Aprils funderingar 2013

Vems är chimpansen? Din? Min? Er? nej… vår vår VÅR! Knopparnas och småkrypens tid. Andra april syntes den första fjärilen och två dagar senare, när det äntligen gick att ha en skön stund ute i solen, vinglade vårtrötta flugor och spindlar omkring. Hur små är de egentligen, de som flyger och fladdrar, kryper och far runt? Vad är det vi trampar ihjäl i vår framfart utan att vi ens märker det och vad är det vi viftar bort så fort de närmar sig? Våra småkryp är faktiskt ganska vackra små monster och de blir allt fler i takt med plusgraderna. Även vi själva är rätt så granna i närbild.

Helgen fjortonde, femtonde april. En helg att minnas. Två dagar så olika som natt och dag. På lördagen var det höst. Det blåste och regnade så vi tyckte det bästa alternativet denna dag var att låsa in oss på gymmet. Ett inomhus Triathlon tog form. Vi började med att köra springband i 5 km. Det var rent av bara skönt och vid det här laget en näst intill automatiserad aktivitet. Desto värre var det med cyklingen. Tanken här var att ta 2 mil. Med nöd och näppe orkade jag 1 mil som på ren och skär vilje faktiskt blev 1,5 mil. Sen var det tvärstopp. Det brände under fötterna, sittbenen värkte och benen bar knappt. Nästa gång kanske man skulle ställa in sadeln rätt? Därefter hade vi simning på programmet. Egentligen 750 meter men vi kompenserade upp cyklingen lite och körde 1000 meter i stället. Återigen kändes rörelserna rätt och träningen var under kontroll. Det ska ändå noteras att det var sjörövarfest i hela simhallen, vilket betydde att vi blev både beskjutna och attackerade mellan varven. I detta Windrikiska Triathlon körde herr Windrike runt på 94 minuter medan frugan behövde ytterligare 10 minuter för att ”gå i mål”. Starkt!

På söndagen däremot var det vår. Soligt och varmt, 10-12 grader. Vi tog en premiärtur till Mälarpaviljongen, detta fantastiska ställe, som hade öppnat dagen innan. Vi gick utmed Norr Mälarstrand för att komma dit och plötsligt kändes liknelsen mellan vårstockholmare och stackmyror klart relevant. Ni vet hur myrorna bara väller upp ur stacken den första varma dagen. Denna dag kryllade, smattrade, surrade, pussades, trängdes, fightades, solades det och…. Alla hade vaknat till liv! Hundar, solglasögon, fågelparning, stavgångare, barnvagnar, öldrickande, damm, cyklister, joggare, soldyrkare. Helt otroligt faktiskt vad solen gör med oss. Vi fick vårt godfika med kanelbullar av allra bästa sort och solen var så varm att jackan åkte av. Väl hemma igen åkte sommardäcken på och paviljongstaket fram.

Veckan efter detta kom ett ihärdigt och intensivt regn som gjorde slag i saken och bearbetade den sista snön på gräsmattor och altaner. På två dagar var allt puts veck och det var inte en dag för tidigt. Kommer ni ihåg? Först hade vi en regnig och dyster sommar, aldrig tidigare har det pratats så illa om vädret som förra sommaren. Sen kom vintern som en frisk fläkt i december. Vid det här laget började den kännas helvetiskt enveten.

 

Tillräckligt enveten för att man, flexibel som man är, plötsligt tycker att det är rätt trevligt med regn igen. Alltså isen ligger hårt där någon lagt den och vi har aldrig varit så sena med seglingspremiären. För att inbilla oss i det läget att det snart skulle vara dags för segling, har vi flyttat runt båtarna lite på tomten. Skurat Vipern, lagat kapellet, köpt nya knäskydd och öppnat segelsäcken.

 

Vi har nya jackor också till besättningen (=oss). Jackor från Helly Hansen med vattenpelare som skulle få vilket dagisbarn som helst att rulla sig svettig i regnpölar utan att bli blöt. Det rockar verkligen fett. Väldigt fett ända tills vi kom till betalningen. Då frågade Thompa lite försiktigt efter KSSS-rabatt. – Nej, det har vi inte, svarade expediten. – Coop? – ICA? – KappAhl? Nähä… Plötsligt från ingenstans, jo förresten faktiskt från killen bakom kassan, så kom ett – Okej, ni får 10%. Waooow, ”tjat ger resultat”!

För att riktigt känna formen, packade vi iväg Vipern till Saltis där vi mastade på och mastade av och mastade på igen – av – på – äh… vi välte allt till slut, kändes bäst så 🙂

 

Stress kan som bekant utlösa sömnbrist men nu har studier visat att stress inte enbart är av ondo, tvärtom kan kortlivad stress vara gynnsam. I Kanada har man forskat på generationer av rödekorrar och kommit fram till att honor med höga halter av stresshormon föder snabbväxande ungar. Dessa avkommor blir större och starkare samt får högre intelligens. Det är bristen på mat som stressar dem, särskilt under år då kullarna är stora. Samma sak gäller för brunråttorna. Vid höjd stressnivå ökar tillväxten av nervceller till hjärnan och råttornas tankeförmåga och minnesförmåga stärks. I spåren av dessa studier har en ny diet tagit form, den så kallade 5-2 dieten vilken innebär normalt matintag under fem dagar, därtill två dagar – dock inte efter varandra – med fasta, det vill säga endast 500 kaloriers intag. Detta är ingen bantningsmetod i första hand utan anses vara vägen till en bättre hälsa. ”Ät rätt och lev länge” är Jiremon Kimuras motto, världens nu äldsta levande person, 116 år. Nu pågår det ett forskningsprojekt runt en mindre befolkningsgrupp i Japan där 95% är över 100 år. En fundering… Hur tunna är deras orange(a) kuvert?

Människan är verkligen nyfiken och uppfinningsrik. Först gör Européerna slag i saken med sitt samarbete och börjar leverera mat med hästkött och märker upp det som gris- eller oxkött. När ansvariga tagits med byxorna nere och fingrarna i syltburken, säger någon ajabaja och så doneras eller slängs maten bara. Kostnaden är okänd och men en fundering väcktes kring detta med olika nationer: ”I Sverige bor det svenskar. I Danmark bor det danskar men vad bor det i Peru… peruker?”

Som sagt, man löste matberget på lite olika uppfinningsrika sätt. IKEA och ICA fick panik och stämplade hela skiten med lappen ”säljstopp”. COOP löste problemet med de tiotals ton matprodukterna genom att helt enkelt kasta dem djupt ner i närmsta soptunna och sedan snabbt stänga locket. Axfood däremot var ett företag som tänkte lite längre och skänkte maten till behövande sedan maten plockats ut från förpackningarna och fått en riktig ingredienslista. Vad menas då med behövande? Är det människor som lever under existensminimum? Papperslösa? Tiggare? Narkomaner, alkoholister eller uteliggare? Två fluringar satte igång nu. Dels den om älskande par… Om ett par älskar ute i naturen, är de uteliggare då?” och så undrar man ju… ”Kan man heta Bo om man är hemlös?”

Sen kom någon på att man kunde flytta runt vargar. Fyra gånger under två års tid har man försökt flytta en vargtik från Västerbotten till Stockholms län. Så fort hon släppts ut i Stockholmstrakten började hon gå uppåt igen, cirka 3 mil per natt. Det tog henne exakt 10 dagar att ta sig tillbaka till renbeteslandet som hon flyttats i från. Efter det bestämde man om. Hon skulle inte flyttas en femte gång, klart slut. Kostnaden uppgick till fyra miljoner och under tiden funderar vi hur det kommer att gå för samerna: ”Undrar förresten om samekvinnorna kallar sina dildos för fusklappar?”

 

 
En annan dag kom någon på att för att undvika inavel räcker det med en vargstam på 180 djur och därför utlyste man vargjakt. Så sköts varg på varg och plötsligt kom någon annan på att 180 djur är alldeles för få för att kunna betraktas som gynnsam bevarandestatus. Denne någon tänkte intensivt och förstod sakta hur fel det var att bara skjuta… att så skulle man ju aldrig göra om det handlade om exempelvis hackspettar. Så sant! ”Skyddsjakten” avblåstes. Kostnaden blev lite tidsåtgång (men de hade nog kul samtidigt) och några varmintkulor (hagel är numera förbjudet). En ny fråga dök upp ”Kan man kalla fäder som inte skjuter varg utan är hemma med barnen; som handlar, lagar mat och städar… för hushållspapper”?

Ett par ungdomar i okänd ålder från Lund kom på att man kunde sparka sönder en toalett. Så då gjorde man det. Man sparkade och sparkade och sparkade. Vattnet sprutade och porslinet klirrade. Därefter förvandlades vatten till fukt som i sin tur började krypa i väggarna så hela byggnaden fick renoveras. Tvåhundra elever fick byta skola under tiden. Kostnaden uppgick till femton miljoner och då undrar man ju, om de nu måste sparka… varför sparkade de inte på telefoner i stället, det klirrar väl lite det också? ”För visst finns det väl fortfarande telefoner av keramik eller är det lurendrejeri?”

Så har några kommit på att barn behöver sömnmedel. Tydligen väldigt mycket, för barns användande av preparaten ökade med 227 % under förra året. Där till ska läggas alla ungdomar som äter lugnande medel (dock inte de som sparkade sönder toaletten för de är redan lugna och omhändertagna). 50 000 barn kan tydligen inte alls sova utan sömnmedel. Man tror att det kan ha att göra med att ”något störande” tillkommit i barnens miljö. Vad kan detta störande vara? Mamma, styvmamma, pappa, styvpappa? Nya skrikande småsyskon eller irriterande styvsyskon? Häst i lasagnen eller vargar som skjuts? Toaletter som läcker eller hackspettar som ingen kollar upp? Skolarbeten, fotbollsträning, släktmiddagar? För inte kan det väl vara elektromagnetisk strålning, obegränsad tid vid datorn eller ständig uppkoppling mot sociala medier? Det kokar väl i barnens hjärnor av all strålning och bristen på avkylande kringaktiviteter. Det leder vem som helst in på frågan om Amerika därifrån allting tycks komma. ”Om man bränner upp Amerika blir bara Allaska kvar då?”

Ganska nyligen i mänsklighetens historia, kom vi på att börja vårda våra husdjur minst lika ömsint som oss själva. I jämförelse med hur det såg ut för 10 år sedan, lägger vi ned dubbelt så mycket pengar på läkemedel till våra djur. Sammanlagt 75 miljoner kronor läggs på läkemedel. De opereras och behandlas mot diverse åkommor med exempelvis hormonpreparat, cellgifter och smärtlindring. Numera kör vi inte bara människor fort fort fort i ambulanser utan också våra kära husdjur så fort det går i djurambulanser. Frågan är ”Om man åker fast för fortkörning, kan man kalla det gasolycka?”

Vargar kan man tydligen flytta med lust och fägring stor men sälar flyttar man däremot inte. Om du någon dag är ute och går i centrala Norrköping, typ vid Motala ström eller kanske i Oxelösund och där träffar två gråsälskutar som lystrar till namnen Anders och Benjamin, så är allt som det ska. Allt är enligt lagen helt korrekt. Sälungarna har flyttats från djurparken Kolmården, där de har kunnat äta och vila ett tag, och förts tillbaka till stan igen. Varför kan man undra? Jo, de hittades av två poliser (gissa vad de heter?) i stan och lagstiftningen säger att vilda djur – vilket de ju var från början – inte får tas till djurparker. De ska sättas tillbaka där de hittades eller avlivas. Djurparken vill att kutarna ska bli friska och starka för att kunna släppas ut i skärgården senare medan Naturvårdsverket behöver fundera ett tag till över vad som blir bäst. Stadssälar? Döda sälar? Vilda sälar? Djurparkssälar? Hmmm… stadssälar låter mest lagenligt och känns liksom som den redigaste vägen till rätt och riktigt. Kanske man till och med skulle utfärda ett vattenpass för de små papperslösa bebisarna? Så då funderar man så klart över vattenpass i största allmänhet och undrar ”Är det rakvatten i vattenpass? Eller var det där Saddam badade… I rakvatten alltså?”

Slutligen landar funderingarna kring prinsessan Madeleines och Chris O´Neills bröllop den 8 juni. Tänk gästlistan, blomdekorationer, kyrkorestaurering, stjärnkockar, serveringspersonal, ringar, kläder, resor… äh jag orkar inte ens gräva ned mig i detta men varför i hela friden ska deras bröllop…ja som sagt. Två frågor återstår, frågor som varit högst aktuella redan i hundratals år: kungens kontra kyrkans makt. ”Lider kungen av kronisk sjukdom? och Svenska kyrkan… varför är de egentligen emot lesbiska vigslar, de har ju i alla tider vigt brudpar?”

Alltså! Om vi nu slutar att fundera över en massa saker som förekommer och i stället ikläder oss den där vårdande, sällskapliga, smarta, ifrågasättande, påhittiga och vi-vet-så-bäst-attityden…

Kunde inte en bästa lösning för kungahus, samer, ungdomar, barn, behövande, mattillverkare, forskare, husdjur och vilda djur, vara att ta sig an norra Sverige. Först ordnas en hejdundrande kunglig bröllopsfest där uppe, en sån där lång fest som räcker hela sommaren och som sen genererar en massa bra bieffekter. Varför just i norr? Jo, helt uppenbart är att samerna behöver hjälp att hålla koll på sina renar. Är det några som har många kompisar så är det kungafamiljen och området i sig är i stort behov av nån slags befolkning. Det finns gott om utrymme och det skulle finnas pyssel för alla och envar. Hovets alla gäster kunde få faddra varsin ren, få känna sig lite naturligt (jakt)kitchiga och i samma svep räta upp ekonomin för samerna. I gengäld skulle de bjudas på både svensktillverkad garanterat-inte-hästmat-meny och vacker jojk, så där lagom exotiskt. I stället för obekväm rokoko, trånga dyra modeplagg, stel dukning och fullbokade hotellrum kunde de sitta på renskinn, klä sig i ullkoltar, dricka ur kåsor i masurbjörk och bo i riktiga kåtor. Mysa på helt enkelt, va´som folk och kanske återfå lite förtroende. Fest är lika med att göra annorlunda. Jättestor fest är lika med att göra jättemycket annorlunda. Så alltså… Klart och planerat där. Kan inte bli bättre.

Det handlar inte om utjämningspolitik, snarare om utjämningsgeografi eller utjämningsdemografi. Befolkningstrycket skulle omfördelas ett tag. Skatten skulle sänkas under juni och juli för alla andra medborgare som också vill ha lite mer nån gång eftersom bröllopsbudgeten skulle kunna minska från en överdriven, helt onödig ”Aston Martin-budget”.  Inget behöver putsas; vare sig kyrktorn, ärkebiskopar eller Kobe-beef. Naturvårdsverkets generaldirektör,  som givetvis skulle bjudas in, kunde få faddra försterenen och sakta fås att förstå var djur trivs och inte trivs. De tama husdjuren kunde skeppas upp till att valla och hålla ordning på renarna och på så sätt få motion samt ett meningsfullt friskt liv utan smärtstillande.

Med ett enormt pressuppbåd och efterföljande uppmärksamhet, skulle fler och fler strömma upp i landet av ren (haha) nyfikenhet. Människor av olika sorter… forskare, jägare, matproducenter. Man skulle ha rovdjursfri ordning på renskötseln och man kunde forska på nära håll utan att försöka bära runt på vargarna. Efter år av ständiga vargförflyttningar och avskjutningar kanske man börjat ana att vargar gärna vill vara i närheten av exempelvis renar, det bara är så. Maten till alla människor skulle tillredas förstekocksmässigt och dessutom vara så att säga uppmärkt, klar och färsk. Bra kött för såväl blod som hjärta och med knappt någon Becquerel att tala om numera. Ingen skulle behöva skjuta vargar vare sig på skoj eller påhitt och maten skulle slippa felmärkas och sedan smusslas ner i soptunnor. Barnen kunde klappa sig trygga och trötta på de kroppsvarma renskinnen innan läggdags. Oroliga ungdomar kunde rykta och mata djuren stilla innan det blev dags för dem att gör sin egen toalett. Toaletterna skulle vara hela, väggarna torra, ekorrarna 116 år och ekonomin i balans. En sista fundering känns fullkomligt naturlig här: ”Om man tar in en ren, blir den rumsren då?”

Några som faktiskt tagit ”in” djuren är Rut och Twist. Deras långsamtgående arbete med den nya gethagen gick inte precis som smort. Trögt var rätta ordet. För att rädda såväl liv som lem samt ett fint äktenskap, tänkte de om och beslutade sig för att göra om lösdriften. Organisera upp den lite bättre, kosta vad det kosta ville. Rut och Twist skulle minst sagt få att göra även om de planerade upp det hela oerhört grundligt. Det skulle bli en kombination av lösdrift och hage, en så kallad varm lösdrift. Djuren skulle kunna sköta sig själva, röra sig fritt och slippa vara uppbundna. Den gamla hagen kunde vara stommen i bygget, öppningen skulle ligga i söderläge och genom det värma upp båsen naturligt. Utanför behövdes en dränerad yta för att hålla undan fukt och lukt.

I ena änden av hagen hade de tänkt sig en oisolerad del men givetvis med värmeisolerade vattenkoppar. Inga små getter skulle dricka iskallt vatten vintertid. I denna del kunde djuren gå och äta sig starka och av uteluften skulle de hålla sig friska. Visserligen skulle det gå åt lite mer foder, det fick de räkna med. I den andra delen av hagen skulle det bli en isolerad del där Rut och Twist kunde hålla till med mjölkningen men också några torra och rena liggbås för djur som var trötta, gamla eller sjuka och behövde behandling. Men hur skulle de få igång allt detta? I vilken ände borde de börja?

De hade ju också börjat idéskissat på ett litet äppelmusteri. Det var egentligen inte så krångligt. Lika lätt som de i dagsläget tar hand om julens alla överblivna granar, kunde de ta hand om folks äpplen. Alla sorters äpplen skulle funka, även de fula, men de måste ned från träden först och ingen verkar ju vara särskilt intresserad av att plocka ner dem när hösten kommer. – Vi erbjuder oss att plocka ned dem, alternativt att folk kommer själva med sina äpplen hade Rut förklarat för Twist. Sen gör vi must medan de väntar, tappar upp musten i Bag-in-box och säljer. 20 liter äpplen tar 20 minuter att tillverka, för oss kostar det bara lite tid och de som handlar får betala mellan 15 och 40 kronor  per liter. Rut hade redan en plan här, det förstod Twist. Musteriet var en plan över tid, att få ordning på getterna var prio ett. Fler idéer behövdes inte men däremot fler starka armar.

Allt som oftast hade de sett herr och fru Frödins grabb gå och skrota på tomten. Ensam och tomhänt, med armar så långa att de nästan släpade i gruset bakom honom. De tyckte inte att han varit lika synlig dagtid förr, att han tidigare varit gladare och mer busy på nåt sätt. Han hade alltid haft händerna fulla av… ja, vad visste de? Lådor och påsar var det i alla fall. Han alltid sneddat förbi deras tänkta gethage på väg bort mot villorna och radhusen fyra kilometer bortom skogen. Eftersom grabben varit så fullpackad med prylar hade han inte fått getterna efter sig, de betedde sig som om de var blyga när han kom. I början hade de sett paralyserade ut och stannat upp i sitt tuggande och stångande medan de stirrat ut det tvåbenta kartongberget som passerat. På eftermiddagen hade samma benförsedda kartongberg kommit tillbaka men med något tyngre, liksom bedrövade steg. Fenomenet med de gående kartongerna hade getterna sett tillräckligt många gånger för att till slut inte bry sig nämnvärt.

Ruts och Twists tankar hade under åren gått fram och tillbaka. Vart var han på väg? Vad gjorde han hela dagarna och varför bar han så tungt? Till slut hade även de släppt tankarna på honom. Så i våras kom de på att de inte sett honom på ett tag och nu var de strängt upptagna med att fundera över varför hans bärande hade upphört? Rut slet sin blick från grabben på andra sidan som tomhänt och håglöst travade runt bland båtar på båtställningar. Han såg heldeppig ut, tyckte hon, alldeles för gammal för att vara sysslolös. Hon återgick till sina funderingar med lösdriften. – Vi måste ta tag i detta nu, sa hon och tittade sig samtidigt runt och undrade vart Twist tagit vägen. Hon såg honom där han stod bredvid gårdens favorittacka och balanserade farligt nära ett djupt dike med ammoniakdoftande gegga. Han hade inte balansen i schack kunde man ana.

– Vad höll han på med? undrade Rut. Så såg hon att samtidigt som han stod i denna onaturligt vridna ställning försökte han varsamt lirka och lossa sin ena handske ur tackans tjuriga mun.

– Kom nu… var ska vi börja? ropade Rut bort till honom. – Vi behöver tänka till lite nu, vi har massor att göra! tjoade hon, men i samma stund hörde hon ett tungt plask i backen. Hon hann precis – och liksom i slowmotion – se när Twist drogs omkull av geten. Han landade med långsidan mitt i värsta geggan. Geten spratt till och det var oklart om det var själva sprättet, plasket eller Twist höga gapskratt som skrämde tackan men fort sprang hon därifrån medan hennes mjölkstinna juver höll takten åt henne. Twist vinkade triumferande med ena handen som höll hårt om handsken. – Jag vann! sa han nöjt och ställde sig snabbt upp. Organiserad lösdrift har aldrig känts mer välkommet än just precis nu.

Förutom ett gediget antal timmar för byggnation skulle det krävas daglig tillsyn, utfodring och vattenförsörjning på gården. Visserligen kunde utfodringen ske individuell med kraftfoderautomater men teknik behöver ses över och innehållet fyllas på. Rut skulle ha fullt upp med hönsen och den galna ICA-handlaren som ringde och fräste stup i kvarten i örat på henne. Efter hästköttsskandalen hade han blivit etter värre kunde man lugnt säga. Varenda gång hon levererade mejerier till honom var han arg som en instängd geting, han hade alltid något att förarga sig över. Så hade hon ju sin fina, gamla häst Ella också att pyssla om och Twist hade inte hur mycket tid som helst till bygget även om han skulle lägga ned stora delar av sitt intresse för Simulating Farming.

Kanske vi skulle gå och hälsa på grannen? hade de sagt i mun på varandra på förmiddagen. Vi kunde ta med lite getost, berätta om vårt projekt och kolla av muskler och potential hos grabben? Så att säga se vad som gömt sig under alla kartonger?

Twist hade försvunnit in för att tvätta sig. I alla fall var det vad Rut hoppades på. Å andra sidan kan han lika gärna ha glömt vad han var på väg in för att göra och gått raka vägen in och startat upp Farmingspelet. Så fort det vaknat till liv kan han ha klickat på symbolen för ”geteliminering”, tagit sikte på ett lämpligt stycke get och fyrat av. Rut anade att han valt slangbella som vapen, han var bra på att sikta. Twist var aldrig ute efter att döda, nej nej, men med en rejäl skjuts kanske han så att säga ”avfört geten från banan” och givit den en plats i en isolerad box i spelets utkant.

Rut gick och satte sig i hammocken och gungade den i takt med sina tankar. Hon hade nyligen läst att vägen till ett friskare liv gick genom att vara tillsammans. Förmåga till medkänsla är A och O här. Hjärnan påverkas när vi känner medkänsla och får signaler av hjärtat vars slag blir långsammare. Även andningen blir lugnare. Att uppmuntra samarbete framför tävling övar upp förmågan till medkänsla och viljan att utföra snälla handlingar ökar. För att nå omsorgskänslan, för att ta kontakt med andra behöver vi vara i trygghet och sådant som ilska står lätt i vägen för medkänsla.

Det här var något som Rut tänkte ta upp med ICA-handlaren vid första bästa tillfälle faktiskt. Nu visste hon hur hon skulle reagera nästa gång han var styv i korken som det heter. Hon skulle få honom att förstå att han minsann inte hade sina känslor i balans och att tävlingsmänniskan i honom stod i vägen för hans trygghet. Vem tävlade han mot egentligen? Det fanns ju inte ens en Konsumbutik i närheten, inget Metro eller Vivo heller för den delen. Hon förstod inte. Kanske han var en sån där krake som ägnade sina år på jorden åt att tävla med sina egna spöken?

Det finns många sätt att förbli olycklig om man har stor lust till det. Det mest effektiva är att förvänta sig att andra ska göra en lycklig. Man kan skylla sin egen olycka på andra och ständigt jämföra med andra hur de har det. Vidare kan man använda ”om bara” så ofta man kan när det gäller tid, mat och pengar. Eftersträva absolut perfektion, good enough kan inte ses som gott nog. Alltid vara allvarlig och behålla alla känslor på insidan. OM någon skulle ge en komplimang, avfärda den genast men om någon kritiserar, förstora det. Leta gärna efter, och lyssna noga efter negativ kritik. Slutligen och viktigast… Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden och var inte nöjd med det du har här och nu.

Såååå käre Ica-gubbe, en sak är säker. Sympatisk är du inte. Inte någonstans. Sympati är visst vår arts starkaste instinkt, den är till och med starkare än egenintresset (!) Men i och med utvecklingen av våra hjärnor och i takt med att vi samarbetat exempelvis runt våra barn som ingen annan art, har vi blivit mer omhändertagande. Omhändertagandet är en orsak som gjort oss till medkännande individer, samtidigt som det finns en motvind i detta. På vår väg från reptiler till däggdjur har vi kvar vår reptilhjärna parallellt med det ”nya” omsorgssystemet. Oron för andra; andras ångest och smärta drar igång kamp-flyktsystemet som i sin tur hindrar systemet med medkänsla. Medkänsla kan inte riktigt samsas med dömande och värderande känslor, inte heller med försvarskänslor.

Man skulle kunna säga att nervsystemet har dragits om och att vi därigenom fått en förbättras hälsa och ökad livslängd. Forskare tror att just förmåga till medkänsla kan ha varit den viktigaste egenskapen för människoartens överlevnad. Våra egna ungar är de i hela djurriket som blivit mest sårbara och som behöver åratal av omhändertagande innan de blir självständiga. Ruts tankar började nu pendla mellan ICA-gubben och grannens grabb, för att snart fastna i grubblerier över den senare. Herregud, en medelålders karl som fortfarande var så starkt beroende av sina föräldrar, Vad kan ha gått fel här?

Rut var djupt inne i sina funderingar. Det kanske är därför man ska hålla sina grannar på en kvastskafts avstånd, det kan vara svårt med balanserna? Att både vara medkännande och värderande… och båda känslorna är adekvata när det gäller grannar. ICA-handlaren behövde man bara besöka någon gång per vecka och han hade ju redan balanserat klart och var alltigenom bara värderande. Det var dessutom bara att ta ett djupt andetag, dyka in i affären och hålla andan under tiden… men grannarna… de fanns ju där mitt emot jämt. Alltså, vem vågade ta risken att bli utbränd av sina grannar? I Samhällen; där det finns skyddsnät, där bistånd till varandra fungerar och där barnen har det bra, är man lyckliga. Genom att man hjälper andra, och i det här fallet skulle ju grannens grabb också hjälpa dem, så ger det något tillbaka. Att släppa in en katt bland hermelinerna kan vara ett riskprojekt, att släppa in två ger ännu mer spänning men vad hade de att förlora? Jo, det borde funka.

Rut log vid tanken… En ny idé! Hon skulle försöka dra in ICA-handlaren i ost- och mustprojektet. Han behövde bli sedd och bekräftad, få variation i tillvaron och uppleva känsla av sammanhang. Och framför allt skulle han behöva lära sig att samarbeta med sina lokala distributörer. Vilken tanke, att just han skulle behöva börja dra sig i skjortärmarna, visa lite underlägsenhet och sin ödmjuka sida. Få lära av någon annan, bli ett ”vi” och känna samhörighet. Genom att bry sig om andra blir stresståligheten högre, immunförsvaret stärkt och risken för negativ stress minskar. Ytterligare effekter är att belöningssystemet får sig en positiv kick och vi blir lyckligare, så livet förlängs. Alltså ”bra karl reder sig själv” går härmed bort.

Medkännande människor är mer optimistiska, grubblar och grämer sig mindre, har trognare vänner och starkare relationer. De är gladare, mer engagerade och har en positiv bild av sig själva. Den som övar upp sin medkänsla kan plötsligt känna djup samhörighet och blir mer observant på andra som är i nöd. Tiotusen individer i 37 länder fick frågan: ”Vad är viktigast hos den som ska bli mor/far till ditt barn?” och på första plats hamnade svaret ”snällhet”.

Att ha koll på att barnen lämnar dagens arbete med sina byxor på, borde också klassas som ganska viktigt för en förälder. I alla fall i 8 grader och nordliga vindar. Så här… På en promenad med Yatzy mötte jag en så kallad hushållspappa och hans tvååriga pojke på väg från dagis. Pappan var påklädd och fin men pojken däremot hade byxorna nere vid knäna men väl med en mönstrad Liberoblöja på plats. Pappan tyckte en god idé var att ta sluttningen upp i skogen vilket även den lille pilten tyckte, han hakade på. Men svårt blev det. Han hade liksom ingen stuns i benen, rörelsehindrad och lätt ”bakbunden” av byxsnaran, faktiskt farligt nära att falla framlänges flera gånger bland barr och kottar. – Hallååååå! ropade jag. Pappan svarade glatt ”hejhej” och trodde sig fått en samtalspartner där i skogen. – Jo, han har tappat brallorna, chansade jag samtidigt lite orolig över att lägga mig i. Det kunde kanske varit så att han skulle ha brallorna där nere.

Pappan tittade först ner på sig själv som om det var han som hade oordning på kläderna men sen riktade han om blicken på sitt barn och såg det jag sett – Oj hoppsan, vad har hänt här? sa han och böjde sig fram för att återfå ordningen på barnets byxor. Det som då hände när baksidan på hans rock delade sig i slitsen, var att han själv visade upp hela sin rumpskåra. Ni vet så där ogenerat, flera centimeter. Just det! Pappan var av generationen ”häng” och eftersom allt verkar förstärkas generationer emellan, så var det väl i sin ordning och naturligt att barnet hade ännu mera häng. Get use to it.

I inledningen beslutade vi oss för att våren kommit på riktigt. Det som gör antagandet säkert är när vi sätter oss i bilen med näbben mot Vaxholm för att köpa en mjukglass i hamnen där. Och det har vi gjort. Visserligen låg isen i flak och vinden piskade upp det iskalla vattnet mot bryggorna medan änderna kurade ihop sig till små fjäderbollar… men mjukglass blev det. Med strössel. Mjukglass = premiär 1, Mälarpaviljongen = premiär 2, Jogga utan överdragsbyxor = premiär 3 och glass på Fjällgatan = premiär 4. Grusfria vägar den 24:e, seglingspremiär Viper den 27:e och seglingspremiär Hobie den 28:e. Det är vår!

Får man en örfil behöver man en kylpåse. I trapets på Baggen får man allt-i-ett; en käftsmäll av vattnet och samtidigt en avkylning. Max sex grader i vattnet.

Puss!