Juli 2013

De hade redan kommit en bra bit på väg i sin lilla sportbil, den med sin självspelande cabriolet. Länge och väl hade de både skrattat åt och pratat om det medelålders par som de lämnat bakom sig i ett moln av damm och grus, efter att de gasat iväg från båtmotorreparatören Herr Frödin. De sa att om det medelålders paret någon gång under sin uppväxt lärt sig att man inte ska glo på andra och framförallt inte med öppen mun, så var denna lärdom som pånyttfödd vid det laget.

– Visst var väl det där de med alla getter som sprungit kors och tvärs när vi var där i höstas, fick han ur sig mellan fnissningarna. Jo visst, det trodde hon att det var  och la till att det syntes tydligt att ingen av dem tidigare sett en fjärrstyrd cabriolet dansa förr. Var det inte också så, att det i mungipan på mannen blänkt till i något som de trodde var dregel, eller… de tyckte i alla fall att de sett någon slags solreflex intill hans mun innan de åkt iväg. Det var just det som de hade skrattat åt länge och väl och de hoppades innerligt att mannen hade hunnit stänga munnen innan dammolnet nått fram till honom.

Inför sommarens alla planer gällde det att ha ordning på båtarna som med tiden bara blivit fler och fler. I ärlighetens namn hade det snudd på blivit en ny varje år. När de började segla tillsammans för sex år sedan, hade han redan styrt katamaran i flera år och hade en båt… eller något som han kallade för båt. Hon förstod inte alls vad det var hon tittat på när han första gången tog med henne och visade båten. De hade varit på båtklubben och hon följde hans finger som pekade på farkost efter farkost uppställda på bildäck på grusplanen, bara en sån sak …de låg ju inte ens i vattnet. Med sitt finger i högsta hugg pekade han på ”vrak efter vrak” och talade om vems som var vems. – Åhå… det var inte bara han som blivit ilurad att det här var något att segla med, hade hon tänkt. De var många… kanske en hel liten sekt? En platt studsbräda mellan två skrov. Ingen sittbrunn eller flybridge, ingen motor, inget stuvutrymme, inget något alls. Jo, en ofattbar mängd tampar, vajrar och annat obegripligt tjafs. Skulle detta kallas segelbåt? Jodå, segel hade den i en rulle i ett förråd och numret var 106552.

Efter att för första gången faktiskt satt sig på denna Hobie Cat 16 och låtit sig luras ut på det böljande blå vattnet, var det som en första kärlek. Tiden stannade, alla sinnen tog in, man bara ville lära känna, ville förstå… Som en kanot med segel, så nära vattnet och med häftig fart. De kom igång att segla och han lärde henne allt hon behövde kunna, steg för steg. Med just denna båt deltog de sedan i träningsläger i Nynäshamn, de tävlade i klubbtävlingar, kappseglade Runmarö Runt och gjorde till och med en långtur till familjen på Svartlöga. Från första tävlingen i maj, då de kommit på sjätte plats, lyckades de komma upp sig till en tredje plats i sista tävlingen i oktober. Ett bra första möte med denna konstiga segelbåt.

Nästa år bytte de till en likadan men nyare och fräschare. Den hade segelnummer 107193 och denna båt fick hänga med i två säsonger men med ny mast säsong två. De startade upp tävlingssäsongen med en fjärdeplacering, men snart följdes många andraplaceringar i flera olika race… till och med några förstaplatser. Det var tävlingar av olika slag; klubbtävlingar och favorittävlingen Lidingö Runt och små raider i skärgården. Seglingssäsongerna var långa, med start i april och sista racet i november.

Efter deras andra seglingsår ihop vann de Svenska Hobie 16-cupen och fick sina namn ingraverade i en plakett på vandringspriset. Det var stort!

Det årliga träningslägret flyttades från Nynäshamn till Stensund utanför Trosa. En helg i början av augusti trailades det båtar från kors och tvärs. Mellan fjorton och sexton seglare tillbringade en augustihelg tillsammans på Stensunds folkhögskola och tiden fylldes med seglingsteori, praktiska övningar, seglingssnack och härligt umgänge. Det var alltid lika kul att återse gänget efter sommaren och just denna plats blev stället för träningsläger varje år.

I juli 2010 trailade de ännu längre, till Malmö och SM-veckan där. Det var ett härligt jippo med många olika klasser som tävlade parallellt. Det var invigning och fester, mycket folk och åskådare. En stor god sol förgyllde fyra fantastiska seglingsdagar i Öresund och det hela slutade med att de knep ett brons. Och TV filmade finalracet 🙂 En suverän vecka med ett resultat att känna sig stolta över.

 

 

En dröm han hade haft efter flera års katamaransegling, var att någon gång få ha en alldeles splitter ny Hobie 16. Sedan han träffat en partner som gillade den här lite mer prövande typen av segling, tyckte han att det var dags att slå till. De hade nu seglat ihop i tre år. Sagt och gjort. Nu var det inte bara dags för ny båt och ännu ett nytt segelnummer utan också att lämna de vita seglen till förmån för de färgglada. Ett trefärgat segel i Djurgårdens färger med nummer 112571.

Året därefter hade en ny typ av 16-fots katamaran satt griller i huvudet på honom. En F16, en Viper tillverkad i Australien… typ som en F18 vilket han redan hade varit delägare i och seglat mycket. En F16, vilket man hör på namnet, är som en förminskad F18 kan man säga men givetvis viktmässigt lättare att hantera på land och lättare att skota i hårda vindar. Största skillnaden från en Hobie 16, förutom det betydligt modernare utseendet, är sticksvärden vilka underlättar och effektiviserar slagen. Också att det finns ytterligare ett segel som ger bättre fart på undanvinden. Dessutom kändes det som en båt som skulle kunna ge dem en betydligt aktivare framtid och bjuda på större utmaningar än en Hobie 16. Ja! Så då blev det en sådan också. Och seglingsnumret var kort och gott SWE 249.

På våren åkte de över till Holland med start en fredagseftermiddag och hämtade hem denna lilla pärla plus en till likadan till en annan seglarentusiast i Stockholm. Det är endast dessa två Vipers som finns i Sverige nu. Båtarna lastades ovanpå varandra på en trailer.

Nu lades många pannor i väldigt djupa veck. Alla i deras bekantskapskrets undrade välvilligt vad skillnaden mellan deras katamaraner var. HC 16 och F16. Varför de skulle ha en båt till och hur skulle de få tiden att räcka till… vad var egentligen vad, och var skulle båtarna ligga? Katamaranerna började kallas den stora och den lilla båten (fast de var lika stora), den gamla och den nya, den goda och den onda och så vidare bara för att skilja dem åt. De döpte den nya till ”Kattresan” och till skillnad från den gamla, som kallats ”Windrikan”, så fick Kattresan ett par namndekaler. En på varje skrov.

Båda dessa båtar hade sina arenor för aktivitet långt hemifrån. Varje gång de skulle iväg skulle det packas prylar, köras långt, riggas… så ett par timmars förarbete för en timmes segling och sedan lika lång tid för efterarbete och hemfärd. Hmmm, en båt på närmare håll, kanske för mysiga middags- och badturer, kunde inte det vara ett fint komplement? En båt som man kunde bogsera Hobien efter, komma ut en bit… kunna övernatta i och segla på andra vatten än Baggens byiga bölja? Ja, så senare samma år fast mitt i sommaren bestämde de sig plötsligt för att köpa en båt till. Denna gång en motorbåt. De välvilliga frågorna från omgivningen började nu få lite mer panikartad ifrågasättande karaktär och lite mer desperat ton. ”Vad ska ni nu få tiden ifrån? Hur ska ni nu kunna hinna med allt? Vad ska ni med en sån båt till, ni seglar väl?… en motorbåt, va??” …och så vidare. Men de svarade bara; ”Flest prylar när man dör vinner. Väl?”

Det var i och med detta sista… senaste… inköp, de kommit i kontakt med Herr Frödin som var båtmotorreparatör. Nu inför sommaren hade de rådgjort lite med honom kring tidigare båtreparationer, reservdelar och så vidare. Det var där de hade hamnat i det medelålders parets skottglugg av nyfiket stirrande och nu satt de som sagt i sin bil.

De var på väg för att mäta sig i den för dem största tävlingen hittills. Med sin Viper skulle de delta i F16 Worlds under travemündeveckan i Tyskland. De skulle åka långt. De skulle återigen åka långt kan man säga, för de har redan en gång tidigare för två år sedan trailat båt till Tyskland för att tävla där. Då var det en tävling i Kellenhusen där det blåste och regnade så överdrivet mycket att hela tävlingen praktiskt taget sköljdes bort från agendan. Det de fick med sig hem utan en enda minuts segling, var ett ganska grisigt tält och varsin T-shirt. En mycket dyr t-shirt, faktiskt det dyraste plagget i deras respektive garderober. 4500 kronor styck hade dessa plagg kostat. Så blev det.

Men nu som sagt var det F16 Worlds som gällde och denna lockande beskrivning av evenemanget, var väl inpräntade i deras frontallober: ”There cannot be any doubt – the 124th Travemünde woche is the year of the multi-hulls. Five world championships will be held by spectacular classes, including the Hobies and F16”.

Mot VM alltså, det var dit de var på väg. Inledningsvis hade de skrattat och pratat om människorna med getterna, därtill hade de avverkat mycket spekulerande och flera samtal plus att de hade stannat till och ätit vid Max i Ljungby. Medan de lyssnat på olika sommarpratare på SR-Play hade de vid åttatiden också passerat över gränsen mellan Småland och Skåne… Så, efter långt och ihärdigt letande i packningen, skrek hon plötsligt rakt ut:

– Shit Shit shiiiiit!! Jag hittar inte min kalender. Var kan den vara? Min Filofax, mitt liv, min planering, mitt allt!! Var har den tagit vägen. Jag döööööööör! Så där ja, då var de på väg, tänkte han och gasade på ännu mer i hopp om att hon inte skulle kunna kräva att han plötsligt skulle vända deras lilla sportbil med självspelande cabriolet norrut igen. Så fan heller, tänkte han. De hade packat allt som behövdes för veckan. Prylar till båten väl packad och fastsurrad där bak på trailern. Tält och alla sovtillbehör och kläder, både vanliga kläder och seglarställ för alla tänkbara väder var med. Campingstolar, vatten, torkställning, tekniska tillbehör, kort sagt ALLT! Aldrig i livet att en Filofax skulle sinka deras tid. No no.

Så började han snabbt leta efter något riktigt spännande att kunna berätta för henne. För var det något han visste, så var det att hon behövde chockas av ordentligt nu. Om han – som vanligtvis aldrig snackade andra trötta – som mest bara informerade eller pratade kortfattat exempelvis om tekniska ”nöjen”, plötsligt skulle börja berätta något… då skulle hon tänka om!

– Ja! sa han plötsligt i ett röstläge som var aningen för glatt för att kunna matcha hennes alltmer stigande frustration. Jag kan berätta om pirater för dig… både dem som finns till sjöss men också dem som finns utefter vägarna, sa han snabbt. – Vadå, varför då? undrade hon. Är du inte riktigt klok, här har jag tappat min… åhhh… min Filofax… Han visste att hon snart skulle dämpa sig, bara han fick börja. Och i allra bästa fall skulle hon kanske somna? Tanken växte sig allt starkare att detta skulle avleda hennes frustration över Filofaxens hädangång. Han hoppades så innerligt att hans berättelse skulle ge henne annat att tänka på. Utan att svara henne började han så här:

– En pirat blir pirat därför att han inte ser någon framtid. Han vågade knappt titta åt hennes håll men hon var tyst, så han fortsatte. – Vi har klarat oss undan pirater på vattnet i sex års tid och nu gäller det att klara sig hela E6:an ner till Tyskland. Vi kan absolut inte stanna ser du…

I Indonesien, där det anmäldes flest piratattacker i år nämligen 81 stycken, rör det sig om enklare rån mot besättningen. Och längs Afrikas västkust ökar rapporterna om piratattacker. Dessa attacker är grövre kapningar och kan även vara fråga om gisslantagningar. Under våren fritogs en gissla på fem personer efter 838 dagars fångenskap med en lösensumma på 40 miljoner kronor. -Fatta! Det är ju hur mycket pengar som helst, ylade han. – Och hur många dagar som helst, kontrade hon. Ansvariga rederichefer har anklagats för att ha försummat försäkringsskyddet för de anställda medan de politiker som skyddar verksamheten har fått stora förtjänster för beskyddet. Han tystnade ett kort tag för att hämta andan och insåg att han malt på oavbrutet hittills. Det var bra. -Tack vare en EU-ledd insats, har fler och fler kapningar misslyckats och piraterna har sedan en tid tillbaka därmed mött ett större motstånd. Nu har talmannen i Somalilands parlament önskat att en del av de utländska pengarna ska läggas på att hitta jobb till de unga somalierna. Med denna insats hoppas han så småningom få ett permanent lösning på piratproblemet. -Ja du gumman… det här var inget annat än en liten piratrapport från området under ekvatorn och vi har som sagt klarat oss. Hittills.

– I områden över ekvatorn fungerar det lite annorlunda, fortsatte han. Han vände sig lite försiktigt åt hennes håll och märkte till sin lättnad, men också till visst förtret, att hon somnat. Fasen, han som kommit igång så bra nu… Han blev sams med sig själv om att hennes sovande tillstånd trots allt var det bästa för fortsättningen på berättelsen. Han pratade på med förhoppningen att hon då skulle fortsätta sova. Han harklade sig och fortsatte… Över ekvatorn alltså; om du är ute och kör bil och det mot förmodan skulle komma exempelvis ett paraply flygande mot din bil så stanna inte! Om du ändå stannat bilen, eftersom du undrar varför det trots att det inte regnar, far omkring paraplyer i luften och någon plötsligt kommer fram och ska sälja guld så bry dig inte om det. OBS! Detta är särskilt viktigt om du inte med din bilresa tänkt just att försöka köpa guld. Eller… om du stannat till med bilen exempelvis vid någon mysig sjö för att äta din middagspicknick som börjat ge vika av värmen i bilen… försök att bortse från dem som då kommer fram ur någon buske och vill ha lite pengar.

Ge dem inget och låt dem inte uppehålla dig, då kommer du säkerligen bara bli av med något. När du tycker att det börjar skymma ute på din fortsatta resa och efter en stunds färd i mörkret blir stoppad av människor som springer runt viftandes med reflexer i händerna… bromsa och gira undan, gasa sedan fort därifrån eftersom det garanterat är nåt lurt. Han skrattade lite för sig själv när han tänkte på det han nyss sagt. Han var visst ganska kul, jo det var han allt och hade han inte en poäng i allt detta? Synd att hon inte hörde honom nu…

– Och slutligen om du känt dig trött på att köra och bestämmer dig för att sova en stund i bilen eller husbilen och vaknar av att någon rotar runt bland dina prylar, vänj dig inte vid tanken då, utan agera. I samtliga fall handlar det om piratattacker. Piraterna jobbar som sjutton med sina paraplyer, sitt guld, sina bedjande blickar, reflexer och effektiva inbrott längs de stora Europavägarna. Nu sov hon så djupt att han försiktigt vågade tystna från sitt pladdrande. så där som man gör när man äntligen fått barnen att sova och liksom backar tyst ut ur sovrummet.

I stället lät han tankarna övergå i egna funderingar kring diverse händelser. Hittills under deras lediga veckor, hade de tillbringat två fabulösa veckor i seglingsparadiset Vassiliki i Grekland. Det var nu tredje året de varit där och de blir aldrig besvikna, eller uttråkade heller för den delen. När de väl kommit hem därifrån, tog det en hel vecka att komma i form. De var totalt slut kroppsligen men samtidigt skönt påfyllda själsligen. De hade massor av tvätt och packning att ta sig igenom sedan och när det var över, träffade de släkt och vänner, uträttade en rad ärenden och gjorde lite utflykter. On top of all påbörjade de ett förstukvistbygge. Det hade varit hennes dröm och höga önskan sedan flera år tillbaka. Tänk att kunna gå in och ut genom dörren i sakta mak, oavsett väder. Att inte behöva slira in, springa ut eller hetsa på när det hällregnar eller blötsnöar. Du kan stå där på din förstukvist, andas lugnt och förbereda dig…

På några dagar hade denna förstukvist växt fram från en skiss på ett papper, ett par besök på brädgården, några stolpar och funderingar till en jättefin ”broa”. Bäste grannfar hjälpte också till.

Detta bygge varvades med flera andra aktiviteter. Några kulturella vändor hanns med och en hel del gym- och springturer. Självklart också en del segling men inte tillräckligt mycket egentligen. De hade bara varit ute med Vipern två gånger. Den ena gången tryckte vinden iväg dem i en fin pitchpole (tänk slangbella här) och andra gången körde de rakt in i en stenpir (tänk aj oj shit här). Ena sticksvärdet behövde därefter en reparation och det här hände dagen innan de skulle resa så någon särskilt tränande insats var det inte fråga om. De försökte lägga mycket tid på upplanering inför resan till Travemünde.

Någon gång i denna röra (eller tidigare) försvann alltså Filofaxen, tänkte han medan han körde vidare. Snart passerade de skylten Trelleborg 36 Köpenhamn 47. -Puh, de gick ju bra det här, tänkte han för sig själv där ha satt i mörkret i bilen.

Plötsligt vaknade hon. Och vacker var hon inte. Håret stod på ända, kroppen såg stel ut och det verkade vara svårt att få någon ordning på nacken med. – God morgon… middag… eller god natt förresten. – Nu är klockan 01.00 och färjan ska ta oss från Trelleborg om en timme och vidare över till Travemünde. -Du får sova vidare i hytten ombord, fortsatte han. De hade bokat en hytt så de kunde sova under hela överfarten och vakna utvilade på andra sidan. Efter en frukost skulle de vara framme men först gällde det att komma tillrätta ombord.

-Nu älskling, nu är vi äntligen på väg!