F16 Worlds i Travemünde Juli -22

Inleder med en summering:

• Boende: Perfekt – utom avståndet till båtparken, särskilt med tanke på Country dinner.
• Väder: Hett och soligt. Bra med vind men två dagar lite i mesta laget.
• Antal seglade timmar: 15
• Antal race: 12
• Resultat: 11-12-11-13-(DNF)-(DNC)-DNC-DNC-17-13-13-12. Plats 17 av 32 i VM.
• Pris: Nej. Trea i Masterklassen (ålder 50+), en utmärkelse som inte delas ut.
• Extra plus: Sjösättningarna, utmanande segling. Gänget, sammanhållningen. Kul med Robert & Katarina på andra sidan floden och ett gemensamt middagsevent.
• Extra minus: Kapsejsningar på nedrullningen mellan kryss och undanvind + en dag utan segling pga för stark vind.

Alla resultat här.

VM pågick mellan 25:e och 28:e juli men resans helhet varande mellan 21/7 och 2/8. Hem kom vi en tidig tisdag morgon efter en hel natts bilkörning. Resan varade i 12 dagar och den här gången med ett nytt sorts reslugn i kroppen, med tanke på den korta sträckan. Endast 66 mil ner till Trelleborg och sen bara en natts färjetur över till Tyskland. A piece of cake. Nästan.

I Travemünde seglade vi vårt allra första mästerskap för 9 år sen och sedan det eventet har det blivit nya obeskrivliga platser varje år. Vi har upplevt långa, händelserika resor genom Europa. Men nu var det alltså dags igen för Lübeckbukten! Över 20 klasser trängdes där under den så kallade Travemündevecka, i år den 133:e. Världens näst största seglingsevent.

Kring våra kappseglingsevent, har vi en WhatsApp-chat igång. I denna chat rör det sig faktiskt lite under hela året men inför ett mästerskap fullkomligt kokar det i den. Meddelanden och frågor om boendealternativ, viktiga hållpunkter och tider, vilka som ska delta, hur inmätningar av segel går till och när man planerar att vara framme. Sen plötsligt, närmar sig dagarna när frekventa annonseringar om ”arrivals” fyller chattrådarna. Medan eventet sedan pågår bubblar det i samma gryta men med meddelanden av ny karaktär.

”Attention all sailors and friends; the official opening of the F16 Worlds will start at 7.00 pm tonight at the F16 tent. There will be some drinks, welcome!” … ”What time is the start tomorrow, at Foxtrott 11am?” … ”No, 11 am at Charlie.” … ”Does anyone have a spare ”pole” for the rear of the trampoline?” … ”BBQ is at location Marina.” … ”Anyone a spare secondhand mainsail for sale?” … ”I have the rivets, the drill and the drill press. Nice if the fleet waited until the repair was finished before starting races.” … ”NED789 arrived at the beach safely. Thanks to the rescuer.” … ”Anyone has a Goodall snufferd bag?” … ”Does anyone miss these shoes? Found them in ladies’ room” … ”Where is the price giving?”

Klart blandad kompott alltså men ack så värdefullt med denna gemensamma anslagstavla.

Med tanke på den förhållandevis korta resan till platsen har vi aldrig upplevt sånt lugnt som denna gång. Inte heller hade vi nåt tält att sätta upp. Vi ställde båten på plats och hälsade runt på de få teamen som redan var på plats. Därefter åt vi en välbehövlig frukost innan vi installerade oss i lägenheten, handlade och fyllde kylen med frukostmat, riggade båt och mätte in segel. Vi kände oss hyfsat klara under fredagen.

Nöjda avslutade dagen på restaurang Traveblick ihop med soloseglaren Brian från Skottland och tyska teamet König/Santiago samt ett annat team. Dit kom också spanska soloseglaren Alfredo och hans syster.

Vi alla hade lämnat en galen värmebölja bakom oss. Det pratades om rekordvärme och chockvärme som rört sig från södra Europa och drivits på av jetströmmar via Storbritannien och vidare upp till oss i Sverige. Lufttemperaturen runt den 20 juli tangerade våra tidigare värmerekord på 38 grader, uppmätta för 75 år sedan år 1947 i Målilla och år 1933 i Ultuna… men nu satt vi alla här vid Travefloden och njöt av god mat och stora glas med kall öl. Den värsta värmen var på väg ifrån oss.

Lördagen ägnade vi åt finjusteringar på båten och mekande av detaljer samt registrerade och vägde oss. Ännu fler anlände så en hel del tid gick åt till att hälsa runt på alla dem vi känner och dem vi knappt ens sett. Vi bokade upp oss på middag ihop med göteborgarna; Robert och Katarina. Kvällen förlängdes med en Sangria hos oss och en kopp kaffe hos dem. De seglar Hobie 16 och bor på andra sidan om Travefloden så vi behövde åka personfärjan fram och tillbaka mellan oss.

Under veckan rörde vi på oss extremt mycket. Vi hade en 20 minuter lång promenad, mellan den centralt belägna lägenheten och båtklubben i strandpromenadens bortre del, så i snitt blev det 12 km och 13 000 steg per dag. Inledningen var denna lummiga, svala allé i parken.

På söndagen testkörde vi båten. Nödvändigt eftersom vi inte hade seglat den alls sedan KM i oktober förra året. Nästan alla testkörde sina båtar och flera ägnade dagen åt att meka och förbereda inför morgondagens VM-start. Under eftermiddagen kom de sista seglarna på plats och på kvällen hölls en invigning framför klubbtältet. 32 team från 11 nationer radade upp sig för ett gruppfoto.

Måndag och RACESTART! Skepparmöte klockan 09 och start på banan klockan 12. Vi delade bana med två andra klasser så cirka 70 båtar på samma bana, Charlie. Varma men byiga vindar, 6-12 m/s, två massiva tjuvstarter men fyra race blev avklarade. Vår maxfart för dagen var 17 knop. Placeringarna 11-12-11-13 gav oss en 10:e plats. Kalasfin pepp från hemmaplan och omnämnda i ”Catamaran racing” bland top ten i resultatlistan. Härlig start!

Tisdag. Då låg vindstyrkorna i stället på 6-12 med byar uppåt 15 m/s och krabb sjö. Vindstyrkorna i kombination med korta, höga vågor gjorde det stundtals mycket svårt för oss. I stort sett bara halva styrkan var på vattnet och haverierna var många. Vet inte hur många gånger vi läste ”spareparts” i vår chatgrupp sedan. Det var balkar, gennakerbommar, alla sorters segel, styrpinnar, trapetser mm som fyllde önskelistorna i chatten.

Det började med att vi skulle hälsa/visa upp oss för startfartyget innan start, sånt är alltid trevligt. Helt ärligt viste vi inte om/hur/när vi skulle våga vända båten (falla av) för att kunna närma oss startbåten. Vi satsade ändå men grävde ner stäven i en våg och kapsejsade. När vi väl var uppe hade vi 10 minuter kvar att meka med en karbinhake som hade öppnat sig i fallet. Vi säkrade upp den med en bit tamp innan starten gick. Ett utsökt teamwork, där jag skrek ”laga” medan Thompa lagade mot sin övertygelse. Vi startade och skulle idag köra tre varv runt banan. På det tredje, kapsejsade vi IGEN! I gott sällskap ska sägas. I samma by som tre andra båtar och just där och då låg det vurpade båtar överallt. Då bröt vi = DNF-DNC-DNC-DNC. ”Did Not Finish”, ”Did not Come”. Totalt femton team hade minst tre DNC i dagens fyra race.

Dagens förlust: två knäskydd och många placeringar. Efter första dagens 10:e plats fick vi räkna ner oss till en 20:e plats helt enkelt för att vi inte var med… Praktikchock kallas det va, när champagneseglingen mer kommit att likna en busgrogg? Dagens vinst: Att vi ändå reste båten och körde vidare samt att vi tränade massor på sånt vi inte brukar. Det var dumt att vi inte slutförde åtminstone det påbörjade racet. Resten av dagen ägnade åt frågor som: why, how, when, what… innan vi mejlade hem till vår tränare Oscar Wersäll och seglarässet Leff för att få tips.

Onsdag. Förhållandena var samma, eller möjligen svårare, enligt dem som körde båda dagarna. Fortsatt flera team som avstod seglingen men inte vi! Värmen hade verkligen lämnat bukten så denna dag var det torrdräkt som gällde. Iklädda dessa genomförde vi samtliga fyra race. Bara klädvalet var ett lyft i jämförelse med dagen innan. Vi fulseglade och safetyseglade. Vi beslutade att enbart jag skulle vara ute i trapets och vi klarade dagen utan kapsejsningar. Kan sägas att det var riktigt nära två gånger plus att vi tryckte lämärket vid en rundning så vi behövde ta ett straff; göra en ”360”. Efter dagens mod och jävlar anamma klättrade vi upp tre placeringar och la oss på en 17:e plats i resultatlistan. Såååå stolta!

Torsdag. Startade denna sista tävlingsdag med varsin Alvedon. Lite ont både här och där. Det skulle ha varit den fjärde och sista tävlingsdagen denna dag men det fanns ingen vind. Starten sköts upp till klockan 13… och vi gick med fransmännen för att fika i närheten… starten sköts upp till klockan 14 och flera runt oss började riva båtar. Det här är faktiskt en ganska vanlig sista dag. Det var samma sak i Australien på Gardasjön, Comosjön och på Österrikes Neusiedler See. På Genevesjön släppte de ut oss men kortade dagen plötsligt p.g.a inkommande oväder. Alltså, ett helt vanligt avslut.

Alla började plocka ihop sina båtar, fälla master och packa tillbehör i trailers. Klockan 17 var det prisutdelning. Proust från Frankrike vann, Frankrike kom också tvåa och holländska bröderna Mineur tog brons. Vi stannade på en 17:e plats, nöjda men grämde oss mycket över vår dag utan segling.

Sista kvällen i Travemünde, åt vi på den lilla restaurangen med de stora smakerna: ”Husmanns Pavillion.” För tredje gången faktiskt. Till det exteriöra, inte stort mer än en korvkiosk, men några platser inne och några ute. I köket däremot tillagades allt från stora härliga hamburgare till hela fiskfat med olika sorters fisk och scampi. Utöver detta middagsställe, besökte vi ”Traveblick” två gånger. Det är en flytande restaurang precis invid Travefloden där de serverar generösa glas och tallrikar. Medan man äter och njuter av den fina utsikt över floden, lägger sig då och då en flytande vägg i vägen i form av en färja på väg till eller från Travemünde hamn.

På den så kallade captains dinner serverades grillbuffé på restaurang ”Marina” och stadt dinner var en bjudmiddag på fartyget ”Passat” dit seglare från flera klasser bjudits. Där träffade vi och hängde runt med våra Hobiekompisar Robert och Katarina. Vi åt middag med dem tre kvällar, annars var vi med F16-gänget på kvällarna. Exempelvis hade vi vår sedvanliga country dinner, som innebär att varje land/team tar med sig en specialité från sitt land. Vi hade gjort iordning plastglas med sill, potatis och gräddfil, medtaget hemifrån. Denna rätt togs emot med glädje men också med en tveksam sniffning och ett artigt ”nej tack.”

Dagen kom alltså, när seglingen var över för vår klass, när alla båtar riggats av och lastats. När prisutdelningen passerat och alla avsked tagits. Då hade vi tre hela dagar för oss själva att bara ha semester.

Fredag till söndag: Vi följde Robert och Katarinas Hobiesegling, både från vår sida och från deras. En dag låg vi på deras strand och solade, och vi promenerade mycket. Åt glass, tog en öl och shoppade lite. ”Vår” strand var nu tömd, nypistad och snart återtagen av badgästerna.

Efter eventet sjöd det fortfarande i chatten. Den fylldes på av uppskattningar, avrundningar och utvärderingar. Det tackades och hejades, lyckönskades och skickades bilder. Successivt fylldes chat-tråden upp med bilder på ekipagen med meddelanden från dem som kommit hem och vi fortsatte att följa den, och skrev:

Team SWE follows the conversations about the week, what can be better, what have been marvellous. We’re really impressed of everyones skills and efforts. The class, all the nice people and relationships, exchanges of tips and ideas. It’s so nice to see you all every year. Since we are the only F16 sailors in Sweden, just imagine how much we need weeks like this! Still in Travemünde repairing bruises and resting. Heading home on Monday. Thanks for now, Pippi 🇸🇪 Thomas

Från franska Antoine, sekretare och mätman i F16-förbundet, kom hälsningen:

SWE team is so marvellous ashore than on water with their kindness, sport spirit, quiet efficiency to progress which contributes to always carry higher F16 community!! Tack sö mycket och må Odin och Frigg skydda er!

Sista kvällen tog vi bilen från vår tillfälliga båtklubb och körde hem den, fyllde den med väskor innan den ställdes på plats igen intill båttrailern. Vi visste att Travemündeveckan skulle skjutas ut och avslutas med ett stort fyrverkeri så vi uppehöll oss vid strandpromenaden i väntan på det. Och det var stort! I takt till musik, till två låtar.

Vi gick upp tidigt måndag morgon, promenerade med ganska lätt packning för sista gången genom den vackra allén i Traveparken, de 20 minuterna till parkeringen och krokade på trailern och körde mot färjan. De avgick klockan 10:00 och för första gången, av alla gånger vi åkt denna färja blev det en dagstur. Proppfullt, inga sittplatser, långtråkigt och segt. Så då vet vi det.

Vi skrev i chatten:

Finally we came home this morning. It felt lika a long drive and we slept only for three hours. The boats are in their places now. Thank you all for the support and friendliness. We are now preparing for the Stockholm Archipelago Raid later i August. That will be a challenge for us. Wish you all the best. Let’s hope we meet next year again.

Antoine igen: ”Happy to know SWE team and boats collection at home!”

The boats, indikerar att vi hade mer än en båt med oss hem vilket var fallet. Vi fick en leverans av en båt från Australien som skulle ha seglats i Italien på EM men som inte kom fram i tid. En seglare från Finland levererade båten till oss i Tyskland för transport till Sverige där australiensaren är. Han ska också delta i Raiden…. Hört den där om en tysk och en svensk och en Bellman? 

”Okej, det känns läskigt och över vår förmåga men om vi inte tar oss ut nu med all uppbackning som finns, kan vi lika gärna ge upp. Då kan vi skita i det här.”

”Jättebra att vi tillslut bestämde oss för utmaningen. Funkar det inte alls kan vi alltid segla tillbaka till stranden.”

”Ja, och det enda som gäller är att inte kommer sist, allt annat är bättre. Inga DNC tack!”

”Jaaa ba… wow! Vi kom in nånstans bland de 15 första! Skitbra!”

”Vi kanske har chans att fixa ett topp-10-race, vad tror du?”

”Nu jävlar kan vi kanske komma uppåt lite i resultatlistan.”

”Wow! Vi vann tre placeringar och åkte upp i listan, vad kul! Grymt jobbat!”

”Synd att vi inte lyckades hålla de där tre båtarna efter oss när vi fightades i målgången, skit att de kom före.”

”Skit också att vi inte seglade klart racet igår då vi gav upp, hade vi kört hela vägen in i mål, så…”

En 17:e plats med 168 poäng, Så jämnt som vi körde i alla övriga race, hade vi kunnat bättre. Vi hade – utan alltför mycket blodspillan – kanske kunnat nå 130 poäng, alltså en 14:e plats. Men eftersom om inte finns, är fallet efter högmodet något att sätta tänderna i och göra ännu bättre nästa gång. Stora bedrifter och många komfortzoner senare är vi ändå nöjda. Quack, quack.