Som lillsyrra har jag blivit ansatt och avhängd (tror jag, anar jag, misstänker jag), för så gör väl storasyskon? Jag har blivit utpekad, beskylld och oskyldigt anklagad. Jag har blivit lurad, förd bakom ljuset och frånsprungen. Det har suckats, mimats och himlats med ögon, varit ett helt litet skådespel bakom min rygg. Men nu har jag tagit över stafettpinnen!
Jag har utsett syrran till litteraturvetare och mig själv till författare och så har vi lekt igen, som på den gamla goda tiden fast lite tvärtom. Den här gången har JAG skrivit manus för aktiviteten, inte syrran – Man vill ju ha kontroll numera 😉 Två versioner blev det. Utöver en kort återblick i studion och en spännande intervju, blev det också en film av restmaterialet. I filmerna har man chans att ta del av en litteraturvetares expertis och en författares innersta idéer samt lära känna hunden ”Fiffi”? eller ”Buster”? … eller vad den nu hette.
Utöver detta filmskapande har jag lyckats få till sammanlagt uppåt tio skrivdagar på lov och helger för det nya manuset Waller i Bokcirkeln. Den kommer att bli en hit! Kanske.
Man kan leka författare på många olika sätt: skriva böcker, ha författarmingel, göra filmer, hålla i bokinspirationsevent, skapa författarsidor på sociala medier, sälja böcker, ge bort/lotta ut böcker, delta i tävlingar, kontakta bokklubbar, låta sig intervjuas och stå på bokmässan. Utöver det, kan man FAKTISKT stå på Akademibokhandeln och signera live! Med stolt rygg, tills den nästan gick av, och med svetten rullande längs ryggraden. Så modigt och trevligt. Många möten. Jag fick till och med ett fan 🙂 I Mörby Centrum hände det.
Man kan också göra det gulligaste, ärligaste, mysigaste – nämligen ett författarbesök i förskoleklass. Där kände jag mig som en nobelpristagare. Jag fick svara på massor av frågor. Vilket mitt favoritdjur är och min favorit -färg, -mat, -bokstav, -hobby… ja allt man kan tänka sig! De små sexåringarna var journalister och de lyssnade på varje svar jag hade att ge, även sådana som handlade om att skriva böcker. I en hel halvtimme hade de ork och fokus.
På tal om favorit! Lelle. Vi har badat igen men den här gången kombinerade vi det med en skogsfrukost. Lite kallt men ändå så mysigt. Lillasyster Alba har börjat ta för sig och sparkar så det känns utanpå och Levi har uttryckt sig utifrån sina förväntningar. En dag fick han ett plötsligt infall av generositet. 
”När bebisen kommer kan hon få låna min napp för när hon går hem kan jag ha den ifred.”
Ida förklarar: ”Men hon kommer att bo med oss, det här kommer att vara hennes hem.”
”Hm, ja men jag menar sen, när hon ska gå hem till sin mamma och pappa.”
”Fast vi kommer att vara hennes mamma och pappa.”
… Denna information möttes av skratt och en ”ni-fattar-ingenting-attityd”, ungefär som: jo tjena, pyttsan. 
Spännande fortsättning på den.
Det drog i resetarmen och då är det lätt hänt att slippra iväg på en liten kryssning med Eckerölinjen. Denna gång tillsammans med bilen för att lyckas med en övernattning på hotell Pommern i Mariehamn.
Vi hoppade över maten på båten och hittade i stället en god hamburgare i Mariehamn efter att vi installerat oss på hotellet. Nästa dag delade vi frukostbord med Lotta. Inte bara med henne utan med ett stort antal fotbolls- och orienteringsungar/ungdomar som bodde på hotellet just denna helg. Majoriteten av dem åt nutellamackor och pannkakor till frulle så gissningsvis var det kvittrigt värre kommande halvtimme och blodsockerfall lagom till träningsstarten. Vittu kuinka hyvää se voi olla. Nåväl, vi hittade ett hörn och som vanligt – så trevligt att träffa Lotta! Vi tog en selfie innan vi skildes åt.
Efter utcheckning tog vi bilen och körde nordost förbi Bomarsund. Vi stannade till på Prästö där vi beslutade oss för att följa Kulturstigen, lite drygt fem kilometer lång. Vi passerade lotsstugan, ryska radiostationen, begravningsplatser, utsiktstorn och ruiner. Vädret var lagom för promenad men stundtals kall att stå still i. Bitvis blött och sankt men då fick Pippi rida på Lilla gubben en bit. På Åland är allting stängt på röda dagar MEN (!) vi hittade ett hemma-hos-café längs vägen. Det var så hemma hos att en av ägarna sällskapade oss fikat igenom. De hade också en stoooor källare som var fullproppad av ”loppisfynd” (verkligen inte, varken i stil eller pris). Vi lämnade Åland halv sex och DÅ fick vi käk. En hel påskbuffé faktiskt. Jädrans vad välbehövligt.
Det var i november 2018 senast. Sedan har en rad dagar, månader och år passerat innan vi återsåg Galleri1 igen. Visserligen har vi setts, och hållit kontakten men att komma till Österlen, pinvinden och AnnHelen igen – det var som sagt ett tag sedan. Vi tre forever-together-kollegor som jobbade ihop på Skärgårdstadsskolan från 2004 och sju år framåt, som byggde upp specen på skolan för låg-, mellan- och högstadiet. Kompisarna från förr och vänner genom livet.
Nu har vi varit splittrade under några år, både till delar och till och från men det är alltid lika kul att ses igen. Denna gång hos AnnHelen. Jag och Anita tog flyget på onsdag eftermiddag från Bromma, blev hämtade på Sturup, blev inhysta på Galleri1 och stannade till lördag förmiddag. Ytterligare en kollega från förr kom dit. Vilken återförening!
Den dagen, som var påskafton, drog Konstrundan igång och det var en upplevelse att få vara med på ett hörn. Folk vandrade, kom med bil och från alla håll, och det fylldes ständigt på med besökare. Jag hade tagit med några exemplar av Pepper till försäljning och sålde några. Två mysiga, trevliga dygn som också innehöll några utflykter.
Hemma har ”luffarkammen” riggats innan loven och nu är det bara 18 dagar kvar till skolavslutningen och i höst bjuder livet på nya grejer. Vad det blir är lite oklart men det blir något skoligt och skojsigt i alla fall och så länge röjer jag ut 13 år av jox på jobbet. Årets nior har tagit sig igenom åtta av de tio nationella proven som ska göras. Gymnasiebilagor är skrivna för dem som behöver och betygssättningen närmar sig. Tänk, jag som skulle bli brevbärare. Det var åtminstone en flyktig plan efter lärarexamen i december 1998. Efter ett ”jaja, jag börjar väl då och känner mig för”, blev det 25 års arbete fördelat på tre skolor.
Mer på temat böcker. Bokcirkeln, den digitala som jag startade upp, har haft en första träff runt boken ”Skärvorna” av Bret Easton Ellis, och vi ska ha ett avslutande prat i maj innan vi byter bok. Himla kul faktiskt och roliga samtal. Vi har uppfattat boken lite olika men också ganska lika. Det mysiga med den boken är att den utspelar sig på hösten 1981 runt ett gäng 17-åringar – och då var jag 17 år – så referenser till musik, artister och filmer blev rena nostalgiresan. Jag gillade boken. En bra bokcirkelstart.
Vårens AW med Bosögänget inträffade på Flippin’ burgers på Norrlandsgatan. Vi var runt 10-12 stycken och det är alltid lika skojigt att ses inför säsongen och höra hur tugget går. Och öl, kan jag säga, är det bästa för tugget. Hamburgaren är mest bara något att skölja ner men med ölen kommer modet och löftena. Vi vet precis vad som ska seglas, var och hur mycket, samt vad som ska göras och stås i. En del planer är vilda. Det väcker hopp och vi älskar det!
Seglingsträning 1 blev inställd på grund av starka vindar och låg temperatur. Detsamma gällde seglingsträning 2, inställd på grund av kyla. Minusgrader, nollgradigt, blåsigt, vintersnö i luften… Träning 3, inställd. Två grader och regn. I bästa fall blir det åtminstone en träning innan Lidingö Runt. I ännu bättre fall blir det inte svinkallt att segla LR. Hoppas hoppas. Denna vår har verkligen spelat svår, låtsas svår… en låtsasvår.
En kall men ljus och fin söndagsmorgon mitt i april då snön hängde i luften, preppade vi oss för en skogsfrukost. Sex kilometers promenix inklusive goda frallor och kaffetermos som trycktes i Vallinska mossen intill spåret. Gode värld, vad frukost smakar gott ute i naturen.
Nuförtiden är vi vana vid att djur hägnas in men på vägen hem passerade vi ett hägn som påminde om den gamla (mycket gamla) tiden. Då, för länge sedan när vi slutade vara jägare och övergick till jordbruk, och hägnade in grödorna för att skydda dem från djuren. Precis just det syns i Efraimsberg nu. Älgar och rådjur är utestängda från att sätta tänderna i de exklusiva odlingarna där. Ädellövskog som lind, ek och fågelbär ska få chansen att växa sig starka innan viltet släpps fram.
Sista helgen i april ägnade vi åt vårpyssel. Städade ur braskaminen, grävde fram rabatter och utemöbler, sopat löv, krattat och gödslat, fällt ut Hobieseglet. Näst på tur står att byta täcken. Nu hoppas vi att Mallorcavindarna ska nå oss och bjuda på lite ihållande värme. Det börjar bli träligt att ha ullmössa beredd och nära. Lidingö Runt körs den 4 maj vilket blir en kall historia om inget drastiskt inträffar snart.
Valborgsdagen var fantastisk! 18 grader och sol. TACK! Shorts- och t-shirtväder hela dagen och för en del även på kvällen. Vi åt en god middag och gick ner till Ängsan som vanligt. Där var valborgskören riggad, massor av folk, hundar, marschmallows och rök. De fick aldrig fart på brasan, oklart varför. Bergis ligger nåt EU-direktiv bakom den rökridån. Nu är det i alla fall vår på riktigt, så det så.
