Vid en ålder av 23, 24 år sisådär blev jag emellanåt kallad för sockertopp. Oklart hur jag skulle ta det, eller tolka det, förmodade jag att det nog var ett positivt attribut. Nu, 35 år senare identifierar jag mig inte det minsta med en sockertopp men däremot med sockerstopp. Det är en viss skillnad, alldeles solklart hur det ska tolkas. Efter en frejdig höst med alltför lite träning och alltför många godbitar har vågen börjat se rött. Lösningen på det, blev ett totalt sockerstopp hela januari. No more suger added, cut the rope, bye bye alla söta kompisar. En strategi, eller en situation, i vart fall ett nödvändigt ont som fick spilla över även i februari. Målet är att komma i balans och kanske, kanske närma sig åtminstone basytan på en så kallad sockertopp igen.
JANUARI
I sann sockerstoppsanda händer det att man hamnar i tvångsshopping. Inte alla, som tur är, men en del. För den här familjens del drabbade det Thompa. Han köpte en kaffemaskin, stor som kopieringsmaskin och som dessvärre visade sig funka ungefär lika dåligt som en sådan. Maskinen är blank och 23 kilo tung. Som ett altare. För snygg för att vara sann och med så många funktioner att kaffet aldrig smakat bättre… tänker vi oss, om det nu blir något kaffe någongång. Vi får hoppas på det, när den ändå tar upp halva köksbänken i sin kaxiga slummer. OBS! Maskinen på bilden har ingenting med texten att göra. I alla fall inte så mycket.
Jullovet var till ända och i god tid innan jobb- och skolstart dansades julen ut med hjälp av Levi. Vi plundrade den gröna akrylväxten på allt som hängt i den, något som aldrig gått fortare. Jag hängde ner grejer till passande 92-centimetersnivå och den lille plundraren rappade av pyntet från sina kvistar. Plastbarr och kulor flög all världens väg.
På söndagen efter första arbetsveckan firade vi Lelles 2-årsdag. Det var fullt hus hos kyrkisarna, närmare tjugo vuxna och tiotalet barn, alla på plats för Levis skull och han tog emot oss alla som den mest världsvana värden. Han öppnade paket i lugn och ro, ett efter ett, och studerade innehållet länge. Han log stort och till varje grej han drog ur papper och kartonger, utstöttes ett wow. Som ett socialt orakel utan att besväras det minsta av att vara dagens epicentrum. Som ett solsken. ”Ja må han leva”, hurra hurra hurra!!
Någonting annat som är värt att hurra för, är vår tid nu, när det så sakteliga blir allt ljusare. Vecka 51 var veckan när ljuset per definition kom. Vecka 6 var veckan då ljuset kändes och strax innan sportlovsveckan låg dagsljuset kvar ända tills middagstid. Alldeles underbart!
I mitten av januari blev jag inbjuden till skrivhäng på Rival: Häng, mingel umgänge för oss som skriver, vill skriva, har skrivit, försöker skriva. Ännu outgivna och utgivna författare och skribenter, förlagsfolk, ja, alla som på något vis gillar det här med att SKRIVA är oerhört välkomna. En hel foajé är bokad och kommer vara full av skrivande vänner.
Så där hamnade jag och behövde ganska omedelbart hitta svar på frågor som: ”Vad har du gett ut?” ”Vilken genre skriver du i?” ”Vad vill du med ditt skrivande?” Jag sa att jag var lite av en debutant men att det kommer en bok i april. ”Jaha?!? Vad kul! Vad handlar den om då?” Alltså jaaaa, lite av varje… (kan säga att jag slet ganska hårt med pitchen utan att hitta formen). Sedan dök min förläggare in i samtalet och avslöjade att jag skrivit tio böcker. Situationen fick mig att framstå som både svävande och lätt lögnaktig. Det var jättetrevligt. Alltså inte just det, men arrangemanget som sådant. Det var nyttigt!
När Thompa och jag ändå var i stan, och på Mariatorget, smet vi runt hörnet till tapasrestaurang Ramblas. Det var länge sedan. Det lilla tvåmansbordet blev snabbt fullt med vitlöksbröd och smårätter med friterad potatis och aioli, calamares, lammfiléspett och myntasalsa, flankstek och fräst scampi. En synnerligen bra avslutning på en givande dag.
Läget för Pepper nu är att mycket händer. Jag har slutredigerat hela boken en tredje runda under tio dagar och strukit sammanlagt 6 000 ord. Jag har också skrivit baksidestext, förord och ”författarens tack” till alla som varit medpassagerare på Pepper-resan. Dessutom plockade jag fram en blurp (kort utdrag ur texten) och en författarpresentation, båda tänkta till respektive omslagsflik. Nu är den fysiska boken på korr och sättning parallellt med att inläsning av ljudboken pågår. Skådisen Malin Halland är bokens röst.
Avtal för Waller med förlaget Ekström & Garay har löpt på med ett år i taget fram tills nu då jag sagt upp det. Men, jag har en del ex. kvar vilket födde idén om en träff som jag kallar ”skrivinspiration.” Ett 2,5 timmars event som går av stapeln den 18 mars hos Manne på Konststian. Eventuellt kan jag sälja någon bok där och givetvis ska tomten med! Han har mycket att stå upp för.
Planen är att lägga upp två delar med en fikapaus i mitten. I första delen kommer jag att berätta om mitt skrivande och alla turer runt det och i del två blir det mer generella skrivtips. Det hela känns precis lika läskigt som kul. Jag behöver onekligen träna på att prata om vad/hur/varför runt mitt skrivande. Det insåg jag efter skrivarträffen. Jag har också uppdaterat min/Laduviks hemsida med en ”På gång just nu”-rubrik.
Tycker du om att skriva och skapa egna världar? Gillar att läsa och kanske drömmer om att skriva en egen bok men inte riktigt fått fart? Eller bara är nyfiken och vill vara med på en kul inspirationsstund med författare Pippi Windrike (P-C Wike). Skratt och inspiration utlovas! 
Pris: 150 kr inkl fika
Boka din plats med att Swisha 150 kr till 0700-928893, Marianne Hanve. Skriv ”18/3” och namnen på de som kommer.
Författarens egna ord: I april 2016, när jag gav ut min första bok Waller, hade jag ingen plan för fortsättningen. Nu befinner jag mig i slutspurten av min elfte bok i serien, med utgivning i april. Med mer än en miljon ord tryckta i bokform delar jag gärna med mig av hur allting startade.
Tycker du om att skriva och skapa egna världar? Kanske drömmer om att skriva en egen bok men aldrig gjort det?
Välkommen till en inspirationsstund i Konststian där jag berättar om min väg framåt.
Om saker som hände och planer som behövde göras om. Om handlingen och karaktärerna, arbetsbördan och drömmen. Om idéer som dykt upp och tillfälligheter som flyttat målområdet. Om självmålen, Jante och pepparkaksbaket.
Min förhoppning är att du ska ta tag i det du kanske tänkt men inte gjort. Att du tar ett grepp om pennan, skrivmaskinen eller datorn och kommer igång. Du måste inte sikta på ett perfekt resultat eller tänka bestseller, det räcker långt med att ha skrivandet som en kul hobby.
Januari avslutade vi på trevligt vis. Thompa åkte till stan på möte med Svenska Seglarförbundet och jag svängde in strax senare. Vi hade bokat rum på hotell Lilla Rådmannen på Rådmansgatan men möttes först upp på hotell Anglais efter hans möte.
Utifrån ett tips vi hade fått, åt vi orientaliskt på Mowglis Kök. Det var riktigt gott och stora mängder bengalisk streetfood med mycket koriander. সুপার ভাল খাবার översatt till supergod mat på Bengali.
Efter en skön natt och en riktig superfrulle senare gick vi ut på stan. Bara rantade runt, fikade och lekte flanörer. Vi promenerade massor under dygnet. Fick ihop cirka 30 000 steg. På söndagen eftermiddag såg vi musikalen Tootsie med Robert Gustafsson på Oscarsteatern. Och inte bara han. Sussie Eriksson också!
FEBRUARI
”Jag kommer inte åka till Bali, jag köper en bil i stället”, sas det med en 21-årings förnuft och känsla. Kanske mest känsla, för att vara ärlig. Samma känsla som bidrog till en tur till Västerås. Ynglingen hade precis kört hela vaccinationsprogrammet (för 1600 kr) och i den trygga paketeringen lämnade han Stockholmsregionen. Turen gick till den utsedda bilen. Till just den bilen och ingen annan. Efter titten fikade vi i trevlig Västerås-anda, på Kajens café, vid vattnet och i våren. En lycklig lunch efter att handpenningen var lagd och köpeavtalet signat.
Så dags hade vintern helt kommit av sig. Alternativt smält bort, av lyckan. Visserligen hostade den upp sig några gånger och fyllde på med snö och kyla men det var mest bara för att skrämmas. Den lilla snö som föll, landade snabbt och smälte bort igen.
En tur till Vaxholm gick via Bogesundslandet och en härlig skogs/skärgårdspromenad på Stora slottsrundan som bitvis ledde oss längs Blå leden. En fin slinga över stock och sten, på spångar och över berg. Längs åkermark och i mörka skogar.
Måndagen den 6 februari smällde det. Dels var det 63-års födelsedag, alltså med frukost och paketöppning på morgonen. Med palt på Knut på kvällen. Dels höll vi ett sockerfritt kalas kommande lördag och bjöd in familjerna. Lidl-frallor och valnötsbröd med pålägg och croissanter med grädde och jordgubbar. Denna dag slog det mig att Thompa – just i år – fyller lika många år som mitt födelseår 1963… och jag fyller 60, alltså lika många år – detta år – som hans födelseår 1960. Det fick igång hjärncellerna kan jag säga. Var detta unikt för oss? Unikt för i år? Eller gäller det samma nästa år? Gäller det alla? Åtminstone någon gång, eller flera? Vi tänkte, antecknade, kalkylerade och ansträngde oss. Och fick ett resultat! Tänk till själva (innan facit kommer i slutet här).
Och så smällde det i världen också, så förskräckligt. Medan vi slickade grädden från våra fingrar, skakades delar av Turkiet och Syrien sönder och samman av ett kraftigt jordskalv. Landet delades liksom mitt itu. Ena sekunden var allt som vanligt. I nästa var det hemlöshet, kyla, sjukdomar och brist på rent vatten som blivit vardag ihop med sorg och oro. Plötsligt var det förödelse som gällde, med uppåt 50 000 döda, med skalv som kan komma att fortsätta i månader. Likaså misär, otrygghet och höga nivåer av stress. Arma människor.
Mitt i detta ofattbara, rapporterades om ett och annat mirakel. Trots att chanserna att hitta överlevande är små redan efter ett dygn, räddades en 3-åring tillsammans med en 26-årig man ur rasmassorna av deras hus. Senare räddades en tvåbarnsfamilj mirakulöst. Så sent som en vecka efter skalvet grävdes en 17-åring fram ur bråten. Och efter elva dagar, räddades ytterligare två personer under en kollapsad byggnad. Någonstans i denna röra föddes ett barn som överlevde. Efter ännu längre tid, tror tolv dagar, fann man en hel åttabarnsfamilj under ett raserat tiovåningshus. De hade skyddats under stål och betong i ett litet utrymme som inte hade tryckts ihop. Ytterligare en rapport kom om två vuxna och ett barn som överlevt längre än så, efter 296 timmar, hittades de i en raserad byggnad.
Byter ämne nu, alldeles abrupt. Vi har varit på bio. Bjudna av en av mina elever och av Lärarnas Riksförbund, som en sommar- och en jullovspresent. Efter stora förändringar, en del huvudbry och några rockader för våra äldre i familjen nu under hösten, valde vi filmen En dag kommer allt det här bli ditt. Suzanne Reuter och Peter Haber spelade familjens äldre och en hel hög av bra skådisar utöver dem. Det var en personlig berättelse om att komma hem, våga möta det förflutna och om att växa upp. Tre syskon samlades på föräldrarnas gård för första gången på över tio år. Föräldrarna ville att endast en av dem skulle ärva skogen, som varit i familjen i generationer. Problemet var att ingen riktigt var villig att flytta hem igen — Vi gillade den. Den var bra. Sevärd!
Sommarens segling har bokats upp: Vi tar båda båtarna över med TT Line från Trelleborg. Vi lämnar en båt på katamaranklubben i Travemünde. Tar med enbart F16 och åker vidare mot Bauduen i sydöstra Frankrike. Där ansluter vi sommargänget och seglar F16-EM under kommande vecka. Därefter beger vi oss tillbaka upp mot Travemünde igen. Byter till F18 och seglar VM där under en vecka. Precis där vi var förra sommaren men då med F16-gänget. Något att se fram emot och en titel att försvara.
Åter till vår unika familjesifferlek här ovan… den om att fylla samma år som ens partners födelseår. Jag fyller 60 år och är född -63. T fyller 63 och är född -60. Frågan rörde sig runt hur unikt detta är. Med tung paltkoma och efter mycket räknande knäckte vi strukturen i fenomenet. Vi kom fram till att Thompa och jag är rätt unika i år, att sammanträffandet bara kan gälla en gång per par och att man måste vara född inom samma sekel. För oss hände det i år. År 2011 slog det in för Mia och Gösta, 1978 var Pelles och Vanjas år och 2074 kommer året för Ida och Dreas (btw: det året fyller Ida 85 och Dreas 89)… Och så kan man fortsätta räkna om man vill roa sig vidare.
Men det är klart, som otålig 80- eller 90-talist kanske man inte alls vill vänta så länge utan vill att detta unika helst ska inträffa redan nu. I så fall behöver man börja hänga med en snubbe eller snubba som är född någon gång mellan 1921 och 1934… alltså som är gott och väl i 90-års åldern. Men då har den familjära sifferleken blivit på gränsen till lammkötts- och/eller gubb- och gumsjuk. Kanske läge att släppa detta nu, ingen fattar ändå…?!
Även om månadsskiftet feb/mars blev i vintrigaste laget med snö, blåst och nordliga isvindar fortsätter vi med lite vårgodisar. Snödroppar från 1 februari och en buske i full knopp tio dagar därefter. Och så vår egen lilla videung(e). Lika gullig som mjuk och full med sprittande glädje. Lelle Lus tog ett stort kliv i den kommunikativa utvecklingen i slutet av februari. Han lägger inte enbart ihop ord till små meningar här och nu, utan också återberättar små utvalda händelser från dagen. Att kunna minnas tillbaka, återge och förmedla passerad tid inklusive känslor och allt, det är stort!
Här nedan var han på besök på Byäng. Han tittade på barnen, lekte med miniräknare, tittade på barnen igen, hällde runt kapsyler och ritade på tavlan.
En enda matsked jord innehåller fler djur, bakterier och svampar än det finns människor på planeten jorden. Sådant lär man sig på Skansen. Det är bra kunskap att ha med sig. Bra kunskap att framföra till den som av någon anledning går runt på Skansen och besviket muttrar att där inte finns några djur. Den kraken behöver bara titta nedåt. På jorden. Skansen kryllar av liv… Också av korvgrillande familjer, dyra prislappar, kall motvind, sovande djur, positiva turister, en herrans massa uppförsbackar och några snorhala nedförsbackar. Men ändå; ett synnerligen fantastiskt friluftsmuseum.
Vi var där med kyrkisarna, på Coops familjedag, och gick av gammal vana raka vägen upp mot torget. Det gjorde att vi missade, det Thompa och jag hittade efter att vi sagt hejdå, nämligen Baltic Sea Science Center. Alldeles nytt? Vet ej men det var olika undervattensmiljöer, från strandnära skärgård till öppet hav. I dessa montrar och rum kunde vi följa med under ytan och uppleva Östersjöns fantastiska mångfald. Akvarierna hade vattensystem med olika salthalt och uppvisade därför både fiskar, maneter och skaldjur.
En tur till Åland? Ja, varför inte. Turen Grisslehamn – Eckerö med övernattning på Pommern har vi gjort förr. Ett avkopplande dygn med en massa steg i benen, precis så blev det. Nästan. För innan det, hände något oväntat. Plötsligt visste precis alla i färjans stora bar mitt namn. Både för- och efternamn. Något hände som fick flertalet gäster att skratta och applådera synkront. Inte en kotte missade situationen, och inte heller intervjun om mitt märkliga, häftiga namn. Någon med mikrofon sa högt och övertygande att jag såg lycklig ut… och undrade om namnet verkligen var på riktigt. Va?!? Är det sant? Han ville veta vem som kommit på det och vad mitt andranamn var. Var jag bodde, om jag håller på med yoga, och hur synd det var att jag inte kom från Mariannelund… eller, nej fel… var bodde Pippi egentligen? Var det Kneippbyn eller (hehe)? Han med micken undrade också om jag visste hur riktiga (eller mot utgångspunkt i den här situationen; låtsas-) PIPPI hade fått sitt namn. Att det var Astrids dotter som kommit på det och bla – bla – bla.
Jo, allt detta hände för att vi joinade ett musik-quiz. Vi vann inte, men sedan vinnaren korats, startade en random lottdragning om diverse priser ur en stoooor bunt med inlämnade quizlappar. Den första ”drogs” (snarare plockades fram) och så lutade sig han med micken mot micken och sa: ”Pippi Windrike, oj vilket namn. Det ska bli spännande att se vem det är”. Ja alltså, och sedan blev det som det blev.
I Mariehamn var det folktomt, vårlikt och vi bodde bra. Åt världens godaste kanelbullar, gick världens längsta promenad; totalt 23 000 steg andra dagen och trivdes. Innan färjan gick, hade vi en timme att döda. Då skrev vi ett spontanmanus, en kort snutt var, innan vi lämnade över stafettpinnen till den andra. Jag började och gav de sista tre orden i det jag skrivit till Thomas. Det blev hans berättelses start och på det viset växlade vi skrivandet fram och tillbaka. Ett mycket underhållande sätt att slå ihjäl tiden på och resultatet blev riktigt bra. Se längre ner 😉
Ett par i medelåldern satte sig på en bänk i en terminalbyggnad någonstans i världen. De hade transporterats dit, nedsövda och med bindel för ögonen. Förvirrade och vilsna såg de sig om, de hade inte den minsta aning om var de hamnat. Ingenstans fanns någon skylt att läsa, ingenstans fanns någon att fråga. Det strömmade taktfast och dålig countrymusik ur högtalarna och plötsligt ringde telefonen…
Kalle ryckte till och undrade i sitt stilla sinne vem som ringde så här dags. Kunde det vara något jag glömt igår i baren eller blev jag för full? Kalle sträckte sig efter telefonen och svarade försiktigt.
”Hej, Kalle här.”
”Hej, det är Åsa från igår kväll”…
”Visst minns du mig? Det var jag som bojade dig och placerade dig i fyllecellen. Då som vakthavande, idag som din vän. Du var ett stökigt paket igår vill jag lova. Sprang runt på den regnblöta asfalten på krumma ben, med armarna utsträckta likt vingarna på ett flygplan. Innan jag och min kollega äntligen lyckades fånga in dig hade tre bilar fått styra ner i diket och läget var minst sagt kaotiskt”…
Oj, tänkte Kalle. Vad var det vi hade gjort? Minns att vi firade det nya innehållet i förpackningen. Det hade varit en svår utveckling innan det passade in rätt. Nu var det löst och nya möjligheter öppnade sig…
Det var i alla fall vad jag tänkte medan jag drog ett djupt bloss på ciggen. Bottenpluggen på båten var lossad och båten hade sjunkit en god bit ner mot botten. Det sista jag såg var att styrhytten tagit in vatten, sedan drog jag. Nöjdhet var känslan som omslöt mig. Lättnad en annan, nu skulle alla bekymmer vara lösta och jag kunde äntligen få den semester jag var värd. Jag drog på mig bilbältet, knäppte iväg ciggen genom rutan och tryckte gasen i botten…
Nu var det bråttom. Åsa hade ju Kalles Visa-kort. De skulle ses vid torget och prata lite. Hon lät trevlig i telefonen och Kalle var nyfiken. Men vad mindes Kalle egentligen?…
Ja, vad fanns alls att minnas? Som läget nu var, kändes det ytterst oklart vad som hörde till verkligheten och vad som var en dröm. Han hade trots allt varit nedsövd, för hur länge visste han inte – och det han nu hade påmints om kunde lika gärna vara drömmar och delirium. Vad fan var det som hänt? Vem, var, när, hur… och framför allt; varför, var frågor han nu ville ha svar på…
”Hallååååå?!” ropade han från platsen han satt på. Countrymusiken slutade spela och någon skrek i högtalaren:
”Happy Birthday!!”
Nu ni. Nästa gång bloggen läggs ut har seglingssäsongen både börjat och hållit på. Vi har nyinstallerade solceller på hustaket och Thompa har bytt jobb och bil. Jag har haft mitt skrivarevent på Konststian och Pepper är utgiven på alla tänkbara kanaler. Allt detta händer i april. Tänka sig!