Wildwind i Vassiliki 2013

Rut stod i köket fullt beredd att ge sig i kast med köttet som skulle putsas. Eller putsas var ett magert uttryckt. Det handlade mer om att ”beskära”, för när Rut rensade kött, blev det nämligen inte mycket kvar. I dessa stunder gjorde Twist klokt i att hålla sig undan.

Genom åren hade han försökt ge henne små handfasta tips om hur ett köttstycke bäst skulle hanteras. Dessa tips hanterade Rut lika smidigt som en drake tar hand om ett ovälkommet besök i sin grotta. -Rut, hade Twist försökt säga försiktigt… fett är bra att ha kvar på köttet för då blir det saftigare och senorna… de märker man inte ens efter grillningen. ”Fräs” sa det bara han närmade sig köket och innan han hunnit smita undan var han svedd från hals till häl av hennes öppna eld. -Jag gör som jag tycker och allt skit ska bort, svarade hon kort. Det ska vara rent och städat innan köttet läggs på grillen ser du gubbe,  sa hon. Numera var han som sagt klok nog att hålla sig undan.

Inför kvällen hade de ju gäster på gång. Herr och fru Frödin, det vill säga Mac och Pia-Carin, var i faggorna och skulle bjudas på grillat. Så gör man ju när det är sommar. Man fixar en god sallad… grillar grönsaker som exempelvis majskolv, lök, paprika och champinjoner… man lägger lite halloumi på gallret och givetvis det omsorgsfullt putsade köttet därtill. Så gör man minsann. Kanske man fixar ett par röror eller någon god sås och så är middagen i hamn! Rut grävde fram en tidning för att lägga över senor och fett på från köttet och hon vek upp tidningens mittuppslag för att breda ut invid skärbrädan. Så började hon skära i köttet. Den ena fettslamsan efter den andra avlägsnades med, nåja sisådär perfekt precision, och alltsammans landade ljudlöst på tidningen. Hon tyckte kanske själv att det var rätt lite kött kvar när hon bearbetat det och kanske, kanske att det var rätt mycket fint kött som låg i slänghögen, men men… När hon vänt köttet för att ge sig på baksidan, landade hennes blick på tidningens innehåll. Tidningen var av veckotidningskaraktär och just det uppslag som nu hade hamnat under hennes avskurna köttslamsor var en reseskildring. Hon föste fett och senor från textfälten i artikeln och placerade dem snyggt över bilderna i stället för att få texten fri för läsning. Därefter la hon huvudet på sned för att kunna läsa det som återstod av innehållet som vid det här laget delvis var täckt av blod och vattenfläckar av olika storlekar.

 

 

 

 

 

Artikeln var från Grekland och var uppbyggd som en dag-för-dag-berättelse. Orten som beskrevs låg på Greklands västkust. Lefkas var närmsta stora staden och orten hette Vassiliki, en liten fiskeby där några seglingsentusiaster från England slagit läger redan 1988. Nu i år firades ett 25-årsjubileum i detta vindparadis som årligen lockade massor av seglare och windsurfare till platsen. Det lär vara svårt att hitta ett bättre ställe för dem som vill ha fart i sina segel, kunde hon läsa där hon stod böjd över tidningen. Hon la ned kniven, klappade lite på köttet som för att säga att det skulle få vila sig en smula, sen satte hon sig till rätta och började läsa.

”8/6 Dagen då vi åkte och kom fram” På ett sätt känns det som om man ska till sitt lilla landställe… det är ju ändå tredje resan nu. Flyget går samma tid varje gång, man vet hur det ser ut när man landar, vet var man hittar transfern och känner igen den krokiga vägen som leder oss över den ena bergsryggen efter den andra. Denna gång delade vi taxi med ytterligare en resenär från Stockholm som liksom oss också skulle stanna två veckor. En närmare presentation av vår resekompis kommer under veckan. När man väl kommit fram till The Ponti Bay och Wildwind travar man med säkra steg till rätt ände av hotellet… drar efter andan och känner igen dofterna, personalen, omgivningen. Åh! Efter ett år av längtan var vi återigen på plats!

Det är tre olika familjer som driver de tre hotellen som ligger i rad och i år blev det hos familjen Melas vi bodde. Vi fick ett rum med balkong mot gräsmattan och havet. Vi packade upp och stannade på rummet sedan. Klockan var ju ändå en bit efter midnatt vid det laget.

”Dagen då vi installerade oss och tog en promenad till Supermarket” En stor god sol mötte oss på morgonen. Frukosten av samma fenomenala upplägg som tidigare; solmogna tomater, äggröra, frukt, yoghurt, rostbröd och blaskigt kaffe. Blask, det gör inget, allt är förlåtet! Det bästa är trots allt utsikten. Det stilla turkosa havet och öarna utanför, båtarna i bukten och så de morgonpigga som stående på sina paddelboards tillsammans bildade ett radband mot horisonten… sist men givetvis inte minst; de väldiga bergen på bägge sidor om bukten. Försäkringspapper fylldes i, safety briefing hölls på stranden av den brittiske humoristiske beach managern Joseph ”Joe” Bennett.

Seglingsinstruktörerna presenterades och några av de mest uppskattade saknades i år men flera nya ansikten syntes. Den här veckan kom jag att ha två Thomas att hålla ordning på, dels min egen och denne ”nye” (här kallad Thomas2) som vi delat taxi med och som precis införskaffat en Hobie 16 hemma i Stockholm. Vi gjorde sällskap till Supermarket där vi bullade upp med frukt och kaffe, schampo och nötter. Sen hem för snabbt ombyte och därfter ut i The Ponti Bay. Idag kom crosshoren tidigt och ett tag var det bara vi som var ute och körde i den hårda vinden. Vinden tilltog och vi avslutade dagen med en poolstund innan welcome chat och senare welcome dinner. Den senare delen av kvällen avlöpte på bar Onefiftyfive med en Irish och Black Russian. Tack för denna första dag!

”Dagen då vi stötte ihop med ett klädbylte i en vägkorsning” 07:00… Först väckte vi tuppen, sen hunden och sist åsnan när vi forsade förbi med spänstiga löpsteg ut på stora vägen. Hmmm, nåja vi var i allafall vakna även om spänsten kanske uteblivit något. När vi kommit till korsningen där den ena stora vägen möter den andra och där bussen går, såg vi en hög med kläder på trottoaren. I takt med att vi kom närmare såg vi att klädhögen innehöll en människa och inte vilken människa som helst visade det sig. Det var Markus, en av tidigare års instruktörer. Vi sprang fram, sträckte fram handen och sa; ”hello Markus!” Han tittade upp och försökte fokusera sina rödsprängda ögon på oss. Det svepte förbi en plym av alkoholdoft och plötsligt sken han upp och kände igen oss. Han var på väg till flygplatsen för att åka hem till Österrike där han egentligen hörde hemma även om vi förstod att det nog var i Vassiliki han helst ville stanna. Han skulle hem till flickvännen sa han medan han reste sig upp på svajiga ben och deklarerade att han var ”very relaxed at the moment”. Vi pratade en stund och sprang sedan vidare genom stan och upp mot bergen på buktens östra sida och sen tillbaka till hotellet för dusch och frulle.

Klockan 10:30 var det samling i hyddan för genomgång av vars och ens skills, needs and goals för veckan. Vi tilldelades därför en Hobie Tiger som vi kunde träna båthantering på; rutinerna ombord påminner om de som ska funka på Vipern där hemma. På eftermiddagen däremot tog vi en Hobie 16 för att klarar den hårdare vinden med hedern i behåll, men så blev vi snuvade på den efterlängtade crosshoren denna dag. Så himla typiskt.

Vi åt middag med Thomas2 på The Dolphin på stan och hamnade sen på Onefiftyfive tillsammans. Rätt möra somnade vi på kudden sen.

 

”Dagen då vi delade på oss och det hissades röd flagg” Springrunda, uppmätt till fem kilometer, helt lagom asjobbigt i värmen. Efter frullen hamnade jag vid poolen med en bok och extremt tunga ögonlock medan Thomas och Thomas2 tog en 16 -tur i den väldigt tidiga crosshoren som kom redan 12.30. De hade riggat en GoPro-kamera på en järnstång mitt fram och fick med sig en fin filmsnutt i land sen.

På eftermiddagen avblåstes all segling med röd flagg på grund av väl hård vind. Till och med instruktörerna fick börja hjälpa varandra och tjocka moln vällde över bergen på den västra sidan. Vattnet krusade sig ända uppe vid poolen.

Enligt tisdagsrutinen på Wildwind, håller instruktörerna i BBQ på kvällen. Pitabröd med vitlöksstark tsatsiki, flera goda sallader och fläsk eller kyckling från grillen. Så najs!! Trubadurer, livemusik och ett jädrans drag med massor av folk; mest ungdomar från vårt eget men också från intilliggande hotell.

Vi somnade till tjo och tjim vilket är det bästa som finns.

”Dagen då vi besteg berg för med förhoppning att få lunch på Tavernan med neonskyltar” Liten sovmorgon. Den kunde gjorts betydligt längre då det visade sig att all segling var inställd på grund av lurigt väder. Andra sysslor rekommenderades såsom knopträning och teori kring ”Five essentials” vid segling, det vill säga; Trim, Balance, Course, Daggerboards och Sailsetting. Efter den skolbänken tog vi skönskorna på fötterna och började stega upp mot bergen. Jag, Thomas och Thomas2. Fina vyer, fina bilder, fin värme, fina fartdårar i friläge och fina ofärdiga hus. Tavernan var stängd så vi hamnade på Kavadias beach bar för lunch innan vi tågade vidare till stan för att stilla glassbegäret. Varsin Banana Split blev det medan kaffebeställningen blev så totalförvirrad att vi gav upp där. Glassen var helt sagolik.

Vi tre började nu bli en trio; tre musketörer, den onde den gode den fule, tre utforskare, tre vetenskapsmän och upptäcktsresande… tre små grisar. Ja, alla goda ting är tre. Vi löste problem, både de som finns och de som aldrig funnits, kanske även de som aldrig kommer att finnas. Vi kom att bli oslagbara och har så här i efterhand förstått att vi löst frågor som hela mänskligheten kan känna tacksamhet för, samtidigt som vi själva inte kommer ihåg en enda av dem längre.

Så jobbade vi… Ett annat fenomen som drabbade oss språkgenier var att vi (i all kommunikation utanför trion) ofta sökte de mest komplicerade ord vi kunde i våra inre engelska dictionaries. För varje engelskt ord vi knäckt, tappade vi ett svenskt. Lätt ansträngande faktiskt. Efter glassen kopplade av med en poolstund hemma igen och sen en ny sväng till stan för att äta. Det blev Alexander´s i kväll. Calamares och grekisk sallad. En avslutande drink på Zeus bar. En sån där med paraply i idag.

 

”Dagen då vi vaknade med många myggbett och såg oss själva In action ombord” Först en mycket aggressiv myggjakt. Alltså… näe, det var nog hela elefanter som skulle tas ihjäl med den tidningen. Thompa slet som ett djur. Sen springrunda.

Till frukost hade vi två fina utsikter; ett stort fartyg och ett stort gäng paddelboards på rad ute i det blickstilla havet. Idag hade vi racetraining. Först teori kring bana, slag, gippar och kappseglingsregler. Det var fem starter och vi vann de flesta racen.

 

På eftermiddagen riggade vi GoPro-kameran och körde ett tag i crosshoren. Trötta i armar och vindpinade i öronen, vilade vi vid poolen sedan.

Torsdagens program bestod av Cocktail and Curry vid Melas pool. Party party! Billiga starka drinkar som mixas och skakas av instruktörerna. På det en fantastisk currygryta med ris, hackad rödlök, mango chutney och tsatsiki. Grymt! Från halv tio bara vällde det in ungdomar från andra hotell, främst Club Vass som är windsurfinghotellet bredvid.

40-50 ungdomar förgyllde kvällen och återigen en kväll då vi somnade till glatt prat, härlig musik och ett herrans liv. Gött!

 

 

 

Vid det här laget hade Rut skjutit över köttslamsorna från den ena bilden och över till den andra för att kunna både följa texterna och titta på bilderna. Köttet som börjat torka, hade till delar klistrat fast sig i reportaget så nu fick hon sno på med läsandet, alternativt hämta en tallrik och lägga köttet på om det inte skulle gå hål i tidningspapperet. Hon beslutade sig för att flytta fett och senor över till den del av texten som hon redan läst klart. Hon var helt fascinerad av det hon läste. Tänk att det finns så galet folk som sticker iväg och jagar vind som besatta och tycker en GPS är lika viktig som snorkel och som inte åker på semester för att vila upp sig. De är påklädda dräkter och andra tillbehör så att solbrännan gör dem randigare än polkagrisar, de pustar och frustar och dricker mer saltvatten än drinkar och de får dagligen blåmärken och repor. För varje dag som går haltar de mer och mer, klär sig i plåster och bandage och kör på som om de vore jagade. Så märkligt…

”Dagen då vi vann varsin tröja och varsin 50 cl Amstel” Ingen springrunda, uppe klockan 9. Idag… Raceday! Samling i hyddan för att få raceinstruktioner av Greg. Fyra stycken Hobie 16 och två Tigrar. Kryss länsbana i lätt vind. Efter fyra race hade vi placeringarna 1-1-1-2. Efter lunchen ett race i hård vind. Vi fick till en jättebra start och vi lyckades till och med komma före Tigrarna till kryssmärket och behöll ledningen till lämärket, lååångt före de andra 16-båtarna.

Med i racen även idag var ett klart konkurrerande team med engelsmannen Rob och hans fjäderlätta besättning som vi fick kämpa en del med att hålla bakom oss. Eller WTF, de var ju egentligen rätt ojämna 😉

Vid prisceremonin lovordades vi som de som seglat ”most consistent” och med dagens placeringar genererade det en förstaplats, en öl och en tröja med texten ”speed freak” på. Wohoooo!

På kvällen gick vi tillsammans med 12 andra; tyskar, holländare, en irländska och en amerikanska till fiskrestaurangen MiraMare ute på piren och åt middag. En varm och skön kväll, den första faktiskt utan långärmad tröja. Vi tre musketörer avslutade på bar 155 över både Black- och White Russian.

 

 

 

”Dagen då vi tog varsin Joyride och tryckte upp GPS:en i toppfart och kvällen då en bit av Sverige dunsade ned i Vassiliki” Vi sköt på springrundan en kvart, vilket märktes direkt på värmen. Solen hade redan hunnit över bergskammen när vi stack iväg. Ofattbart varmt på en gång. Frullen smakar så gott när man är tillbaka. Idag drog några av de andra seglarna iväg på en sailaway vilket innebär att man lämnar bukten och landar på en strand cirka fyra distans bort. Vi valde i stället att köra pool-läge hela förmiddagen.

Vid halv tre delade vi på en toast och tog varsin Amstel Radler, en tvåprocentig öl med citronsmak, perfekt som lunchdryck. Därefter tog vi varsin tur med Joe, vi hakade på hans Joyride helt enkelt, och shit vad det gick. 21.8 knop, en riktig topspeed, klart godkänd. Vi tackade för karusellresan och drog sedan ut på egna Joyrides. Det här var dagen då hela svenskgänget skulle anlända, 29 stycken skulle komma med buss framåt 23-tiden på kvällen. Därför satt jag, Thomas och Thomas2 på Kavvadias beach bar och hängde hela kvällen i väntan på dem. Vi väntade särskilt på Ville och mormor men också på Marie, fästmö till Thomas2 samt flera kompisar till oss från tidigare år. De kom på utsatt tid. Ett kärt möte och ett riktigt kramkalas bröt ut.

”16/6 Dagen då en ny vecka startade upp och crosshoren uteblev” Vi bytte springrundan mot de östra bergen till en morgonpromenad mot de västra bergen i stället, mot ”the roller skate disco” och ”the end of the road”. Det hela tog en timme och sedan väckte vi mormor och Ville. Nu var det deras tur att fylla i försäkringsdeklarationer och lyssna på safety briefing på stranden.

Thomas tog med Ville till kids group och jag tog mormor till Supermarket plus en lätt guidning på området. Kids group hade samling varje förmiddag 10.30, vilket för övrigt var samma tid som vi vuxna hade teori. 13.30 skingrades (eller samlades) alla för lunchbrejk och det andra aktivitetspasset för dagen var mellan 14.30 och 16.30.

Ungarna var drygt tio till antalet och av varierande åldrar och kön. De lekte och seglade på förmiddagen och badade, gick till stan eller seglade mer på eftermiddagarna. För oss stora seglare blev det ingen crosshore alls denna dag. Vid tretiden börjar alla titta på himlen, bergen och flaggorna. Några ropade ”snart kommer den” eller ”inom en kvart har vi den här” men nej,nej… idag kom den inte alls. Kvällen bestod än en gång av welcome chat vid poolen och senare på kvällen var det dags för welcome dinner på Kavvadias. Nu kände vi oss dubbelt välkomnade.

Det vi också välkomnade denna andra vecka, var en hetta på dagtid och en värme på kvällarna som man sällan annars får uppleva. Prognosen visade på drygt 30 graders lufttemperatur. Nackdel… Crosshoren fick problem med uppkopplingen och checkade helt sonika ut. Den började agera som en siffra i ett tombolahjul; ibland hade vi tur när den fick fäste men ibland virvlade den bara förbi och lät sjöbrisen ta över i stället.

 

 

 

 

 

”Dagen då vi var envetna och därför de enda som träffade crosshoren” Jag har fem egna små svalbebisar, eller okej då… det finns en fodermamma som hjälper till att mata dem men annars är de mina. Jag är mamman. Boet är byggt ovanpå en av spotlighten i Kavvadias beach bar. Ungarna sitter tätt ihop och kikar konstant ut ur sitt lilla bo. Den enda gången de vänder sig om är när de ska bajsa. Då hänger den bajsnödige sin lilla rumpa ut över boets främre kant och träffar i bästa fall den pappkartong som ligger och skyddar bardisken, annars hamnar bajset bara som ännu en byggsten på boets framkant. Man skulle kunna säga att boet på så sätt byggs ut ”brick by brick”. Efter tisdagens BBQ då lamporna varit påslagna hela kvällen och ljudnivån varit både livlig och skrämmande, satt minst ett par av dem och såg rätt knackiga ut längst in i boet. Dagen efter lämnade två boet, ytterligare ett par dagar senare stack två till iväg och sist satt bara en liten krake kvar. Fostermamman matade den fortfarande och the real mum följde dramat underifrån. Lite då och då var jag tvungen att lämna övervakningen av boet för att segla. Just denna dag styrde jag Tigern hela förmiddagen, nyttig träning för den  ordinarie gasten att byta syssla en stund. Att styra, det är inte lätt alla gånger… På eftermiddagen bytte vi till Hobie 16 och stack iväg långt ut där vi hittade en strimma crosshore att nöta i fram och tillbaka. I denna strimma var vi helt själva. Enträgen vinner.

Vi åt middag i stan denna kväll och bestämde oss för att ta med mormor och Ville till MiraMare för att smaka deras svärdfisk. Någonting sa oss att det var den bästa fiskrestaurangen men det tror vi inte längre för fisken var torr.

Pizzan på denna fiskrestaurang var däremot saftig och stor. Vi fick med oss en doggybag hem i en garanterat lokal pizzakartong 🙂

 

 

 

 

 

 

”Dagen då vi krockade med Walther som körde singlehanded i en FX One” Morgonen avlöpte i sina vanliga spår, med springrunda och frukost samt halv elva briefing som idag handlade om gennakerteori. Efter en kort och skön poolstund skickade vi iväg alla barn på en Dragoon och mormor tog sina rundor till stan eller längs med stranden.

 

 

 

 

 

Själva tog vi en Tiger och praktiserade detta med gennakersättning upp och ned, upp och ned. Vid sättning: styrbords daggerboard upp, släppa nedhal, tackline ut, släppa på focken, sätta gennaker, skota gajan och slutligen upp med babords daggerboard. Sen njuta och segla ett tag bara för att strax ta ned gennaker och göra om allt igen fast omvänt. Alltså släppa på det som varit spänt och spänna upp det som varit slackt samt ta upp det som varit nere och ta ner det som varit uppe. Och ibland blir det bara kortslutning på allt… Mitt i denna practise, sa det ”tjong” och vi fick en FX One plus tyska Walther pang in i styrbordsrodret. Tigern klarade sig men FX One fick gå till gelcoatdoktorn och resten av dagen blev det Hobie 16 för vår del.

 

 

 

 

Kvällen bjöd på BBQ i repris. Goda dofter och precis lagom falska toner från husbandet spreds i kvällens varma vindar.

 

 

 

”Dagen då vi gladde många, inklusive instruktören Gibbo med att köra en pitchpole. Bara så där” Barnen seglade Pacific till Barbie beach idag där de dök i undervattensgrottan och lagunen. Vi hade racetraining chat och tränade sedan. Vi vann två av tre träningsrace, bara så där. Med i fleeten fanns ett tysk par med vana av att tävla runt om i Europa och kända på Wildwind som svårslagna men men…mohahhhaaaha… nu var ju vi där så vik hädan Germany! För första gången i min sexåriga seglingshistorik hade vi varken torrdräkt eller våtdräkt, utan träningsshorts och en t-shirt under sele och flytväst. Så varmt var det i både luft och vatten, så mycket som mellan 30-35 graders lufttemperatur. Dagens crosshore var riktigt stark och vi lyckades med en pitchpole, dvs välte framåt, när vi skulle jippa runt. Säkerhetsbåten med en överlycklig Gibbo ombord kom fram ganska snabbt: ”Hey guys… did you capsize? With a pitchpole? Hahaha, finally… well done!”. Idag visade vår GPS 21.4 knop men senare också 28.3 men det tror ingen på, knappt vi själva.

Åsså en eftermiddag vid poolen på det, tillsammans med varsin Amstel Radler. Sen blev det shopping och middag i stan.

 

 

 

Vi satt längst ut på kajkanten och vinglade i oss lite olika tapas, calamares och spaghetti Bolognese och dagen avrundades med en Black Russian på bar 155.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Dagen då crosshoren uteblev IGEN men då vi låg etta efter fem race i lättvind” Aströtta på morgonen, typ helt slut. Ont i armar och ben, stela och överansträngda. Ändå… klockan plingade halv 7, springkläder på och skjuts iväg mot berget. På återvägen var vi som hästar; sprang fort tillbaka till stallet och frullen. Direkt efter det riggade vi en Hobie 16, idag var det race igen men först ett chat under ledning av Swedish Jon. Vi gick igenom banan, flaggorna och startproceduren. Idag körde Tigrar och 16 i olika starter. Det var ju ändå ”European Catcup” haha!

Av fem race vann vi tre, och kom tvåa och trea därefter. Alla barn var ute i en Pacific och var med i någon av starterna, det var kul. Senare bytte de till små enskrovsjollar som de seglade två och två och då var det ett tjoande och massor av glada skratt i bukten.

De tävlade om vem som kunde fånga en flaska snabbast, de jagade varandra, välte och tog sig upp gång på gång. De slog och gippade för fulla muggar.

 

På kvällen var det Cocktail and curry igen. Vi vuxna var så där lagom möra medan barnen åt och for iväg. De var överallt; på stranden, vid studsmattan, i baren, vid poolen.

 

De bondade, snackade och satt runt. Umgicks så där så att det sätter spår i minnet, de kommer aldrig att glömma dessa kvällar helt säkert.

 

 

”Dagen då vi fick ännu en förstapriströja samt sill, kaviar och knäckebröd plus att små grodorna dansades runt baren” Mer race idag fast denna gång med Tigrar och 16 ihop vilket bara kan leda till en sak: Tigrarna får första pris och säkert även andra och tredje. I jämförelse med de andra Hobie 16 kom vi i mål med två ettor och en trea i de första tre lättvindsracen. Idag var ungarna med på startlinjen i ett av racen med sina Pico Laser-jollar. Inte heller idag blev det något hårdvindsrace. När crosshoren kom och alla körde som vettvillingar, var plötsligt startbåten borta. Som ena terriers seglade vi bara vidare, överallt körde alla så skummet yrde.

Mot läbojen!! … men… var fan är den? Va!? har de lagt om banan nu för att vinden kommit? Hallåååå? Plötsligt dök startbåten upp igen men bara för att bryta racet, det blev inget mer. Bu. Vi körde själva i stället och fick några härliga repor i stark men ganska byig vind. När vi sicksackat några gånger mellan windsurfare som körde lika stabilt som trollsländor ungefär… d.v.s. oberäkneligt hit och dit, gav vi upp för dagen.

 

Ny prisutdelning till kvällen och sist men inte minst midsommarafton vid Melasbaren.

 

 

 

Tre sorters sill, ägghalvor, lax, kaviar, knäckebröd. Grillad svärdfisk och grillspett som alltsammans toppades med glass och jordgubbar. Vi nubbade och sjöng, dansade små grodor och körde ”raketen”. Fantastiskt trevligt! Sannerligen en midsommarafton att minnas!

 

 

 

 

 

”Dagen då det var dags att tacka för sig, lösa ut alla bongar i barerna och ta farväl” Sista springrundan. Tung som attan, varm som sjutton. Packade ut oss ur rummet innan frullen. Vi svenskar fyllde upp diverse markytor så hela ställer förvandlades till en medelhavscamping. Vi åt den sista frullen och tog sen en sista repa med Tigern. Ville och de andra kidsen gjorde en sista sailaway till Barbie beach där de hade skattjakt och hittade en massa guldpengar. Vi möttes av en tidig crosshore men dessvärre hade vi en båt med roderhaveri så det blev bara en kort tur. I stället körde Anna och jag en Hobie 15 några varv, utan att gå omkull, vilket vara lika oväntat som förvånande. Den gick som spjutet men gnällde som en gammal sjöko. En märklig katamaran det där, som ett badkar. Väl tillbaka sedan tog vi en skön sista stund vid poolen. Vi intog en sista måltid och köpte den sista flaskan med vatten.

Vi konstaterade samtidigt att även den sista svalbebisen nu hade lämnat boet. Som taget ur ett filmmanus. Nu var två veckor över och med en uppskrapad tå, en kaffefatsstor lårkaka, klorsvidande ögon och värmesvullna vrister tackade Thompa, Pippi, Ville och Vanja för sig. Det blev tidernas kramkalas innan vi klev på bussen till Preveza airport och nästa år lär det nog bli två veckor igen, något annat känns otänkbart.

 

 

 

 

Hela reportaget slutade plötsligt med två bilder från Greklands djurliv. En gräshoppa och nån slags bagge. Vad ville dessa säga? Ingen text, ingen förklaring utan bara så. Efter två så fartfyllda veckor? Var det för att ”sy ihop påsen”… typ börja med flora och avsluta med fauna? Eller var det för att det skulle blivit väl mycket seglingstema annars på reportaget och att den som skrivit, plötsligt kom på att ”ja visst ja, det finns ytterligare en aktivitet på Wildwind”… nämligen Healthy option. För dem som är ”ett med sina själar och kroppar”, som jobbar med smidighet, satsar på massage och sköljer ur sina näsor med saltvatten. De gillar säkert att titta på skalbaggar mellan yogapassen. Hrmpf… de kanske rent av äter gräshoppor? -Ja, jag vet inte muttrade Rut för sig själv men så skulle aldrig jag ha avslutat en reseskildring.

Precis då knackade det på dörren och Rut tvingades tillbaka till sin köttmassaker som hon hade framför sig. -Det finns olika sätt att jobba sig slut tänkte hon där hon stod i sina förvirrade men samtidigt uppsluppna tankar, inspirerad från en värld hon visste mycket lite om. Hjälp! Nu hade våra gäster kommit och här finns ingen mat klar än på en lång stund. -Äh, jag tror jag föreslår att vi tar varsin pizza idag, jag kan be Twist svänga förbi ”greken” borta i centrum. Dimitri som han heter, han har goda pizzor och kanske lite trevliga pizzakartonger… kanske rentav lite grillad svärdfisk förresten fnissade Rut. Hon stoppade ned köttet, med slamsor och allt, i en plastpåse som hon sedan tryckte in i kylen. Vi får väl köra på en gryta i morgon i stället? Det knackade på dörren igen och hon styrde stegen mot hallen. -Kliv på eller stå kvar vilket ni behagar… hahahaaa… ja ja jag kommer, ropade hon till svar.

-Åh, nu har jag massor att berätta under middagen tänkte hon, de kommer helt att glömma att de blev blåsta på grillmiddagen. Det ska bli trevligt det här.