Augusti 2013

”Och vem älskar bananer och hänger i lianer? Jo balla Trazan Apansson.”

Förutom balla Trazan Apansson är det faktiskt fler som älskar bananer och har gjort så genom tiderna. Frukten härstammar från Asien och har senare förts in i Afrika och Centralamerika. I Europa har den varit känd sedan antiken. Denna långsmala femkantiga och krökta frukt med sitt mjuka stärkelserika fruktkött. Perfekt och hygieniskt förpackad i sitt skal, är en högt uppskattad frukt av många. Finns det något godare och enklare än att ta en banan när man känner sig lite småhungrig och snabbt måste ha i sig nåt?

Bananen är en stor exportprodukt och därmed en viktig försörjningskanal i exempelvis Centralamerika. När den väl hamnat i våra butiker, köps den för en rad olika ändamål. Den får ibland agera i mosat skick som puré till bebisar. Den är kalasgod i milkshake och som sötningsmedel i smoothie eller skivad i filmjölk och yoghurt. Bananen är en utmärkt ingrediens till desserter, funkar som ett snabbt och enkelt mellanmål eller som en extra krydda till maten. Den har också visat sig vara perfekt som belöning efter ett springlopp. Faktiskt finns det nog inte ett enda springlopp där det inte delas ut bananer efter målgång.

Bananen med sina många fröämnen, klassificeras egentligen som ett bär. Storleken på fröna skiljer sig åt mellan olika sorters bananer och en del sorter har så många frön att de faktiskt inte går att äta. Frukterna växer i tvåradiga klasar på en stock med upp till 200 bananer som hänger ner från plantan. Längst ned hänger den mörkröda bananblomman som har formen av en gigantisk tulpanknopp. Innanför varje kronblad finns anlagen för en klase bananer. Ett kronblad i taget öppnar sig och exponerar den blivande klasen för pollinering innan det faller av. Klasen börjar mogna och blomman fortsätter att växa nedåt, därigenom blir stocken allt längre och fylls efterhand med fler och fler klasar.

Det finns ett oändligt antal sätt att fixa en banan på. Ett sätt, som för övrigt säkert är det vanligaste, är att ta sig till en affär och betala sin banan i kassan. Kanske är det fyra kronor du behöver slanta upp innan den blir din. Det finns en extremvariant för vänsterhänta och den är dessvärre lite dyrare. Men är du smart, handlar du på ICA Kvantum, där man får ta en banan helt gratis – varsågod – medan man handlar. Coop har samma system men då gäller gratisbananerna bara för ”de små”. Här syftar man nog till barn, mest troligt inte till de allmänt kortväxta, till pygméer eller dem med akondroplosi. Hur som helst är det förbjudet för stora att ta en banan där så därför handlar i allafall jag på Kvantum i stället. Man är ju alltid hungrig medan man handlar, oavsett storlek på kropp.

Ytterligare ett sätt att fixa en banan på, är att snabbt som attan på tisdagar och torsdagar dyka ner i fruktkorgen på jobbet. Snabbt som attan som sagt, här har alla som räds de hårda päronen eller syrliga äpplena samma strategi nämligen. Klockan blir halv tio. Man vaktar. Står beredd. Snart kommer korgen… där kom korgen… då gäller det att hugga innan bananerna tar slut och endast de gröna sura äpplena bligar upp från korgens botten. Ett mer omständligt och komplicerat sätt att få en banan (eller två) är följande: Betala 380 kronor någon gång i april. Stå sedan i kö på Stadium för att hämta ut en tröja i augusti och åk därefter in till Ringvägen och möter upp knappt 30 000 till. Väl på plats, svär du löpareden och springer sedan i mörker i cirka en timme. Först efter allt detta kan du kvittera ut en banan på Hornsgatan. Plus lite annat.

Det här var det sjätte Midnattsloppet för oss. 26897 deltagare trängdes i löparbanan i limegröna tröjor och vi kom runt på 56 respektive 57 minuter. Lite av ett jubileumslopp för mig eftersom den tjugofemte medaljen från ett springlopp nu kammats hem. Av dessa tjugofem lopp är de flesta på fem kilometer men elva av dem är millopp. Ska ribban höjas något, känns halvmaran som ett naturligt nästa steg att ta. Det intressanta med dessa lopp är att alla får medalj, precis så lekfullt är det. Våra intressen verkar numera kantas av jubileum. Förra året var det trettioårsjubileum för Midnattsloppet och nästa år firar Vårruset sitt tjugofemårsjubileum. Wildwind, vårt fantastiska segelsemesterparadis i Vassiliki, firade sitt tjugofemte år i år och därför fick vi en trevlig vinflaska när vi var där. En flaska med väldigt gott innehåll också.

Ur askan i elden. Direkt efter Tyskland började Thomas jobba medan jag fick ytterligare två veckor ledigt. Solen den bara sken. Den här sommaren har det varit 22% soligare i Stockholm än förra året. I juni och juli var det 557 soltimmar i år men bara 445 förra året. Så, mina två sista semesterveckor tillbringade jag på denna soliga altan tillsammans med en god bok. Tiden ägnades också åt att plocka ned allt gammalt skolmaterial från barnens skolår från vinden för att sortera och bringa ordning i. Målet var att banta ner kassvis av böcker och papper till tre lådor, en låda per barn. En hel del ljuvliga bilder och texter gjorde att plocket drog ut på tiden. Efter ett tag slog det mig att matteböcker och räknehäften passerade oreflekterat direkt ner i sopkassen. Undrar varför? Det blev en ganska subjektiv rensning, en mattelärare hade löst renset på annat helt annat sätt. For sure 😉 Men bara godbitarna är kvar nu.

Hahaha! Så kan det gå med Viper on course… För att vi skulle få lära oss lite mer nyanserade tag ombord, hade vi en träningshelg i början av augusti med förra årets världsmästare i F18; Oliver Backes från Frankrike. Han coachade oss i grupp och individuellt medan vi rejsade och så körde han teoripass i land. Det var mycket givande för oss, häng med och rejsa två minuter ombord på Kattresan:

På lördagskvällen åt vi som deltog – vilket var närmare 20 personer – en god, välförtjänt hamburgare på Holmen Kök & Bar i Saltis. Det var en underbar varm kväll och en lika underbar – men kall – öl efter detta dagsverke. Med jazz för den som gillar det.

 

 

 

Ooops… Nu började vi visst planera för ytterligare ett jubileum. 20th Hobie 16 World Championships i Jervis Bay, sydöstra Australien. På klubben pratas det emellanåt om vad som händer i Europa och längre bort beträffande tävlingar som kan vara kul att vara med i. I våras kom frågan om vi inte skulle vara med i Australien. Absolut inte var svaret, med tanke på tidsperioden januari till februari, vem är ledig då? Näe, det skulle aldrig funka. Hmmm, det var i våras. Nu hade det blivit augusti och frågan dök upp igen. Kanske ändå att man skulle kolla läget i allafall? Titta på hemsidan för evenemanget och få sig en presentation, kolla in stället, boendet, flyget… Kanske bara fråga lite försiktigt på jobbet om det kanske skulle kunna vara möjligt att få lite ledighet i slutet av januari, början av februari? Kanske? Please?

Mailet petades iväg med svettiga fingrar. Skulle jag få ett ”ja” betydde ju det att vi måste titta vidare. På allvar. Skulle jag få ett ”nej”, var det bara att lägga ned. Lite synd, stället och evenemanget såg ju så helt fantastiskt ut. Mailet med frågan om ledighet och anledning till att vara ledig, gick iväg till rektorn klockan 16.17 och svaret kom redan 16:26 ”Det låter fantastiskt, go for it”. Love that boss!

What?? Waow… Oj, nu var det på riktigt. När måste vi åka? Ja, redan den 29/1 eftersom registreringen var den 31:a. Fanns det någonstans att bo? Shit, vad dyra hotell, vad var det här för lyxställe egentligen? Tält? Njae, finns det inte lite väl många farliga markkrypande djur där… spindlar, ormar, skorpioner, krokodiler? Bil från flygplatsen i Sydney, det måste fixas. Kanske man kunde kombinera detta? Bo i bil?

Ja, vi letade på och hittade en trevlig biluthyrningsfirma i närheten av flygplatsen som hyrde ut lite större bilar att bo i. Dubbelsäng, täcken och lakan, kök, vattentank och kylskåp. Inclusive all, plus försäkring. Kolla in videon! Den delen som börjar vid 37 sekunder och framåt är det som lockar och drar. Campingplats finns inom området, till och med en plats med egen toalett och dusch. Campingen, den största av de två rutorna på bilden ovan, ligger precis ovanför stranden där båtarna ska stå uppställda. Jamen, vad väntade vi på? Det var ju bara att boka och se glad ut. Sååååå, nu är anmälan gjord och vi kommer att vara med först fyra dagar och segla Masters, en tävling som endast gäller team vars rorsman är över 45. Därefter är det kval i fyra dagar, semi i tre dagar och final den 14-15/2. Vi kommer att vara fyra team från Sverige denna gång. Från början är det 56 båtar som går varma i olika race, alla uppställda och klara på stranden… bara att grabba en. Sedan blir det färre och färre i tävlingarna. Frågan är bara: När kommer Team Windrike att åka ut?

Trötta och slitna, men boostade med upplevelser, kommer vi att resa hem igen på söndag kväll den 17/2. Endast visum, vaccination och en extra fet reseförsäkring fattas i nuläget. Ja, och så pengar förstås. Nu måste vi spara. Så kom vi på en detalj till. Hajarna då? Är det inte fullt av hajar i Jervis Bay? Detta faktum föranledde intressant nog ett faktasökande över olika sätt att dö på där djur är inblandade. Följande kom fram: 12 människor dödas av hajattacker vilket ska sättas i relation till att 1000 dör av TBE, 2 miljoner av mosquitos, 200 av flodhästar, 500 av getingar, 1400 av krokodiler, 3000 av skorpioner och upp till 125 000 av ormar under ett år i världen. Så det är nog bara att segla på …men trampa försiktigt.

Mer mys. För andra året i rad fick vi chansen att njuta av Hobie Day på Stora Sand på Ingarö. Det roliga med tillställningen är att träffas. Alltså vad är det egentligen för skillnad på oss och MC-gäng-häng? Man kör, stannar upp, träffas, snackar endast om en sak och ”sparkar” lite på sina fordon. Somliga MC-klubbar är helkriminella och livsfarliga. De vill kanske vara livsfarliga. Vi är bara farliga för oss själva om vi har otur. Stora Sand alltså. Gevalia bjöd på kaffe och Sia på glass, snacka om att ha flyt på verksamheten. Sex båtar seglade dit och Pia hade lite kanoter och SUP-brädor med och folk som var på stranden blev nyfikna, ville pröva och fick det kul. Vi tog bilen dit och var där hela dagen medan de som seglade, slog upp tält för att stanna kvar på stranden till nästa dag.

Jobbet kom så slutligen igång även för mig. Det var jobbigt, men också kul. Vi körde på under tre dagar i skolan och sen hade vi konferens på Aronsborg torsdag till fredag. Jag kommer att jobba heltid nu fram till höstlovet för att tjäna in ledigheten i februari, lite ovant att jobba varje dag så i november är man väl helt kollapsad… men det är det värt. Ville har också börjat skolan, på min skola! Det är lite mysigt, tycker vi båda fast försöker att inte låtsas om det. ”Mamma, du är bara en helt vanlig lärare och jag är en helt vanlig elev… något annat får vi inte låtsas om”. Redan första dagen hade avslöjandena haglat i takt med lektionsbytena. Ville spred ohejdat den glada nyheten att han var min son.

Fler nyheter bland barnen; Samma vecka som Ville börjat på skolan, började också Joel i skolan. Samma skola. Som tjänsteman, elevassistent, fritidspersonal… faktiskt som vikarie i klass med. Det första riktiga jobbet, så himla kul! Simon har också börjat nytt samma vecka. Han har flyttat till Linköping och påbörjat en lärarutbildning, inriktad mot svenska och engelska. Malin kör också nytt. Ny utbildning och ny stad; tekniskt basår i Göteborg. Och Ida då? Ja hon söker nytt jobb och har varit på intervju så något är på gång… hav tålamod.

Vi har varit på krogrunda! Sist vi slog på så storstilat att vi gick från krog till krog – vilket för oss i praktiken innebär ett eller max två byten – var många månader sedan. I mars 2011. Visst, vi är ute då och då och äter en bit mat, men ”krogrundor” då man slår klackarna i taket, det är inte ofta. Syftet med krogrundor är just att man ska känna sig så där lite lagom slarvigt lättfotad, vara i vimlet och passera många ingångar. Man ska hålla på länge, gärna till det blir skottlossning och man ska avsluta på något sunkigt hamburgerställe och därigenom manifestera att man festat så hårt att reptilhjärnan slagit till. Du vet den delen av hjärnan som bara agerar utifrån flykt-, försvar- och lustbetingade impulser. Då för många månader sedan, efter den krogrunda vi svept runt i, hamnade vi på hamburgerian Max. Där svullade vi i oss våra nattmål innan hemgång. Vid en närmare kontroll av klockan, satte vi köttfärsen i halsen då vi upptäckte att den bara var runt 20 på kvällen. Så misslyckat.

Nu var det alltså dags igen, försök nummer två. Vi sågs på Östermalm vid 17-tiden och hade siktet inställt på mycket. Först en öl och sushi/thaiwok i Kungsan. Där satt vi precis så länge att vi hann äta upp. Hets hets, rastlösa, på gång… Sen landade vi på Stortorget där vi drack en kopp kaffe och åt varsin pajbit. Thompa med äppel och jag med kola. Vimmelkantiga av mättnad och absolut inte av fylla, begav vi oss till ställe nummer tre. (Det gick bra nu). Restaurang Flyt har vi alltid sneglat på och tog nu sats för att äntligen äntra. Där fyllde vi på med en cider respektive en öl. Tre ställen avverkade och vi hade suttit ute; I vimlet, i minglet. Någon hamburgare fick inte plats och plötsligt började vi kolla när bussarna skulle gå från Mörby. Plötsligt hade vi två att välja på. Plötsligt började vi sikta på den första, fast det egentligen gick bergis sju, åtta kanske tio till. Plötsligt satt vi på 610:an på väg hem, klockan var bara 20:45.

Hoppsan, nattbussarna börjar gå tidigt nu för tiden.

Annat mysigt och roligt den här månaden var: 1) Vädret. Solen bara fortsatte sitt glada och ihärdigt strålande liv, runt 18-22 grader på dagarna. 2) Ida som tyckte det var länge sedan ”någon”, typ mormor gjorde palt… kokade helt enkel ihop en egen gryta som just vi fick dela med henne en alldeles vanlig onsdag. 3) Vi har provåkt en fantastiskt härlig RIB av märket Agapi. En trailerbar båt med sovplats, ”kök”, toa, kapell och värmare. Den gick fort. Fort som fan.

4) Gräsklipparen på ängen utanför skolan. Två kusar och en tuggmaskin.

 

 

 

5) Det årliga träningslägret för Hobie 16-gänget. I år var vi fem ekipage som strålade samman sen fredag eftermiddag i Stensund utanför Trosa. Tidigare år har vi bott 14-20 pers på cirka 80 kvadrat plus torrdass. I år bodde vi i ett annat hus och hade förutom sovplatser också flera vattentoaletter, tre duschar, konferensrum, gillestuga med skinnsoffor, öppen spis och stor köksdel utspritt på två våningar. Vädret då? Allt från hällregn till strålande sol, vindar mellan två och tolv meter per sekund.

Vi startade med teori båda dagarna och fick totalt drygt fem timmars praktiska övningar på vattnet. Fjorton treminutersstarter kördes om och om och om igen. Vi tränade att ligga still, tränade start från stillastående och beräknade tid från att ta oss från en bestämd position och fram till startlinjen. Vi tränade också positionering på startlinjen, att armbåga sig fram och skaffa samt behålla sin plats.

På söndagen blåste det betydligt mer och innan vi hann komma igång stod ett team på näsan och när racet väl var igång körde vi själva omkull i en gipp, bara så där. En mycket givande träningshelg var så till ända och om två veckor är det Klubbmästerskap. Därefter återstår bara tre race under hösten som förberedelse innan Jervis Bay.

Nu kanske du undrar vad allt detta tuggande om bananer skulle vara bra för? Varför i herrans namn behövde det ordas så mycket om det? Svaret är; Vi vet faktiskt inte, det bara blev så. Vi kan bara konstatera att vi ägnat lite tid åt världen bästa mellanmål. Men när det gäller att proviantera ombord, är bananen totalt värdelös. Lika värdelös som den är på att följa med i ett skolbarns ryggsäck. Vem vet, nästa månad kanske vi ägnar päronen lite tid?

   En fråga står faktiskt fortfarande obesvarad; Kan bananer verkligen ha pyjamas?

Så himla mycket skoj som händer. Pyss!