Europa 24 juni – 31 juli 2024 (minus segling)

Fem veckor och 650 mil senare, med stopp i sex länder och norra Spanien som sydligaste punkt, är vi hemma igen. Vi har strösslat med alla indoeuropeiska ord vi kan. Tjoat ’hola’ i Frankrike och ’merci’ i Italien, och så lite ’hello’ och ’buongiorno’ där det passat.

Vi har passerat ett 30-tal vägtullar och bara gjort fel en gång… (löste sig efter ett djupt samtal med en italiensk talsyntes). Vi har tappat körkort, ett betalkort och för säkerhets skull också en klocka. Fått p-klagomål på skroven; ett per par och försökt putta 550 kg trailer över en trottoarkant och… mycket viktigt; återfått den borttappade klockan.

Vi har Siestasovit i en park i Venedig, men också gått 37000 steg i stadens gränder, över broar och torg. Har bott i 15 olika boenden, kylt ett oräknerligt antal drycker i handfat, dragit Norgehistorier för nederländare och bjudit Europa på knäckebröd med Kalles Kaviar.

Men mest av allt har vi seglat – i både salt och sött vatten och lärt oss ännu lite till om konsten. Två kanonfina event på otroliga fina platser. Efter alltför utmanande segling utanför Spaniens kust mötte vi utmärkta förhållanden på Comosjön. Superglada över vårt 1a pris i Grand Master.

Efter drygt 50h segling på olika vatten är vi några erfarenheter rikare och starkare. Nästa år blir det F16 EM i Medemblik i Nederländerna. Och så ni där hemma. Alla generösa tummar upp och peppiga kommentarer. Ni har verkligen varit med oss, så tack!

Återstår en liten olöst gåta. Vart tog ett av äggen vägen som vi la i skrovet? Borta!

Resan planerades under våren med bokningar av färja tur och retur Travemünde samt hotell för fyra övernattningar i passagen mellan Travemünde och norra Spanien. Där, i Ballena Alegre, hade vi bokat en bungalow för åtta dagar. Därpå följde nya bokningar av hotell längs rivieran, över till Italien plus tre nätter strax utanför Venedig. Därtill en resa via Gardasjön på väg upp mot Comosjön, Gravedona, där vi hade 14 dagar bokade i samma studio på Via Roma som 2021. Slutligen bokade vi två hotell för hemresans nätter upp mot Travemünde, då 37 dagar efter starten från Täby. 15 olika boenden totalt.

Hela resan är uppdelad i tre inlägg. Dels denna om helheten, dels ett separat inlägg från Ballena Alegre, dels ett från Comosjön.

Och i år alltså, var Team Sweden på rull igen: Efter 1 396 648 varv på hjulen kommer vi att vara framme för att köra:

F18 VM, Ballena Alegre, norra Spanien och därefter F16 VM, Gravedona, Comosjön.

Vi kom iväg vid 10-tiden på måndagen den 24 juni inför de första 67 milen i näbben. Åtta timmar senare passerade vi Helsingborg och två timmar efter det var vi framme i Trelleborg – palmernas stad. Där köpte vi den sedvanliga pizzan på Casa Bianca som vi stoppade i oss på en filt i hamnen i väntan på färjan.

Booking. com är grejen. Viktigast är storleken på P-plats, därefter kommer komfort och piff. Vårt första boende i Kall, i närheten av Gemünd, var så stort att vi inte hann nyttja alla rum. Efter 56 mil och tio timmar genom Tyskland hamnade vi där och fick en hel villas övervåning för oss själva. Vi var i Gemünd 2018, veckan innan EM i Hellecat. En plats att återse, särskilt nyfiket efter översvämningarna för tre år sedan. Genom staden flyter två floder och de kajkade ur fullkomligt efter många dagars regnande och dränkte allt som stod i vägen. Hur hade staden klarat sig efter det? Vad fanns kvar?

Vi var nere i staden och såg spår av förödelsen. Nedervåningar under reparation, nedstängda hotell och ihopklappade butiker men annars såg det rätt ok ut. Parken och poolen hade klarat sig. Vi åt middag på kurhotellet och nästa dag tog vi en sväng upp till klostret Abtei Mariawald. Vägen upp genom bokskogarna är slingrande och lummig. Givetvis blev det en tur till Nürburgring också innan vi startade nästa etapp; 25 mil där ett boendet i franska Nancy väntade. Hotell Cerise.

Rummet där var Kall´s raka motsats i storlek. Så inboxat att vi behövde dra undan duschdraperiet för att få mer space och vi sov oroligt på svettiga halvnylonlakan efter kvällens buffébesök. En större buffé har aldrig skådats och som de två uppsvällda grävlingar vi kände oss hade ett matlarm varit nödvändigt. ”ÄT LAGOM” hade det tjutit.

I stället för ett räddande matlarm tjöt ett brandlarm mitt i natten, klockan 02.46.

Det tjöt så in i helvete. I ett rum på våning tre satte sig T på sängkanten, hålögd och med samma explosivitet som en förlamad. P däremot, agerade – fast enbart i tanken. Bh eller inte? Klänning eller shorts? Linser eller inte? Mobil?

”Du måste klä på dig nu!” Väska? Pengar? Skor eller bara rusa? Noggrann analys av för- och nackdelar… särskilt den om linserna. Vad hade man lärt sig? 1) Bara ta sig ut. 2) Kolla in brandmän.

”Kom igen nu! Det kan vara på riktigt!” Leta nyckelkort och slänga sig (verkligen inte) ut i korridoren. Igår visste vi, men inte längre. Höger eller vänster? Stanna! Tänka! Sen gick vi – I förvirringen råkade det bli åt varsitt håll. Ingen brand på riktigt vilket var tur, faktiskt en himla tur, för i så fall hade det gått illa.

Prata på franska går sådär, småprata ännu värre, katastrofprata absolut inte! Mitt i natten utan linser, med trassligt hår och blank panna. Och att hitta rätt väg tillbaka? Plötsligt i helt fel korridor utan självtillit, kontroll och klar syn… ja ni fattar. Var faan är T? Och jag? ”Bonjour! Comment ça va?”

06.37 brandlarm. Igen. Ingen satte sig på sängkanten. Båda hålögda. Utan tankar. Utan ambitioner.

Torsdag 27 juni. Nästa sträcka var 53 mil och gick till Montelimar och utomhustempen var nu 32 grader. Lunchmackorna var utbytta mot baguetter och så dags var vi inne på vår andra bok om kriminalkommisarie Evert Truut. Med hans hjälp gick milen smidigare. Vi passerade champagnedistriktet och följde floden Rhone en bra bit. Nu hade vi kommit till avdelningen tullavgifter, som för upplysnings skull landade runt ca 2900 för hela resan. Någonstans i en av dessa transaktioner tappade Thompa både körkort och betalkort. Det var gjort i ett nafs. Att vända på motorvägen var däremot inte gjort i en handvändning.

Hotell Campanile, det första av flera B&B-hotell. En billig variant av boende men med ok frukost och alltid med fint samarbete angående plats för släpet. Där hänvisades vi till en liten restaurang i närheten av hotellet (och en rondell). Vi satt ute i den ljumma vinden och åt. I trafiksus och franska tongångar.

Nu hade det blivit fredag och det återstod bara 35 mil att åka. Vi passerade ömsom lavendelfält, ömsom solrosfält men också vägskyltar med ortsnamn som Toulouse, Barcelona… Och plötsligt lät det som om hela bilen skulle skära. Det kvittrade och gnisslade utanför varpå Thompa vevade ner rutan med orden: ”det där låter inte bra! Är det ett lager tro!?” Men nähädå, det var bara syrsorna som gnisslade. Just det, så fungerar de! Så fort tempen närmar sig 25 grader så startar filandet. Och de är många! Klockan 13.30 var vi framme i Ballena Alegre. Vi registrerade oss, fick vår bungalow med tillhörande carport. Handlade, åt och började plocka med båttrailern och dekaltrimmade båten. Därefter tog vi en öl vid poolen. Kul att vara här! 250 mil hemifrån.

Hur vi hade det under VM-veckan, är ett separat inlägg här!

Lördagen 6 juli, efter VM-veckan i Ballena Alegre, inledde jag med en sista springrunda på området. Därefter enkel urstädning av boendet, packning av bil och frukost. Vi lämnade de galna vindarna i Spanien, körde 38 mil och hamnade på nytt i Frankrike. Först i Montpellier, på ett B&B-hotell igen och just där kryllade det av poliser. Det var valdag i Frankrike så det var anledningen. Vi lämnade av släpet och körde till stadens centrum, parkerade i ett supertrångt P-garage och när vi var uppe ovan jord igen… så regnade det! Med facit i hand, fem veckor senare, var detta det sista regnet som drabbade oss, i alla fall på dagtid. Vi hittade stadens torg där vi åt middag och tog sedan en promenad i gränderna närmast. Fint ställe.

Efter natten och frukosten i Montpellier drog vi… fast åt fel håll så det var bara att tulla igen, vända, tulla om och gasa på. Dagens avstånd var 32 mil och vi kanade mot Cannes. Vi åkte genom en del av Aix en Provence och mindes att vi förra året tyckte att södra Frankrike var jättelångt bort och ner. I år hade vi alltså tagit oss ännu längre söderut, ända till Spanien och var nu plötsligt uppe i södra Frankrike.

Det blev ett B&B-hotell än en gång men lite trängre för släpet. Vi installerade oss och tog bilen mot centrala delarna av Cannes, vilket innebar att vi passerade området för filmfestivalen, därifrån vi fortsatte ut på udden och hamnen. Lyxbilar, lyxbåtar, finfolk, terrasser stora som trädgårdar och privata beacher. På festivalområdet var det full aktivitet dels med en ”änglar- och demonfestival” och musik, dels med basketmatcher. Vi delade en pizza och drack vatten för 57 kronor flaskan. Obeskrivligt hett, 32 grader och vindstilla.

Nästa dag blev det en joggingtur längs med rivierans strand, därpå frukost innan vi lämnade hotellet. Vi hade fått p-klagomål på ekipaget – en lapp per skrovpar – på hotellparkeringen. Nästa etapp gick mot Italien. Vi körde en bra bit längs franska rivieran. Ganska högt upp från vattnet, in och ut ur tunnlar men mestadels med Medelhavet som en fond på vår högra sida. Upp och ner genom bergsmassiv.

Långt där nere passerade vi Monte Carlo, Menton (där jag varit på semester några gånger för 40 år sedan) och Ventimiglia och därmed var vi över i Italien. Vid San Remo var det mycket trafik och köer och vid Genua körde vi upp mot Campo Ligure, en bit upp i bergen.

Vi kom till en plätt med några hus, ca 340 m.ö.h. Där serverade vi oss fördrink och chips på rummet och sedan middag på hotellet. Hotellet hade något av en Fawlty Towers-känsla, vi lyckas alltid boka ett sådant hotell någon gång under våra resor. Duschen däremot kan sägas vara mer hämtad från Starwars.

Molto complicato i Campio Ligure. Jag har nog aldrig hört ingenjören fnissa så mycket i duschen som här. Kalla strålar från alla håll.

Tisdag 9 juli skickade jag meddelandet på WhatsApp till våra värdar i Gravedona för att be dem ta emot två tuber kaviar i deras kylskåp. I F16-gänget har vi något som kallas country dinner varje år. Varje nation tar med sig det som bäst representerar deras land i matväg. Tidigare år har vi haft med ärtsoppa och punch (Frankrike 2019), sill och potatis när vi seglade i Tyskland 2022, köttbullar till Frankrike 2023 och nu alltså; knäckebröd och kaviar. Kylningen av varorna har alltid ställt till det under resans gång, därav meddelandet nu. Det skulle dröja fem dagar innan vi själva hade ett kylskåp.

Efter Milano var det nio mil kvar till Gravedona, de sista fyra gick längs Comosjöns östra sida. När vi var framme skulle vi ställa av släpet på klubben och ha det stående i två veckor, varav den sista veckan skulle bli segling. Men först en trip till Venedig.

Vi lämnade vår Kalles kaviar till värdparet och tog en macka och en öl i stan. Klockan 15 fick vi rummet för natten – alltså inte studion – utan ett rum i grannhuset på gården innanför Via Roma.

Först vimsade vi runt under 14 dar – i 370 mil på alla tänkbara E- och A-vägar och seglade fem dagar på Medelhavet för att äntligen få sätta oss ner med en middags-picknick vid världens vackraste Comosjö.

Vi kom först av alla seglare vilket inte var konstigt med tanke på att vi var där mer än en vecka innan VM-veckan. Redan samma dag kom också Ana och Matthijs från Nederländerna. Vi sågs en stund på kvällen, på terrassen i rondellen. De åt och vi tog en öl.

Nästa dag – Först en springrunda, sedan en fantastisk frukost. Hemgjord marmelad, ostbricka, naturell yoghurt, finkaffe, gott bröd och slutligen äppelkaka. Därefter nytt land i sikte! Mot Venedig, 30 mil UTAN släp! Hotell Adria i Mestre, fem busshållplatser från Venedig. Där bodde vi tre nätter och siktade på två dagar i Venedig. Staden ser ut som två händer som håller i varandra och vi bestämde oss för att se den övre handen första dagen och den undre nästa dag.

Första kvällen åt vi indiskt. Kvällsluften var kvävande varm – 30 grader. Nästa dag köpte vi bussbiljetter och tog buss 7 över bron (påminde väldigt mycket om centralbron, fast fyra gånger längre) över till söder. Venedig har en historia så långt tillbaka som 800-tal. Staden har ca 50 000 invånare och består av 100 små öar och 400 broar. Som ett gigantiskt Gamla stan. Vi gick över broarna och sökte oss fram i stadens gränder, studerade båttrafiken på kanalerna, tempot på båttaxi och gondoler i Grand Canal. Markusplatsen, Rialtobron, suckarnas bro och många övriga byggnadsverk – vi häpnade.

Det gick att få tag i rent dricksvatten överallt i tappstationer, detsamma gällde Muranoglas. I var och del av staden fanns det. Vi hade en heldag i 34 graders värme med en karta som klibbade fast, men äntligen var vi här!

Nästa dag åt vi frukost på hotellet, köpte nya bussbiljetter och mötte en lika varm dag igen. Vi sökte oss ner till andra ”handen” och såg Santa Maria della Salute. Denna gigantiska basilika byggdes för jungfru Marias ära i hopp om att få slut på pestepidemin 1630. Samtidigt beslutades att senaten skulle besöka kyrkan en gång om året för en tacksägelsegudstjänst, vilket också görs den 21 november varje år.

Sammanlagt dessa båda dagarna gick vi drygt 37000 steg, så vilan och luftkonditioneringen på hotellet var välbehövlig efter dagarnas slut.

Lördag 13 juli lämnade vi Mestre vid halv tio, för att ta oss 14 mil till Gardasjön. Vi passerade Verona och siktade in oss mot Bardolino på sydöstra sidan av Gardasjön där vi åt en sen frukost.

Sista stoppet innan återkomsten till Gravedona och två veckor där, var ett stopp på en badplats. Vi såg ut 3-4 stycken ”spiaggia” vid Comosjön men det sket sig med p-platser på de första… och vad trodde vi en söndag? Piona di Spaggia fick det bli och där landade vi på en filt under några timmar. Det var trångt mellan badlakan, parasoller och badleksaker.

Några timmar på stranden – östra sidan av Comosjön. Två italienare diskuterar. När samtalet blir hetare lägger sig en tredje i för att lugna ner pratet. Den fjärde säger inget. Snart blir det hetare än hetast. En får pipig röst, en gestikulerar, en skakar på huvudet och småskrattar. Den fjärde gömmer sig i mobilen. Han som skrattar vänder sig mot mig för att få medhåll. Det får han inte.

Ilskan fortsätter, mobiltittaren vågar sig ut. Det blir 2-och-2-prat. Igen söks mitt medhåll. De får det inte, fast jag vet vem jag hejar på – utan att förstå ett jota. Två minuter senare: Nu skrattar alla och dunkar varandra i ryggen. Kors & tvärs. Allt är lugnt. Bara typiskt italienskt.

Efter denna avkoppling skulle vi bara köra norr om Comosjön och över till Gravedona men i stället hamnade vi i ett galet trassel orsakat av en avstängd väg som fick oss att köra runt och fram- och tillbaka flera gånger. Vi sökte oss upp till en övre väg där flera avfarter var avstängda så då hamnade vi i samma tunnel och körde fram och tillbaka sammanlagt tre gånger… och 12 mil för mycket. Vi som bara skulle till Lidl. Slutligen kom vi loss och gled in i Gravedona framåt kvällen. Parkerade bilen och fick nyckeln till studion och bar upp matkassar och packning. Nu hade vi 14 dagar framför oss i lägenheten med utsikten över Alperna och sjön.

Senare på kvällen träffade våra tyska vänner Thomas och Katrin som precis kommit på plats. Vi sågs på terrassen i rondellen med en drink, för mat hade vi ätit hemma. Ett australiensiskt team var med oss där också.

Måndag 15 juli. Ut på joggingtur, sen tvättmaskin i startläge för andra gången. Dagens mål var att sätta ihop båten, något som tog många långa timmar eftersom saker var trasiga. Vi har inte sett över Vipern sedan Frankrike förra sommaren. De många långa timmarna blev en riktig Gunderiggning:

Det hade varit gassande sol hela dagen så en öl- och snackspaus på klubben samt ett dopp vid rampen satt som två bra smäckar under dagen. Vi åt middag hemma och höll oss i lägenheten hela kvällen. Supertrötta. Vi behövde faktiskt fortsätta även nästa dag med båtmek, och nästa. Bytte trapetser, vaxade båten, lagade gennaker… och avslutade med en öl på klubben. Vi fixade egen middag som vi åt på vår fantastiska balkong men tog en sväng på stan för glassens skull lite senare.

Dagen därpå blev det först en joggingsväng och så lite, lite mer båtpill. Sedan tänkte vi helt om och gjorde en turisttur. Tog passbåten till Bellagio som ligger precis i grenen på ”gubben Como”. Se vilka vackra vyer som omringade oss när vi var ute på vattnet.

Det tog en timme och en kvart att komma till något som var snäppet mer romantiskt och glamouröst än något annat denna semester. Det var också mer folk än vi hittills sett, möjligen undantaget Venedig, men bara möjligen. Efter 17000 steg blev det foilande transport tillbaka. Det gick snabbt som attan.

Torsdag och fredag 18-19 juli

För att få lite nya vyer i Gravedona, kan man också röra sig lite uppåt i Gravedona. Lämna båtklubben, Via Roma och glassätandet ryggen och kika runt. Endera tidigt på morgonen eller senare, även om det är 28-30 grader.

Frukost hos oss består av kaffe (såklart) plus yoghurt, müsli samt smörgåsar med skinka och ost. Ungefär efter det hände något F R U K T A N S V Ä R T. Min mobil dog. Den betedde sig som en kriminell i korsförhör och teg käft vad jag än blippade på. Jag höll mig ändå lugn eftersom jag visste att Thompa kan fixa allt. MEN!! Det kunde han inte, för mobilen responderade inte på någonting! Det tog hela förmiddagen att få liv i den och vad som gjorde att den plötsligt ville samarbeta är det ingen av oss som vet.

Woop woop! Situationen är räddad?! Igår var min mobil stendöd. Oavsett mängden, intensiteten eller sjået med blippadet, hur jag än svepte runt, swipade och höll på så var skärmen död. Ingen Fb, Insta, Messanger, mail, FaceTime, WhatsApp, BankId… Men kära nån!

T började behandla mig som en 5-åring (och jag förstår honom) eller som en patient (också begripligt)… Men efter nyinstallationer, autentiseringar, kodhelveten, lösenord och pill samt en vända i kylen (inte för mig utan för mobilen), så var allt igång. Wow! Tänka sig.

Tvåan på bollen var ”Mb”… De där som alla pratar om men iaf inte jag fattar mängden och/eller förbrukningen av. 9,6 förbrukade av 10. Fler Mb levereras inte förrän den 1 augusti. Hur ska det gå nu?!? Det kommer aldrig funka. Snälla Comviq… Haha, tur man har. Det var 9,6 kvar. Alltså nästan allt, så det finns utrymme för många rapporter från Lake Como. Lyllo er där hemma!

Vi var ute på vattnet ett par timmar båda dessa dagar. Fler och fler anlände. Alfredo hade båten bredvid oss och i samma båtpark låg även Thomas och Katrins båt. Vi körde på vattnet, från norr till söder, fram och tillbaka i sällskap med andra båtar. Härligt sötvatten, jämna vindar, gott om space, bra speed och underbara vyer. Ren och skär njutning, undantaget att högvattnet dragit med sig pinnar, stockar och hela träd från land så det gällde att se upp på vattnet. Men som sagt, fler och fler team samlades. Vi skulle bli totalt 51 båtar och 10 nationer. VM start på måndag.

Hur vi hade det under VM-veckan, är ett separat inlägg här!

Fredagen 26 juli var plötsligt VM-veckan i Gravedona över. Det bara snurrade till så var hela alltet passerat. Vi hade ett par dagar kvar i Gravedona men det var mest för att avrunda. Plocka ner båten först för att packa trailern. Detta innebar att rensa trailern helt innan packningen kunde göras snygg och optimal. Vi tog tre dopp mellan varven för att överleva plus en bärs och en liten pingisstund i skuggan på klubben.

Många hade redan åkt hem eller vidare. Schweizarna, nederländarna och belgarna men det blev en sista kväll med kärngänget. Vi satt på pizzeria Garbatonas uteservering tillsammans med skotten Brian, spanska Alfredo med syster Allegria samt tyska Katrin och Thomas. Vi tog farväl med orden: ”ses nästa år!”

Nästa dag tvättade vi och dammsög, gick med sopor, köpte lite presenter. Eftermiddagen tillbringade vi i solen vid rampen på klubben. Vilade och badade och sista kvällen i Gravedona gick vi till strandbaren nära Dongo för en glass och en drink. Brian som fortfarande var kvar hakade på.

Söndag 28 juli. Bara tre dagar kvar av hela den här långa semestern. Vi plockade ihop oss och checkade ut från båtparken. Vi hakade på trailern inför att köra nästa sträcka på 40 mil. ”Nu åker vi fort som fan”, sa han som efter knack knack och bang, bang fick temporär ordning på släpets belysning. Vi säger bye bye och tack till Gravedona, Malojapassets åderbråcksvägar väntar. Innan klockan hunnit slå tio passerade vi Domaso där vi följde sjöns västra sida upp mot alppassen.

Gränspolisen mellan Italien och Schweiz dansade en twist framför bilen vilket var tusen gånger trevligare än att stoppa oss och be att få se det där körkortet som inte fanns… Som inte hade funnits på hela semestern. En halvtimme in i Schweiz passerade vi Malojapasset, strax senare Saint Moritz och Julierpasset – vi körde åtta mil på två timmar medan utomhustempen sjönk från 28 grader till 21.

Vattenfall, vinterskrudade bergskammar, knallgröna höghöjdssjöar. Sagolikt vackert. Tre timmar efter vi hade lämnat Gravedona var vi över på andra sidan Alperna och snart genom Österrike och över i Tyskland. Där sov vi på ett GI-motell i Griengen an der Brenz. Konstigt. Det såg sunkigt ut på utsidan men var superfint inne, med både kyl och frys, kök och porslin. Mycket överraskande.

Nästa dag påbörjade vi den tredje och sista boken med kommisarie Truut och han underhöll oss ända hem till Sverige. Denna dag körde vi lite drygt 50 mil och allt rullade på bra. Den allra sista hotellnatten tillbringade vi på Apart hotell i Sehnde. Åt Kinamat på en restaurang i närheten och avslutade dagen med en kortspelsturnering. Jag vann.

Tisdag 30 juli. Efter en fantastiskt fin frukost startade vi sista sträckan – 24 mil till Travemünde – kortast hittills men å andra sidan mest trafikerad. Vi satt i kö i en och en halv timme innan det släppte. Travemündeveckan var över och bortstädad, så inga crépes men en fiskmacka på Huxmanns satt heller inte fel. Den fångade vi efter en lång promenad från parkerings-ängen i ena änden av stan, längs med hela stranden och bort till båtklubben i den andra änden. Det var soligt och 27 grader. Vi handlade lite och avslutade med en picknick-middag innan färjan gick klockan 22. En GT och sedan TACK för allt Europa!

Fem veckor och 650 mil senare, med stopp i sex länder och norra Spanien som yttersta punkt, är vi hemma igen… Da capo…

Hemma i Täby igen, dags att städa upp efter festen. Ställa båtar på plats, hitta allt det där som bara slängdes ner i trailern. Rätt tamp till rätt båt, allt rätt till rätt båt. Vi har beslutat oss för att börja köra F16 igen och försöka sälja F18. Vi passar bättre på den mindre båten. Därför ställde vi ut den på Bosön för att rigga i ordning den. Det var då det hände!

Ägget blev återfunnet. Det där som skulle ha ätits mellan två race på Comosjön men som försvann i ena skrovet för en och en halv vecka sen. Som blev kvar i sommarvärmen och färdades 200 mil.

Efter lite skakeliskak, tippelitipp, ”gud vad det stinker” och ”hur jävla svårt ska det va’”… Så tittade det fram. Fel. Så grävde T fram det. Jag vägrade. Ett bra beslut – faktiskt väldans bra. T tog hand om gojset. Han och spyflugorna.

Förutom alla fantastiskt engagerade vänner på hemmaplan som brukar följa våra resor, via olika former av sociala medier, fick vi GRATTIS från klubbarna hemma. Dels från hemmaklubben Lijs, dels från Saltis och slutligen en resehälsning från Antoine, förbundets mätman.

Pippi och Thomas Windrike seglade både F18 och F16 VM under sommaren. F18 VM gick i Spanien och bjöd på mycket vind. Då vindarna och sjön var väl krävande emellanåt valde Windrike att avstå ett antal race. Under F16 VM på vackra Comosjön, Italien, gick det bättre. Windrike’s kom 21a totalt och vann åldersklassen Grand Master. 

Grattis Pippi och Thomas Windrike till bästa Grand Master (minst 55 år) besättning på VM i F16. Grand Master F16 Världsmästare. Även grattis till en fin 21a plats totalt. Vackra Comosjön bjöd på varierande vindar, men för våra F16 seglande Windrike så passade den lite hårdare vinden bäst.

Grattis Thompa och Pippi till en otroligt stark 21a-placering på F16-VM. Givet vilka som låg strax före och efter i resultatlistan måste ni vara otroligt nöjda. Sveriges power couple i katamaransegling. Och vilka förhållanden det verkar ha varit på Lake Como!

Fantastic travel with 2 boats, perfect organized, a lot of pleasures (and high*c!) , the Swedish art of living so lovely!!