September 2012

”Å Göta Petter, inte nu igen… nu ble ja liten som enna tesked.”

Nu är hösten här och sakta sakta börjar man krympa.

 

 

 

Vi som är Wordfeud-fixerade bjuder gärna på en S E P T E M B E R ordbok:

Sensomrigt. Så är det nu. Blommorna ger sig själva en sista skjuts. Hukar sig i den femgradiga morgonluften och sträcker ut sig i eftermiddagens tjugo grader. Stackars stackars dem, snacka om att leva bipolärt. Upptäckte att änglatrumpeten på altanen plötsligt fått minst 20 nya knoppar!

Eidetik är vad vi får träna oss på nu. Bevara och lagra bilder och intryck av sommaren. Sådant vi kan plocka fram när vi snart omsluts av mörker och kyla. Detta görs lättast genom att dränka sig i sommarbilder och förstärks ytterligare av att man aldrig ger sig i kast med att plocka bort shorts och linnen.

Panegyrisk hållning till den tid som nu börjar är det en del som har. ”Åh, det är sån klar och hög luft ute. Tänk alla färger som snart ligger i ton mot varandra, så vackert. Åh jag älskar verkligen hösten”. Hmmm… jo, lite fint är det men känns aningen krystat att lovprisa så högljutt.

Tabelras har två synonymer som inte kräver närmare förklaring. Total förödelse och fullständig ödeläggelse. Av ljus och värme alltså. Shit var det dröjer tills tabelraset i sig blir ödelagt. Två månader kvar tills det vänder.

Efterdyningen av långsamhetens lov varade i exakt en förmiddag. Sen var det full fräs på gränsen till medvetslös redan första veckan på jobbet. Det halsonda (som jag är övertygad bottnar i psykisk ohälsa, dvs stress) klamrade sig fast hela första jobbmånaden och nöp till hårt i halsmandlarna stup i kvarten.

Mörker faller nu över oss. Snabbt går det och innan vi hinner med sitter vi i en sotsvart kolgruva fast klockan bara är tre på eftermidda´n. Ambitionen att ge sig ut och segla någon eftermiddag efter jobbet är snart bara en ambition. Innan vi riggat klart är det mörkt.

Blåsigt blåsigare blåsigast. Get use to it. Håret i ständig rörelse framför ögon och i mun. – Åhhh… det är så härliga vindar, friska och dramatiska. ”Jo tjena”. Hur man än vrider och vänder sig tappar man luften eller kvävs.

Efemär det är vad sommaren är. Kortlivad och flyktig. Hur väl man än tar vara på den – vilket man ju aldrig riktigt lär sig att göra – så tar den slut. Inte bara självaste sommaren utan också alla ambitioner och halvlöften som varit och givits sedan i mars. ”Så fort det blir ljusare, så fort det blir varmare, så fort vi får ledigt, så fort…”

Regn Rusk Rått Ruggigt. Klart slut.

 

 

 

 

 

 

Den sommar som aldrig kom är därmed slut. Bara att ta nya tag; dyka in i säcken, schemalägga sig på fläcken, slita av sig häcken, byta till duniga täcken och så på med vinterdäcken. Men tro inte att vi deppar inte! Nej nej, knepet för att komma in i en glad fortsättning är att boka upp roliga grejer. Guldkanterna i tillvaron finns alltid men behöver göras synligare än nånsin nu, gräv där du står bara.

 

 

 

 

 

 

Plötsligt börjar lokaltidningen slå upp rubriker som ger riktiga käftsmällar: ”Höstdepressionerna ger psykologerna fullt upp”. Känn på den. Bara av att läsa denna fetstilta rubrik, landar något tungt i magen och humöret börjar svikta. Vadå? Är det verkligen så illa att trycket på psykologmottagningarna ökar så här års? Det faktum att de långa stranddagarna (?), kvällarna på altanen (?), att vardagens rutiner och måsten tar över och att antalet ljusa timmar blir färre gör oss trötta, hängiga och orkeslösa. För varje år syns en ökning av fenomenet. Årstidsbunden depression finns givetvis inte vid ekvatorn utan utbreder sig ju längre upp/ned mot polerna man kommer. Men visst borde det väl finnas kulturella skillnader med? Jag tänker; I Japan är det nog inte så här. De som levt i Japan menar att japaner är blygsamma, intelligenta och arbetsamma. De lever med någon slags tyst stolthet och skryter sig inte fram i tillvaron, hävdar sig inte varken med regn eller sol. Depressioner är inget man slår upp som rubriker i ansiktet på befolkningen där.

-元子さんこんにちは! どのように秋に火花を保つか = -Hello Mr Motoko! How do you keep the spark in the autumn? Den frågan ställdes helst vanliga täbybor och de svarade: Tittar på film, tänder värmeljus, tar sig ut och gör roliga saker istället för att låsa in sig inne. Umgås med vänner eftersom alla ju är tillbaka efter semestern, gå på teaterföreställningar och tänka på det som är bra. Tipset vi ges mot depression i vår lokaltidning är; hellre än att streta emot ska vi lyssna på vår kropp och hålla kvar ”må-bra-känslan” i kroppen. Inte vara så hårda. Lite små peta-under-mattan-feelgood-tips.

Att sommaren är slut har faktiskt sina fördelar. Man behöver till exempel inte längre oja sig över att det regnar. Man behöver heller inte bada i iskalla vatten eller få sand i mobilen. Man kan ligga kvar i sängen utan att bekymra sig över att dagen ”försvinner”. Skönt nog finns ingen press att hitta på nåt bara för att solen skiner, man behöver inte packa badgrejer, matsäckar eller bilen inför nån utflykt. Man behöver heller inte fixa nåt gott till grillen, vattna blommorna varje kväll eller se till att någon tar posten när man är bortrest. Man slipper klippa gräsmattan och oja sig över pollen eller mygg bara för att nämna några saker. Frihet alltså! Nu börjar en kanonårstid.

Höstens olika TV-serier bokar upp några kvällar och då kan man kan gotta sig genom att tända ljus, tigga till sig lite fotmassage, äta godis och snacks. Det är körslaget, Jonas löfte, X-factor och Moraeus med mera som gäller för närvarande. Vid sidan av TV-konsumtion, kan man bada badtunna, elda i kaminen, gymma, jogga och segla. Ja, seglingen fortsätter givetvis ett par månader till och oavsett årstid klär man sig helst i torrdräkt så där är det ingen skillnad. Man kan också omge sig av starka färger, roliga texter och glada bilder. Eller tanka ned lite sköna toner.  Örebros kommunala musikskola har gett sig på att stycket ”Also Sprach Zarathusthra”, en tondikt av Richard Strauss. En fantastisk komposition som använts i olika sammanhang men sällan framförts med så mycket glädje att det smittar av sig. Vi kan höra den gång på gång och bara le.

För dig som inte känner till musikstycket: Stanley Kubrick regisserade en science fiction-film 1968 som hette ”2001 – Ett rymdäventyr”. En film som för övrigt vann en Oscar för bästa specialeffekter då. Filmen handlar om människans ursprung och startar precis som i filmen här ovan med att apmänniskor slår sönder skelettben i takt till musiken. Tanken var att musiken skulle ge en särskilt förstärkande effekt på det man såg, vilket den gjorde i originalet. Stanley Kubrick hade beställt nyskriven filmmusik i klassisk stil till filmen men när den var färdigkomponerad var Kubrick så missnöjd med resultatet att han valde Richard Strauss musik i stället.

   Samma musikstycke har använts i andra sammanhang, exempelvis som inledning i Elvis Presley´s konserter. Frågan är om inte Strauss, Kubrick och Presley sakta skulle vända sig i sina gravar när Örebros musikskola takt för takt tar livet av denna tondikt.

Har man mycket tid över, kan man lägga mer tid på sopsortering. Känner man på sig att man varit dålig på det, kan man med fördel börja såhär års, exempelvis med kräftskal och surtrömmingsburkar.

Eller så kan man ägna sig åt forskning. I DN stod det att alliansen hade som förslag att lägga fyra miljarder på forskningsbidrag, så en ljusnande framtid är här. Att forska, det är faktiskt inte så himla svårt. Det man behöver göra är att greppa tag i ett intressant ämne, söka forskningsbidrag (antar att det stavas skattemedel), knyta sig till en fakultet och sen börja grotta ner sig. Du äger din tid, även om den blir lite smalt fixerad, du samlar data som måste vara tillräckligt bred demografiskt sett och tillräckligt djup för att inte spåra in på avvägar. Koder. Det är vad man forskat på nu och visst ligger väl det mitt i prick verkligen i tiden? När man kommit upp i den förvirrande medelåldern har man så många kortkoder och portkoder, inpasseringskoder och telefonanknytningar, hänglåskoder och inloggningskoder, PUKkoder och PINkoder i huvudet att man bara önskar en enda kod till ALLT. Det man då genom enträgen forskning funnit är vilken kod som är mest respektive minst förutsägbar. Den kod de flesta tydligen kan lista ut och använder är: 1234 och den som är minst förutsägbar är 8068. Alltså fram till den tidpunkt då forskningsresultatet släpptes (26/8 kl. 06.32). Numera när forskningsresultatet avslöjats på bästa sändningstid är båda koderna lika förutsägbara väl? Hur tänkte de nu? Det känns frestande att ta koden 4321 eller 8608 nu. Tror det behövs fortsatt forskning här.

 

 

 

Om vi backar bandet lite, närmare bestämt hela månaden så kommer vi till första helgen i september. Det var då det fortfarande var lite torrt i skog och mark, gräset var grönt och solen gassade. INTE. …Men! Då hade vi träningsläger i Stensund utanför Trosa. Förr om åren höll vi till i Nynäshamn men för tredje året nu är vi på Frisksportarnas anläggning vid Stensunds folkhögskola. Huvudbyggnaden, i vilken vi äter frukost och middag, byggdes i nationalromantisk stil i början av 1900-talet. Från balkongen och matsalen har man en fantastisk utsikt över Sörmlands skärgård med Landsorts fyr i horisonten. Bor däremot, det gör vi alla tillsammans i Tallstugan ett stenkast bort.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I år var vi sex båtar, det vill säga tolv personer. Av dessa var tre hedersgäster eftersom de åkt hela vägen från Västkusten och sist vi sågs var på Wildwind i Grekland. Denna gång när vi möttes var vädret av en helt annan karaktär. På fredag kväll när vi kommit fram efter att alla hade riggat, lastat och segkört olika många mil dit, var det skymning och regnet fullkomligt öste ner. Såååå segt det kändes i det läget att lossa spännband och remmar, lyfta av, flytta runt, rigga på och pula runt. Men hehehe, det var bara å jobba på fort innan det skulle bli totalt becksvart. Tolv blöta personer slogs sedan om 7 galgar och tork(o)möjligheter i stugan. ”Vi har kul på kolonien, vi bor 28 ganstersailers i en… stor barack med massa sängar…” Här sover vi i våningssängar i små bås där endast ett litet draperi ljuddämpar alla snarkningar, allt hostande och snörvlande som 12 människokroppar ger ifrån sig. God Natt va´ bra man sover.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördag och söndag blev två kalasdagar beträffande fin vind, givande träning, gott sällskap och sköna skratt. Det är faktiskt den enda gången någonsin som man ges chansen att umgås med kompisar en helg utan en droppe alkohol, eftersom det är ajabaja på anläggningen. En riktig frisksportshelg alltså. Helgen gick fort och söndag eftermiddag var det bara att tacka för sig, packa båt, städa hus och styra upp mot Stockholm igen. Vi tummade med Göteborgarna om att ses på Wildwind om nio månader.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en sån här helg luktar ingen av oss mumma kan man säga. Instängda som vi varit i torrdräkter och medan vi jobbat med slag och gippar har svetten lackat i underställ och strumpor. Därmed har vi det vi behöver för att framställa en liten god dessertost till kexen och vindruvorna framemot kvällen. Två kvinnliga forskare jobbar just nu med ett projekt där de samlar in bakterier från människor för att sedan blanda dem med mjölk för att göra ost.

– Jag äter min egen armhåleost och det gör min dotter också. Det smakar som vanlig ost, säger en av forskarna. Nu har de gjort ost på kändisbakterier, som exempelvis på David Beckhams bacillusker. Hans skor från fotbollssäsongen 2004 levererades till laboratorier och det var tillräckligt med svett i dem, Bakteriemolekylerna som fanns i skorna var samma som de som finns i den illaluktande tyska osten Limburger. Det är hållbart och lönsamt om man i framtiden kan laga mat av sina egna bakterier. Redan i dag äter folk insekter och någon gång i framtiden kommer vi kanske behöva dricka vår egen urin för att överleva, menar forskarna också.

Nu kör vi mera kropp! I början av 50-talet var det två gossar som beskrev dna-spiralen. Ungefär femtio år senare slog man fast att människan är uppbyggd av drygt 20.000 gener men att de bara utgör 2% av dna-trådarna som finns i nästan alla celler. Vad övriga 98% gör för nytta har varit höljt i dunkel trots att nästan 400 forskare varit inblandade i frågan i tio år. Nu har man äntligen kommit fram till att en stor del av det som tidigare kallats skräp-dna, fyller funktionen att reglera om gener ska vara ”av” eller ”på” eller hur mycket de ska jobba. (Tänk en jättestor kontrollpanel full med knappar där en viss knapp reglerar olika gener). Alltså är alla våra celler pyttesmå processindustrier. Man fann också samband mellan variationer i av- och påknapparna och olika sjukdomar. Framför allt i vilken mån de är ”på” och ”av” under självaste fostertiden. Så plötsligt kände man sig ganska liten och fullkomligt i händerna på något. Tänk så många stora och viktiga beslut vi fattar både här & där och hit & dit och så är vi egentligen förprogrammerade redan i mammas mage och yttepyttesmå detaljer styr förutsättningarna.

 

 

 

 

 

Det var kropp, nu kommer knopp!

Vår hjärna är densamma som för 40.000 år sedan trots att den tekniska utvecklingen har rusat på. Det kortikala systemet, där pannloben är medelpunkt, är det system som gör att vi kan fatta genomtänkta beslut och analysera komplexa situationer. Detta system kräver massor av energi, står det på för jämnan gör det oss trötta. För att minska belastningen på pannloben… ta en sup… skoja bara… skriv ned det du försöker komma ihåg och använd hjärnresurserna till nåt smartare. Att försöka stänga ute distraktioner istället för att koncentrera sig på arbetsuppgifter stör pannloben, vår smartaste del av hjärnan. Och nu till det väsentliga! I ett kontorslandskap (tänk klassrum) blir man störd minst var elfte minut och varje gång tar 25 minuter att komma tillbaka!! Med andra ord blir man aldrig riktigt fokuserad. Studier visar också att ju fler timmar vi jobbar, desto sämre presterar vi och under stress tar reptilhjärnan över vårt tänkande.

Alltså: Stressa inte! Sov mer! Motionera! Konditionsträning leder till bättre kopplingar i pannloben och ökar reaktionshastigheten, planeringsförmågan, impulskontrollen och vårt arbetsminne.

 

 

 

KM på Baggen. Nio kattor. Regn och dis, 10 grader i luften, vindstyrka på 4-5 m/s, vi toppade 13 knop. Fyra race där vi spikade andra plats rakt igenom. Vi var klart nöjdast med sista racet då vi gjorde en riktig skitstart eftersom vi höll på att borda startbåten. Vi kom således iväg sist över startlinjen som båt nummer nio och såg hur de andra swischade iväg men vi seglade ikapp oss till andra plats ändå. Wiohooo! Detta var vårt 5:e KM, på det första 2008 kom vi 4:a, men i resten har vi lyckats med pallplats. Prisutdelningen är om ett par veckor. Då får man tårta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Syrrebyrrorna har varsin pojke som fyller i mars; Joel 19 och Love 13. Vi har också varsin som fyller i september; Ville 11 och Felix 15. Det är coolt planerat, eller inte. Ju äldre de blir, desto svårare är det att öka variationsrikedomen i paketen. Ville hade önskat sig en riktigt bra diabolo från jongleringsaffären ”Fler bollar i luften”, så det fick han. Han fick sig också ett besök hos tandläkaren för att dra ut två tänder, som blev tre och se så tuff han såg ut innan:

 

 

 

 

 

 

Efteråt var det rätt tandlöst men den stora förhoppningen nu är att han ska slippa tandställning om 4-5 år, att det ska räta till sig av sig självt så att säga. Med en hastig blick på bilden här ovan ser det ganska dystert ut beträffande den förhoppningen men men… det är väl vad man hoppas på i de flesta fall, att det ska justera sig alltså. Jag har själv aldrig slutat hoppas på att saker och ting ska självlaga sig.

 

 

 

 

 

 

Nästa gång vi firar födelsedag är det mamma Vanjas tur; 76 år blir hon och sen är det min tur. Min 49-årsdag. Jag önskar mig bara en enda liten liten…. nåja två små små saker med många taggar. No more no less och inte särskilt svårfångat faktiskt. Jag vill helst att de sover. Precis så här. Snälla, snälla…?

 

 

 

 

 

Vi tuffade ut med Scanden en eftermiddag. Ida och lill-Märta var med. Först vägrade båten att starta men min händige man gick och hämtade en sten, hävde sig ned i motorrummet och efter ett par ”knackeliknack” senare på startmotorn, fick han i gång båten. Vi styrde kosan mot Kastellet men körde ”lilla” vägen med andra ord via Överbyfjärden och Pålsundet. Vi promenerade varvet runt på Kastellholmen och plötsligt såg vi ett grafitgrått moln som tornade upp sig i norr. På tillbakavägen tippade det gråa av sig sitt innehåll över oss och det var allt möjligt skit i det molnet. Först var det regn, sen var det mera regn och slutligen hagel. Pang pang pang… Hunden gav upp och la sig i ruffen, Ida som dittills varit nöjd som ett barn i en kokosbollsfabrik började se uppgiven ut. Thompa kisade bakom immiga rutor och jag trasslade med kapellet. Åh, så mysigt vi hade ;-/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vipern har luftats med. Nästan varenda gång vi är ute med den händer det nåt. Förra månaden blev ju mitt vänstra lår för evigt uppmärkt av sticksvärdet när vi höll på att köra omkull. Denna månad när vi stod i dubbeltrapets gick Thomas trapets plötsligt sönder, gummikorden gick av så allt bara släppte och han föll handlöst i vattnet så båten bromsade tvärt. Mr Skipper vägrade givetvis att släppa rodret och rorkulten bröts av mot akterbalken. Vi förlorade också vitala delar till trapetsen så det var bara att vända hemåt igen. Förstår inte att denna första Viper-säsong varit så kantad av händelser. Rotorblad i seglet, allehanda krockar, klantiga tilläggningar, uppfläkt sticksvärd och nu trapetshaveri. Vi har heller aldrig badat så mycket som i år. Kanat och kasat än hit, än dit. Inför en seglingshelg ställer vi oss frågan: Var kommer vi att vara och hur kommer vi att må på söndag eftermiddag? I två snygga paket med varsin droppflaska på ställning eller tuggandes i tandläkarns geggiga skopa för avgjutning av nya tandbryggor? Eller slutar det som vanligt med att vi bara skrattar gott åt allt som felas? Fast efteråt. Långt efteråt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista helgen i september var alla delar åter på plats och då var vi med och körde träningsrace ihop med tolv stycken F18 på söndagen. Vi kan väl säga så här; Om vi kommer bland de första i mål på Hobien, så kommer vi bland de första i mål även på Vipern lite beroende på hur man ser det. Var det inte nån som skrek ”sisten över mållinjen är bääääst!” (?) -Jo, det är vi säkra på att vi hörde. FY vad vi inte alls fick till det någon av de sex race vi försökte. Vi seglade till och med på en prick. Tjong bah! När han i startbåten sa några tröstande ord typ: ”Bra kämpat, ni var ju med i allafall” när vi väl kommit i mål… Då är det lätt att deppa ihop och bara ge ett svagt leende till svar. Faan, det är ju den kommentar jag brukar leverera till losers:-( Hade gärna bitit i tandläkarens gjutgegga där och då. Arghhh.

Så kom vi på att man kan testa om man är kär. Alltså riktigt kär. Fortfarande. Vi firar ju varenda den 22:a som en högtidlig dag, alltså just denna dag då vi först träffades, den dag vi förlovade oss och den dag vi också gifte oss på. Kom inte och säg att det inte är märkvärdigt! Nåväl, vi kände ändå att det var värt att ta pulsen på kärleken.  Sagt och gjort, så vi läste ganska grundligt igenom alla sju kriterierna för vad riktig kärlek faktiskt är.

 

 

 

 

 

 
Punkt 1: Hmmm, njaaeee, venne…. Punkt 2: Nej, eller jo, det beror på, venne? Punkt 3: Ähhh, öhhh, eller… venne. Punkt 4: Sant! Precis så känner båda! Punkt 5: Hahaha, kanske? Punkt 6: Ja absolut! Punkt 7: Ja, vi har ju samma. Utifrån dessa tvärsäkra kriterier för vad riktig kärlek är, så känner vi oss bara halvsäkra på den här relationen nu helt plötsligt. Nästa månad får du veta hur det har gått, vi kör en cliffhanger på den så länge.

Försök nu leva ett antidepressivt liv medan träden drar tillbaka klorofyllets byggstenar ned till rötterna. Den gula färgen på bladen är den färg som dolts under klorofyllets gröna färg. Nu börjar alltså den tid då det som dolts görs synligt. Tänk jag har alltid trott det skedde på våren.

Gulla på nu! Puss & Kram från oss.