September
Vi njuter av tillvaron och särskilt jag som redan är inne på min andra månad utan jobb i skolan. Dagarna är exklusiva, egna och fria. Vecka 32 skulle jag ha börjat jobba igen om inte… Nu läggs i stället sommarlov efter sommarlov på rad. Ja faktiskt, så somrigt som vädret varit.
Lite synd är det allt, mitt arbetsuppehåll, med tanke på cykelvägen. Se vilket lyft den fått, min väg till jobbet. Väldigt rak och prydlig. Uppdelad.
Både september och oktober har varit otroliga, med sommarvärme och skönt ända in i kaklet. Först i månadsskiftet mot oktober kom lite svalare väder, med nästan kyliga vindar, men sedan vände det tillbaka till 12-15 grader.
Så vi flyger högt! På riktigt också. När jag fyllde jämnt i november fick jag upplevelsen Bodyflight i present. Vi båda fick chans att flyga två gånger en minut var. Sällan har jag upplevt en svårare, mer händelserik och udda minut. De som hoppar fallskärm tycker att det är mer effektivt att träna i vindtunnel. Så klart, de slipper ödsla tid i flygplan, meka med utrustning och vika fallskärm. I stället kan de lägga tiden på att flyga. Det blir många timmar plus. För oss, som sagt; två osannolika minuter.
Jag tänkte inte på det som ett fallskärmshopp utan upplevde mer en udda, ganska ”uppblåst” aktivitet. Det var verkligen som att lära kroppen något helt nytt och… helt sant (haha) jag dreglade!
Annat fartfyllt var en tur i berg- och dalbanan på Grönan. Thompa och hans jobbisar var där på fem-kamp och… trumvirvel… lååååång trumvirvel; Thompa vann! Sköt, bankade, träffade och slog skjortan av dem.
Jag kom dit lagom till firarölen och då plockades ett par åkkuponger fram som blivit över. Det gjorde att vi hux flux åkte Twister och det var galet kul. Inget dreglande då! Jo lite kanske, för sen var vi kvar på Grönan och tittade på Darin när han uppträdde på Stora scenen. Vi köpte smågodis och smaskade på medan vi såg konserten men gick innan den var slut – både påsen och konserten. Rätt så trista konserttyper va? En lång och skön promenad hela vägen till Östra station fick avsluta kvällen.
Samma dag hade jag tillbringat hos Manne på Tynningö, besökt hennes nya bo som hon hyr fram till försommaren. Ett tvåvåningshus med stor gräsmatta som mynnar ut i en insjö med näckrosor. Medan hon hyr där, hyr ett annat par hennes hus i Åkersberga – och det som gör världen liten är att det är samma par som köpt och renoverar Arnes hus.
Annat socialt: Vår granne Sara firade att hon snart fyller jämnt men på grund av funktionärsjobbet för Stockholm Archipelago Raid, behövde vi neka hennes bjudning förra månaden. Därför bjöd vi, tillsammans med Mia och Gösta, över dem på skumpa och snacks i början av månaden. Vi fick en trevlig och avkopplande sittning på vår terrass i eftermiddagssolen. Nästan lika varmt som en sommardag.
Helgen därpå deltog vi i Lidingöracet, en ny variant av höstens ”Runt Lidingö”. Start och målgång gick i Kyrkviken och banan kördes ett eller två varv, med- eller moturs. Det var riktigt spännande. Totalt 21 båtar deltog, varav 6 var flerskrov. Tre race och vi vann alla. Hurray! Efteråt var det prisutdelning på båtklubben en bit in i Kyrkviken. Efter en stilla tur i vassen hittade vi fram, förtöjde båten vid bryggan och sökte oss upp till klubbhuset. Där serverades soppa med bröd, kaffe med kaka samt prisutdelning. Vi fick en Lidingöbok och ett par rundbottnade glas i pris. Hemvägen genom samma vass var lika stilla och lugn som infarten men sedan… herregud vad hände?! Det blåste fan på vägen tillbaka till Bosön, 10-12 m/s och vi kom upp i farter över 19 knop.
Ett pubbesök! Sånt händer bara när jag sjunger: ”Oh Tho-o-o-ompa, kom ut ikväll, jag väntar i hörnet av 7eleven” …och så gjorde han det! Vi gick till Bull & Bear på Grev Turegatan, där kan man tippa i sig både bärs och snacksbricka. När vi var där fick vi till och med ett litet glas med smågodis. Övriga skojsigheter har bestått av trevliga lunchdejter ihop med bröder, systrar och vänner från förr. Givetvis har vi varvat skojigt med träning som vanligt. Thompas bowlingträning är bra mycket mer social än min, medan min är mer beroendeframkallande än hans. Bowlingen rullar på varannan måndag och mina joggingpass pågår åtminstone fyra gånger per vecka.
Hemmajoxandet är inte superbetungande här på Skopan. Frukt och bär tog vi ju hand om förra månaden och sedan återstod bara frisering av äppelträdet och häckraden. En pooltömning och några filterbollar i tvättmaskinen, så var allt klart. När vi ändå hade en släpkärra påkopplad hämtade vi hem Arnes motorcykel från dödsboet. Planen är inte större än att försöka identifiera dess status, kanske få fart på motorn men hur som helst sälja den. Arbetet är påbörjat och kommer att fortsätta under våren.
Vi fick en längtan efter att göra en liten biltur, kryssa med båt och äta skaldjur. Den längtan ledde oss hela vägen till Grisslehamn och Eckerö, tur- och retur.
Givetvis med ett promenad/fikastopp i Norrtälje och då stötte vi ihop med en stor VW-utställning i stadsparken. Snacka om tur! Jag älskar bubblor och Thompa älskar bilar – och där fanns de. Av alla sorter.
Älskar också bufféer: Torpedräkor, rödräkor, vannameiräkor, algromsknapp, krabbklor, torsk, lax, röding… men också potatismos, nykål och svartbröd.
MUMS!
Oktober
Vi firade av starten på denna månad med varsin redig höstförkylning. En sån där som sitter i veckor. Det påverkade både springturer och segling. Säsongens sista träning, lördag 5 oktober ställdes in på grund av att vi var de enda deltagarna och dessutom hackiga och förkylda.
Promenera kan ju ändå funka, likaså cykla, vilket gjorde att vi tog en cykeltur genom skogen till kyrkisarna. De hade gårdsstädning så det blev både ute- och innelek.
Vi passade också på att äta lunchsoppa på Kardemumma. Det godaste är tårtbuffén efteråt, förresten allt är gott. Pumpasoppa, morotssoppa eller potatis- och purjolöksoppa, det varierar. Även tårtorna. En fullpoängare är de dagar som det finns Princess.
Förra månaden skrev jag om upplägget i skrivskolan Textlabbet. Både i september och oktober har jag arbetat vidare med mitt manus varje vardag och ytterligare en inlämning har nu passerat. Det var den tredje. Det är verkligen kul att få läsa de andras texter och följa hur deras respektive historia växer fram. Jag hoppas att de tycker detsamma om min.
Jag börjar bli så pass klar med den omarbetade versionen av Waller – Systerskap & Bromance att jag lämnat den till fyra testläsare. Detta för att få höra uppfattningen om helheten och inte enbart om tio sidor i taget. Ett manus blir nog aldrig så klart att det känns färdigt, i bemärkelsen avslutat, men med lite positiv och negativ kritik kan jag få vägledning till förbättringar. Jag har skrivit ett uppkast till baksidestexten och har en idé för omslaget: Jag ser ett köksbord med papper. Bordet står mot ett fönster och utanför syns en skymt av Laduviks vattentorn. Till höger om fönstret hänger en tavla; oljemålningen av barnet Arne.
Jag har planerat för att hålla skrivkurser och har tagit hem hela Waller boklagret från Stardistribution. Dels för att det inte kan ligga kvar där när den nya versionen kommer, dels är tanken att ha den gamla versionen som kurslitteratur. Jag har jobbat med att ta fram övningar som passar till boken samt en presentation för eventet. En Keynote med fem enkla skrivövningar och flera diskussionsfrågor. Vi får se hur det faller ut. Två dagar i november, inbjudan har gått ut på Facebook. Ingen har anmält sig. Men va?!? Hur kan man inte…? 😁
Utöver det har jag knutit kontakt med en författarkollega från förlaget Own Your book och pratat utgivning, marknadsföring, annonsering, omslag och redaktörsläsning. Detsamma har jag gjort ihop med en Täbyförfattare – i ett fysiskt möte på Kardemumma. Båda dessa tjejer jobbar med självutgivning vilket börjar kännas mer och mer intressant. En fortsättning på det kan mycket väl bli en förlagsutbildning. Alla band som kan knytas, och knytas ihop, är värdefulla så det kommer att bli mer av den varan. Numera finns P-C WIke också upptagen i listan av Täbyförfattare på biblioteket!
Jag har gjort en Pepper-annons som rullar runt på sociala medier under åtta dagar i månadsskiftet oktober/november. Annonsen styr den nyfikne rakt in till Laduvik hemsida och redan innan två dagar passerat hade jag fått över 2000 exponeringar på annonsen och mer än 100 ”klick” på hemsidan. Det är bättre än noll.
Sista seglingen för säsongen var ett klubbmästerskap. Fyra race och fem båtar. Inledningsvis i lugna vindar, men med lite sydligare inslag i vinden brakade det på desto mer i race tre. Efter en hård kamp om förstaplatsen, faktiskt samma sorts kamp mot samma besättning som på Lidingöracet månaden innan, var det vår tur att komma tvåa. Vi fick ihop lika många poäng som vinnarna men de hade den sista förstaplaceringen vilket de vann med totalt sett. Fin segling, till och med spännande segling, vi höll på att blåsa omkull på kryssen – något som inte händer ofta. Sen var det grill och babbel på eftermiddagen. Kall grill och huttrigt babbel.
Vi har träffats lite då och då i veckorna jag, Ida och Alba – ibland har Levi slutat tidigare på föris och varit med. Det är mysigt att följa deras vardag och utveckling. Levi är en fantastisk storebror. Både omtänksam, generös och bussig. Här har han komponerat egen text till Alba: ”Sov lilla Alba, nu är det natt. Mamma och pappa är häääär med dig. Sov lilla Alba du är så söt, du är min skatt. Jag älskar deeej”… med melodi och allt. Så jobbar en stolt storebror! Lillasyster är stolt på sitt sätt. Hon har blivit ett helt kilo tyngre och fem cm längre sedan månaden innan och har börjat jollra och skratta. Om hon sover…? Ja, det skulle man väl kunna säga.
Manne och jag sågs igen men på Djurgården denna gång, Rosendals trädgårdar. Vi slängde oss över lunchen; soppa med bröd och fikagott efteråt. Magda var med, så klart. Det blev en reprisbild på träffen. Samma modeller, samma plats med skillnaden mellan sommar och höst.
Ett besök i stan blev en AW igen. After Work för Thompa, After What för mig. Denna gång valde vi Stockholms Glass & Pastahus på Valhallavägen. Samma helg gick vi 8 km av Bogesunds slottsrunda. Det är en fin runda eftersom den bjuder på stigar i allt från skog och ängsmark, till vatten och landsväg.
På höstlovets lördag åkte jag till Boden med Mia och mamma. Det var sex år sedan sist. Efter en incheckning tillsammans med halva jordens befolkning och slingrande köer på varje ställe vi skulle igenom, var vi slutligen förbi säkerhetskontrollen. Vi gick nästan 4000 steg denna tidiga morgon mellan incheckning, bagagedrop, säkerhetskontroller och terminaler… och någonstans på vägen blev vi stoppade av Security och muddrade på en kniv. Ungefär samtidigt höll vi på att bli av med ett boardingcard. Någon timme senare var en resväska försvunnen och ytterligare en timme efter det hade vi en hyrbil som inte startade.
Men till slut var vi framme på Drottninggatan 11 som hotellet heter. En stunds fika, incheckning och tidig middag på hotellet. Fisk på chips och rökt råbiff i rysk gumma, inte underligare än så. Kalaset avslutades med Crème brûlée och hjortronsylt. Supergott!
I början av 1800-talet bestod Svartbyn av nio hemman. Gårdarna Härs, Jåns, Änders och Kneus hör på ett eller annat sätt ihop med vår släkt. Alla byns gårdar delades både en och två gånger samtidigt som de bebyggdes och gick i arv.
Det röda huset med flaggstången ovan ligger i byn och kallas ”Kneusgården”. Där bodde Johan Petter med hustrun Olga Sundström och de fick fem barn, bland annat min morfar Alvar år 1902. Gården var alltså min morfars fars.
Det röda huset med flaggstången nedan var min mormor fars hus, en större norrbottensgård som troligen byggdes år 1798. Huset flyttades från byn till ett hembygdsområde i Bodens centrala delar när kommunen köpte det 1972. Det kallas ännu Norrigården.
Bakgrund: År 1797 delades hemmanet Oll i två delar. Sonen Olof Olofsson Palmgren behöll hemgården Oll och mågen Hans Jonasson fick den del som kom att kallas Norrigård där han byggde sitt hus. Huset blev senare Petter Olofs fram till år 1900 då han och hustrun Hilma flyttade till Fällan.
Fällan är det mindre röda huset nedan och ligger ett stenkast från Kneusgården. Dit flyttade min mormors far Petter Olof och mor Hilma Maria Larsdotter år 1900. Hilma kom som piga från Råneå och hade bott inhyres i byn. Paret fick sex barn på åtta och ett halvt år. Det yngsta syns på bilden nedan och det näst äldsta syskonet var min mormor Edith som föddes år 1901. I Fällan bor numera mammas kusin Britta.
Man hjälptes åt i byn och en dag när Hilma skulle stryka Alvars konfirmationsskjorta sa hon att hon gjorde det på ett villkor – att han lovade att gifta sig med hennes dotter Edith och så blev det. Alvar och Edith flyttade ihop, till en bagarstuga i byn och gifte sig den 9 juni 1928. Om jag har räknat rätt, var mormor i 5:e månaden med moster Vera då och nästa barn kom först åtta år senare. Hennes namn är Vanja.
Näset, det vita huset ovan, är sommartorpet som numera ägs av mammas kusin Jan men som tidigare var gammelmoster Elmas. Storasyster till mormor Edith. På näset bodde också Edith, Alvar och en mycket liten moster Vera medan de byggde hemmahuset i Svartbyn: det röda i två våningar intill Svartbyträsket.
Morfar och mormor köpte 1200 kvm av Hemmanet Härs (Selbergsdelen) till ett pris av femtio öre kvadratmetern. Därefter köpte de det tidigare skolhuset från andra änden av sjön, för 630 kronor. De märkte stockarna och plockades ned det inför att frakta det med häst och vagn över isen till tomten som köpts. Morfar byggde upp gården i Svartbyn av egen kraft och med så gott som egna medel. Han tog hjälp av släktingar och andra bybor med själva grundarbetet och de slet som djur med stora stenbumlingar. Han var skomakare på dagtid och husbyggare kvällar och helger innan huset kunde komma på plats. Mormor var nåtlerska på skofabriken, alltså den som sydde ihop de olika delarna av ovanlädret på skor. Inte bara nåtlerska, hon var också en mycket skicklig sömmerska.
Övervåningen i huset byggdes som en separat lägenhet där mormor och morfar huserade moster Elma på sin tid. När Vera och Bengt övertog huset bodde mormor där. Numera är huset sålt till okända andra. Så cirkulerar det.
Mia och jag åkte över till södra sidan av Träsket och tog en bild. Då hade vi precis varit på Svedjeberget ovanför huset och njutit av utsikten. Med oss hade vi där vi varsin macka och varm OKQ8-choklad.
Fyra dagar hade vi tillgodo för att se gårdarna i Svartbyn, stans affärer och kyrkogårdar. Vi skannade av minnesplatser som Björknäsparken, Svedjeberget och åt middag på Bodensia med kusinerna. Andra middagar åt vi på hotellet, endera på restaurangen eller en sallad i korridoren. Givetvis med vin på fönsterbleckskylning 😉
Vi valde ut en blomma för att uppvakta moster Vera på 96-årsdagen. Tänka sig. Nu är hon, den där lilla räkan som legat i Ediths mage på bröllopsdagen 1928, plötsligt nära 100 år. Det är ganska gripande när man tänker på det. Vera bor numera i ett rymligt rum med kök, säng, och vardagsrum allt-i-ett på ett serviceboende där vi sammanstrålade med kusinerna på födelsedagen. Skumpa och tårta, sånger och minnen, fotografier och babbel. Systrar då och nu.
Vi kollade också in den nya satsningen och storskaliga anläggningen för fossilfri ståltillverkning i Norra Svartbyn. Det ”gröna stålet” kommer att förvandla Boden till en industristad, en stålstad, som förväntas skapa runt 1 500 arbetstillfällen i Norrbotten. Detta är det överlägset största som har hänt Boden sedan bygget av Bodens fästning på tidigt 1900-tal.
På femte dagen checkade vi ut från Dg.11 efter ännu en supersmarrig frukost innan vår roadtrip till flyget i Luleå. Vi körde i kringelikrokar mot Mockträsk och följde Luleälven mellan Unbyn och Avan innan vi styrde mot världsarvet Gammelstads kyrkstad. I Gammelstad finns landets största kyrkstad med 404 stugor och gränder däremellan.
Platsen var bara en liten ö i Luleälvens mynning för 1000 år sedan. På 1300-talet sträckte sig socknen från kust till fjäll längs Kalix-, Lule- och Råne älvar och präster sändes ut för att bygga enkla träkyrkor för gudstjänster. Kyrkstaden började byggas på 1700-talet och har tillkommit efterhand. Befolkningens skyldighet att besöka kyrkan regelbundet och de långa avstånden ökade behovet av dem. Handelsmän hade också lager och övernattningsbodar där. Det hölls mässor och stämmor och det fungerade som en mötesplats för vänner, släkter och nya äktenskapliga band. Varje by hade sina stugor och infarter till kyrkan.
Vädret i Boden var isande kallt i blåsten men ändå skrämmande varmt. Vid den här tiden på året brukar isarna vara farbara. Nu skummade vattnet friskt i flera plusgrader och hemma går fågelstrecken varma. De har dragit iväg i långa banor och det känns alltid som ett litet hugg. Vintersmitarna. Man vill liksom följa med!
I brist på den möjligheten yrar vi runt bland höstlöven och bor in oss i mörker och höst. Gott att det äntligen dragits in ström i huset. Varje morgon tänds det upp en stund.
Nästa blogg publiceras i början av januari 2025. Gott slut så länge! ❤️