi diskuterade så klart även frågor om inläsningen och marknadsföringen. Jag fick också ett röstprov på en eventuell inläsare men den gillade jag inte. Anette höll med om mina synpunkter och skulle leta vidare. Men, summa summarum: Jättekul att ha någon att bolla idéer med!
SIst i augustikalendern stod det överraskning. Ida hade bokat en mamma-dotter-grej, som hon kallade det. Hon hämtade mig hemma och vi åkte iväg förbi Åkersberga, vidare till Skeppsdal och landade hos Sanna Zacke på hennes betong workshop. Det var vi två och fem personer till. Varsågoda: hink, spade, vatten, rör runt! Planera, häll i valfri form, skaka ut luftbubblor, märk upp och täck över. Nästa form: häll i, skaka ut luftbu… Jättekul! När vi senare fikade tillsammans hade vi gjort betongplattor, ljusstakar, en kruka, betonggrönsaker, en munk och en skål med lock.
SEPTEMBER
Bokat sedan i mars men flyttat på grund av Corona, var en konsert med LP på Fryshuset. LP = Laura ”Lost on You” Pergolizzi. En av våra favoriter som i perioder går varm här hemma. Hon är en ball, annorlunda, intressant, falsettsjungande, visslande, operainspirerad, rockig, grabbig tjej. Googlar man på henne möts man av idel spekulationer kring hennes kön och sexualitet. Herregud! Hon sjunger som ingen annan, är cool som ingen annan… räcker inte det? Vi bjöds på en och en halv timmes konsert och alla hade ståplats.
Och så fyllde Ville 21! Thohoo! Vi firade honom några dagar innan födelsedagen med en hotellfrukost på Skandic hotell, dit också Ida och Levi kom. Paketöppning hade vi här hemma.
Men varför denna iver? Jo för att Grekland väntade. Det sista vi gjorde hemma var att riva av alla äpplen vi fick på vårt lilla, lilla äppelträd. Leveransen blev inte så stor i år men det som kom plockade vi av. Musteriet pressade ur en box och en flaska must av dessa. Flaskan packade vi med till Ilias i Vassiliki och sen drog vi.
Wildwinds första vecka: Alla som förväntades vara där, var där. Engelsmännen, holländarna, tyskarna, amerikanen. Vi bildar något som liknar en skolklass i fråga om ambitionsnivå, skicklighet, kommunikation och förmåga att följa instruktioner och upplägg. Seglingsmässigt la SWE sig på en mycket låg nivå den första veckan. Vi valde nämligen att sola och bada varje dag utom på fredagens raceday. Då körde vi Hobie 16 för första gången sedan förra årets septembertripp och vi lyckades riktigt bra i lättvind.
Det roligaste annars denna första vecka var nog att åka bil över berget till andra sidan och doppa tårna i Adriatiska havet. Äntligen kom vi till den omtalade Katsiki beach där vi solade och badade i några timmar. Det var otroligt vackert och varmt. En kväll gjorde vi också sällskap med våra tyska kompisar Martin och Petra till en Taverna i bergen en bit från Vassiliki.
Under andra veckan på Wildwind blev det segling men inte alla dagar. Vi hade raceträning, både bana och distans. 10 Nm Round the rock race på tisdagen med nio startande båtar men bara tre fick resultat. Förklaringen var enkel. Alla båtar som kapsejsade diskvalificerades och av fyra Hobie 16, var vi de enda som ”överlevde”. Det gav oss en 2:a plats … sååå nära Team Martins första plats på C2:an, räknat i handikapp.
Efter ytterligare två dagars träningssegling gick startskottet för Ionian Regatta. Även då körde vi Hobie 16 och totalt 13 båtar drog över startlinjen i en yrig undanvind. I stort sett samma vind gällde ända bort till ön Arkoudi och vi låg bra till ända tills rundningen då vi började kryssa. Från skön surf till illvillig motvind. Rådande vind- och vågförhållanden passade inte världsbäst att köra i singeltrapets och ett par felbedömningar på slutet gjorde att vi kom in på en 8:e plats fast (!) ändå inte sist av Hobie 16… men lite besvikna.
Det blev instruktörsmiddag på restaurang The Wave borta i Ponti på fredag kväll. Regattan brukar alltid avsluta så, att vi seglare bjuder alla instruktörer på middag. I år var de runt 20 så vi var många tillsammans. Två långa långbord och massor med mat. På lördagen lades locket på, eller mer över kanske, med låga moln och växlande molnighet. Seglingen gick in i sparlåga för de flesta och instruktörernas high light var passerad. Flera började längta hem kändes det som.
Själva kände vi oss nöjda och körde pool och sol både fredag och lördag. Sista dagen tog vi en avrundande tur till byn och åt middag på Alex pizza innan taxin gick till Preveza kl 20.
Det här är nog världens bästa plats på jorden och i år hade vi ett fantastiskt högtryck båda veckorna. Soligt och varmt: 25-30 grader men fyra, fem dagar utan stabil Cross shore. Inte ovanligt med luriga vindar i september. Men ingenting att klaga på med andra ord.
Tre meddelanden dunkade in i mobilen under de sista dagarna vid poolkanten. Dels från mamma som slutligen fått svar på sin eftersökta information angående avloppsräkningar. Svaret löd: det har inte betalats en räkning på 17 år. Jag vet inte, men det lurar nåt kul över det hela. Hade det handlat om försäkringshandlingar eller elräkningar hade det inte varit lika kul. Bajs är kul, så är det bara. Kan säga att länge fanns det inte ens ett hus på adressen. Så vad tror de? Inget hus, inget avlopp.
Det andra meddelandet var att en nära anhörig eller snarare nära enhörning fallit och hamnat på sjukhus. En enhörning är en fantasifigur och precis så svävande skulle allt bli nu. Helt plötsligt behövde vi spekulera i världar vi inte trodde fanns. Kan inte bli annat än komplicerat, tänkte jag och vred till solstolen för att hitta ut i solen.
Slutligen läste vi att Sverige, landet lagom… i vilket jag kämpar till vardags med att fostra upp våra unga medborgare i demokratiska värderingar… röstat in en blåbrun regering! Alltså tre meddelanden med bajs, bajs, bajs. Det kändes också som ett stort avloppshål att snart vara tillbaka på jobbet och alla förkortningar. ÅP, HPUR, EHK, PRN, PK, TB, EHT, ÄL, SS. Utan inbördes ordning eller särskild prioritering just för att alla är lika viktiga och akuta. Jag säger bara SUCK.
Åter till Mead och studenten som ställde frågan om civilisationen. Enligt Mead var det första tecknet på civilisation ett lårben som hade brutits och sedan läkt. Ett brutet ben i djurriket innebär att djuret inte kan jaga efter mat, inte springa från fara eller ta sig till floden för att dricka. Inget djur överlever en sån skada tillräckligt länge för att benet ska hinna läka utan möter en säker död. Ett brutet lårben som har läkt är bevis på att någon har tagit sig tid att stanna hos den som föll, har bundit upp såret, burit personen i säkerhet och skött personen genom tillfrisknande. Att hjälpa någon annan genom svårigheter… ”det är där civilisationen börjar”, menade Mead. ”Vi är som bäst när vi tjänar andra.”
Jävla Mead, tänker jag. Nu, när vi som bäst störtar in i höstmörker, allvar och streberanda. Samtidigt som vi kurar ihop oss, snart fryser ihjäl, tänker dystert, slutar le och helt tappar oss själva… Ska vi också behöva hjälpa andra genom svårigheter? Näej. Alla har brutna lårben så här års, ja utom alla de som påstår sig älska den krispiga hösten.
Jag tänker ”kämpa, kämpa” på söndagskvällarna (fast med finländsk accent, mer som ”sämpa, sämpa”). Sen blir det ”sämpa, sämpa” genom måndagen… genom tisdagen och halva onsdagen. Och så lättar det lite. ”Kämpa” (bara en gång och på svenska) inför fredagen och sen är det lugnt ett tag igen. Ska jag dessutom stanna till, binda upp, bära runt och sköta andra? Ja, tydligen enligt Mead.
Väl hemma igen behövde Thompa åka direkt till Västervik till lilla mamma men var hemma igen tre dagar senare och fick då sätta sig med nattjobb. Jag tog hand om tvätt och jobb på hemmaplan. Resterande del av månaden ägnade vi åt höstfix. Tömde altanpoolen, röjde barr, löv och kapade grenar som vi körde till tippen. Thompas måndagsbowling har också startat igen. Han både vann och vann inte och var nöjd med det.
Plötsligt var sista torsdagsträningen här. Den var riktigt kul! Vi fick uppdrag och utmaningar! Exempelvis att byta roller ombord, segla banan åt fel håll och vara knäpp tysta ombord. Samma upplägg gällde på helgseglingen sista helgen i september.
Vi har tagit spruta fyra, förlängt hår, målat om naglarna, sökt två jobb, träffat Lusen, varit Otisvakter och lyssnat på ”Me and Mr Basman” på pizzeria Madonna. Det enda av detta som kan beskrivas mer än så är det senare, som handlar om 50-, 60- och 70-talscovers.
Nu kör vi vidare!
Glad oktober på er.