F16 Worlds -24 Gravedona Comosjön

VM-veckan 20 – 25 juli

• Boende: Perfekt – både interiört samt avståndet till båtparken och till den lilla staden
• Väder: Hett och soligt, upp till 30 grader. Bra med vind efter klockan 13, upp till 15 knop
• Antal seglade timmar: 29,5 inkl. segling innan mästerskapet
• Antal race: 12
• Resultat: 24-(36)-(31)-12-18-14-29-30-9-17-21-8. Plats 21 av 51 i VM
• Pris: Ja! Första pris i Grand Masterklassen (ålder 55+)
• Extra plus: Sjösättningarna, klubben, gänget, sammanhållningen. Många gemensamma middagsevent
• Extra minus: Inte världens bästa stämning ombord, särskilt om tappade platser eller låg pyrt till resultatmässigt

Alla resultat här.

Först en presentation av vår övervakare Santa Maria del tiglio. På distansbilden ovan syns klocktornet nära vattnet, och där är hon. Grå, klumpig och lite hemlig, syns mest som ett duvnäste. Klockan i tornet väckte oss varje morgon 07:30 då hon slog sina slag. Det dongade och tjongade 32 gånger. Varför det var så, undrade vi under våra veckor där. Varför vi inte varit inne i kyrkan tidigare, undrade vi också – och gick in. Den visade sig vara förvånansvärt vacker!

Lördag 20 juli: Två dagar kvar till VM och fler och fler nationer anlände till klubben och båtparkerna. Vi som redan kommit på plats hade redan hunnit vara ute på vattnet en del, så även denna dag. Förutom Alfredo med syster Allegria och Santiago/König, var nu Brian från Skottland på plats. Också Gert och Raymond från Nederländerna, Francoise och gänget från Frankrike, schweizaren Andi plus belgarna Floris, Sonja och Gill (fast utan Kathleen)… Med andra ord, våra närmaste babbelkompisar.

Vi riggade och körde söderut på sjön där vinden tilltog bit för bit. Anna/Matthijs och ett franskt team gjorde sällskap med oss och genom att segla tillsammans kunde vi jämföra speed. Som sagt, Vipern har inte varit i vattnet sedan Frankrike förra året men det kändes som om vi lyckades med seglares stora dröm; att segla både högt och fort. Jag tränade trapets med gennaker och fick till det ganska bra, äntligen!

När vi var tillbaka hade Stef, som jobbar för Godall, kommit med det nya seglet. Vi hade beställt en decksweeper, en typ av segel som fler och fler kör med nu och som når ända ner till trampolinen. Vi kör redan DS på F18, så tekniken kan vi och efter Spanien tog vi beslutet att satsa på F16 i stället. Därav detta till synes spontana inköp. Vi fick seglet uppmätt av Antoine, och därefter satte vi dit vårt ID ”SWE 555” efter alla konstens konstiga regler. Det blev hemmamiddag idag. Pasta och pesto och därefter en glass i byn. Faktiskt också en Aperol.

Det finns i stort sett bara en huvudgata här. Samlingspunkten är glasserian. Det känns som om alla är på gatan där utanför. Som en ungdomsgård fast för alla åldrar. Trafiken var avstängd vilket bidrog till sann hemma-hos-känsla. Alla bara hängde runt… och käkade glass.

Nästa dag en joggingtur och förmiddagen sedan bestod av att få hjälp av Stef med DS-bommen. Det behövdes ett nytt fäste som i sin tur krävde att ett fack sågades upp i masten. Spännande. Vi körde practice race med det nya seglet. Jodå, det funkade. Vi och Nederländarna Anna och Matthijs ligger ofta i varandras närhet på banan och i resultaten. Det är vi, som genom idog segling och träning, börjat gnaga dem i hasorna snarare än tvärtom. Det är kul att kunna ”sparra” varandra.

Det var ostadigt väder i faggorna så racet sköts först upp. Svag vind blev stabilare och lagom till start hade den ökat. Det var en rörig, trång och ganska het start och vi tog toppmärket som 6e båt men valde fel väg efter gaten så där tappade vi försprånget i ett huj. Det blev stillastående återsegling efter detta enda race.

Vi mästerskapsknarkare (för vilka andra far runt på det här sättet) blev sedan invigda och välkomnade. Tal, uppställning vid respektive nationsflagga, musik och lite pasta. Sedan kom det. Mörka moln, hård vind och senare åska och regn. Fast då hade vi redan hittat hem. Vi stod på balkongen hemma och såg regnbågens fästen på himlen. Den gick från skatt till skatt. Lyllo oss som får vara här. Imorgon börjar det, då gasar vi!

Måndag 22/7 – bröllopsdag, men skit samma. Idag första racedagen. Vi klev ut från porten och rakt ut i ett stort godisbord. Åt vänster syntes klädställningar och åt andra hållet husgeråd, dukar och mer kläder. Men vad!?

Ja just det. Det hade blivit dags för den stora marknadsdagen på Via Roma. Vi handlade lite och gick sedan till Skepparmötet på klubben. Nytt sedan sist vi var här, var de gps-styrda bojarna. Sjön är så djup att det som hittills gällt ät ”lagd bana ligger” men med hjälp av de nya märkena kan tävlingsledningen enkelt styra om banan utifrån vindvrid och dylikt.

Första start planerade till kl 13, men försenades och när vi äntligen tutades iväg var det så många tjuvstarter att starten fick tas om och inledde en ny väntan. Efter två race i blygsam vind, så blygsam att de sista båtarna inte fick resultat, bogserade vi tillbaka.

En bärs och social life på klubben, sen hem och duscha och tillbaka för ”Country Dinner”, bl.a hårt bröd och Kalles från Sverige! Det var massor av gott som serverades. Bland annat ostar från Frankrike, skinka från Spanien, fruktsallad från Tyskland och en hel bricka med ostrosor och saltgurka från Schweiz.

Racedag 2: Nästa morgon, en joggingsväng och ny tvätt i maskin. Thompa gick i förväg till klubben för att meka och rigga inför starten, denna andra racedag. Vi hade en fantastisk dag i mycket vind, till och med en kapsejsning, så vi var rätt slut efter dagens fyra race.

Alfredos syster Allegria kom med öl till båtparken medan vi riggade av, och jag lovar… Det finns inget godare efter en dags segling än en kall öl. Kvällen bjöd på Pizza på ”La Luna” i grannstaden Dongo. Vi promenerade längs vattnet dit och hem, vilket var skönare hem än dit. Det var inte förrän framåt 21, 22-tiden som kvällsvärmen avnjöts som bäst

Igår körde vi ganska sämst i pustande vindar – kan hända igen – men idag, tisdag, hände det andra grejer! Mästerkatterna SWE klättrade i resultatlistan efter en heldag i 15+ knops vind och mer än så i byarna.

Vi körde fyra race och tre av dem var ”tricolorer”, dvs tre varv på banan. Av våra fyra race var tre bra och det första lagom spektakulärt. Det inleddes med ett tvärdåligt varv som vi lyckades vända till det bättre tills vi på sista varvet kapsejsade i en gipp. Blubb blubb. Jäklars! Vi fick upp båten och siktade mot mål utan att komma sist. Plats 31, så guldstjärna där! Vi hade ändå 20 båtar bakom oss.

I följande race ökade vinden till 15+, uppåt 20 i byarna men vi fick en bra runda. Därefter var det dags för tricolor igen och i sista racet dessutom något kortare bana. Med tre varv blir man lite trött och börjar klanta sig. Vi blev avsköljda minst en gång var och kan berätta det mesta om vad tampar klarar av: de kan rädda en, trassla sig, fastna, slå knut på sig själva, slå knut på andra, låsa sig, släppa, fastna, byta plats och bli evighetslånga. Men allt är utrett inför morgondagen. I dagens race kom vi på plats 31-12-18-14 av 51 båtar. Tant och farbror är lite trötta nu. En av oss snarkar redan.

Racedag 3: Ännu på morgonen lite urvattnade och slitna. Idag gick första varningssignalen klockan 12. Det betyder att man ska hinna ut till banan klockan 12, vilket i sin tur innebär att man måste rigga och klä på sig absolut senast en och en halv timme innan. 51 båtar som ska lämna rampen ungefär samtidigt, hur kan det funka tänker man kanske. Men bra! Konstigt nog riktigt bra. Både ut från klubben och in.

Race ett och två var inget att lägga på minnet. Fel starter, fel vind, dåliga slag, helt stillastående i gaten bla bla bla… MEN SEN, plötsligt första båt vid toppmärket. Rundade med proffsen! Se nedan 😉

En perfekt tajmad start, fri vind, god koll på första märket… så gör den båten som kommer först till märket. Som också rundar med kontroll, seglar i oförstörd vind och har hela fältet bakom sig. Toppseglarna var nånstans i bushen och vi rundade gaten som 3e båt. SWE 555, det är grejer det! … Men som från ingenstans kommer fipplet igång, tillsammans med dribblet, kacket och tävlingsnerverna samtidigt som de stora essen närmar sig. Ändå, visst fattar man känslan? Två varv senare gick vi i mål som 9e båt. Idag alltså, när tredje dagen och tio race avnjutits. Nu fattas bara två race innan VM är över.

Två av dagens fyra race, gick i mellanmjölkiga vindar medan övriga passade oss bättre. Vi inser verkligen att vind mellan 15 och 20 knop passar oss bäst, så länge vi inte förseglar oss vill säga. Vi har också kommit på att tricoloren, dvs tre varv, inte är så dumt. Det blir bättre spridning och lugnare rundningar. Nu har vi klättrat upp två pinnhål till i placeringarna. Vi är på plats 20 av 51.

Bilder, bilder, bilder. En hel serie som visar kryssen till toppmärket / offset och rundning… Full fräs, jaga ikapp, hålla balansen, styra och sätta gennaker…

… Och när gennakern är uppe på undanvinden går det fort som fasiken fram till gaten inför en ny rundning och nya kryssben upp till toppmärket…

… som kommer här och då ska gennaker ner igen…

… och cirka 40 minuter senare, efter två eller tre varv (här gäller det att räkna rätt) är det målgång:

Vi var kvar på klubben till kl 22, dels för årsmötet, dels för middag med hela gänget samlat. Däremellan tog alla på sig sina F16-rashguards och formerade sig inför drönarfotot. Ett liknande projekt styrdes upp i Hellecat 2018, fast då som en video där vi först formerade oss – och sedan sprang åt olika håll. Kul grej!

Kvällen bjöd på lagom mycket värme och temperaturen i kombination med vinden och sällskapet blev till en fantastisk kväll utan utomjordiska svettattacker.

Racedag 4 – Finaldagen. Det verkar idiotenkelt att följa den röda linjen… men med vattenstänk, märken på distans, båtar och kitesurfare att hålla koll på, segel att trimma och beslut att ta så vette fanken.

EN sak är säker: det är så spännande.

Vi hade en bra finaldag med tricoloren hissad och vind i uppåt 15 knop. Vi höll en 8e plats genom alla varv i sista racet. Trots fin insats för vår del halkade vi ändå ner en plats i totalen. Sånt beror på strykningar och justeringar, eventuella förhandlingar och domslut då deltagare kan åka både upp och ner i resultaten.

MEN – låt oss få presentera: 2024 års bästa F16-seglare i åldersgruppen 55+ Team SWE! Våra två tidigare Mastertitlar breddades nu av en Grand Mastertitel! Så börja segla vettja. Här råder ingen åldersdiskriminering! Vi är supernöjda! Tack alla där hemma som följt oss och hejat! VM-guld gick till Australien.

Fredag 26 juli:

Då var allt över och vi hade två dagar på oss att förbereda hemgång, något vi redan påbörjat. När vi är borta på våra resor vet vi att några i både F16- och F18-gänget uppskattar att få följa med i kulisserna. Även våra vänner, jobbisar och familjen, så det blir en del skrivande. FB, Insta, Whatsapp, SMS, Messenger går varma. Så här dags kom vi på att jag visst hade glömt F18 Seglarkompisar sedan vi lämnat Ballena Alegre. Jag skrev:

Tidigt på morgonen hölls Windrikes mediaavdelning vaken av tystnaden. Va?! Inga ljud!? Det surrande kylskåpet höll andan och mopparna med sina raka rör hade somnat. Den ylande hunden slumrade ännu och kyrkklockorna i Gravedonas nio kyrkor hängde slappa i sina linor. I den tystnaden koms det på att en rapport om F16-seglingen var utlovad till F18-seglarkompisar. Här är den nu, strax efter att F16-Worlds på Comosjön är över. 51 team från 10 nationer deltog. Inte en enda italienare.

Den som hade hängt med i vår trampolinpocket hade haft det supervarmt och trångt ihop med tre vattenflaskor, ägg och nötbarer men också fått se följande… Först och främst en helt ny DS. Skitsnygg! Sedan:

Dag 1, två race: väntan på vind, allmän återkallelse, mer väntan, dålig start för oss. Vindar knappt över 8 knop, en okej vänstersida på banan, halvfiasko att välja höger. Frustration över att inte få båten att gå (då hette hon båtjävel). Alla bogserades tillbaka efter racen.

Dag 2, fyra race: svaga vindar i första racet och general recall (åh nej copy paste på gårdagen) men mer vind kom, uppåt 15 knop under racet. Vi lyckades till och med kapsejsa. Orsakat av att vi gippade men inte båten. (Nu fnissar någon i trampolinpocketen). Under dagens ytterligare race ökade vinden alltmer till uppåt 20 knop. Perfekta förhållanden och tricoloren var hissad inför alla race utom ett.

Dag 3, fyra race: Behöver det sägas? Lättare vindar i början, general recall. Vinden tilltog som dagen innan men det var inte förrän i de två sista racen som vinden ökade till vår fördel – så pass att vi i 3e racet rundade som första båt! Tätt efter kom NEDs bröderna Mineur och FRAs supersailors. Topp 3-gänget hade f.n kört till skogs. Vi tog en 9e plats. Vår pocketåkare undrade verkligen varför en 1a blev en 9a men tyckte ändå att det var okej att ligga på en 20e plats. Nu började DSn kännas intrimmad.

Vi var på Comosjön även 2021 och tycker att den är fantastisk med sitt klara, svala, söta vatten. Även i år var det lite trångt med segling och kitesurfare i samma vindar, det är alltid någon som fastnar i deras linor. Sjön är inramad av höga berg med snö på sina håll, berg som övergår i grönskande dalar. Gula, vita, blå och röda hus klänger sig fast i bergsluttningarna. Arrangemanget var superfint. Bra plats för båtar och trailers, en aktiv klubb med alla faciliteter. Bra ramp och en härlig F16 community.

Pocketåkaren lämnade oss med utvärderingen: Thompa är bäst på att styra, jag på att ta layline mot toppmärket. Områden att förbättra är slagen och att pricka mål på undanvinden. Bitvis också stämningen ombord. Sen har vi också en olöst gåta; vart tog ett av äggen vägen som vi la i skrovet?

Beau White, guldmedaljör i VM som gast i ett av Aussieteamen – som även deltog med den äran i Ballena Alegre, har också rapporterat en hel del hem till Australien. Han skrev i Formula 16.net om eventet och seglingen i Comosjön. Det är en lång text men absolut läsvärd – HÄR, och så kan du öva lite på engelska samtidigt!

Åter till resans hela sträckning här!