Mars 2013

Vill du dra in 90 000 kronor? …0m dagen alltså. Då är det bara att se över din relation och skilja dig, i allafall om du heter Veronica Lario och är gift med Silvio Berlusconi. Nittiotusen per dag alltså, var den summa som Milano domstol fastställde som ett rimligt underhåll. Det Mr Berlusconi fick i stället var en 49 år yngre fru. En win win sit.

Mer än hälften av alla stockholmare lever singelliv. Det är oklart om de valt det för att slippa alla upp- och nedgångar i relationer, eller om de helt enkelt sprungit för fort och förbi en möjlig partner. Det kan eventuellt också ses som ett resultat av den moderna tidens slit- och slänganda, eller givetvis bara som ett medvetet val. Hur vill man egentligen leva och är det så, att man själv styr över det som blir? Berg- och dalbana eller fritt fall, eller kanske som i en slänggunga 120 meter över marken? Hmmmm…

I Fritt fall ligger känslan ofattbart nära dödsångest. Det hela känns klart linjärt (fast uppifrån och ned) och bygger på tanken om fort och väldigt enkelriktat. I sin konstruktion innehåller den bara en enda överraskning med sina 110 km i timmen och det går fort från förväntan till slut. Att titta på Fritt fall tröttar ut vem som helst omgående och av slänggungor blir man bara snurrig och illamående. Näe, tacka vet vi berg- och dalbanor. De känns mer stabila i sitt sätt att överraska och de innehåller både höjder och svängar. Ibland går det upp och ibland ned, ibland kryper det fram och plötsligt går det riktigt fort. Det kan vara helvetiskt roligt, också skräckblandat läskigt men man ser hela tiden nästa krök. Berg- och dalbanor är dessutom vackra i sin konstruktion.

Sååå…. alla relationer har sina berg och dalar, även Ruts och Twists. Efter samtal med hundratals par har en psykolog delat in relationer i åtta olika faser som var och en innefattar någon typ av kris. Det kan vara bra att få en klar bild av de upp- och nedgångar som passerat och de som väntar. År 1 kallas förälskelsestadiet. Det är laddat av hormoner och nyfikenhet och handlar om närhet och givetvis mycket sex. För ett ögonblick glömmer man plötsligt sina egna behov. Redan vid år 2 handlar det om att behärska konsten i att balansera mellan ansvar och frihet. Denna fas varar till och med år 5 och här dyker de första allvarliga grälen upp. Idylliseringsfiltret försvinner som tidigare suddat ut partnerns osympatiska sidor och relationen börjar mogna en smula. År 5-10, är den fasen som Rut och Twist just nu befinner sig i. Det är en period av stabilisering men sakta närmar sig obönhörligt en sjuårskris. Här upptäcker man om man verkligen valde sin partner eller om man bara blev tillsammans för att man behövde någon eller något. För att klara sig helskinnad härifrån behöver man skapa balans mellan sina egna och partners behov. Tänka ”jag” istället för ”vi”. Viktigt också är att ge mycket beröm till varandra och lägga märke till småsaker. Ett stort jobb väntar. – Hör du det Twist… hallå, vi måste jobba! Inte bara med getter, staket och färska ostar, så är det!

Å vilken fas kommer paret in i därefter? År 10-20 kan bli en mycket lycklig tid om man tagit sig förbi stabilitetsperioden precis innan. Få se nu… det måste bli år 2017-2027. När man väl lämnar denna fas är det pensionsåldern som hägrar. Här kan man sin partner utan och innan och nu gäller det att ha en inre berg- och dalbana att fylla med innehåll och spänning. Just det är högst nödvändigt för att kunna betrakta tryggheten och vardagens enformighet som något viktigt och bra. Man utvecklas tillsammans och de par som klarar sig ur denna fas fullkomligt strålar av lycka. Här efter följer åren 20-30 som kallas ”nyromantiken med den sista uppblomningen”. Det låter enkelt och vackert men är en svår fas eftersom räkningen kan komma för bristande uppmärksamhet mot sin partner under tidigare år.

Den senaste fasen som alls kan bli aktuell för Rut och Twist är åren 30-40. Därefter är de nog så nära döden att ytterligare faser får betraktas som något av ren och skär överlevnad. Egentligen återstår sedan två faser men eftersom Rut och Twist träffades mitt i livet, och inte i sin ungdom, är det orimligt att hinna med de två sista. Nåväl i denna fas, som vackert nog kallas ”ärlighet och lojalitet i den andra ungdomen”, kan man börja slappna av. Det är liksom fortsättningen på stabilitetsfasen då beslut togs om att tillbringa livet ihop. Man ger sig hän åt varandra och startar upp en andra ungdom, den emotionella styrkan är mer uttalad än någonsin. Ärlighet och lojalitet är på topp.

 

Året är 2047 och Rut och Twist har hunnit bli en bra bit över 80. Deras barn är någonstans mellan 45 och 60 år och var och en av dem befinner sig i olika faser i livet. Därmed har den futuristiska resan nått sin ände och fritt fall är det som återstår. Detta livets scenario; tillbakablickar, framtidsresor, perspektivbyten, känsla av litenhet och den ohejdade tidens framfart – det är väl ändå en coolare tripp än att försöka hitta liv på Mars? Somliga verkar helt fixerade vid att leta nytt vatten och liv i universum i stället för att leva här och nu med alla liv som redan finns. Inte minst sitt eget.

Snart är det dags för vårrustning av båtar. Förra året hade vi seglingspremiär redan den sjuttonde mars vilket inte var i närheten av rimligt detta år. Motorbåten som ska sjösättas i mitten av april, fick en så kallade rustning bestående av höst- och en vårrustning som liksom slogs ihop och gick i ett. Vi var ju på jakt efter en båtmotorreparatör i höstas och knackade på hos en frånvarande kvinna som hade en massa lösgående djur på gården. Hon hade visserligen öppnat dörren för oss men sedan snabbt försvunnit iväg upp på övervåningen. Vi tjoade och ropade ett par gånger men det hon gav oss till svar var att vi skulle varva ned och förse oss med kaffe i hennes kök. Till slut ledsnade vi och gick. Då kom en man från skogen med ett spett uppslängt på axeln och lite verktyg i ena handen. I den andra handen höll han krampaktigt om något som blänkte. Jag kunde absolut inte se vad det var men T avslöjade att det var ett knipsat hänglås.

Mannen i fråga verkade vara lite mitt i något. Hur som helst sa han att deras granne kunde en hel del om båtmotorer och att det var dit vi skulle gå. Så då gjorde vi det. Eller halvsprang förresten för hela gården var full av getter och fler än en sprang omkring med halsen böjd och hornen i högsta hugg riktade mot oss.

Jodå, visst kunde grannarna något om båtar. Herr och fru Frödin som de alltid kallats i grannskapet, hade tränat länge på sina grejer kan man säga. Deras relations berg- och dalbana var säkerligen inne på åren 40-50 och deras båtverksamhet hade löpt på parallellt. Den hade varit igång sedan februari 1965. Idag var de båda i dryga 70-årsåldern och sonen hade tagit över alltmer, inte för att de tyckte att de hade bristande ork utan snarare för att få igång sysselsättningen för grabben. Genom åren hade herr och fru Frödin supportat sin son i diverse affärer som han pysslat med. De hade köpt hans tubsockor, tulpaner, vitlökskorvar och kolor som han försökt sälja hos andra men inte blivit av med. De var allt från majblommor, kalendrar och jultidningar till larmanordningar, dammsugare och brandsläckare. Källarförråden var vid det här laget fyllda till bredden. Nu var de helt enkelt så less på att se honom försöka konkurrera med förenings- och skolungdomar, att de sysselsatt honom på verkstaden i stället.

Det största problemet i konkurrensen med ungdomarna var att de liksom hade en helt annan input i businessen. Roade som de var av datorspel i olika former, ville de göra snabba affärer runtom i grannskapet för att så omedelbart som möjligt komma hem igen till sitt kära headset med dess ständigt vrålande dödskommandon. Dessa ungdomar hade helt enkelt inte lärt sig vad takt och ton var så – otåliga som de var – satte de foten i dörren hos köparen tills de irriterade och utstörda retirerade och gick iväg efter plånboken. Herr och fru Frödins son däremot hade inga datorspel. Han hade stagnerat i fascinationen av vad som händer om man skriver siffrorna 35505 på en vanlig kalkylator och sedan vänder den upp och ned innan man läser av displayen. Det var hans tids mirakel och fler tekniska nöjen hade han inte lyckats utveckla på fritiden. Detta innebar att han hade all tid i världen att knacka på dörrar, knyta kontakter, be att få återkomma, bjuda på smakprov och så att säga ”höras igen” …vilket aldrig ledde till några försäljningar.

Nu var sonen drygt fyrtio år och herr och fru Frödin började sakta inse att han aldrig skulle skåda den normala arbetsmarknadens ljus. Det var förra våren som droppen slutligen kom att urholka stenen för de gamla föräldrarna. -Det är något som inte stämmer med vår son, sa de i mun på varandra en tidig morgon, sedan han envetet hade bultat på deras sovrumsdörr, klivit in över tröskeln och frågat om de möjligtvis ville köpa handstöpta ljus i kulörta färger. Från den morgonen ägnade fru Frödin mycket av sin lediga tid på referensavdelningen på ortens bibliotek där hon läste allt hon kom över under rubriken ”funktionsnedsättning”. -Det är verkligen något som inte stämmer här, upprepade hon gång på gång tyst för sig själv.

En bister förvinterdag trailade herr Frödin iväg vår båt från klubben, behöll den sedan i eller utanför verkstaden på sin gård i flera månader, meddelade oss en dag att nu var båten klar och därtill tillbakaställd på sin plats. Mycket prydligt hade han installerat en liten brandsläckare vid förarplatsen. -Jag hade en över och tyckte ni skulle ha den, sa han lite generat medan han tryckte till snön med ena foten. -Om ni behöver lite vitlökssalami i kylväskan där inne så säg bara till, sa han knappt hörbart medan han sträckte över ett kuvert med fakturan. Vi tackade för omtanken, lämnade herr Frödin och öppnade kuvertet när vi kom hem. Fakturan hade väldigt många siffror, typ fem i rad. Nog ordat om det.

Nyårslöftet höll i sig genom månaderna. Det magiska är nog att inte prata så mycket om det. Alla människor lever efter mönster, det har vi med oss sedan vi var jägar- och samlarfolk. DÅ följde man rutiner för sin överlevnad, det gällde att vara aktiv från morgon till kväll för att skydda sig, mätta sig och anpassa sig till flocken för att slippa utanförskap. NU handlar mönstren om att ”må bra” och ”mysa” och att umgås genom att äta, smaka, dricka, mumsa, festa, slurpa, smaska, tugga, smutta, bälga… kort sagt att fylla kistan. Mönster för överlevnad har alltså förändrats något. -Men vadå? Man lever ju bara en gång! Klart det ska va´ mysigt då, säger vi och trycker i oss lite till. Hade vi sagt så för typ 8000 år sedan, hade det varit lika sant då som idag. Man levde verkligen bara en gång även på den tiden och dessutom väldigt kortlivat om man bara ”mös runt”, se här. Det är bra att upptäcka mönster, att notera att de finns. Då öppnar sig plötsligt en möjlighet! Man kan behålla dem eller bryta dem, kanske rentav försöka göra något annat. Okej, nyårslöften handlar många gånger om att bryta något. Och det har vi gjort. Vi slurpar mindre.

Året som gick blev i många stycken väldigt lyckat. Det blev mer av något och mindre av något annat, fast på rätt sätt. Ursprungsbefolkningen enxet i Paraguay fick tillbaka en sammanhängande del mark som bit för bit stulits ifrån dem under 50 års tid. Det kan vi väl kalla ”mer”. I Östersjön ökade beståndet av torsk och strömming för första gången på 20 år. En kvinna svors in i parlamentet och inte vilken kvinna som helst, utan den burmesiska oppositionspolitikern Aung San som suttit i husarrest nästan hela sitt liv. I Filippinerna blev de med ett fredsavtal efter decennier av krig mellan regeringen och gerillan. Här fick vi bra exempel på mer av något, men så har det ju också blivit mindre av annat och även det är bra. Millenniemålet med halverad fattigdom och delmålet tillgång till dricksvatten för alla i världen är redan nått. Dödsfall till följd av sjukdomar som tuberkulos och malaria har sjunkit med upp emot 40%. Jordanien blev totalt minfritt tack vare ett minröjningsprogram där, avverkningen i Amazonas var under året den lägsta sedan mitten av 80-talet och antalet mord i Rio de Janeiro var det lägsta på över 20 år. Den 28 november var den dag då det för första gången sedan urminnes tider inte registrerades ett enda våldsbrott i New York. Så har ytterligare en stat avskaffat dödsstraff, vilket betyder att det nu är sammanlagt 75 av världens 194 stater som anslutit sig emot straffmetoden. En glädjande nystart på 2013, visst?

Mer som gläder; vi har fått ännu fler nya ord. Språket utvecklas som bekant hela tiden, några ord försvinner medan andra kommer till. Språket och ordförrådet är resultatet av en ständigt pågående process där alla vi användare deltar och skapar orden. Ett språk är ju inte svårare än så. Gör man sig förstådd och själv förstår, så fungerar det. Många gånger är det media som i sin nyhetsrapportering fyller på med nya ord eller återupplivar gamla så att de börjar användas igen. Sett ur det perspektivet kan man ana vad som debatterats mycket under det gångna året, alltså tillräckligt mycket för att orden börjar användas av gemene man. I 2012 års lista lades tonvikten på nya ord av IT-karaktär eller ord som skapats av aktuella händelser i Europa. Några, som klämspärr, ryggplankning och spårtjuv, syftar på Stockholms tunnelbana. En trend under 2012 var också att markera när det inte handlar om en cyberaktivitet genom att lägga till ordet ”fysisk” när aktiviteten är ickedigital. Vidare blev hon och han ”hen”. Kungen blev en ”horkarl”. Dominerande Ibra blev ”zlatanera”. Cyklande medelålders män i lycra blev ”memil”. Se språkrådets sammanställning här så hänger du med i tugget. I 2013 års lista borde ordet ”gnägg” komma med. Findus gnägglasagne och IKEAs gnäggbullar med gräddsås och lingon. Även ”arriva” kommer mest troligt finnas med som en synonym för försenad, utebliven.

Bloggen har varit blockad nu i två månader av andra användare (Rut och Twist) men nu får vi göra det bästa av rapporteringen och köra en R.E.A. Retroaktivt Effektivt och Aktuellt av januari och februari. Håll i hatten, så kör vi.

En dag tröttnade vi på att bara ha en (1) soffa att sitta på rad i, så vi åkte till IKEA och fyllde bilen med en soffa till. Så sköt vi över hela soffgruppen till det norra rummet och det blev hejdlöst snyggt. Vi murade en vägg också och befriade oss från ett stycke vit väv. Puh, vad fint! Vi bokade och handpenningbetalade Grekland. I år beslöt vi oss för två veckor där och den sista av dessa två veckor kommer att bli förgyllda av mormor och Ville samt tjugo svenskar till. Det ska bli så himla gött. De 52 veckorna emellan Grekland ena året och Grekland nästa år känns seeeega som kåda. Fysträning inför stundande seglingssäsong går som smort. Dels har vi åkt några mil långfärdsskridskor på Rönningesjön och om vi inte löpt asfalt så gymmar vi. Vi har numera också en bättre begagnad ”C2:a” i vårt hemmagym, en sån däringa roddmaskin att köra lite extra på.

 

 

 

 

 

Vårt fantastiskt fräscha fina lilla gym på Xtravaganza med tillhörande massagestolar slog igen och numera ses vi pumpa på det stora tuffa grabbgymmet i byn. Det är T och hans 5 brudar som ibland är där samtidigt. En söndag fingymmade vi plötsligt på Clarion Hotells åttonde våning. Det var för övrigt ett helt oslagbart dygn som till delar var en födelsedagspresent till T. Först såg vi ”Rainman” med Robert Gustavsson i rollen som den autistiske. Hans bror spelades av Jonas Karlsson, alltså två genier… vad kan då gå fel? Just det! Innan teatern, gick vi på den charmiga söderkrogen Akkurat och åt en böngryta ihop med en spenat- och getostfylld filodegsrulle. Ja, det var så gott som det lät och passade grymt bra till en öl. Det var med detta i minnet som vi dagen efter hamnade på Clarions åttonde våning. Vi gymmade, SPA-ade och njöt av duobehandling, smoothie, frukt och lunchwrap. Bara ett stenkast från LO-borgen… Arne Geijer, finfina grejer.

 

 

 

 

Vi har åkt skidor! Om vi säger så här… Februari kallas numera allmänt för vabruari, beroende på att alla är så himla sjuka. En vecka hade vi 155 elever borta, vilket motsvarar närmare 30% av eleverna. Å andra sidan låg en stor hög av personalen också för ankar på hemmaplan, alltså inte på hög i den bemärkelsen utan troligtvis på vars och ens hemmaplan. Vår familj klarade sig perfektus och för att också klara oss undan att fira ”Brottslov” i någon skidanläggning, stack vi helt sonika innan lovet. Till Romme. Där bodde vi på ett hotell men lagom avstånd till backen, med restaurang och partaj-och-klackarna-i-taket-pub, med gratis hårda karameller, en rolig hiss, ett trevligt rum för skidtrötta krakar och flera roliga TV-kanaler.

Som vi inledde med, handlar överlevnad om att vara aktiv från morgon till kväll för att hitta mat och skydd. Överlevnad hänger också mycket på förmågan att upprätthålla kontakter, anknytning har alltid varit ett primärt behov. Därför åkte vi ihop med en annan familj till Romme så att det skulle finnas lekkamrater för alla. Vi kan kalla dem familjen S, en himla hygglig familj men utan vårt flax med att undvika vabruari. Pappa S blev sjuk redan första dagen men som tur var, är T tränad på att vara ”T och hans brudar”, så han tog hand om hela klabbet.

Skidor är kul och är kul inte. På kulintelistan som för det första är svindyr, hittar vi lager-på-lager-jag-tror-jag-blir-galen-känsla, klumpfot, kyla, liftsittande, iiiiiskalla kinder, obegripliga lunchköer, ännu mer obegripliga toaköer, en kliande mössa och en gruvligt ful hjälm.

På kullistan hittar vi farbar snö, frisk luft, ledighet, motion, fårskinn, glada barn, fart, öppen eld, olika sorters bra backar, rekreation, 15 minuter sol och slutligen understimulerade poliser. Haha, det var kul! En morgon på vår väg till backen var det plötsligt poliskontroll, eller jaja… det var inte kontroll av poliser, vilket nog hade varit nödvändigt där och då om vi betraktat polisinsatsen med GW´s kritiska ögon. Utan, det var alltså poliser som med stor iver och skicklighet försökte leta efter fylltrattar att kolla i Koppslahyttans ödemark. För att få till en bra kontroll, var de först tvungna att hitta några bilister att kolla. Då kom de på att det givetvis skulle vara en hel del trafik vid Solklintens skidanläggning precis innan liften öppnade. Så där stod de! T fick visa körkort och sen var det bara att blåsa… och blåsa… och blåsa, tills vi slutligen fick åka vidare. T blev lite nervös och jag är säker på att nervositeten bestod i oron över vad jag skulle kunna säga till poliserna  – och på vilket sätt han snyggt skulle ”hehe” kunna manövrera bort det jag sagt… vad nu det skulle vara? Jag var knäpp tyst. Jätteduktig.

 

 

 

 

 

På superkulmyslistan hittar vi en vesseltur upp till toppstugan på lördag kväll. Denna toppstuga som bara timmarna innan hade ringlande lunchköer, pjäxstampande i trappan, ståplats i Nybroviken och vad du vill, hade helt sadlat om till en trevlig restaurang med tända lyktor och polkagriskarameller i skålar. Det kändes som om de hoppades att allt var förlåtet sedan lunchen vilket det givetvis var för stunden medan vi njöt av deras fina köttfondue och grönsaksbuffé. Sen tömde vi polkagrisskålarna, beställde hemfärd med nedåtgående vessla och återvände till hotellet och godisskålarna där 🙂 En klart minnesvärd kväll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så där! Nu har vi skådat in i en himla massa decennium framför oss samtidigt som vi lagt januari och februari bakom oss. Så sant som någon uttryckte det… Precis när man lyckats fånga ett ”nu” har det förvandlats till ett ”nyss”, och under tiden har ett ”strax” hunnit bli till ett ”nu”.

Nu äntligen, känns det som ljuv musik att skriva bloggrubriken ”Mars 2013”. Det betyder att tre höstmånader passerat, likaså tre delvis mörka och framför allt kalla vintermånader. Ingen tid i livet ska egentligen räknas bort men ändå, det måste sägas att det känns fantastiskt mycket bättre att ha dessa sex månader närmast bakom sig än framför sig. Månaden mars hade i ena änden ett sportlov och i den andra ett påsklov och i mitten av mars månad sken solen så skönt att vi redan tagit första fikat utomhus. Solen avslöjar visserligen retfullt hur skitiga fönstren är, och det som syns på andra sidan smutsen är snövallar fortfarande så höga att man knappt behöver sträcka på halsen för att se toppen på dem.

När vi gott och väl passerat mitten av mars och till och med jublat över vårdagjämningen (som ingen från år till år verkar greppa innebörden av), var det fortfarande temperaturer på upp emot 16 minusgrader. Och det snöade så sent som den 21 mars. 🙁 Vintern håller ett järngrepp om oss och till hjälp har den de svinkalla nätterna. Otåligt och sammanbitet mixar vi ihop en varm shake av en kopp vänliga ord, två rågade deciliter förståelse, fyra teskedar tid och tålamod, en nypa personlighet och ett stänk humor för att stå ut. Denna dryck delade vi sedan med de små påskkäringarna som minsann inte bara röda om kinderna i år.

 

 

 

 

 

Den lille pilten i hallonlandet har blivit 20. Nu plockar han inte hallonen live med samma persistenta tag, utan önskar hellre att få dem mosade i en pannkakstårta. I ärlighetens namn hade man ju önskat att det mosade hörde till ”då” och förmåga att själv jaga hörde till ”nu” 🙂 Ett stort Grattis fina Joel, om två månader väntar också studenten. Hallå, vad är det som händer här? Vi har så stora barn.

Nu har melodifestivalens alla fem program passerat och för första gången någonsin har ett bidrag från andra chansen vunnit hela klabbet: Hur låten ska klara sig i tävlan mot övriga länder i Europa återstår att se i maj. Denna låt är vid det här laget redan så sönderspelad att man nästan tror på en 36:e plats i finalen, men med det sound av Indiepop som är, kan det nog gå ganska bra. Vi tror på Rrrrrobin.

 

Vi trodde på oss själva också och anmälde oss till Premiärmilen, det första arrangerade loppet för säsongen. Ett kul mixlopp som vi sprungit två gånger tidigare och som går på Norra Djurgården i slask, på bitvis snöiga och isiga vägar. Med startnummer på magarna, laddade med tidtagning, bajamajor inom synhåll, bananer och typ ”Sportlunch” efter målgång tog vi emot varsin medalj. Wohooo, på snöre i år 😉 Målet var att ta sig runt på mindre än en timme och…. dadaaa…Pippi på 56:07, Thompa på 56:43. Bravo Windrikarna! Efter denna storslagna löprunda skarvade vi på med pizza till middag. Thompa fick en bulimiattack och beställde en extralarge, ett ”Tefat”.

SSF! Svenska SeglarFörbundet hade sitt årsmöte i Göteborg. Eftersom jag är gift med en passivt engagerad medlem ledde det till en weekend i Sveriges andra största stad… än så länge näst största får man väl säga för spårvagnarna är ju absolut livsfarliga. Med hjälp av X2000 nådde vi incheckningsdisken på Scandic Crown vid 21.30 på fredagskvällen. Hotellivet är mysigt. Medan min flerskrovsledamot till man gjorde sitt bästa i diverse beslut och omröstningar för seglarvärldens väl och ve gjorde jag mitt.

Morgonen inleddes med frukost av bästa sort och därefter träning på hotellets tämligen lilla men väl fungerande gym. Sedan var det stadsliv och butiksspring i flera timmar. SSF bjöd på stor trerätters middag med vin och seglarsnack. Dag nummer två såg ungefär likadan ut minus middagen. Tåget gick tillbaka sen eftermiddag och när klockan var strax efter 21.30 satte vi nyckeln i dörren hemma igen. Tack Göteborg!

Några som inspirerats hårt av Musses, Långbens och Kalle Ankas husvagnssemester – som drömmer om att sängen bäddar sig själv eller trånar efter ett redan uppfyllt badkar som öppnas med enbart ett pekfinger är… faktiskt inte herr och fru Frödin… utan världens industridesigners. I den här videon finns det bord, sängar och soffor för compact living, riktigt coola lösningar. Husvagnshjärtat slår nu.

Om du tycker att du har ytterligare fem minuter över, klicka på länken nedan och se den här tyska showen. Kommer de till Sverige måste vi väl försöka se föreställningen? Coola grejer.

Så här pass in i det nya året har vi tonat hår och mammograferat oss, betalat årsavgifter och ställt fram klockan. Vi har kollat synen och laddat båtbatterier, skurat badtunnan och fyllt upp seglarkalendern. Vi har vikt segel, handlat nya block och Converse och grävt fram cyklarna ur snön. Nu väntar vi bara på att snön ska smälta och isen (typ 37 cm på Baggen) ska ge sig.”En dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva” som P-O Enquist så vackert uttryckte det, men nu skiter vi i det och säger låt tiden gå så vi kan få SEGLA snart. Puss & kram!