Oktober 2012

En gång på 10 000 kalvningar händer det och just på Knislinge gård i Skåne hände det. Kossa 641 födde tre kalvar. Bondmoran på gården var förstås överlycklig och samtidigt full av förundran. Tänk att denna stora tilldragelse hände just henne. Hon hade visserligen sett att kon hennes var stor som en halmbal kringom magen men att det var tre kalvar, det hade hon inte i sin vildaste fantasi kunnat tro. Eller hoppats. Rut var 42 år gammal, gymnasieutbildad och efter ett yrkesliv inom vård- och omsorg, hade hon tagit mod till sig och sadlat om till en liten gård på landet.

På gården fanns ett fåtal kor, några höns och ett litet grönsaksland tänkt endast för självhushållning. En enda behjärtansvärd häst hade hon också, Ella, som strövade runt på tomten i stilla mak. Rut hade en gång i tiden fått hästen i 14-årspresent, så hon var gammal nu, en riktig älskling. En dag förra hösten, när Rut gick bort till hagen ute i skogen, låg hästen på sidan med mulen i backen. Hur länge hon legat så var svårt att veta men blick stilla låg hon. Rut trodde att nu var det klippt, nu fanns det ingen häst mer och den gamla goda vänskapen var förbi. Desperat som hon blev och med vilken styrka hon nu lyckades, fick hon upp hästen från marken och startade igång henne. Först var Ella desorienterad och vimsig men efter ett tag började hon röra sig som om ingenting hade hänt. Det var en sån hjärtskärande upplevelse att Rut bestämde sig för att hålla bättre uppsikt över hästen. Numera går Ella i en hage runt bostadshuset i stället och ibland kommer grannflickan Elvira och hälsar på hästen och henne. Tänk att Rut valt så rätt i livet. Hon hade allt man kunde önska. En gård, flera fina djur, goda vänner och ett fridfullt liv. Rut sken av all tänkbar lycka.

Nyss hade hon suttit vid sitt lilla lilla köksbord i den lilla lilla stugan och läst om tempelelefanterna i Indien. De stackarna lever under miserabla förhållanden i templen och har blivit alltför tjocka av livet i fångenskap. I Indien anses ondska hållas borta för den som ger elefanter mat, så efter allt matande väger nu elefanterna i templen mellan 500 och 700 kg för mycket. Myndigheterna i Tamil Nadu hade därför bestämt att de överviktiga elefanterna skulle sättas på bantningskur. Varför inte släppa ut de stackars elefanterna i stället tänkte Rut, låta dessa tjockisar röra sig ett par mil om dagen som de skulle gjort om de levt i det fria? Det var när hon precis närmat sig lösningen för tempelelefanterna i Indien som hon gav sig ut i ladugården för att titta till sin nyförlösta kossa. Det var precis då, som den tredje kalven gled ut av bara farten ur kossan med nummer 641.

När hon hämtat sig ur sin egen uppståndelse, slutat grubbla över tempelelefanternas öde och gett sig tillbaka till den lilla lilla stugan igen, ringde telefonen. En del telefonsignaler låter liksom mer än andra och just denna ringning skar sönder den tysta men lyckliga luften med en ovanligt stark ton. Bondmoran Rut svarade. I andra änden var det en man som presenterade sig som mejeriansvarig från ICA Maxi. Han var riktigt upprörd. Bondmoran hörde på hans brytning med en gång vem det var; en man från Birmingham som varit i byn i kanske ett år nu. Hon visste också historien bakom varför han flyttat just till denna lilla by i Sverige. -Vet du… hörde hon i sin lur. -Vet du, vad mina kunder råkade ut för idag? skrek han i andra änden. Vet du, att när jag köper in ägg från dig vill jag inte ha dem stekta eller kokta eller pocherade eller mosade till omelett. Och jag vill heller inte ha dem…. befruktadeeeee, skrek han så membranet i kökstelefonen buktade sig.

Han fortsatte: -Mitt i lördagshandeln här började ett litet jävla kycklingskrälle hacka sig ut ur skalet på ett av äggen. Några av kunderna började pjålta och larva sig och det blev kaos och folksamling bland äggen i butiken. Alltså, mina kunder ska kunna åka hit och handla lite snabbt, inte bli stående i ett sånt här kaos. Kycklinghelvetet har fått ett namn nu också… ”ICA-Cindy”. Kan du tänka dig? Håll reda på tuppsatan nästa gång, det är ett tips bara!” KLICK. Där la han på luren och Rut hade inte hunnit säga ett ord. Vad det nu fanns att säga?

Jodå, att det fanns…. Något att säga alltså, till en av de anställda. Rut hade tänkt att vid första bästa tillfälle, ta sig ned till affären med resterna av 437 gram ”oxfilé”. Hon om någon visste väl hur oxfilé skulle smaka. Hon visste vilken färg den skulle ha, hur den skulle lukta och hur den brukade reagera när den vred sig av värmen i stekpannan. Det här var inte oxfilé, det visste Rut. Hon var helt övertygad om att styckmästaren, som för övrigt var en rätt besvärlig motorcykelkille från trakten, skulle försöka slingra sig. Att komma loss ur den kvistiga situationen med en lögn och med byxorna bra långt där nere, det skulle bli svårt. Rut visste att ”köttis” genom denna plötsliga smyghöjning av priset på köttet sakta men säkert skulle försöka dra ihop extrapengar. Pengar för att investera i ytterligare en motorcykel som snart skulle skrämma livet ur hennes djur här hemma på gården. Helt säker som hon var över att ha rätt, skulle hon titta köttansvarige djupt in i ögonen och säga honom med bästa elokvens hur fel det var att färga helt vanlig fläskfilé för att sedan paketera om den, döpa den till oxfilé och höja priset. Så gör man verkligen inte. Det skulle hon säga. Sen skulle hon drämma resterna av 437 gram fläskfilé i disken så rödfärgen skulle sprätta ner hela köttgubben. Men detta var en parentes.

Det Rut visste, var att den brittiska ICA-handlaren som nyss skrikit sönder hennes telefon, varit i riktigt blåsväder där borta i det regniga landet. Han var då den högste ansvarige för brevlådorna i hela Birmingham. Precis som här finns det brevlådor lite överallt. Väldigt många brevlådor som ska tömmas, skötas och hållas koll på. Birminghamborna ska kunna lita på att det de lägger ned i en brevlåda kommer att levereras inom ett par dagar till rätt mottagare någon annanstans. En dag hade några byggjobbare, som varit involverade i ett omfattande byggprojekt, ombetts att flytta på en brevlåda som stod borta vid järnvägsstationen. Det byggjobbarna då upptäckte var att lådan var fylld med post av alla sorter. Vid en närmare titt på innehållet visade det sig att posten i lådan legat där sedan 1989, vilket ju är ett tag sedan. Tillräckligt länge sedan för att ha ställt till det för tillräckligt många människor under tillräckligt lång tid. Så väldigt många människor stormade in på den lille ansvarige brevlådeschefens kontor. Han fick givetvis sparken och skämdes så mycket att han flyttade. Till just Knislinge i Skåne där han nu i stället ansvarar för mejerierna på ICA.

Faktum är, att det inte bara var händelserna runt denna brevlåda som gjorde att han lämnade Birmingham. Det hade hänt en annan grej också, fast den var han inte lika skyldig till om man nu kan ha skuld i att en brevlåda glömts bort. Han hade nämligen en dotter också som tyckte att deras familj bodde i en riktigt lien och sömnig småstadshåla och ville därför styla till livet lite. Hon bestämde sig för att bjuda in till fest. En himla trevlig tanke egentligen om man använt sig av inbjudningskort och kuvert, skickat dem med posten (dock ej lagt dem på brevlådan vid järnvägsstationen) och bara bjudit sina bästisar. MEN! Denna lilla tös som var sin pappas dotter, skickade inbjudan på Facebook. Sååå, det var så många som kom till festen den aktuella fredagskvällen att det blev fullkomligt kaos. Ungdomar som försökte ta sig in i huset kastade flaskor, cyklar och blomkrukor på poliserna som i sin tur gjorde allt som stod i deras makt för att försöka styra upp eländet.

Alltså; det som denna dag hände där mitt ibland alla äggen på ICA´s mejeriavdelning i Knislinge, påminde den mejeriansvarige om det som hade hänt på hans Birminghamkontor för ett år sedan. Han fick panik. Det snörde säkert också åt sig av skam runt den mejeriansvariges hals när han därtill kom att tänka på vad som utspelats i hans eget hus med poliser och blomkrukor och hela faderuttan. Därav det upprörda telefonsamtalet, tänkte Rut där hon fortfarande satt med en tyst telefonlur i handen. Britten fick en sån däringa flashback, sa hon tröstande till telefonluren innan hon hängde upp den igen.

Dagen efter kände sig Rut ändå lite nyfiken på att få titta på ICA-Cindy. En tanke hon hade var faktiskt att ta hem Cindy till gården igen om nu den galne britten lugnat ned sig några knop. Kanske hon till och med skulle lyckas byta ett stycke infärgad fläskfilé mot en liten söt kyckling? Hon drog på sig skor och jacka, greppade tag om den uppsminkade fläskfilén och promenerade iväg de två kilometrarna till affären. Om man ändå är på plats utanför ICA i Knislinge, kan man ta sig en titt på anslagstavlan. Den ser ut som alla andra anslagstavlor utanför ICA-affärer. Det är saker som söks, säljs, köps, byts, hyrs ut, önskas och efterfrågas. Lapp på lapp sitter i oordning och längst ner på varje lapp har någon bemödat sig med att klippa små remsor där samma person också skrivit sitt telefonnummer 12-15 gånger. En gång på varje lapp. En lapp väckte förundran. Det stod: ”Kattunge upphittad. 5-10 veckor. Ring 070-7169467.” Av alla 15 lappar med telefonnummer fanns bara en enda kvar, vickandes fram och tillbaka i vinden. Konstigt, tänkte Rut. Kan det vara så många som tappat sin lilla kattunge just här och under oktober månad. Verkligen ”tappat”? Hur lyckas man med det? Alltså är det samma kattunge som tappats 14 gånger eller är det så många som 14 stycken som tappat sin kattunge här i Knislinge? En sån liten kattunge också, som bara är 5-10 veckor? Verkligen märkligt. Eller är det en före detta kattungsägare med fantastiskt dåligt minne som behövt hämta en ny lapp 14 gånger? Ja, så måste det ju vara och i så fall kan man ju förstå att hen också vid sidan av ett tappat minne, också kan ha tappat sin kattunge.

Rut fullkomligt älskade att stå där framför anslagstavlan och läsa. Denna dag i oktober stod hon extra länge. Det fanns artiklar och löpsedlar uppsatta också bland allehanda lappar. Bland annat såg hon en gratulationshälsning och en hyllning till en 28-årig man vid namn Daniel som vunnit SM i Stockholm i spelet/leken/sporten (?) ”Sten, sax, påse”. Den tävlingen hade man ju velat se tänkte Rut. Det måste ha varit en syn med alla deltagare som suttit med frustande näsborrar och spända anletsdrag i skarpt fokus och dunkat nävar, klippt luft och smackat handflator i bordet gång, på gång, på gång. Synd man missade det, sa hon för sig själv.

Så föll hennes ögon på något riktigt obegripligt som stod på en löpsedel. På Nya Zeeland hade man ”tagit fram” en ko och givit henne namnet Daisy. Att ”ta fram” på forskarspråk är lika med att genmanipulera. Daisy saknar det protein som orsakar allergier mot komjölk därför att man lyckats tysta den gen som tillverkar proteinet. Kalven är bara elva månader gammal men med hjälp av hormoner har man lyckats få igång mjölkproduktionen och mjölken som produceras saknar alltså beta-laktoglobulin. Lilla Daisy saknar faktiskt inte bara proteinet utan också sin svans. Varför, har forskarna inte lyckats reda ut än. Inte heller om hon som vuxen kommer att fortsätta producera denna proteinfria mjölk. Nu söktes det aspiranter på andra håll i världen för att utöka forskarprojektet och Rut drabbades av plötsligt obehag, hon tänkte på sina egna tre små kalvar därhemma. Näe, de skulle minsann både få ha sina svansar kvar och när den dagen kommer; även fet mjölk med mycket proteiner i.

Ja herregud, tänkte Rut. Världen är inte vad den varit. Man vinner SM i en helt vanlig billek, kattungar tappas bort och kalvar utan svans producerar mjölk. Varför då hetsa upp sig över att det hoppar runt en liten Cindy bland äggen här inne? Plötsligt hade Rut fått så många intryck av världen att hon inte orkade gå in i affären längre. Fläskfilén som hon haft i ett stadigt grepp i höger hand sedan hon gått hemifrån tryckte hon nu fast med ett par häftstift på anslagstavlan innan hon vände hemåt i höstrusket. Nu skulle Rut hem och ta itu med deklarationen av gården. Hon hade lite ångest över det hela eftersom hon för första gången skulle pröva möjligheterna att få göra avdrag.

Efter den rekordblöta sommaren som varit fick vi också en ovanligt regnig inledning på hösten. Rut hade läst att i Halland har ett hundraårigt rekord slagits beträffande regnmängd. Delar av Götaland och Norrland har fått mer än dubbelt så mycket nederbörd som normalt. Regnmängder uppåt 260 millimeter har förekommit. Endast i ett smalt fält över Sveriges ”midja” har det varit torrare än normalt. Vad är då siffran 260 millimeter undrade Rut? Ja, den frågan hade hon googlat fram och funnit att 1 millimeter var lika mycket som 1 liter/kvadratmeter. Det blir ju en hel del det. Ja, kära nån, inte konstigt att resterna av grönsakslandet står och dryper i vätan. Och första snön har redan fallit utanför fjällgränsen, den landade i Lappland redan den 28 september medan vi här i Skåne hade 20 grader varmt en månad senare. Sverige är bra avlångt.

Väl hemma vid det lilla lilla köksbordet i den lilla lilla stugan och efter en bit mat, satte sig Rut och läste i deklarationsbilagan vad som var möjligt att göra i form av avdrag. Det hon då läste var att ”Rut”, som städar hos andra och som man kanske trott varit en invandrarkvinna som tidigare jobbat svart och som numera tvingats in i branschen, inte alls är det. ”Rut” är, enligt en färsk Skånsk högskoleundersökning, en 42-årig kvinna med minst gymnasieutbildning, som tidigare jobbat inom vård- och omsorgssektorn och som nu arbetar med vita hushållsnära tjänster. Men… tänkte Rut, det är ju mig de beskriver här. Precis mig. Då borde jag kunna dra av mig själv i deklarationen? Jag kan faktiskt göra ett riktigt RUT-avdrag här. Om jag jobbar på här hemma, drar av mig själv varje år och får pengar tillbaka, vad skulle jag göra då av tid som blir över? Kan man få tid över?

Så landande hennes tankar i en tidningsartikel hon läst, som för övrigt fanns i samma tidning som beskrev tempelelefanternas fetma. Den handlade om Irma Holm, 94 år som förmodligen är Sveriges äldsta bloggare. Med darrande händer och skrivhjälp just därför, sammanfattar hon en gång i veckan livet på ett äldreboende. Hennes fokus i bloggen är det roliga i livet. Så rätt! Det borde jag ägna min lediga tid åt, tänkte Rut. Kan man fokusera på det roliga och få ihop bloggar varje vecka på ett äldreboende, vad ska jag då inte lyckas med? Det är bara att se på dessa dagar, allt galet som händer. Det finns massor att skriva om. Rut började rota fram dagböcker, artiklar, sånt hon sparat, bilder, alla möjliga filmer och satte sig framför TV:n. Hon satte på sin favoritfilm som hon tagit på Ella och grannflickan Elvira förra vintern ute på gården. Ja, sa Rut tyst för sig själv, vad mycket snö vi hade och snart faller snön igen. Hon drogs in i det hon såg och började samla ihop sig för sitt livs första blogg som smygande blandades ihop med annat, det blev osammanhängande… ögonen började klippa… och snart somnade hon, nöjd med dagen.

Medan Rut sover har vi andra ett viktigt uppdrag! Du Windrikeläsare kanske minns att vi ombads att räkna småfåglar i våras. Nu behöver forskarna hjälp att följa färgväxlingarna på träden. Fenologi kallas läran om årstidsförändringar och genom att låta allmänheten rapportera ges ett viktigt bidrag till klimatforskningen. Hela idén började med att farbror Gunnar i Tärnsjö fick en anteckningsbok i present på sin 12-årsdag. Denna anteckningbok fyllde han med sitt största intresse, nämligen uppgifter om naturens förändringar. Han skrev och skrev och skrev fram till sin död vid 86 års ålder. Tack vare Gunnar har vi observationer från mitten av 1900-talet som kan jämföras med dagens årstidsväxlingar vilket ger signaler om hur naturen reagerar på den globala uppvärmingen. Nu vill man ha flera ”Gunnar” i Sverige. Helst en liten Gunnar i varje håla eftersom forskningsstationerna inte är tillräckligt många och inte står tillräckligt tätt.

 

 

 

 

 

 

 

Om du är intresserad att bidra till klimatforskningen, gå bara in på Svenska feneloginätverkets hemsida blommar.nu och börja lämna rapporter om naturen. Det finns också en iPhone app för den som vill göra direktrapporter från fältet. För att inte förstöra hela forskningsunderlaget är det bra om man kan skilja mellan träden ask, lönn, björk, lind och alm. Det är när en tredjedel av trädets krona fått höstfärger som det är dags att logga in. Sen räknar vi och rapporterar tills det inte är ett löv kvar. 

Vi sa ju det förra veckan, det är verkligen inte svårt att bli forskare.

 

 

 

 

 

Någonting som är j#kligt svårt däremot, det är att segla Viper med framgång. Hör här… Vi var med på ”Olympiska”, det vill säga KSSS Olympiska regatta på Baggen, en av de största regattorna som hålls i Sverige. I år slog den alla rekord eftersom nästan 500 deltagare var där och 436 båtar var anmälda; katamaraner, skiffar, Zoom 8, Lasrar, Finnjollar, optimister i olika klasser. Det var kval och uttagningar för OS och VM, så värsta tävlingen alltså. Hela helgen var bara en stor fin sol och sydvästliga vindar på 6-7 m/s satte fart på båtarna. Eller jaja… nästan alla båtar. Vi kom ju ohjälpligt långt ner i resultatlistan (igen) men samtidigt lärde vi oss mycket. För det första har vi hittills inte startat med så många på startlinjen. Det var 20 F18 och så vi.

 

 

 

 

 

 

 

Vi körde 10 race i två dagar och vi hade flera bra starter. I den 10:e och sista starten var inte Windrikarna på plats eftersom vi diskats efter en oöverträffad tjuvstart. Här måste vi bara stanna upp ett ögonblick. Team Windrike hade varsin varselgul mössa på. En mössa som syns lång väg och under denna helg tror vi att de flesta såg de båda mössorna på…. ja… ganska långt håll. Vi låg liksom inte i täten i starterna, inte i fronten vid rundningarna och när vi väl gick i mål hade de flesta börjat titta åt andra håll, exempelvis ned i matsäckar och vattenflaskor. Så!!! I det tionde racet hände det. De gula mössornas framfart, de aggressiva gula mössorna, de som plötsligt ville visa var skåpet skulle stå. Nedräkningen var i full gång: 18-17-16… och vi körde 15-14-13-12… närmade oss startlinjen … 11-10-9 och där (!) var vi över startlinjen med en halv båtlängd. De där asduktiga grabbarnas miner och deras världsmästarblickar var obetalbara. Det började tjoas och skrikas på båtarna och vi lyckades rycka med oss sisådär en åtta båtar till. Tut tut tut en bestämd återkallelse av flottan, den svarta flaggan vajade hårt i vinden och regel 30-3 satt som en strafftröja över bröstet. Men vi log. Vi hade ju varit först över!

Under dagarna hade vi i alla fall till största delen bra starter och lyckade slag, vi balanserade efter bästa förstånd alltså good enough, gjorde bättre och bättre undanvindar och kom ifatt snyggt på kryssen. Ändå fick vi inte till det. Skulle tro att det är en blandning av att vi är rookisar och att de andra är så himla duktiga. Vi började ju i april, de har kört i många många år. VI kände oss lite som vinnare men i resultatlistan hamnade vi på 19:e plats. Klart slut.

Sent i oktober blev båten döpt – eller i varje fall namngiven – och nu ska vi satsa ännu mer nästa år. Vi har lite tankar som vi inte delar fullt ut än, men vi ska nog försöka segla både i norr och i söder. Det är planen med Kattresan!

Glädjande nog har vi fått ta emot pris i alla fall. Andra pris i Klubbmästerskapen 2012. Hobiecat 16 var fordonet och motståndet mindre testosteront. Då funkade det. Prisutdelningen var på Boo Skola och det var en god kväll. Till förrätt bjöds vi på föreläsning av den professionelle seglaren Anders Lewander, prisutdelningen var huvudrätten och så fick vi tårta till efterrätt. Samt äran!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I år fick Team Windrike också lämna ifrån sig ett vandringspris i Hobieseglingen, nämligen den fina lilla fisken som är gastpris i Ladies Cup. Å andra sidan fick vi ta emot ett nytt vandringspris, ”höstlövet”. Efter en fight i tung, blöt och hyfsat varm luft i tre race mellan Team Ludo, Ulf, Åke och Windrike i 2 m/s, knep vi en första plats. Som synes på bilderna, var det periodvis så vindstilla att vi inte vågade andas och vi försökte sköta slagen i ultrarapid. En sann utmaning att köra bana i.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skaldjursbuffé på Birka? Ja, varför inte? Ett trevligt, enkelt, gott, mysigt, shoppigt och vilsamt alternativ som miljöombyte. Vi körde det vanliga kryssningskonceptet vilket är; Incheckning, en drink (eller två) och därefter 21-buffén. På det tar vi en ”vila” på maten vilket betyder sova som stockar tills midnatt, så upp och prova alla dansgolv för att kunna återgå till hytten vid 02.00. Ganska lyckat faktiskt. Man får lite av allt på det sättet. Så vaknar man pigg och utvilad lagom till frukostbuffén som man äter långsamt i nära på två timmar. Vi kan det där…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På den kallaste dagen denna månad bestämde vi oss för att ta upp båten, alltså SCAND-en. Saker och ting, typ vattnet ombord, hade redan frusit. Thomas tog ledigt halva dagen för att vi alls skulle få till det. Så här i slutet av oktober blir det ju mörkt vid halv sex, så det gäller verkligen att börja i tid. Eftersom båten först inte startade, trots ansträngningar med landström och en stor skopa tålamod, kom vi inte iväg från Björnhammarsvarvet förrän vid halv tre. Färden blev kort och blåsig, det tog bara tre kvart, men solen sken. Det var vi och ett fåtal båtar till, ett par Finlandsfärjor och en kite-surfare (!) ute. Gösta med Landrovern och Pelle med en hjälpande hand mötte oss i Näsbyviken där vi har en vinterplats på land. Burr vilken kall dag! Så ända in i märgen kall. Det känns inte så definitivt över ändå med båtlivet. Två veckor efter denna frostnupna dag, har vi ändå har en segling kvar. Snöflingeracet den elfte november.

Som en avslutning på månadsrapporten ges här några plus- och minushändelser: 10/10 åkte sadelmuffen på. Den 18:e fanns semlor att köpa på Metro. Den 20:e travade vi – i takt till spöregn – ihop utemöblerna under en presenning och strax efter kom den första frosten. Den 25:e föll första snöflingorna medan hängrännorna fortfarande dignar av barr. Oktober i ett nötskal kan man säga.

Nu hoppas vi väl bara att ingen behöver ta sig en Halloweenfylla?

Pyss från oss!

Pippi; auktoriserad Bild- och Ordbajsare

Thomas; examinerad Mät- och Besiktningsman