The Story of Rut

Tänk, julens alla konstiga funderingar har totalt upphört. Allt spekulerande och värderande. Månaden innan jul både peakar och loopar tankarna kring vad som blir bäst avseeende ditt och datt. Mängder av tysta I-landsmonologer. Exempelvis…

Plastgran – riktig gran – plastgran – riktig gran… Ja, så där håller många på varje år. På Ruts gård säljs riktiga granar men själv har hon en plastgran hemma. Så här strax efter julgransplundringar kanske många ändå inser att plastgran är det bästa. Ruts tyngsta argument är; man slipper barren och man slipper branden. Brandrisken ökar som bekant i juletid. Ett supersäkert stalltips från brandskyddsföreningen för att slippa brand under julhelgen är att släcka ljusen. Tänk att det behövs en förening för att komma fram till det?! Ett annat är att välja rätt gran. Av 500 brandrapporter från hela landet, finns inte en enda rapport om brand i plastgranar, däremot i äkta granar. En torr sådan brinner upp på 15 sekunder och snart brinner hela huset och intilliggande byggnader. Rut har stall och hönsgård att tänka på så det kom inte på tal om några sådana risker. Nu när hon äntligen hade det lugnt och gott, med livet ”i balans” efter en mängd fria fall…

Rutavdraget har skapat tiotusentals nya jobb, speciellt för kvinnor. Bara i Stockholms län gjorde något fler än 141 000 personer rutavdrag under 2012. Rut har inte bara skapat arbetstillfällen för kvinnor utan också stärkt jämställdheten. Och den fjärde januari var det Ruts namnsdag, en dag väl värd att firas! Envetna energiska Rut. Med ett yrkesliv inom vård och omsorg… men stämmer verkligen det? Hur har Ruts yrkesbana egentligen sett ut? Hade det inte snarare varit enbart omsorg… mer som omsorg och service? Ja, kanske lite vård då. Det behövs nog en närmare presentation av Rut. Vad hon gjort och varför det blivit som det blivit och hur hennes liv sett ut beträffande utbildning och arbete. Inget om privatlivet, bara yrkeslivet.

Tjugotvå kronor. Vad får man för det? tänkte Rut. Man får några frimärken eller en kanelbulle, man kanske kan köpa ett kilo äpple eller 100 gram fisk? Tjugotvå kronor i timmen, det var den timlön hon fått sedan hon efter två somrar visat vad hon gått för på sitt första riktiga sommarjobb. Hon började sommaren innan hon fyllde sexton, då givetvis med en ännu sämre lön. Jobbet bestod i att sortera och leverera in- och utgående post på ett företag med flera hundra anställda i Stockholm. Dessa människor var fördelade på flera våningsplan och i två byggnader. Posten kom två gånger per dag i många tunga säckar. Innehållet hällde man ut på en bänk och började snabbt att skicka kuverten i rätt fack. Det satt i kroppsminnet exakt vilken kraft och vinkeln rörelsen skulle ha för att kuvertet skulle landa rätt. – Att jag fick 22 kronor i timmen min tredje sommar förklarades nog av att jag då fixade till det så jag fick dubbla jobb, konstaterade Rut på sin väg bort mot stallet. Först såg jag till att alla fick sin post levererad upp, ner och ut ur huset. Därefter pinnade jag ner till köket där jag bryggde kaffe och drog sen runt i husen igen för att uppdatera våningarnas alla pentryn. Plockade fram muggar, fyllde på socker, skorpor och pepparkakor. Detta fördubblade spring upprepades tre gånger varje dag men var enormt kul. Faktiskt fick jag förfrågan om ett tredje jobb under några dagar. Då med kontorsmaterial som skulle fyllas på i såna där roliga plåtförråd med en stor ratt på utsidan. Därmed fick jag köra runt i husen på alla våningsplan ytterligare några gånger.

Jo, hon gillade arbetsplatsen mycket och föredrog jobb i stället för sommar- och jullov, vilket kunde ha att göra med att hon blivit blixtförälskad på jobbet. Fast i smyg. Fokuset för kärleken i fråga var vare sig en femton- eller sextonåring, utan snarare en vuxen man runt trettio. Åhhh, han var nog allas favorit oavsett ålder. Han var gift och hade barn och så skvallrades det om en älskarinna. Ändå var hon säker på att han kunde fått plats med fler under sitt kärleksparaply. Han hade bergis en flört på varje våningsplan. Han var liksom en ”Magnum”. Inte glassen alltså utan Magnum P.I. ni vet Tom Selleck. Under fyra sommarlov och ett antal jullov jobbade Rut med stort välbehag på detta ställe och erbjöds slutligen ett vikjobb på serviceenheten. Månadslönen skulle utgå till en summa av 4080 kronor, en gigantisk summa enligt henne själv. Och kanske kärlek på köpet? Men hon tackade nej. Dels hade hon fått ett annat jobb och dels visade det sig att det var föremålet för hennes lystna blickar som hon skulle vikariera för. P.I Tom Magnum Selleck skulle alltså inte ens vara där.

Innan detta kaffekokande Magnumäventyr, alltså de allra första extrajobben över huvudtaget då Rut kanske var i 12-årsåldern, arbetade hon ibland som reklamutdelare eller julgransförsäljare. När hon fyllt 14, jobbade hon extra på lördagar i en presentbutik. Där stod hon alldeles själv. Öppnade och stängde butiken, sålde, skötte kassan och slog in paket. Vilket ansvar för en ung tjej? Så gör man väl inte… eller gör man? Jo, kanske… eller nej förresten.

Wow, tänkte Rut, vad tankarna drar iväg. Nu är i alla fall julen över. Hon plockade ner den sista granruskan som suttit över hästens box. Pepparkakan och äpplet som fanns där från början var givetvis uppätna för länge sedan. Inne i huset var glöggen uppdrucken och alla saffransbullarna slut. Guld och röda toner som skänkt kitch över heminredningen hade Rut röjt bort och stressrosorna på kinderna hade bleknat. Rimmen var nu bortglömda och sviterna av julshoppingen hade lämnat frätande hål i plånboken. Till och med alla julklappsbyten var över. Tänk att så många som 60 % av alla julklappar lämnas tillbaka till butikerna eller säljs vidare. Ja, redan på julaftonen läggs tydligen 19.640 privatannonser ut på Tradera, de flesta av dessa är elektronikvaror. Sju av tio har fått julklappar de inte gillat och hälften av alla kan tänka sig att sälja en julklapp vidare. Men man gör skillnad. De flesta tycker att det är oetiskt att sälja en julklapp man fått från barnen eller partnern men 87 % är villiga att sälja julgåvan från arbetsgivaren. Hoppsan!

Arbetsgivare ja. Vem blev nästa arbetsgivare? Intresset för framtiden kom alltid att ligga någonstans i trakterna kring service och att ha kontakt med folk. Och väldigt mycket slump avgjorde. Rut funderade; – Nu står jag här med hästbajs och fågelfjädrar upp över öronen och en gång i tiden tänkte jag mig ett liv som barnmorska eller varför inte inspelningsledare? Rut sökte runt i sina minnen… så här var det: Innan hon fyllt 20 hade hon sökt olika utbildningar. Dels en påbyggnadskurs till barnskötarutbildningen som hette ”nyfödda barn och sjuka barn”. Tanken där var att få en liten genväg och kanske kunna närma sig ett arbete på nån förlossning. Hmmmm… Det kanske fanns nån liten barnmorska som inte var så noga, utan plockade ihop folk för att få allting ”att snurra”.

Genvägar hade sällan varit Ruts grej och hon kom heller inte in i skolan. Å andra sidan kom hon heller aldrig in på den barnskötarutbildning hon nyss avslutat och som var hennes tredje år på gymnasiet. Efter tvåårig social ”jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-av-mitt-liv”-linjen, kändes det rimligt att rikta sig åt något håll. Barnskötare? Så hon hade helt enkelt gått till skolan för barnskötarutbildning, satt sig på plats på uppropsdagen i en trevlig grupp och väntat på den givna frågan: ”Är det någon som inte blivit uppropad?” och svarat ”Yo, jag hörde aldrig mitt namn, jag är här och heter Rut”. Så då var hon på G kan man säga. Att göra om den modellen, var dock inte att tänka på nån mer gång så utbildningen ”nyfödda och sjuka barn” gick helt sonika bort här.

Hon sökte också en utbildning 180 grader åt andra hållet, nämligen till Dramatiska Institutets AP-linje; Allmänpraktiserande mediautbildning. Så här drygt 25 år senare inser hon att det verkligen hade varit något. Här hade man kunnat lära sig teaterteknik, filmklippning och manusskriveri, dokumentärfilmning och TV-produktion. Tänk att få ha varit med när TV1 och TV2 blev Tv-hur-många-kanaler-som-helst. Och förra året, då slogs Dramatiska Institutet ihop med Teaterhögskolan. Det hade varit kul att få kulissjobba lite där. – Idag kanske jag ändå är med lite på ett hörn genom mina mjölk- och äggleveranser till deras lunchservering där borta på Valhallavägen? Kanske kanske, är jag med litegrann, sa Rut tyst i örat på hästen medan hon la hästtäcket tillrätta över hästens rygg.

Rut hämtade ett par skopor havre som hon blandade upp med fosforrikt mineralfoder. Det var precis vad hennes gamla häst behövde bäst, särskilt nu när hon mest bara stod stilla i stallet. Rut gled ner i halmen medan hästen tuggade rytmiskt. Så kom hon på att en jobbansökan också gått iväg till Marc O´Polos försäljningsavdelning. Hon hade hittat den för några dagar sedan och så här i efterhand undrat varför ingen vänlig människa hade kunnat hjälpa henne litegrann eller helst stoppat försändelsen? Huuuuur kan man släppa iväg en så illa skriven arbetsförfrågan? Pinsamt. Hon hade blivit blossande röd om kinderna när hon läst den och förstod så väl att de med en enda mening tackat henne för visat intresse och samtidigt meddelat att platsen redan blivit tillsatt. När hon satt där med sin gamla ansökan och deras svar såg hon för sitt inre en person liknande han Per Holknekt, sittandes i ett gigantiskt berg av ansökningsbrev och med ett i handen som vore det skrivet av en tioåring. Skrivet för hand, på en A5 (!) Alltså, hon hade inte ens valt rätt storlek på papperet. Det var väl en osedvanlig tur att papperet inte var rutigt också…

Ett helt nytt centrum skulle öppnas under hösten och där sökte Rut jobb. En stor klädbutik behövde sju försäljare fördelade på barn-, herr- och damavdelningen. Inför öppningen skulle hela butiken iordningsställas. Ställningar, kläder, skyltfönster, kassor och lager skulle vara tipptopp. Klockan 16.00 på torsdagen en dag i september slogs dörrarna upp och det skulle hållas öppet ända till klockan 22. I centrumet fanns restauranger, boutiquer, zoo, ICA, bank, guldsmed, hårfrissa med flera butiker. Alla som jobbade tillsammans i centrumet blev som en go´ och härlig familj. – Och Rut var en av dem som fått chansen. Det var stort. Centrumet var jämt öppet; till sent på kvällarna och alla helger. Det kom tre stora sändningar med kläder varje vecka, vagnar och lådor, massor att packa upp. Vid varje leverans fick man bygga om delar av butiken för att få ordning på allt det nya och det kom ständigt order ”uppifrån”. Ena veckan skulle man göra byxväggar, nästa vecka skulle allt hängas på färg, sen skulle man skylta upp REAn, därefter göra en tröjhörna. Varje plagg som skulle slås in i kassan krävde cirka 20 knapptryckningar så stod det kunder i kassan med en stor hög av kläder hade man knappt tid med dem. Här krävdes flinka fingrar. Varje knapptryckning gav detaljerad information till lagret om vad som nyss sålts och behövdes påfyllning av. Så där höll det på.

Rut tjänade massor av OB-pengar på grund av att det var mer regel än undantag att arbeta lördag och söndag. Hon fick ihop tillräckligt för att ta körkort. Den 9/3 1983 låg körkortet fjäderlätt och ödmjukt i fickan. Tack tack tack… Sällan har hon känt en sådan glädje över något hon själv presterat. För det var en prestation! De var två i bilen vid uppkörningstillfället, Rut och en annan tjej. Den andra tjejen körde mot trafiken vid ett tillfälle, Rut själv körde över heldraget. Kanske bilskolorna, precis som självaste skolsystemet, byggde på relaterade prestationer för körkortet…det satt där! Det var klart att den där andra plantan inte kunde få sitt, men Rut fick! I det nya centrumet var det trevlig stämning mellan butikerna så länge det varade och trösten, i ensligheten som snart infann sig när kunderna uteblev, fann de hos varandra. Ruts butik var en av de sista som överlevde och hon slutade innan de tvingades stänga. Centrumet finns fortfarande kvar men har nu en helt annan karaktär.

På våren innan Rut fyllde 21, var planerna åter att plugga. Denna gång med inriktning reklam och dekoration. För efter knappt två år med kläder som gled av galgar, kassaapparater som krånglade, kunder som gnällde och obekväma arbetstider… kändes dekoratör eller skyltfixare som det enda och ganska vettiga alternativet. Rut skickade därför iväg ansökningarna till Riddarfjärdsskolans tvååriga utbildning inom reklam & dekoration. Och hon kom in!  ….men avböjde. Nånting mycket roligare hade kommit upp.

Liten butik. Ny butik. I den stora staden! Åhhh, så hippt. Denna butik var mycket populär i Lund och Malmö. Det var inte en butik utan en boutique! Fortfarande galgar, fortfarande kunder, fortfarande obekväma arbetstider men denna gång i stan. Centralt i stan. Med inte så många galgar och bara snygga kläder. Det ingick i arbetet att få skylta också, så alla som gick på Kungsgatan (vem gjorde inte det en lördag btw?) skulle få se MIN skyltning, kom hon ihåg att hon hade tänkt. Jag skulle få stå i butiken och stryka kläder så där coolt som man bara gör i boutiquer, tänkte hon också. Bye bye alla vikveck, packskrynklor och töntiga galgmärkningar. Det skulle vara några få kläder på varje ställning, inte sju miljoner av samma sort. Bye bye alla sura tanter med feta rumpor som ingen storlek kunde ha och som blev arga på mig bara för det. Yippi vad kul detta skulle bli!

De var tre stycken i butiken och på invigningen hade alla samma supercoola kläder. Vita tajta jeansbyxor med nåt svart och grått mönster som såg ut som ”stänk och klotter”. På överkroppen en liten t-shirt med snygga detaljer och med exakt samma mönster som på byxorna. Det bjöds champagne med tilltugg och fotoblixtar avlossades för någon tidnings räkning. Vilken tidning det var, funderade Rut över ett ögonblick, men kom inte ihåg. Det kyligaste av allt var att hennes arbetskompis var Michaela, som också sjöng i Army of Lovers, hon som tog över efter den där helt plötsligt hatade La Camilla. Michaela tillverkade också de smycken som låg så där snyggt på en bädd av fin sand under en glasskiva i kassan. Allt var sååå foxy! Varje morgon dammsög man och skurade golvet. Man torkade damm och piffade till, strök kläder och skyltade om. När kunderna var på plats hade man order om att störa och stöta på i provrummen. Det kändes så där… och när glamouren lagt sig minns hon att hon ledsnade. – Då hade jag bara jobbat i tre månader… och här står jag och pratar dig trött hästen min… kan du förstå? Tänk att bara stå ut i tre månader, hur mycket hippfaktor var det egentligen i det? Men hästen hon bara tuggade på och hade inte lyssnat alls.

Det var vår och ett nytt jobb dök upp runt hörnet. Från Kungsgatan till Sveavägen. Från tyg till teknik, från försäljare till växeltelefonist på ett litet försäkringsbolag. Där torkade man inte damm eller strök kläder. Där jobbade man inte lördagar. Där störde man ingen i provrummen. Där svarade man i telefon. I en växel av modell A325. Ett riktigt drömjobb! Svara – koppla vidare – vila. Svara – koppla vidare – göra kontorsjobb. Svara igen – koppla vidare – svara för tredje gången – koppla vidare. Men… vad nu? Samtal ett kom tillbaka, och samtal två försvann och samtal tre där var det upptaget och ”HJÄLP” nu ringer samtal fyra och den gubben var jättearg för att han blivit bortkopplad. Å shit… vem var det som gick ut nyss, jag skulle ju ha koll på det också eftersom det jag satt i, också var en reception. Varje gång någon gick ut, skulle jag flytta en magnetlupp till rutan för; ”kundärende”, ”lunch” ”återkomsttid”, ”borta resten av dagen” och helst hinna se vem som gick ut… oj … eller in. Svara – koppla vidare – svara – koppla vidare – koppla bort… aj aj aj. Och nu ville någon ha något renskrivet och ja, visst… jag övertalar väl pekfingrarna att göra ett snabbt jobb på tangenterna, visst. Nu var man sekreterare också. Och nej! nu ringde det igen.

En ytterligare syssla förutom att svara, koppla, sköta magnetpluppar och leka sekreterare, var att kolla upp samt ändra adresser på kunder vars försäkringsbrev kommit tillbaka till kontoret. Det kunde handla om ett tiotal per dag. Ibland var det lätt att hitta den nya adressen men vissa kunder hade liksom gått upp i rök. Eller dött. På den här tiden fanns inga datorer och definitivt inga PC. Jo, det fanns en dator men den kunde man bara slå upp sådant som HK lagt in, man kunde alltså bara ta emot, inte skriva in. Det man fick göra i stället, var att ringa skatteregistret för att leta folkbokföringar, sen anteckna ändringen på en karbonblankett. Men man fick bara fråga om tre namn i taget, sen fick man ringa upp på nytt. Och det var låååång väntetid för att lyckas igen. Med jämna mellanrum behövde man lämna växeln för att springa upp två våningar till arkivet. Där letade man i bokstavsordning efter kunden bland en vansinnig mängd pärmar. När man hittat försäkringshandlingen, häftade man fast en av karbonblankettens delar på det och satte tillbaka försäkringsbrevet. Pärmarna var så fulla att man bara lyckades stänga dem genom att lägga ner dem på golvet och hoppa lite lätt på dem tills gafflarna sa ”klick klick”. Sen sprang man ner fort som fanken för att hinna svara – koppla – svara, flytta magnetpluppar och ringa fler samtal till skatteregistret.

Nu började Rut känna sig frusen där i stallet. Hon reste sig upp, klappade om sin häst och rörde sig sen ner mot huset. Väl på plats i köket, tog hon fram sin låda med alla CV:n och började gräva. Medan hon plockade runt i lådan mindes hon hur arbetet i telefonväxel förändrades. Rut skötte detta uppdrag med sådan effektivitet att hon snart jobbade i både växeln och på kundtjänst samtidigt och vips satt hon på skadeavdelningen för motorfordon också. Alltså tre jobb igen! Det var bara att koppla vidare till sig själv, hoppa mellan de tre stolarna som fanns och hjälpa kunder på löpande band. Ibland svarade man ”kundtjänst, vad kan jag hjälpa till med?” med icke-växel-rösten och ibland svarade man ”motorfordon, skador” med ny röst. Så rullade det på i nästan två år till en sagolik pisslön. I lådan med alla gamla arbetspapper hittade hon kontoutdrag från banken med texten ”LÖN” på, följt av inbetalningar runt 3300 kronor. Nettoheltidslön! Det räckte nästan till hyra och mat och påminde Rut om sorgen över att aldrig lyckas få rejält betalt för ett rejält utfört arbete. Hon mindes att hon blev blåst på en muntligen utlovad fast anställning samt utbildning och skrev därför ett brev till chefen om sitt missnöje. En kopia på brevet höll hon i sin hand nu och det var daterat den 12 februari… Två dagar senare skrev hon ett nytt brev, där sa hon upp sig. Samma fredag som hon stämplade ut för sista gången på Sveavägen, sköts Palme bara ett kvarter därifrån. Det var en utstämpling för många det. Rut stängde CV-lådan med en smäll.

Resten av minnena från förr kändes ändå mer som nutid. Precis här blev det som en brytpunkt mellan forntid och samtid. Mellan lekstuga och salong, mellan ungdomstid och vuxenliv. På åtminstone försörjningsplanet kändes livet mer hophållet. Inte rikt men hophållet. Rut hade flyttat hemifrån något år tidigare och börjat försörja sig själv och med ett nytt jobb började faktiskt det vuxna livet. Ändå var hon bara 22 år precis här i mars 1986. Jobbet som hade knackat på dörren – faktiskt för andra gången – kändes plötsligen mera intressant. Tillräckligt intressant för att Rut skulle stanna där i drygt sex år. Detta var ett nytt receptionsjobb med en modern växel och en första dator som stod i all sin prakt och skrämdes på skrivbordet. I den bokade man rum och budbilar, man hade telefon- och kundregister, det gick att skriva dokument med mera. Man kunde plötsligen ”lägga in” grejer.

Jobbet innebar bland annat att svara i telefonen, släppa in och ut folk genom dörren (man hade en sån där cool knapp att trycka på = riktig reception), fixa fika, boka bud, sköta post- och bankärenden, plocka i och ur diskmaskiner, boka inspelningsteam, teknisk utrustning, studios och speakers för olika språkversioner. Detta var nu en mix av nästan allt Rut tidigare velat pyssla med eller varit i närheten av i sina önsketankar. Service, foto/film, vara ansiktet utåt, hålla koll och göra snyggt. Att ha mycket att fixa med och göra många olika saker. Dessutom fick hon äntligen en något så när acceptabel lön efter en sörja av dåliga löner under många år. Hon klev in i receptionen med en bruttolön på 6825 kronor och stegade ut ur produktionen sex år senare med en produktionsassistentlön på 13500.

Det tog alltså inte många månader innan receptionsjobbet skarvades ihop med arbetssysslor i produktionen i stället och när hon blivit mer och mer produktionsassistent anställdes i stället en ny receptionist. Produktionerna var av märket AV-produktion, det vill säga audiovisuella företags- och produktpresentationer. Företagen var stora inom svensk industri, till delar även internationellt. Det gjordes bildspel med vanligtvis nio projektorer, laddade med över 700 bilder som matades fram medan specialskriven musik ackompanjerade. Här och var övergick bildspelen ofta i filmsekvenser. Allt var så härligt och gediget. Kvalitet.

Assistentjobbet bestod av att serva fyra producenter med allt de behövde i produktionerna och det var inte lite att göra kan man säga. Det skulle jagas filmteam, skrivas manus, fotograferas, filmas, programmeras, klippas, översättas, och inte minst monteras sjukt många diabilder. Dammfritt. Att behöva se ett litet dammkorn, uppförstorat decimeterlångt på skärmen, gav samma känsla som att hitta ett hårstrå i kläm mellan osten och smöret i morgonfrallan. Snubbigt. Till många produktioner skrevs musik som gav ton åt de olika produktionerna och efter lite letande hittade hon nu omslaget till den skivan där lite av musiken samlades. Kolla in… det är Rut som står bakom palmen till höger.

Många spännande medarbetare passerade revy i jobben; Konstnären och skådisen Lasse Åberg, nöjesmaskinen Gösta Engström, den makalösa manicken Michael B Tretow, den dittills oupptäckte Thorsten Flinck, tio-fotografen Hans Hammarskiöld, språkoraklet Frej Lindqvist, sportjournalisten Ingvar Oldsberg, artisten Richard Herrey och magikern LP Loeld bara för att nämna några som sprang i kontorets dörrar eller pinglade i deras telefoner. Eric Gadd fick assistans med en tidig musikvideo här och The Real Group lånade ljudstudio i lokalerna. Man hade verkligen hamnat i smeten, mindes Rut. Det är till exempel inte varje dag man ringer hem till Agnetha Fältskog för att boka henne en dag för studioinspelning. Inte heller så vanligt att pingla kapellmästaren Anders Eljas för att kolla med honom vad Lill Lindfors har för sig. Det är heller inte varje dag man blir uppbjuden av och dansar cheek-to-cheek med Secret Service Ola Håkansson på Börsen. Nej nej. Och säg hur ofta man får chansen att vara i ABBA´s kläddesigner Owe Sandströms ateljé och rota runt samt rådgöra med honom inför hans arbete i en produktion? Eller stå jättejättenära Christer Lindarw heller för den delen…? Rut reste sig ur soffan, tog ett skutt i luften och kände sig lätt och lycklig. Tankarna rullade på.

Den av alla hon mött som givit mest nyp-mig-i-armen-känsla var Cornelis Vreeswijk. Under en hel dag ”hängde” de ihop. Först i hans hem på söder där de tog bilder och intervjuade honom, sedan resten av dagen i en inspelningsstudio. Det hela avslutades med att Rut skulle få skjutsa honom hem. Allt kändes faktiskt både avspänt och bekvämt förutom på en punkt. Hon hittade inte i stan så han fick dirigera henne från Kungsholmen till Söder. Synd nog så hittade han hela vägen hem annars hade turen kunnat bli riktigt lång och krånglig. Hon hade kunnat börja gråta och han hade blivit tvungen att skriva en låt till henne. Specialskriven så klart.

Ett av de större jobben på detta produktionsbolag var att försöka övertyga IOK om att vinter-OS i Falun/Åre 1992 skulle vara ett trevligt alternativ. Det producerades material som visade det ena svenska efter det andra. Möjliga sportaktiviteter, fantastiska platser, bedårande utsikter, typiska svenska maträtter, märkvärdiga celebriteter, svenska framgångar och allt som kunde locka världen till Sverige. Det skrevs musik, fotograferades hur många bilder som helst och producerades videomaterial och skrytbroschyrer. Allt detta åtnjöts under flera dagar i Sveriges monter i Lausanne (OS Mecka). Sverige var helt enkelt bäst, dessutom favorittippade och det var oftast mest folk i Sveriges monter. På omröstningsdagen slog det alla rekord! Kung Carl och Silvia, Björn Borg och Stenmark var levande reklampelare på plats. Det var så pass najs att skådisen Gina Lollobrigida som skulle stötta upp i Italiens monter, lämnade den och hängde hos svenskarna i stället.

En duett i samarbete mellan Ola Håkansson och Agnetha Fältskog blev musiken till en av alla videos. Denna kampanjlåt skapade stämning till en mängd härliga sverigebilder. Rut var med en hel dag i Skivbolaget Sonets studio då låten spelades in och singelns framsida skulle skjutas. Hon fick till och med vara Stand In för Agnetha som satt upptagen i sminket vid tidpunkten för ljussättningen 🙂 Rut hade förflyttat sig till datorn och ivrigt börjat leta på Youtube… den borde finnas… och där fanns den! ”The way you are”,  videon med en kvalitet à la sent 80-tal. Vad häftigt. Hon vill minnas att det då var lika ovanligt med musikvideos som duetter. Därefter blev det sedan en explosion av duetter med en kvinnlig och en manlig artist. MTV som kom att bli ett forum för musikinspiration hade ju bara funnits ett fåtal år också.

… och vinter-OS 1992 gick till Albertville. Redan 10 minuter innan OS-generalen Samaranch gjorde tillkännagivandet, ploppade champagnekorkarna i Frankrikes monter. Bu så dåligt! Då blev det gravöl.

Ett jobb som krävde det där lilla extra av projektassistenten Rut, var när hon fick i uppdrag att åka till ett slott i Wassenaar i Holland för att agera fotograf. ”Ericsson tre korvar” hade en stor konferens där och Ruts arbete bestod i att mingla runt bland deltagarna och fotografera dem under två dagar och två kvällar. Med jämna mellanrum skulle kameran tömmas på filmrullar som skulle framkallas vilket hon gjorde i en liten portabel framkallningsmaskin på sitt rum. Därefter skulle bilderna monteras snabbt som attan… och dammfritt. Den nödvändiga tryckluft som behövdes för dammeliminering saknades och ljusbordet var yttepytte. Vilket prestigeuppdrag. Dessutom väldigt Bondaktigt med små fiffiga apparater på rummet, hmmm lite camping så där. Diabilderna la hon ner i diamagasin och överlämnade till teknikerna som snabbt programmerade bildspel av dem. På den tiden var det en oerhörd upplevelse för deltagarna att se sig själva på bild redan nån timme efter de blivit fotograferade. Verkligen i realtid, live, liksom on-line. ”Men… det är ju jag… och kolla!! där är ju du! Hur gick det till? Va?”

Ja, det var tider det. Det kallas fortfarande för ”det glada 80-talet” och visst var det så. Allting var självklart. Att få jobba i stora budgetar under denna tid i stora industriföretag… det var givet. Man tappade helt kollen på kronor och ören och pratade alltid minst sexsiffriga summor i budgetar, allt annat var småjobb. Företaget låg i framkant beträffande teknik och idéer, var de inte störst i Sverige i branschen så var de med bland de största. Under den här tiden var det också så att man inte behövde vara på kontoret för att nå varandra i telefon. Man kunde även prata i en mobil telefon, en så kallad mobiltelefon. Det var lite hightec kan man säga att bära runt på mobiltelefonen vart man än var. Så småningom som för många andra blev det bakslag i branschen i början av 90-talet och när konkursdoften spred sig alltmer över verksamheten bytte Rut jobb igen efter sex mycket händelserika år. Rut hade också fått sitt första barn vid det här laget, så det var bara att tänka om beträffande arbetstider och graden av engagemang på jobbet för att i stället ägna tiden åt sin lilla treåring.

Hon sadlade om igen till något hon aldrig trott varit möjligt. Debet och Kredit. Ekonomiavdelningen på en annonsbyrå. Eller vadå ”avdelning”? Vem var det mer än Rut som satt där och svettades över vad hon inte begrep sig på. Och pengarna var hela tiden bokade eller slut. Varje dag var en kamp om överlevnad. Och ett evigt knackande på chefens dörr. -Snart kommer de på mig med att jag inte vet vad jag håller på med, tänkte hon klockan 08.30. Vid 16-tiden tänkte hon i stället… – Jag är kanske inte så dum på det här trots allt. Och vilken trevlig dag jag haft med många trevliga samtal… och var inte han lite nöjd trots allt och tyckte inte hon att jag förde ett vettigt resonemang och…ja, jag fixar nog det här. En märklig historia. Det blev en kort tid där, inte ens ett år faktiskt. Hon slutade på egen begäran för nu hade det blivit dags för barn nummer två.

På våren när Rut var 31 år skrev hon högskoleprovet. Nu skulle det bli folk av henne med. Utbildat folk. ELF, NOG, ORD, DTK, LÄS hette delarna, den ena delen hemskare än den andra. En hel dag i provhets under tidspress. Det var inte Ruts grej men sannerligen om hon inte kom in på högskolan trots allt och där tillbringade hon tre och ett halvt år innan examen togs ut i december 1998. Nu hade hon äntligen blivit stor. Nästan. Hon började jobba igen men insåg efter några år att hon nog skulle plugga lite till. Sagt och gjort, så snokade hon rätt på en lämplig utbildning på halvfart och under 2-3 år pluggade hon parallellt med att hon jobbade. Det var hårda tider, fyllda av disciplin och kontroll på tillvaron. På ett sätt kändes det alltid som om hon var på fel ställe och behövdes hela tiden med sitt engagemang där hon just för stunden inte var. Vid den här tidpunkten en bit över 40 och med tre barn som sällskap.

Ruts bloggande hade rullat på i några år och hon hade genom åren fått många härliga kontakter från nyfikna läsare som velat veta mer om henne och hennes bondgårdsliv. En av dessa var en man i ungefär hennes ålder som bott i Stockholmstrakten sedan en tid men vuxit upp någonstans i Småland, till delar ute på en ö. Rut kände först att hon inte var mogen för några nya kontakter men en kompis till henne hade träffat honom och tyckt att han var riktigt trevlig. Hon hade pratat med Rut och rekommenderat henne att ta kontakt med honom, han var snarare nåt för Rut än för henne själv sa hon.

Så då ställde Rut ifrån sig grepen efter att ha skyfflat undan lite skit på gödselstacken, satte sig vid datorn och sökte upp mannen i fråga. ”Twist 666”. 666, är inte det odjurets… eller vilddjurets märke, minns hon att hon tänkt. Det verkade ju lite spännande. De skrev några meddelanden till varandra, bytte snart telefonnummer och bestämde att de skulle träffas samma dag. De båda hade mycket uppbokat under kommande två veckor, så det kändes angeläget att träffas innan det körde ihop sig helt.

Det blev en blinddate, där färgen på bilen och inte nejlikan i kavajslaget fick vara kännetecknet. Den 22 juli, när Rut gled ned i passagerarsätet i den blå bilen, möttes hon av två blåa ögon och ett vackert leende. Hon dog. Nej, hon log. Han verkade visst inte vara något vilddjur. – Åh, herregud… hur ska jag lyckas få honom att bli intresserad? Ett färdigt paket av ”allt”, en riktig, livs levande person som jag inte kunde hitta något fel på vid första anblicken… 10 fingrar 10 tår… tår ja, …men vad var det för sandaler han hade egentligen?

De hade en timme och en kvart på sig, sen var annat bokat. De fikade och pratade. Han åt en bakad potatis med skagenröra, han skedade i sig, åt fort och grisigt. Pratade mycket och frågade lite. Hon hade bara tagit en skorpa som hon gnagde på försiktigt för att inte skrämma bort honom eller störa stunden. Pratade lite men frågade mycket. De var tillräckligt olika för att det skulle kunna bli nåt, tänkte Rut. Men i själva verket var de helt tvärtom olika än vad som visade sig denna första dejt.

Redan efter tredje dejten flyttade de ihop. De förlovade sig på dagen ett år senare och ytterligare två år efter det fick deras relation prästens välsignelse. I nästa blogg, som kommer att heta The Story of Twist, presenteras ”odjuret” med de blå ögonen lite närmare.

    Rut is moving on!