Mars 2012

I fru Windrikes värld är fredagarna lediga. NOT. Bara på papperet, för det är fanimej jobb till minst hälften. Hate it. Denna lediga dag konkurrerar hårt med papper över hela köksbordet, mailkorrespondens med jobbet men också med uppkoppling mot radio, SVTPlay, Facebook, Hotmail, Wordfeud och Drawsome (lite nöjen ska det va´). Man ”tar igen”. Veckans alla gamla DN gås igenom och informationstexter större än att få plats på en Note It-lapp (som just av den anledningen sparats under veckan) läses grundligt. Eller nåja hyfsat grundligt. Postbuntarna dignar och anmälan och förbindelser ska fyllas i än hit – än dit. Ringer det nån liten stackare från nåt försäkringsbolag just denna dag och ska sälja ett oemotståndligt du-kan-inte-leva-utan-detta trygghetspaket, känner hon eller han snabbt att telefonen blir hatiskt statisk. De försöker skräckslaget lägga på luren så snabbt de kan, medan någon i andra änden högt och gällt skriker: ”Säg förlåt, säg förlåt och ring aldrig mera hiiiiit”. Man fladdrar från det ena till det andra, snabba uppdateringar, ett oändligt klickande, krav på ständig närvaro så vad faaan då trygghetspaket? De vet inte vad de pratar om.

Det sägs att vi aldrig levt i en så distraherande tidsålder som nu. Detta har blivit ett allvarligt hot mot vår förmåga till uppmärksamhet och koncentration. Hjärnan med sin plasticitet tillvänjs snabbt och man kan se förändrat beteende beträffande vår förmåga att ägna någonting särskilt odelad tid. De snabba informationsflödena påverkar vår förmåga till djup och lång koncentration, exempelvis som att försjunka i en text. Man tappar tråden, börjar tänka på annat att göra… börjar skumläsa. Boken finns ju i sammandrag på Wikipedia så varför bemöda sig? Varför ägna tid åt något som enkelt kan sökas fram på Internet? Bokläsning blir informationshämtning och läsning som njutningsmedel börjar bli utrotningshotad. Den största boven anses vara Internet. Det har alltid varit svårt att få ungdomar (i alla fall en viss kategori… typ ”mina” elever) att öppna en bok och nu är det ännu svårare! Men men, det är bara att hänga med. Undervisning måste numera växla mellan djup och hyperaktiv uppmärksamhet fylld av ljudliga och visuella stimuli. Och hur gör man det? Att leta information om detta, får man ägna sina lediga fredagar till. För lika lite som det går att stänga av tekniken, går det att stänga av en lärare. Tydligen.

Och mitt i allt detta har jag lyckats få orchidéen att blomma om! Dels en ettåring som bara blommar på och fyller köksfönstret med förtröstan och dels en gammal en. Eller vadå ”få” att blomma om…? Kan man säga så? Jo, bannemej, det är min förtjänst. Faktiskt.

 

Förra månaden var laddad med nostalgibilder från slutet 60- början 70-tal. För att inte släppa den tråden helt, kommer här ett stycke ”Partaj”; ett riktigt Hiphop-program från samma tid. Då, ansågs det nog som väl snabbt och modernt, kanske till och med lite skadligt på grund av ett och annat sex- och våldsinslag ”light”. Nu är det bara feelgood!

I mars månads ljusa tid för 19 år sedan föddes ett litet gossebarn. Det måste man väl ändå tillstå att det var tack vare all teknik, ständig uppkoppling och allt knapptryckande som lill-Joel överlevde. HippHurra! Födelsedagen firades ihop med kompisar på restaurang TGI m.fl. ställen inne i stan. Åh nej, ännu en unge på nattbussen numera alltså. Festligt nog sammanstrålade just dessa båda ungar vid Mörby´s busshållplats mitt i natten efter att ha varit ute på varsitt håll den helgen.

Någon annan som överlevt och som bjöd på en föreläsning i skolan var den 87-årige tjeckiske författaren Emerich Roth, ett av förintelsens ögonvittne. Tiden mellan han var 19 och 21 år satt han i fem olika koncentrationsläger under Andra världskriget. Vid krigsslutet vägde denne 175 cm långe man endast 34 kg och hans ben bar honom inte. Men han överlevde och det som fick honom att kämpa var viljan att stötta och hålla ihop med sin pappa i lägren. Mamman och två systrar hade redan dött men ytterligare två systrar visste han inget om. Emerich talade om ständig rädsla, övergrepp och förnedring, utanförskap och främlingsfientlighet. Viktiga ämnen. Han sa; ”Det finns bara en enda ras och det är människan, det finns bara en enda religion och det är kärleken”. Egentligen hade han all anledning att agera hatiskt men i stället valde han genom sitt arbete som socialarbetare att hjälpa andra som hamnat på fel kurs i livet, andra fyllda av hat. En sådan människa är så särskilt betydelsefull, speciellt för ungdomar. Snart finns det inte många kvar som på ett autentiskt sätt kan sprida information och förhindra att rasism får nytt fotfäste.

Vårterminen ses som en enda skön lång semester där jobbet är det enda som stör verksamheten. Men hur blev det så? Föreningen ”Skolungdomens allmänna fjällfärd” bildades 1925 för läroverkets ungdomar. Under 40-talet beslöt man att göra lov av veckan och huvudskälet var att minska skolornas bränsleförbrukning, så då blev det kokslov. Ytterligare ett drygt decennium senare dök tanken upp att barn behövde motionera sig friska och lovveckan bytte namn igen, till sportlov. Efter sportlov kommer påsklov och sen är det bara att förbereda sig inför terminens målgång. Prisa Gud! Det här känns bättre än skatteåterbäringen. Många elever behöver ju vila, eller rättare sagt slippa distraheras av skolarbete som tar så mycket tid av The real life.

Det skulle vara kul någon gång att leta fram information om jobb som man inte trodde fanns. Många har jobb som de, på frågan ”Vad gör du nu för tiden”, knappt kan redogöra för själva. Det kan låta så här: – Jo, jag ehum… vad ska jag säga… ja (suck) jag är konsult… eller ja, inte som man tänker sig en konsult… alltså jag anpassar verksamhetsidéer till marknaden genom att… (suck) ja, alltså det är svårt att förklara men det finns behov av övergripande strukturer i affärsorganisationer där… stärker band och relationer till kunder…mötesbokare eller ja, möten och möten, kanske mer… nätverk… webbstrateg! Det kan man säga att jag är. –Jaha ?? Ungefär så här kan det låta och ingen verkar ha någon begriplig titel längre. Postmästare, tornväktare, amma, spegelmakare, stadskassör, gördelmakare, beslagskarl, knappmakare med flera titlar är för länge sedan bortglömda. Här låg ju beskrivningen i yrkestiteln på ett sätt.

Men vad titulerar sig den, som sitter på Jordbruksverket (jordbrukare verkar ha det tufft och knappt n´existe plus, men ett verk finns) och analyserar 4000 prover med rävspillning i jakten efter dvärgbandmask? -Jo, jag ehum… vad ska man säga… ja (suck) analyserar mikroorganismer, alltså egentligen kollar bajs hela dagarna… försöker få en heltäckande bild… mask i rävstjärtar… så parasitjägare! Det kan man säga att jag är… Kanske”. För de finns, de som analyserar rävskit. Undrar om det är de som på fritiden sedan spelar kobingo? Lägger en slant på rätt ruta och blir rika. Ett nöje som inte kräver mycket av spelaren annat än dyrbar tid.

Nu är det dags att starta upp vår femte gemensamma seglingssäsong. Premiären 2008 var den 11 maj, 2009 startade vi 12 april och 2010 den 25 april. 2011 premiärseglade vi den 16 april, då vi också premiärvälte. Och i år slog vi rekord! 17 mars. Det var 4 grader, lite regn i luften, en aning byigt och rent klart vatten. Vi kunde bara inte hålla oss. Lyckopyckokänsla att slajda på trampolinen, haka på rodren, hissa segel och ställa in trapetserna.

Vi tog lite ringrostig fart ut mot Saltis där isen fortfarande låg och vi kände av Baggen i en och en halv timme innan vi började frysa. Nu är vi igång! Så har vi en liten vana att passera Fjällgatan i samband med seglingen. Fjällgatans glass närmare bestämt. Så här års är glassbaren stängd, så därför glider man lite längre ner på Fjällgatan och hamnar i stället på Herman´s. Där äter man vegetarisk buffé tills man inte kan sitta utan att knäppa upp byxorna, inte heller resa sig, inte sträcka ut och inte ens orkar dricka kaffe. Så funkar det.

Det är mycket man inte förstår. Verkligen inte förstår. Hur stor är Växsjösjön? I ärlighetens namn, har vi ens vetat att det finns någon sjö med det namnet? Växjö kommun har tydligen 10 insjöar och en av dem är Växjösjön. Hur stor den är framkommer inte men det finns en gångväg runt sjön som är 4,5 km, så lite mindre än Rönningesjön alltså. Nu till det märkliga.

Tänk dig att du går runt sjön på vintern. Tänk dig att det är is och att du i isen hittar en infrusen fisk, liten som en akvariefisk. Alltså vem studerar isen så ingående under en promenad? Tänk dig att du har en hacka med dig och hackar ut fisken ur isen. Om vi leker med tanken att allt hittills kan ses som ett rimligt händelseförlopp (vilket det verkligen inte kan…) så kommer nu fortsättningen. Du skickar fisken för vidare utredning. Någon tar detta fynd på allvar och artbestämmer den till att vara en ”Plecostomus” från Sydamerika som antagligen hamnat i Växjösjön efter att någon har tröttnat på sitt akvarium. Och händelsen blir till en artikel i DN…. Alltså, här kör sjökaptener på land med sina 300 metersfartyg, poliser kan inte gripa tjuvar trots bevisande övervakningsbilder, tjejer utsätts för gruppvåldtäkt men förbrytarna fälls inte för att de skyller på varann och statsministrars mördare går ännu fria efter 26 års utredande… men en infryst liten fisk blir granskad. Normalt sett klarar fiskar övervintring på sjöbotten där vattnet är 4 grader. Vissa fiskar klarar lägre temperaturer genom att de sänker cellvätskans fryspunkt. På Sydpolen finns en liten minifisk, mindre 0,3 mm som klarar bad på -195 grader. Kom ihåg det! Döda fiskar = Sydamerikanska. Levande fiskar = Sydpoliska. I och med detta klargörande slipper man hacka is, stoppa fisk i kuvert, köpa porto och besvära forskarna. Man slipper faktiskt Växjö med.

Härliga förlustelser under månaden; Det har börjat blomma och vi har haft 15 plusgrader. Så har tre glada forna ”spec-tanter” haft en dejt. Vi har ju det var tredje månad ungefär och det är så himla mysigt att återses. Så har tre combats, dvs Pippi-Ville-Thomas varit och sett ”De tre musketörerna” på Stadsteatern. Tredje gången gillt men första för Thomas & Ville. Även Emilia och Joel gick och såg den, så tagna att de ville ha fler biljetter bokade. Men men men så bra. Alla goda ting är verkligen tre… eller fyra.

Sista helgen i mars åkte vi tur och retur Holland för att hämta Viper´n. Startskotten gick på torsdagen klockan 14.30 och vi var åter i Täby söndag kväll. Tidsschemat var tufft, på gränsen till dumdristigt. 19.oo var vi framme i Helsingborg därifrån vi tog färjan till Helsingør, spände på över hela Danmark till kvart i tio-färjan i Rødby, över till Puttgarden och landade slutligen på ett hotell i Bremen 01.30. Sov sov sov… Upp kl 7, vi körde över holländska gränsen 9.30 och plötsligt började den tyska ordningen med tydligt numrerade avfarter kallas ”Knooppunt” i stället. Förvirring.

 

Säkra på att det var ortsnamn vi letade efter, irriterade över varför det aldrig gick att hitta nämnda orter, skitarga över vägbeskrivning som inte stämde – kom vi på att knooppunt var lika med knutpunkt. Vi körde fel ett par gånger för mycket men plötsligt efter 145 mil när klockan var 13.30 stannade vi, gick in i ett garage och frågade efter adressen och fick höra att vi landat helt rätt! Det var som ett klipp ur Forrest Gump, när han bara sprang och sprang, sprang igen och lite till och plötsligt stannade.

 

Båtarna var uppställda på trailern men inte surrade, vår kontaktperson satt i konferens och vi bara sneglade oroligt på klockan och insåg hur sena vi skulle komma att bli tillbaka. Vilket vi blev. Vi lämnade Katwijkerweg kl. 16, hamnade i holländsk fredagsrusning och körde inte över tyska gränsen förrän 21.45. Då sa vi: ”Åh, nu sitter alla andra hemma och njuter av fredagsmys med ett gott glas rött, lite Let´s dance och nedvarvning”. Vi hade hela Tyskland och hela Danmark framför oss. Färjan från Puttgarden gick strax efter midnatt, tog en timme på sig över sundet och Danmark har aldrig känts längre, mörkare och regnigare. Det var med viss HerreGudÅngest vi satt i färjeläget och kisade på displayens siffror: 04.30, tiden för nästa färja. Ljuset från siffrorna skar i trötta ögon. Efter totalt 230 mil och 1,5 dygn var vi nu ett stenkast från Sverige. Väl över i Helsingborg ställde vi av trailern, letade upp hotellet, nattpersonalen, rummet, tandborsten och sängen. Två timmars sömn innan mätmanskursen lördag + söndag. Så, har du en båt utan mätbrev, har jag numera en ny sorts man. En besiktningsman!

Och Grattis om du kommit ända hit ned på sidan! Då har din hjärna ännu inte mjuknat under kraven att göra sjuttioelva saker samtidigt och frestat dig med distraktioner på vägen. Grattis också om du inte stängt av de tålamodsprövande videosnuttarna efter 40 sekunder för att försöka vara effektiv i ”läsandet”. Mr Bean blir man galen på, han är en utmaning för stressade nerver. Vi har gjort vårt bästa denna månad att varva djup och hyperaktivitet, allt för att visa att vi hänger med i aktuell forskning. Pyzz!

 +15 grader.