Augusti 2012

Det är morgon och frukosten står på bordet. Vi brer våra mackor, tittar på varandra, kikar ut genom fönstret, äter. Altanen breder ut sig utanför. Denna älskade altan, symbolen för ledighet, som grävts fram under is och snö i mars, bäddats ned under högar av barr i maj, bombarderats av kottar i juli, dolts under mängder av björkfrön i augusti och som nu bara avvaktar. Gula löv och frost.

T: ”Jaha… han åker tidigt till jobbet?” P: ”Näe, han stängde inte dörren så han ska nog bara hämta tidningen.” T: ”Jaha, ja det har du rätt i… nu vänder han där nere och kommer tillbaka. Hmmm… Han har vit skjorta, jobbar nog på bank eller som säljare… börsmäklare…?” P: ”Honom har man sett lite av men henne…?

Vi har fått nya grannar, vilket är engagerande. De ”gamla” har flyttat in till stan efter ett tiotal år här på vår gata. Jag började fundera, hur har det egentligen rört sig i de elva hus som finns i blickfånget? Under våra egna arton år här har tre av husen kommit till inom den tiden. I ett av dessa blir det som sagt nu ett byte. I det andra har det varit bergis sex byten och i det tredje står allting still. Där bor de torraste av torra. De räds all form av kontakt, kan knappt hälsa och springer förbi som om de är skyldiga till nåt. I ett av de äldre husen har det varit två byten, på andra sidan gatan har det varit två dödsfall (vila i frid kära ni) och lite längre bort massor av separationer. OBS! Detta hus toppar inte statistiken!

I alla dessa hus under sammanlagt 18 år har det fötts 10 barn och uppskattningsvis uppåt 40 barn har bott helt eller under delar av sina barndomsår här. Vi har/ har haft husdjur av alla sorter; sammanlagt 7 hundar och 4 katter, ett gäng kaniner, marsvin och hamstrar, ett hundratal fiskar, 2 hästar och en orm. Här kan jag nog tänkas toppa statistiken, i allafall när det handlar om variation och artrikedom. I tre av husen har det varit helt djurfritt men vi vet att åtminstone i ett av dem, har funnits en önskan om en infärgad knallrosa katt. Helst med bortryckta klor och en hals dekorerad med flashigt halsband. Den familjen bor i Asien nu.

Under hösten kommer det att byggas ännu ett par hus. Denna gång på andra sidan vägen. Ingen vill ha dom här. Det kommer att bli trångt, skogen som var vår gröna utsikt kommer att försvinna, husen blir säkert asfula och så blir det fler bilar eftersom varje familj tydligen ska ha 1-3 bilar. När husen väl blivit bebodda kommer vi hur som helst ändå att traska över vägen med ett brett, gnistrande flin över hela ansiktet och hälsa dem välkomna. Därefter går vi raskt hem och börjar föra statistik och kollar skjortfärger. Så har vi det hemma på vår gata. Det har rört sig en del.

Semestertider. 100 miljarder nervceller i hjärnan skickar signaler hit och dit med en hastighet av 300 kilometer i timmen. Med denna höga aktivitet krävs givetvis vila och ledighet mellan varven för att skapa utrymme för kreativitet. Vi behöver verkligen semester och för att hinna ned i varv krävs dessutom en längre sammanhängande semester. Om vi fortsätter att känna måsten, prestationskrav och smygjobbar (!Thomas!) blir det ingen skillnad.

När vi tar semester skickar hjärnan ut signaler via autonoma nervsystemet (det system vi inte styr över) och vilosystemet kopplas igång. Vi behöver inte tänka på det själva utan kroppen sköter sig själv. Puls och blodtryck går ner och belöningssystemet dras igång. Vi får en euforisk kick och delar i hjärnan där njutningsupplevelser sammanställs dras igång. Nervceller kopplas ifrån varandra och många funktioner, exempelvis de intellektuella, blir ordentligt nedtrappade. När vi börjar varva upp höjs aktiveringssystemet i hjärnstammen, en ström av aktiverande impulser höjer vakenhetsnivån och uppvarvningen är igång.

Vi hade två sammanhängande semesterveckor i augusti som mixades upp till en färgglad röra av nöjen, måsten och pyssel. De två sista veckorna på sommarlovet har alltid något vilsamt hektiskt över sig. Man liksom måste extrasupernjuta och tavarpåalltdetsista så till den grad att dagarna bara studsar förbi. Mina barn var alla tre på Mallorca så vi hade ”lilla Märta” vov vov med i vårt semesterbagage. En snabbresumé av dessa dagar ser ut som följer.

Vi (”vi”) målade fönsterblecksplåtar med en ny ljusare grå färg, den gamla hade flagnat. Så tränade vi också en del; prommade, gymmade, joggade och seglade. Vi båtade, dels några kvällsturer med Scanden och en dag då vi lyckades pricka in den mest solgassande av dem alla siktade vi mot Grindas gästbrygga. På vägen dit passerade vi Vaxholms kastell där vi gick iland, kissade hund och vattnade oss själva. En klart perfekt dag!

Vi har också kört lite Viper men dessvärre varit rätt mycket ”sailslackers” denna säsong. En dag var det regn i luften med tillhörande byar och vi fick sån rulle att vi höll på att pitchpola. I och med att båten tippade framåt och tvärbromsade hamnade jag mellan 85 kilo Thomas på ena sidan och sticksvärdet på den andra. Gissa om det fastklämda låret blev både blått och lila för att senare skifta i grönt och gult. En decimeterlång grop blev minnet av den fulla rullen. Så var vi ute med Hobien några gånger. En gång med stiltje och regn om vartannat, en annan gång med sol och perfekt vind. Då seglade vi ut och gjorde strandhugg på Södergarn, norra Lidingö. Fikatermos och mackor med och fullt med hallonsnår på plats. Torra, stora, solvarma, doftande hallon.

Vi har vinkat av Malin på Arlanda som rest till Kalifornien för att plugga där under ett okänt antal månader. Hon trivdes från första början och bloggar lite då och då. En helg körde vi och kramade om svärmor/mamma Ellinor i Västervik för att fladdra vidare ut till Örö. Där var det lugnt och skönt, fint och grönt. Vi ägnade tiden åt läckande kökskran, svalbajs, rodd, en rundtur på ön och var sociala vilket räckte gott.

 

Väl hemma igen byggde vi (”vi”) trägolv på Idas balkong, som en födelsedagspresent till henne. I övrigt har vi fikat och ätit runt som man väl gör på semestrar. På helt fantastiska en-plats-du-inte-får-missa-stället Mälarpaviljongen och så tog vi en kväll på Tegelbruket med Farbror Fläsk som spelade så det tjöt i hörapparaterna. Vi firade 25 månader som gifta med ett halvt kilo krabbhona var på tallriken och skumpa i glasen och en kväll var vi på O’Learys vid Roslagstull.

 

 

 

Ville var lyrisk över att man fick popcorn medan man väntade på maten.

 

 

 

 

 

En annan dag när vi var i Vaxholm seglade världens största segelbåt förbi. Det är sant… det ska tydligen vara världens största men det var svårt att hitta någon information om den. Kan det vara världens största motorseglare, femmastade segelbåt eller vad? Den var hur som helst skapligt ful och den gick fort.

 

 

 

 

 

 

 

Av alla aktiviteter måste särskild uppmärksamhet ändå riktas till Hobieday på Stora Sand på Ingarö. Det var Åke som höll i logistik och kontakter och lyckades samla ihop båtar till dagen medan Pia försåg stranden med andra leksaker än båtar. Det var till en början en solig och varm dag. Vi tog bilen dit eftersom Ville var med oss men fem Hobisar seglade från Mjölkudden och var på plats på Stora Sand vid 13-tiden. Ytterligare två av våra Hobieseglande vänner kom i varsin kajak och någon kom i kölbåt. Vi kort sagt… täckte upp Ingarö. Så där hängde vi hela dagen och hela kvällen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var full aktivitet och massor av prova-på-tillfällen. Folk slängde sig mellan Supbrädor, Hobiesegling, paddling och segelpaddling. När strandaktiviteterna var över, röjde vi upp och de som skulle tälta kvar slog upp sina tält innan vi satte fart på grillningen på stranden. En riktig MYSdag vilken för övrigt var den näst sista på semestern.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men augusti rullade vidare och vi med. Vi har storstädat! Dels i huset, dels våra samveten och dels våran stad. Vi ägande en hel dag hemmastädning. Att det tog just en hel dag beror på att aktiviteten inte förekommer särskilt ofta.

Vi har också städat bort alla tankar som möjligtvis skulle motivera att ha ett annat jobb än ett helt vanligt jobb med en helt vanlig lön den 25:e. Det gjorde vi med hjälp av filmen ”Snabba Cash II” på bio. Att gå på bio är inte heller en sån syssla som hör till den mest högfrekventa. Så har vi städat delar av stan ren på bilar genom att inta Stockholms gator med språng.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Årets Midnattslopp! Sedan i mitten av juni har det spekulerats vilt om årets tröjfärg. Tröjan är själva nummerlappen och alla löpare har samma färg, en ny för varje år. Färgen hålls hemlig in i det sista men på Midnattsloppets facebooksidan gissades det friskt under sommaren. Jag gissade på blå och vilken färg blev det? Jo, blå. Knappt 25000 glada löpare sprang de 10 kilometrarna genom staden med allt kul som ordnats utmed vägen. Det här var vårt femte respektive fjärde lopp och det är lika generöst arrangerat varje år. Våra sluttider landade på 1 timme plus och vi kom på 5380 respektive 11232 plats och nu har vi ytterligare en färgglad tröja i träningsgarderoben. Mami Euphoria och Pelle kom in till stan, så vi sågs innan starten i glammet av sambaorkestrar och vimlet av glada motionärer med anhöriga.

Aldrig tidigare har så många sexåringar börjat förskoleklass i Stockholm. Nästan 9390 små gullisar… med nykammat frissat hår, skinande ny skolväska och laddat pennskrin, sommarmärkta små ben under nya shorts eller klänningar. Små killar och tjejer med rädsla och/eller förväntansfull känsla i kroppen… Jag har sett dem med egna ögon. De är verkligen små och når inte till nånting. Knappt till kroken i hallen, de balanserar köttbullar i uppförsbacke, snubblar på fållen till sina egna kläder, klunkar i sig vatten utan att det minskar i glasen och de når knappt att räcka upp handen i klassrummet så att det syns. Helt underbara små glin och om 7-8 år har jag kanske några av dem.

Då har de glömt böcker och penna och skolväska har de slutat med för länge sen. De är skoltrötta, utredda, betygsmärkta, utledsna, diagnosticerade och oroliga inför hur allting ska gå. De når till allt men inte till framtiden som de känner nån slags rädsla inför men också viss förväntan kring. Små killar och tjejer. Om jag skulle ta mig tid till det, skulle jag nog redan nu bland köttbullar och blåslagna knän kunna ana vilka som kommer att bli ”mina” barn om ett antal år. Det skulle kunna vara hon med de trassliga och orediga flätorna eller han som inte kan sitta stilla på sin stol men det skulle också kunna vara han med den blankaste ryggsäcken eller hon med det mest välfyllda pennskrinet.

Det finns ingenting det pratas så mycket om som vädret. Detta fantastiska samtalsämne att ta till i brist på annat. Även på facebook har sommarens väder diskuterats så flitigt att variationerna på statusuppdateringarna har börjat tryta. Varje morgon har vi med stor frenesi växlat mellan olika appar för inhämtande av väderinfo. Windfinder, Yr.no, Klart.se, SMHI: ”Ett lågtryck drar nu bort över Ryssland. Tillhörande område med regn och regnskurar dröjer sig kvar över Svealand även imorgon, men i allt mer försvagad form. I samband med att lågtrycket nu snabbt drar bort österut avtar också den friska västvinden över Götaland och skurarna…” Summa summarum har det varit helkasst trots att julis medeltemperaturer tydligen varit rätt normala. Större delen av landet fick mer regn än normalt, men trots allt inga rekordmängder. Det var orkanbyar, översvämningar, åskskurar och hagelskurar flera gånger. Temperaturen varierade mellan -3 och +30 grader. Förra sommaren hade vi 28 dagar med sol, i år endast 6. Vi fick inga tropiska nätter, ingen brittsommar och nu återstår bara ett litet hopp om nån slags indiansommar i höst. Snälla…?

En dag när vi promenerade den så kallade Gullsjörundan, överraskades vi av två stora svärmar av Trollsländor. De var jättejättemånga och flög som de oftast gör, på alla vis utom på det mest förväntade. Snabba girar, höger, upp, stanna blick stilla, vänster, störtdykning, runt… Thomas satte på sig sina solglasögon och hoppades genom det hålla svärmen av dessa monster på behörigt avstånd. Jag kröp ihop bakom min jättefluga till man och pep hysteriskt i hopp om att svärmeriet skulle stökas över fortare då. Men varför dessa svärmar? Jag tog reda på mer och blev överraskad. Det vi mest troligt hamnade mitt i var trollsländornas vandringsflygning, alltså då ett stort antal djur flyttar på sig som ett led i deras reproduktionscykel. Trollsländor väger inte mer än 1 gram, trots sin storlek och sin långa bakkropp. De har under sina 300 miljoner år på jorden flugit runt på detta sätt i hastigheter på mellan 30 och 50 kilometer i timmen. Honorna lägger ägg som kläcks till nymfer som i sin tur aldrig förpuppas utan hamnar i Imago, det tredje stadiet. Imago är det stadium när insekten fortplantar sig och det varar i 2-10 veckor.

Så nu kommer lite snusk… Bakkroppen är uppdelad i nio segment. Hanarna har sitt parningsorgan i den främre delen av bakkroppen medan honorna har sin äggläggare i den bakre. Innan parningen måste hanen böja in bakkroppen under sig för att föra över sperma från könsöppningen vid bakkroppsänden till parningsorganet på den främre delen av bakkroppen. Detta sker eftersom en inre förbindelse saknas mellan könsorganen som producerar sperma och parningsorganet som ska överföra sperman till honan. Hanarna är försedda med en parningstång på bakkroppen och med den tar hanen ett robust tag om honans nacke.

   I denna tandemställning kan det sammankopplade paret flyga iväg och själva parningen förbereds. Så småningom överförs hanens spermier och dessutom försöker hanen pumpa bort sperma från eventuella andra hanar som tidigare har parat sig med honan. Allt för öka chansen att det är han som befruktar äggen. Honan släpper sedan sina ägg fritt i vattnet eller på en vattenväxt. Äggen kläcks efter en vecka om det är tropisk värme medan de i norr övervintrar och kläcks upp till ett år efter äggläggningen.

Nymferna som är utrustade med gälblad men som också kan ta upp syre genom huden, lever på botten mellan en månad upp till fem år beroende på klimat och temperatur. Under tid äter den yngel, små kräftdjur och larver. Nymfen gör ett tiotal hudömsningar och när den ska genomgå sin sista hudömsning och förvandlas till fullbildad slända kryper den upp ur vattnet. Nymfen klättrar upp och håller sig lodrätt fast med benen vid något strå, eller vid en sten för att kläckas. Den tomma huden lämnas sen kvar sedan den fullbildade trollsländan krupit ut. Ganska vackert va? The beauty and the beast… Nästa gång vi ser en trollslända. Respekt!

 

 

 

 

Och inte nog med denna djurstudie. Vi upplevde insekter, spindeldjur, fiskar, fåglar, däggdjur, kräldjur, groddjur och en del uppstoppade med under en heldag på Skansen. Till råga på allt var det en varm och härlig sommardag och massor av folk förstod vi hade denna morgon fått samma briljanta idé som vi med Skansen.

 

I och för sig är det en klassiker att köa vid huvudentrén, så det gör man ju gärna. 340 spänn i inträde och sen ögonaböj mot rulltrappan upp till lilla bageriets med alla olika sorters goda bullar. Mot Lill-Skansen. Va? Helt omgjord. Bitvis till det bättre men flera gånger kom jag på mig själv att försöka få kontakt med djur som efter långt om länge visade sig vara oäkta. Vid ett tillfälle studerade jag en stubbe i en monter med texten ”smådjur som lever i stubbar”. Jag spejade och spanade efter små kryp av olika sorter. När det inte hänt något på länge ställde jag om skärpa och fokus. Då visade det sig att stubben var gjord av plast. Så dumt, vid närmare studie visade det sig att det inte ens fanns glas på montern vilket jag tog för självklart; ett glas som skulle förhindra maskar, baggar och myror att krypa ut. Äh, det var bara att räta på ryggen och se om ifall någon log i mjugg åt ”tanten vid stubben”. I en monter var kycklingarna av plast och lite lojt därför struntade jag i att titta på hönorna bredvid och höll på att skita i brallan när tuppens kam och skägg plötsligt började dallra och hönorna blinkade till. Så inkonsekvent Skansen, skärpning!!

Och när mammor och pappor där hemma i sina kaotiska småbarnshem, övertalar/tvingar sina barn att det är dags att sluta med nappen med orden; ”Idag lilla hjärtat ska vi åka till Skansen och lämna din napp till kaninerna… eller var det katterna… -Älskling… kommer du ihåg vilka djur det är som trivs ihop med nappar…? Var det kaniner eller marsvin… Ja det var det, marsvin, väl?” Så kommer de att bli förvånade över att napparna numera varken slängs till katter, kaniner eller marsvin utan skickas ner i en nappmaskin som tar hand om dem. Inte det minsta gulligt. ”Buäääähhh, jag vill inte att min napp ska vara i en maskin… bääähhhuuuäää”.

Över lag var det ett annat Skansen som mötte oss. Det var inte tvärsäkert vilken väg som ledde vart längre och många grusstigar hade blivit till träklädda spångar. Tror de sneglat lite på Kolmården beträffande just det och att klä ut personalen så att de kunde spela teater lite här och där kändes också Kolmårdiskt. På Akvariet var det en mamma som stod vid krokodilerna med sina barn. En av krokodilerna låg med vidöppen mun helt blickstilla. Familjen pratade i tveksamma ordalag om huruvida krokodilen var riktig eller inte. Helt ärligt såg den uppstoppad ut men de tyckte sig se en rörelse i tungan i krokodilens gap. Varje gång nån sa ”titta, nu!” så tittade de andra i familjen åt ett annat håll så de lyckades aldrig synka ihop sig till att se den svaga rörelsen på krokodilens tunga. Men jag såg den! Nåja, familjen enades om att det nog inte var en levande krokodil (trots att det var två bjässar plus säkert 12 ungar inhägnade i det största och mest centrala hägnet i hela akvariet). Stupid ones… Precis när de lämnade dessa gigantiska ”plastdjur” och gick vidare, klappade krokodilen rappt ihop käften och rörde på sig. Men inte heller det såg familjen. Hahaha, det var kul!

 

 

 

 

 

 

 

 

Roligast på Skansen är att höra vad alla säger, vad alla spekulerar runt och tänker högt om medan de tittar på djur av alla sorter. Föräldrar som chansar friskt i sina svar till barnens flora- och faunafrågor är roligast. ”Ja, den där stora babianen måste vara pappan, det tror jag också, absolut… men hoppsan den har visst ingen snopp. Kanske det kan vara mamman ändå, en jättestor mamma…eller?”

En liten tjej gick från spindelmonter till spindelmonter och sa: ”…den tycker jag är ful, den tycker jag är ful, den tycker jag är ful…” för att tvärsäkert demonstrera sin totala avsky. Till och med de tomma terrarierna raskade hon över med samma energi och mantra. Den största behållningen för dagen var de tama små ekorrar som skuttade runt och åt ur händerna på folk. De var så nära och så modiga. Faktiskt var det också kul att se marsvinens irritation över att behöva ha en stor påfågel i sitt revir, och så favoriterna; babianerna med sina små små bebisar. Vilken härlig flock av mammor, pappor, tonåringar och bebisar. Vilka blickar, vilket kroppsspråk, rörelsemönster, ordningen och allt! Hela Skansen är ett otroligt naturmuseum, fem timmar är på tok för kort vistelse där, i alla fall om man ska hinna tjuvlyssna på vad alla säger.

 

 

 

 

 

 

 

Här hemma finns inget som heter nyårslöfte. Däremot ett fett höstlöfte. Det ser likadant ut varje augusti. I år SKA JAG INTE STRESSA! Jag är jag, jag är inte mitt jobb, jag har ett liv, jag ska ta det lugnt, jag ska ta mina raster, det är bara ett jobb, jag kan hoppa över måsten, jag kan skita i saker nån gång. Hur gick det då? Jaaaaa… redan fjärde dan var bordet fullt med papper, gaffel i höger hand – telefonlur i vänster – en lunchtallrik mittemellan, samtal med rektorerna, dubbelbokningar, kolla, checka av, inte glömma… Misslyckats igen trots att löftet sett likadant ut de sista 7-8 åren. Pust.

 

 

 

 

 

 

 

 

I år får alla 7:or varsin iPad som ett pedagogiskt kompletterande verktyg i undervisningen. All personal har också fått varsin samt kurser i handhavandet av denna fenomenala lilla apparat. Vi inhandlar appar, lär oss funktioner och fyller på våra ordförråd med ord som Dropbox, AppleTV, Keynote, Bar Code, Garageband, Total Recall med mera. Så tar man sig en tur ner i  skolans källare och var hittar jag väl där? Jo, en hel kartong fylld av förpackningar med inspiration à la 70-tal. Dåtidens appar. Rullband med texten ”Stegelands ett två tre. Rymden, Vår jord och vi. Band 3” tillhörande en gammal rullbandspelare av märket Tandberg. Det var vår generations highlight på lektionerna. Och frökens med, för då visste hon att genom att ha låtit oss lyssna på ”Band 3” hade vi lärt oss allt som fanns att lära om rymden och vår jord. Jag minns verkligen pirret i magen när fröken laddade bandspelaren eller ännu hellre när hon rullade in filmprojektorn över tröskeln till klassrummet. ”Jag kan dra ner duken fröken, får jag?!”

Det är visst inte bara napphanteringar som förnyats va?