November 2012

Don´t wake me up …

– Hallå?! Är det någon hemma (knack knack knack) Hallåååå!!

”Men så öppna då. Du har allt du kan önska dig och du har lovat att ge till dem som bättre behöver… Nu har du ju chansen Kung! Någon behöver, NÅGON knackar på din dörr!” Rut vaknade med ett ryck. Hon visste först inte var hon var någonstans men vaknade i en känsla av att vara glad och förbannad på en och samma gång. Hon tittade på klockan. 20:37, -Oj oj oj, här har jag legat och sovit bort hela eftermiddagen och kvällen. Vilken dröm jag hade.

Så plötsligt förstod hon varför hon hade vaknat. Det knackade hårt på dörren och hon hörde röster. Drömmen ja, den behövde hon få repetera för sig själv så enastående bra som den var, hon ville inte släppa taget om den alls. Sakta reste hon sig ur soffan för att se vilka som stod utanför dörren. Ett medelålders par, gissningsvis runt 50. Han var ganska lång, flintskallig och fortfarande en smula brun efter sommaren… eller var han skitig… han hade i alla fall fruktansvärt lortiga händer. Dessa höll han ihärdigt på att torka av på något som såg ut att en gång i tiden ha varit ett örngott eller en skjorta, nu av kasserad karaktär. Hon var blond och ganska kort. Det var hon som, lite väl taggad, liksom tagit steget före och var nästan halvvägs in när Rut öppnat dörren. De båda verkade utschasade, överansträngda, irriterade och liksom lite avmätta på varandra. Eller var det på situationen tro? De såg hysteriskt trevliga ut i samma ögonblick som Rut öppnade dörren.

Rut antog att det skulle ta lång tid att få reda på vad de gjorde där, samtidigt som hon så gärna ville gå igenom sin dröm för att minnas den. Detta gjorde att hon tog ett snabbt beslut. -Kom in och värm er, sa hon. Toalett och möjlighet till handtvätt hittar ni till höger där inne. I köket här rakt fram finns en vattenkokare. Te och kaffe står i skåpet över. Ta för er så länge, varva ned, prata igenom vad som hänt, ge varandra lite kärlek. Jag kommer strax. Så sa Rut och sen smet hon snabbt upp på övervåningen.

Drömmen hade handlat om en Kung. Eller en hel kungafamilj faktiskt. De hade totalt åtta slott i sitt konungadöme. Kungen och drottningen bodde i ett, det äldsta barnet kronprinsessan i ett annat, deras arbetsplats var förlagd i det tredje slottet och de andra fem användes till olika typer av visningsverksamhet. Staten skötte och betalade slottens totala uppvärmning, all el, personal och allt underhåll. Ett par hundra miljoner skulle komma att läggas på löpande driftskostnader framöver och en bit över 1 miljard hade spenderats på slotten de senaste 10 åren. Under samma tid hade The King himself tjänat 134 miljoner. Få se här nu…. tänkte Rut. Mina inkomster under de senaste 10 åren har varit kanske tre miljoner? Hur kan det bli så här? Två av Kungens slott hade renoverats för nästan 300 miljoner då den äldsta prinsessan gifte sig. Kungen et àl, eller ”hovet” som det kallades, betalade ingen som helst hyra för alla slott och ändå hade de nästan 400 miljoner i intäkter. Det är konstigt vad detaljerat man drömmer tänkte Rut, och ändå flimrar ju drömmarna bara förbi under ett par sekunder.

– Hallå?? Hörde hon nerifrån köket. Det går en häst på din tomt. Den är lös. Vad ska vi göra? Rut svarade: Det känns som om ni inte kan lösa fler mysterier i kväll, så strunta ni i hästen. Den klarar sig. Jag kommer strax.

Rut fortsatte sin resa i drömmarnas värld, ”the Wheel of fortune”. Vid sidan av Kungens alla slott, fanns det också diverse bolag och stiftelser med tillgångar på en bit över två miljarder i detta konungadöme. Men någon insyn i affärerna fanns inte. Tydligen hade riksdagen begärt en öppenhet runt detta men inte kommit någon vart i ärendet. Kungen hade i stället begärt mer pengar av staten för att kunna sköta sina uppdrag. Hovet hade enligt egna beräkningar gått back varje år. Apanage som för övrigt betyder ”att ge bröd” är den summa pengar som staten betalade för kungahusets representation. Och det var bannemej mer än bara bröd. Apanaget användes också för privat bruk, oklart om det ansågs vara okej. Senaste gången inkomst av tjänst deklarerades var 1994 och då uppgick summan till 13.600 kronor, i övrigt var det nolltaxering som gällde. Var det någonting mer… Rut grävde runt i sin dröm… Jo just det! Kungen hade ett helt privat slott också på en ö ute i Östersjön. I det slottet var han tvungen att sköta sina utgifter själv men hade som alla andra möjlighet att göra statliga avdrag för husarbete. Varje år utnyttjades detta till bristningsgränsen, det vill säga med 50.000 per år. Det var bra, tänkte Kungen.

Vadå ”alla andra har möjlighet att göra avdrag”, funderade Rut. Alla har inte möjlighet till det. En del har ju inte ens någonstans att bo. De har liksom inget att dra av förutom sina skitiga kläder när dagen tagit slut. Det var just det häftiga i Ruts dröm att dessa världar enades. De som badade i lyx och pengar och de som bara badade i skit, skrot och förtryck.

Så här var det. I en annan del av världen, i ett tyglappat och brädlagat skjul bodde en annan familj. Kvinnan i det hemmet var 24 år och hade redan fött fem barn. Mannen var arbetslös och arbetslösheten i denna grupp av människor var generellt sett hög. Ingen av barnen gick i skolan eftersom de inte var välkomna dit såsom de luktade. Flera familjer bodde tätt tätt ihop i varsitt skjul och utanför vart och ett av dessa låg bråte och skrot som mannen i familjen hoppas kunna sälja. För järn och koppar kunde man få bra betalt. Migration var inte att tänka på eftersom passen var för dyra och de som lyckades flytta kom snart tillbaka, de var inte välkomna någonstans eftersom extrem fattigdom inte räckte som skäl för mottagande i det nya landet. Om de gjorde ett försök och väl återvände, var tidigare kontakter med socialtjänsten brutna. Det enda de önskade sig var ett jobb åt mannen, ett hem för sina barn och lite mat på tallrikarna.

– Hallå där uppe… När har du möjlighet att hjälpa oss? Vi har problem med en båt på båtklubben här i närheten… Skyltar visade oss vägen hit. Är du båtreparatör? Hallååååå!? Rut slängde en blick på klockan och konstaterade att hon lämnat dem i sitt kök för bara 10 minuter sen och de inte varandra, dessa rastlösa själar. Herregud, det här var viktigare. Hon kände att hennes första blogg hade börjat ta form. Hur var det nu? Kungen och de fattiga slogs ihop på något sätt väl?

Några av de fattiga hade drivkraften och modet och förstod att flytta var det enda rätta. Det fanns pengar att tjäna någon annanstans, det bara måste vara så. Det gick rykten om att i Sverige, där kunde man plocka så mycket bär att det aldrig skulle ta slut. Det de däremot inte kände till var att känslolöst slaveri hade tagit form i nya affärsföretag med unikt styre i de svenska skogarna. Busslaster med utsmugglade, fattiga och hungrande människor kördes till tillfälliga läger i skogarna. I lägren ägnade sig de svenska bäruppköpare åt att gå i maskopi med lägrens ledare och det var bara att finna sig i denna makthierarki. Människorna plockade bär för allt vad de var värda och en familj på fyra personer som jobbade i 12 timmar kunde få ihop 200 liter. Inget ansvar togs för vare sig marken eller människorna i denna korseld av särintressen kring den svenska allemansrätten, fattigdom, bärföretagares girighet och fördomar mot fattiga. Och ersättningen uteblev. Inga pengar delades ut.

Allt detta såg Kungen i min dröm, viskade Rut. Han såg familjernas innerliga önskan om ett helt vanligt liv men han hade dittills varit som förblindad av sin egen lycka och framgång att han inte förstått hur en del människor hade det i hans land. Han började sätta sig in i problematiken och förstod att dessa människor under 500 års tid blivit fördrivna från land till land. Att de vid sidan av deporteringar också utsatts för utrensningar, inventeringar, tvångssteriliseringar, tvångsplaceringar, dödsstraff, utvisningar, slaveri och omhändertagande vart de än försökte sätta bo. Man pratade i termer som rashygien, tattarplåga och ansåg att skulden för deras marginalisering låg hos dem själva. Det skyllde man på i stället för att hjälpa dem.

Kungen släppte flera av sina uppdrag och struntade helt och fullt i att han inte fick ägna sig åt politik, för nu skulle det bli räfst och rättarting. Han tog reda på allt han behövde för att kunna förändra dessa djupa orättvisor. Herregud! Inte bara här i Sverige utan i länder hela vägen ner till Sydeuropa hade dessa familjer plågats. Vi bor ju på samma jordklot, till och med i samma land. Något måste göras, sa Kungen högt vid sitt arbetsbord medan han läste vidare i materialet han samlat på sig. På femtiotalet var 85% av dessa människor analfabeter och arbetslösheten var lika hög. Många av dem klarade inte sin grundskoleutbildning och fick aldrig riktigt tillträde till skolan. Fyrtio år senare var narkotikamissbruket utbrett, vilket handlade om tungt heroinmissbruk. Usch och fy, väste Kungen.

Först 1999 erkändes de äntligen som nationell minoritetsgrupp men fördomarna har fortsatt. Man gjorde inte individuella bedömningar av asylsökande utan skickade tillbaka hela folkgrupper och i några länder föreslogs visumkrav för att genom lagstiftning kunna förbjuda dem tillträde i landet. I en alldeles färsk dagstidning stod det att läsa att denna folkgrupp nekades att hyra bil på 22 av 64 bensinstationer. Men att plocka bär var de välkomna att göra. Gratis ja! fräste Kungen fram mellan sammanbitna käkar.

Nu fick det vara nog.  Vi är alla människor; uppbyggda av samma stomme, med kött och blod och celler och allt… Är det inte en lite väl enkel sanning; att vad vi föds i är det som ska avgöra vilket liv vi får och hela vår framtid. Alla har inte samma chanser och samma möjligheter, ska det färga generation efter generation? I 500 år? Jag och min familj har levt i gott överflöd under samma tid och mer därtill och nu är det absolut payback-time. Nu har det blivit dags för oss att flytta ihop till det minsta slottet och lämna plats åt dessa tältande vänner i de andra. Herregud, jag har ju minst 1400 rum i varje slott, det finns en förmögenhet på 300 miljoner, ett överskott av kapital på över 40 miljoner, aktier för ännu mer. Inget av detta skulle vare sig jag eller min familj under överskådlig tid kunna använda så att det ens skulle märkas i våra plånböcker. Vi har nio bilar att använda och vet hur mycket man kunde gilla fina bilar, det finns tre båtar att lufta och tre företag där många människor kan jobba… Knack knack knack… ”Men så öppna då!” Nu stod den första familjen och bultade på Kungens dörr.

…Och det var ungefär här som Rut vaknat upp ur sin dröm för en kvart sedan. Så där! Nu var allt repeterat, dags att gå ner. Hon gick för att möta paret i köket och förklara för dem att hon minsann inte var någon båtreparatör utan en helt vanlig bondmora. En bondmora med en häst på tomten. Snart en bloggande bondmora. Hon skulle sätta sig och skriva, bara hon blev av med sina tillfälliga besökare. När hon kom ner i köket var de borta.

Lust, vilja och uthållighet. Tre små ord som kan leda dig på rätt väg i olika sammanhang. Ett mantra som många författare lever efter när de ska leverera sina texter. Samma ledord som används för att skapa elitidrottsmän. Samma ledord som står skrivna i flimret framför ögonen på vilken överansträngd båtmotorkonservator som helst.

En helg i november var det just så att en man i sina bästa år skulle konservera sin båtmotor. Ett arbete som i runda slängar skulle kunna ta maximalt en timme. I de bästa av världar går det till så här: 1) Beställ ett jätteverktyg typ hylsnyckel dimension 70 storlek gigantus. 2) Montera bort propellrarna vilka är mycket stöldbegärliga och mycket dyra. 3) Sätt en tratt i ena änden av en slang. 4) Koppla den trattfria andra änden av slangen till motorn. 5) Stå beredd att hälla uppblandad glykol i tratten. 6) Starta motorn. MEN i andra världar händer följande: 7) Inse att motorn inte vill starta. 8) Axla enormt mycket tålamod i trattänden av slangen. 10) Börja smida oändligt många varianter som finns av den så kallade ”plan B”.

Punkt 9 är inte särskilt streamline och består av många varianter av ”Plan B”, egentligen borde den inte offentliggöras men här kommer den:

9) – Någonting tjuvdrar… Batteriet behöver laddas, så detta görs i ett par dygn. Någon dag senare sätts ett batteri, så välladdat att det praktiskt taget kunnat köra till båtklubben själv, tillbaka vid motorrummet. – Då ere bara å vrida på nyckeln igen då! Så f*n heller att det var. Dags för ”plan B:2”. – Batteriet kanske är dåligt, trots att det nyligen gick att ladda med landström. Kanske vore en idé att köra med el igen då? Men eluttaget är tillräckligt långt bort för att befintlig sladd inte ska kunna räcka. Dags för ”plan B:3”. Hem och hämta en längre sladd. Under tiden går timmarna, mörkret blir mer och mer påtagligt. Humöret sviktar …Lust, vilja och uthållighet.

Nästa dag. Brum brum lilla bilen på väg till båtklubben, kampen fortsätter. En lång lååååång sladd dras över backen men väl framme vid uttaget… -Vad är det här för kontakt egentligen? De funkar ju verkligen inte ihop. Dags för ”plan B:4”. Clas Ohlson heter den planen och eftersom ingen tid finns att spilla så ligger snart en ny sorts kontakt och lurar i bilens baksäte. I någon slags maskopi med batteriet smider den lilla jäveln nya planer på hur många olika sätt en käpp kan sättas in i ett hjul. Batteriet kan nämligen vägra samarbeta trots att miljoner gigawatts energi pumpas in i det. Ett batteri kan verkligen tvärvägra, tjuvhålla, kniiipa igen och snåla.

”Plan B:5”; Nu kliver en helt ny aktör in på scenen, nämligen bilens batteri. Herr konservatorn mekar bort batteriet ur bilen, kopplar ihop det som ska kopplas ihop i båten, förbereder sig för att starta motorn, inser att båtnyckeln ligger hemma. ”Plan B:6” har tagit form. Demontera batteri, leta verktyg, leta nycklar och någonstans i tomrummet mellan irritation och mental ohälsa göra sig klar över att bagageluckan inte går att öppna eftersom batteriet inte är på plats. Det sitter ju för tillfället i båten. Klättra, kliva, krypa in genom baksätet i stället. …Lust, vilja och uthållighet.

Sådär, nu är allt på plats. Batterier, sladdar, kontakter, nycklar, verktyg, glykol, trattar, tråg och nya tag. ”Plan B:7” alltså. Allt förarbete är klart och ett litet vrid på nyckeln är det enda som saknas. Fru konservator står beredd för att hålla koll på glykolflödet… ”klick”… motorn startar fortfarande inte. Plötsligt tittar Herr konservator upp ur motorrummet och ser nöjd ut! – Nu har jag i alla fall lärt känna motorn, känt på alla slangar och kopplingar, förstått hur den ser ut och hur den fungerar. Det var lättare än att lära känna dig Fru konservator.

”Plan B:8” is in progress, det vill säga; dags att söka upp en båtreparatör. – Jag såg en skylt vid vägen sa mannen, som nu var lortig på båda sina händer och i hela ansiktet. – Kom, vi går dit. De knackade länge på dörren och plötsligt öppnades den av en kvinna i 40-årsåldern. Hon såg sömndrucken och lite frånvarande ut men hon hade släppt in dem. Så hade hon givit dem några snabba direktiv så de kunde lokalisera toalett och kök, hon hade pratat fort och det kändes lång väg att hon bara ville bli av med dem. Plötsligt var hon borta. När de hade tvättat av sig, värmt sig och försökt få kontakt med kvinnan ett par gånger, gav de upp och smög ut. De anade att de hade kommit alldeles fel och tyckte att klockan började bli mycket.

Det speciella med åldersgruppen runt 50 är att de har mycket på gång hela tiden. De har inte tid att vare sig vänta eller vänta in. De lever utefter en livlina som tidigare enbart sträckt sig framåt, men numera teleporterar tankar lika mycket bakåt som framåt. Medelålders kris finns det något som heter och det har visat sig att såväl orangutanger som schimpanser följer samma mönster av välbefinnande som människor. Hög lyckonivå i ungdomen, lägre i medelåldern och en ökning igen på äldre dar. Vi gråter ofta. I ärlighetens namn tror jag att det är mer ovanligt än vanligt att vi sitter framför TV:n utan att det knyter ihop sig i halsen, ögonen tåras och snoret rinner till. Det finns alltid skäl att lipa till lite. Nyligen var det en kvinna som gått ner 55 kilo och det med sådan styrka att man blev rörd. Nästa gång är det någon zom får guldbollen på idrottzgalan eller så är det tjuvjakt på tigrar. Ensamma barn i krigets Syrien eller övergivna barn i  de fattigaste delarna av Ghana är också svåra att titta på med god synskärpa. Kort sagt; fram och tillbaka… upp och ned.

Plötsligt börjar man tycka att naturen blir vackrare, årstiderna mer dramatiska och blommorna mer storslagna. Men samtidigt som man noterar variationer i naturen, blir det svårare och svårare att se skillnad på folk, alla ser ju likadana ut. Ledighet känns också högst nödvändig. Ledighet för att ta in och landa, eller snarare landa för att ta in. I november har vi betat av ytterligare en födelsedag och jösses så många gratulationer som anlände, både livs levande och typade. Den första pep i  mobilen 06.16 och sen rasade det in nästan 80 till under ett par dagar. Helt underbart att få så mycket uppmärksamhet och att läsa alla fyndiga varianter på hur man kan gratulera.

Åldersgruppen runt 50 samlar också på älsklingar: Leif GW, Martin Emtenäs och Niklas Källner är några men listan kan göras pinsamt lång. Det älsklingarna har gemensamt, är det man själv suktar efter, nämligen lugn. Leif kan rulla runt i sitt inre lexikon och bjuda på ljuvligt konstruerade meningar innan han sätter punkt i dem. Martin kan ägna timmar åt väntan på att små djur ska dyka upp som han är intresserad av. Han är lika tillfreds vare sig han fick ut något av väntan eller ej. Niklas ger sig tid att lyssna och vänta in vad andra har att säga. Det han sedan får höra, tar han emot utan att transformera och mala sönder det i sin personliga värderingskvarn. Han bara tar in. Som i den här filmen till exempel:

Som sagt… det var nu rätt länge sedan man hade vilda idéer om endast framtiden, nu kikar man både framåt och bakåt. Det får oss osökt att halka in på ämnet segling. För första gången i år har vi haft ”The one and only, Mister Leff himself, always in top of the fleet” inte bara framför oss utan faktiskt också BAKOM oss! Hahahaha! Ha!

 

 

 

 

 

Sista racet för säsongen, ”Snöflingan”, i perfekta väderförhållanden; 8 grader varma sydliga vindar på 8 m/s, grått och dystert… men där kom vi och lyste upp Baggen. Sju färgglada segel som for hit och dit, kors och tvärs. Efter de fyra racen denna dag hade vi 2:a placeringar rakt igenom men med den storvinsten att ha flämtat 1:an i nacken 😉 Därmed, efter nästan 100 timmars segling sedan i mars fick detta sätta punkt för säsongen. Kanske lite Luciasegling…?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varje månad har sitt. För november gäller två saker som involverar och engagerar många. Det ena är kräk och det andra är granar. På Vårdguiden märks en kraftig ökning på sökordet ”kräk” vilket betyder att om 1-3 veckor slår vinterkräksjukan ut i full blom. Och så är julgranarna här sju veckor före jul. De ska upp, besiktigas, belysas och provtändas. Till första advent tänd de. Vi har givetvis skrivit upp oss på årets julgransförsäljning så vill du ha en extra fin gran, bli bemött av synnerligen närvarande försäljare och känna ett extremt lugn är du välkommen till Lännersta två dagar före julafton. Då har vi ju inget annat att göra tänkte vi och bokade upp oss som försäljare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En del julmarknader startar redan i november. Vi hamnade i Kongresshallen i Visby där deras första julmarknad arrangerats. Detta var för övrigt den första julmarknaden vi varit på där man betalade inträde och fick en liten stämpel på handen 🙂 Det var på fredagen strax efter 14 som båten la till i yttre hamnen av Visby. Solen sken medan vi letade oss till hotell Gute och med våran fenomenala tur också fick ett rum på tredje våningen, havsutsikt inkluderad. Tiden fram till söndag eftermiddag då båten skulle gå tillbaka, ägnade vi åt att smida planer, shoppa, hänga runt och promenera. Hotellfrukostarna var så rejäla att vi förblev mätta ända till sen eftermiddag. På lördagen tog vi en flack, rak och blåsig springrunda fram och tillbaka till Snäck… faktiskt, var vi än snodde runt denna helg var det folktomt och ödsligt, även här. Så plötsligt var minisemestern över och de första julklapparna inköpta. Vi kände oss kalasnöjda när vi vände hemåt och ett par dagar senare här hemma låg ett par centimeter snö på marken vilket gjorde julkänslan ännu lite mer påtaglig.

Avslutningsvis ska vi berätta vad Italien, Kenya, USA, Sverige (typ Östergötland, Stockholm, Västergötland, Lysekil, Vallentuna, Täby) har gemensamt? Jo… från minst en dator någonstans där, har minst en person hamnat på bloggen windrike.se. En del har bara studsat på sidan, andra har kanske läst. Det är ganska kul!

God Första Advent önskar vi er nu!  ….och PS: Det var startmotorn som var sönder 🙁 All that is.