Oktober 2013

Villkoret för att få vara ledig från jobbet och ta ut två och en halv veckors ledighet i februari, var att jobba in alla fredagar fram till lovet. Tio veckors heltid alltså, skulle jag orka med det samtidigt som det skulle bli allt kallare och mörkare i takt med att hösttristessen sätter in.

Så tänker en bortskämd människa som inte jobbat heltid sedan slutet av 80-talet, men det är klart… att ha rätt mycket egenansvar för tre barns uppväxt är ju faktiskt också ett heltidsjobb om man säger så. Mitt beslut med att arbeta deltid togs när Ida var ett år. Sen fortsatte det ända tills Joel var ett år, det vill säga ungefär fem år senare. Då började jag istället plugga på helfart, eller mer förresten, men så pass oregelbundet att det kändes lite deltid. Ett långt skutt senare när Ville sen var två år och jag började jobba igen, var det på deltidsbasis för att också kunna plugga på halvfart… så det var nog en sanning med modifikation att jag inte jobbat heltid på tjugofyra år. Jag har i själva verket slitigt som faaan och varje ansträngning som påminner om detta gör att jag blir skraj. Åh! Jag orkar nog inte. Om det finns något som heter att vara utbränd retroaktivt så är det så det känns. Min reaktion på allt som är förknippat med besvär utöver det vanliga, är densamma som när man lägger handen på en varm spisplatta. Man drar undan den blixtsnabbt, liksom reflexmässigt. Verkligen ”hjälp”.

Förstår ändå att det bästa, när man tänker tillbaka på tidigare utmaningar i livet som man klarat av, är att se dem som minnet av gamla segrar i stället för ”ånej inte nu igen”. Tron var stark då när det pågick om att man kanske inte skulle klara av utmaningen. Samtidigt märkte man inte när det faktiskt blivit avklarat, både det och kanske ännu mer. Tänk om man kunde dra lärdom av det då? Lära sig att hämta hem trevliga minnen av sina gamla segrar och koppla dem till nuet. Återkommer lite senare i texten om det här med tankens kraft. Det är spännande grejer.

En av anledningarna till att jag helst fortfarande jobbar deltid är att jag gärna lägger på lite fel anspänningsnivå varje dag, det blir liksom för mycket av allting. Jag är för seriös, kan inte tona ner allvaret och har svårt för att leva efter devisen: ”Tänd men inte spänd”. På jobbet tror jag visst att jag ska försöka rädda typ alla eller så. Heltid i tio veckor som sagt och i det tempot jag skyfflar in och ut elever i min verksamhet samtidigt som jag försöker agera som om just de är mest unika för stunden och viktigast i hela världen för övrigt.

”Hej kommer du, vad trevligt och vad har du med dig idag då… nähä, du glömde boken men vilken tur att jag har en extra då. Då skulle jag vilja att du visar mig vad ni jobbar med i klassen. Jaha vad skoj… nähä, det tyckte inte du, okej det suuuuger. Men du, kom nu så försöker vi fixa det där… har du någon penna, nähä… här får du en i present av mig, varsågod. Okej du har inte lust att jobba men då kollar vi vad som har hänt och så kan vi börja när det känns bättre… Oj! har du inte gjort något sen sist men hur kan det komma sig, jaha du har suttit och pratat bort lektionstid men det var väl inte så bra. Jaså, har du hållit på med mobilen i stället. Men duuu… vi försöker komma igång lite iallafall så ska du se att det kommer att kännas bättre.

Om du pratar lite så kan jag skriva… jag får låna tillbaka pennan av dig där ett tag va? Hur gör vi nu med den första frågan… Jaså mattelärar’n är helt slut, å vad trist att det inte funkar då, matte som är så kul bara man ligger i lite, man måste ha styrfart vettu… Nu ska vi se här… Vad tror du om vi gör så här, skulle man kunna svara si eller så… nähä, du har ingen aning. Men om du gissar lite, det kan ju bli rätt det med, om du tänker dig in i situationen att du blablabla… oooops där fick du visst ett mess och oj, du behövde checka av det på en gång då och där hamnade vi långt från uppgiften helt plötsligt. Det kanske vore bra om du stängde av din mobil eller la bort den, ha den inte i fickan… Vad sa du? Är du trött… Ja, jag märker det. Hur kommer det sig då, när går du egentligen och lägger dig… nähä du har lanat hela helgen och inte sovit sen i fredags, jaha men kom du i säng… Okej, du var vaken till fyra i natt. Å morsan är dum i huvét me’, ja så kan det kännas ibland, absolut… Jaså, hoppsan nu behövde du gå på toaletten också jamen då väntar jag tills du är tillbaka… snabba ryck nu så inte hela lektionen går, nu är det bara tio minuter kvar.”

Lektionerna avlöser varandra i rask takt och man måste alltid ge 105% varje lektion eftersom eleverna kommer inramlande med ett underskott av energi. Vi tänker kompensation och balans här. Ungefär så går det till och om det blir en tidslucka över så är det papper, möten, mejl, telefonsamtal och kaos-scenarier av olika sorter som avlöser varandra. Kisspaus? Tja… kanske vid tvåtiden på eftermiddagen, eller tre. Som sagt, schemat är fullt men ändå kommer det varje vecka bedjande signaler om inte ”hon” eller ”han” kan få komma några gånger, bara ett par kanske och få några små puffar, va? Få se, du har väl en lucka här på tisdagar, det skulle väl kunna funka? Så JA… det är rätt tufft med heltidstjänst i detta tempo och aldrig är man ju sjuk heller, alltså så där så det hörs och syns. Men ibland blir man faktiskt ganska trött.

Självfallet blir det lite extra spänt när man mitt i allt detta dragit igång en tävling med ”sina” årskurs åttor. Det handlar om att ta så många decimaler som möjligt, men minst tolv av talet Pi, fram till jullovet. I minnet alltså, som ett välkommet inslag av arbetsminnesträning! Jag har kommit längst men låtsas inte riktigt om det för då kanske mina medtävlande ger upp. De kanske de redan gjort ändå förresten. Jag kan iallafall 28 decimaler helt utantill av detta oändliga tal som totalt saknar regelbundenhet. Alltså så här långt: 3.1415926535897932384626433832…

Matematik kan ibland vara rätt förvirrande. Jag tror att de flesta någon gång i livet upplevt minst en matematisk klurighet som fått självförtroendet att svikta. Men med Pi är det lite spännande. Som de flesta känner till, representerar ju Pi förhållandet mellan en cirkels omkrets och diameter. Det som är intressant i sammanhanget är att de första femtio decimalerna räcker för att beräkna det synliga universums omkrets. Om vem vill inte kunna det? Så nu är jag halvvägs och har bara dubbelt så många decimaler att lära mig. Ett mål som ska sättas innan sommaren. Det är betydelsefullt att hålla igång.

Det spännande talet femtio är aktuellt på andra sätt också. Det börjar nu drälla av femtioåringar, alla vi sköna sextiotreor. Så här års är det alla de barnsligaste kvar, däribland jag fast inte förrän nästa månad. En helg krockar tre femtioårskalas. Även Barbie har faktiskt fyllt jämnt och har som så många andra blivit lite lagom komfortfet.

Nu har i allafall de utlovade tio veckorna med heltidsarbete passerat. Crescendot på det var att färdigställa alla de åtgärdsprogram (ÅP) som skulle finnas tillgängliga för alla mentorer till utvecklingssamtalen. Jag hade så kallad ÅP-verkstad uppe i mitt rum där jag iordningsställde och administrerade nästa 40 stycken. Precis lagom till höstlovet startade, blev jag klar. Thank God.

Allt gick ganska bra. Jag överlevde och solen skiner fortfarande. Även värmen håller i sig i det stora hela och det har inte känts så mörkt som det brukar. Det är mer gult än grönt på träden som ser alltmer avklädda ut för varje dag som går. Efter ett par frostnätter rasade många löv. Det första snöblasket föll faktiskt redan den artonde men det var ingen snö som låg kvar, de sköra flingorna smälte bort så fort de nådde marken. Nu var det länge sedan man plockade några blommor och ännu längre sedan man planterade några. Snarare är det så att vi ryckt upp och slängt allt som inte sett ut som perenner i våra krukor som numera är undanställda. Solrosängen här på bilden är gigantiskt stor och numera otroligt ful men den borde ha varit hur vacker som helst för några månader sedan. Skylten med uppmaningen att plocka blommorna ser oroväckande ny ut, kan det verkligen vara ett färskt erbjudande om att plocka dessa bruna pinnar nu?

Så! Nu kan jag ÄGA mina fredagar igen. Detta firade vi med en skaldjurskryssning med Birka. Fredag klockan 18.00 lämnade vi kaj. Klockan 18.01 hade flera redan slutat fixera blicken. Alltså fästa den kunde de fortfarande. De hade liksom hängt upp den på en punkt någonstans i fjärran redan efter de första drinkarna.

Gemensamt för dem som fått för mycket i sig är att de blir lite extra listiga, liksom tillfälligt begåvningshandikappade. Exempelvis är varianterna på att ta sig från A till B många, det finns uppenbarligen många typer av kräftgång. En del tar sig fram med fart enligt samma princip som när de senast cyklade, ju högre fart desto bättre balans. Andra tar sig fram i bredd vilket oundvikligen leder till problem eftersom de inte hade samma takt. Likt bowlingkäglor tjongar de ihop gång på gång tills de välter, eller inte.

En del försöker ta sig fram genom att runda andra. Det som då händer är att rundningen liksom fortsätter stödd av centrifugalkraften och aldrig tar slut, istället säger det duns eller klirr lite längre bort. Andra försöker i stället gena genom att krypa under, smita förbi eller tränga sig fram. Det de lyckas med då är att fastna (och verkligen inte komma någonstans) eller snubbla endera på sig själva eller på någon annan och strax därefter falla som furor. Faller de kommer de inte upp och genast erbjuder sig kompisen att hjälpa till. Det går sisådär. Varför då kan man undra… jo, problemet är att det är just ”kompisen” som ska hjälpa till. Och så blir det otakt igen kan man säga. De som sätter sig ner, kommer aldrig mera upp, i stället välter de. De som lägger sig ner kommer heller aldrig upp, i stället kommer väktarna. Några tappar frisyren, andra stänger inte gylfen, ytterligare andra drar inte ner kjolen som har åkt upp och andra har snus lite all over.

Gångstilen förändras ganska radikalt. Kvinnor kryper liksom ihop och tar kortare steg som för att fokusera på riktning och fart. Män däremot lutar sig mer bakåt och för att kompensera känslan av att falla bakåt tar de i stället längre kliv. Det längre steget tar de oftast bara med det ena benet vilket får till följd att de hamnar i någon slags cirkelgång, men det märker de knappast. Som sagt… de har slutat fixera blicken för länge sedan. Gemensamt för dem alla, oavsett kön, är att de knappt ser horisonten framför sig men om de gör det så är den sällan helt horisontell, snarare i lod… skit samma de har ju i allafall haft kul. De som är så här ”smarta” är också ganska så ”läckra”. De säger också en massa härliga saker. ”Hej schnygging, står du här alldelesch schälv, å här kommer ja me en mascha öl, schka ru kansche hänga me mej å leta eftr’ mina kompischar. Ja har tappat bort dom scherru, då kan du få schmaaakaaa”.

Skaldjuren var goda, framför allt krabborna och de rökta räkorna. Vi tog den sena sittningen, så dansgolvet äntrades inte förrän efter midnatt. Vi drog några varv så gott det gick, några Travoltasnurrar blev det inte eftersom skorna ideligen fastnade i klibbet av utspillda drinkar och gud vet vad. En bra DJ och mycket House som det är ssååå kul att dansa till.

Så slutade alltså oktober. Men hur började månaden då? Ja, vi hällde upp vatten i badtunnan och har redan badat flera gånger. Det finns inget härligare när man varit lite frusen på dagen, att hänga i tunnan någon timme på kvällen. Då uppskattar vi den mörka skogen minsann. Det har hänt små brum-eli-brummiga saker också. Det var så att Thompa var hos den tyska billeverantören redan förra månaden för att boka tid för verkstadsbesök. Han parkerade bredvid en man vars bil var snudd på identisk med Thompas. Den hade likadan färg, en diesel, med taklucka och dragkrok, fyrhjulsdrift och så vidare men den var större, starkare, hade gått lite längre och var automat. Gubbarna hade stått där och ”sparkat däck” och pratat med varandra om deras respektive fordon och lite på skoj sagt. Ska vi byta? Hehe…

Efter några veckor satt Thompa sedan och tittade på bilannonser (som han alltid gör), bläddrade och läste uppifrån och ned i annonsspalterna. Så plötsligt låg just den bilen där, värderad till samma belopp som Thompas bil, det var väl festligt. Det var ju bara te å åka till Västerås och provköra, sen var det bara te å göra affär, dvs addera dubbdäck och lite annat nödvändigt och sen var det bara te å hämta den och lämna den andra. Exakt på dagen en månad efter första samtalet med den tidigare ägaren. Vid bytet flyttade vi givetvis över det blågula bandet som från och med bröllopet knutits i en rosett på passagerardörrens handtag. Den här var nu den femte bilen som prytts på detta vis. Så inledde vi alltså oktober. Med en slump.

Någonstans i mitten av månaden gjorde vi något helt oväntat faktiskt. Vi var på båten Patricia, eller Lady Patricia som hon egentligen heter. Det var vår nye Hobiekompis, som vi umgicks med en hel vecka i Grekland innan svenskveckan startade, som hade sin femtioårsfest där. Festen startade med mingel och därefter lagindelning i två lag. Det var Hobielaget och ”nån-annan-typ-av-jolle”-laget. Uppdraget vi fick var att på varsin tavelduk måla en bild av jubilaren, var och en skulle addera en liten detalj som vi kände för att peta dit.

Den första i vårt lag som gick fram, ritade en vänstersko, prydligt och konstnärligt. Det var förresten en annan av våra Greklands-seglarkompisar som fixade det. Nästa person ritade en profil av ansiktet, det var Thompas bidrag. Behöver det tilläggas att foten styrde framåt medan profilen var riktat åt höger? Redan här hade det alltså spårat ur. Så fortsatte det; någon ritade ett öga, det ritades en kropp, och en tuppkamsfrilla. Det blev en överdrivet stark överarm och på den hamnade det så småningom ett tatuerat ankare. Sen en ring i örat, skridskor på fötterna, en piska i handen och…nej det blev en flagga med Jolly Roger på. Det fanns vid det här laget inte en likhet någonstans mellan bilden och jubilaren och senare på kvällen förbättrades bilden likt ”the final solution”. Någon hade lyckats klämma dit en jättestor och ståtlig balle bah. Enorm. Till de skridskorna! Så blir det när vuxna leker 😉

Kvällen var skojig, maten supergod och restaurangen hade en mycket trevlig båtkänsla, det gungade lite lätt. Vi dansade jättemycket till kanonmusik, först var det ett liveband som spelade funk och soul och sedan tog en DJ över. När de började släppa in gäster från gatan och montera fast poledans-stänger kändes det lagom att lämna kalaset. Vi hade ju en viktig segling dagen efter.

Höstlövsracet. Återigen en kappsegling i bitvis minimal vind men denna gång med strålande sol. Vi var åtta Hobie16 och en 29er detta år vilket kan jämföras med förra årets fyra team som körde i dimma och regn. Vi satte en bottenplacering men också en etta och med lite krafs där emellan så landade vi på en fjärdeplats. Så där lagom dåligt egentligen fast vi seglade därmed in oss på en andraplats totalt i kuppen i år (igen). Same procedure as last year actually.

Veckan efter sedan var vi på Boo SS höstmöte och åt tårta samt tog emot ett andrapris som vinst i Klubbmästerskapen förra månaden. Same procedure again. Nu återstår endast en tävling med Hobien och det är snöflingeracet den tionde november. Vi ska också försöka träna så mycket som möjligt inför att vi åker till Jervis Bay i slutet av januari så håll tummarna att mildhösten fortsätter. Vi har hittat bilden här ovan på vår camping och där kan man se vår bokade campsite. Precis till vänster om bilvägen nertill mitt i bilden finns tre lite större platser med ett toa/dusch-hus till varje plats. På en av dem kommer vi att bo och alla båtarna kommer att ligga strax nedanför på stranden. I dagsläget är totalt 297 team anmälda, av dessa ska 137 ställa upp i Open class, men det blir bara fler och fler.

Vi har luftat Vipern också för sista gången denna säsong. Inte bara luftat faktiskt utan doppat med. Från toffla till toffla, uppifrån och ner kan man säga. Här är en film med vurpa och allt!

-Jaaaa, vi har fått båtplats stod det i ett SMS som Thompa skickade. Äntligen! Hela messet pustade ut, det liksom andades glädje. Gud vad skönt! Båten som hade tvingats bort från klubbens grusplan vid den allmänna upptagningen, hade fått sin placering utanför Mia och Göstas hus under några veckor. Vi hade stått i kö för en ny sorts plats, en så kallad vinterplats och ömsom hoppats, ömsom misströstat. Nu hade vi fått vår vinterplats på land och kanske också en bryggplats till våren. I ärlighetens namn var det annat vi misströstat också. Varför skulle vi egentligen skaffa den där motorbåten? Den har mer kostat än smakat så här långt och under sommaren hade vi den inte i vattnet en enda gång.

En kväll satte vi oss därför ner och gjorde varsin plus- och minuslista för att summera vilken känsla som egentligen fanns för den där båten. Skulle den säljas eller skulle vi behålla den. Ingen av oss sa något, vi skrev och skrev på varsitt papper. Skillnaderna på våra respektive listor var minimal, likheterna fler och summan var just att utan bryggplats var det värdelöst att ha båt. Med bryggplats skulle det bli den drömmen vi från början haft. Och nu hade vi kanske kommit dit äntligen?

Med bryggplats och tillhörande medlemskap på båtklubben, följde två nattvakter per år och lika många städdagar. Nattvakterna var redan avklarade och nu har vi också varit på vår första städdag. Vi har visat upp oss för de andra och satt tänderna i våra första kokkorvar med bostongurka och rostad lök. Innan vi kommit så långt hade vi försetts med en svart sopsäck och en skräpplockare. Hmmm, redan efter ett par båtrader insåg vi att här skulle man behöva lyfta på såväl tång som sten för att hitta något skräp. Det var ju renare än på Orlandos Disney World. Förklaringen var att vi inte var de enda som gick runt på detta sätt med sopsäck och skräpplockare, snarare var det tjugo till som lika planlöst som vi strövade runt med säckar så tomma att de vek sig för vinden. ”Hey, försvinn, gå inte i vårt stråk, i vårt revir, vik hädan, försvinn. Här är det vi som plockar… Dra!” fräste vi till de andra.

Mitt i allt stötte vi ihop med en man, en sån där som vet och kan allt, som tipsade oss om att plocka lite kvistar från marken. Tidigare när de röjt fram upptagningsplatserna för båtarna, hade olika sorters kvistar lämnats kvar på marken. De behövde nu plockas bort. Vi bytte ut sopsäck mot kärra och lät oss dirigeras av mannens pekande och tipsande. Nu hade vi plötsligt en uppgift. Först kändes det som en lätt konstruerad sådan men den blev mer och mer meningsfull ju längre vi höll på. Och vi närmade oss korven, det visste vi. Vi fyllde på med lass efter lass av kvistar och rötter, vi jobbade mer än alla andra, det var vi säkra på.

Men man behöver inte vara så duktig. Det har Olof Röhlander berättat för oss på en föreläsning som vi var på. Allt för ofta jobbar man på för att passa in, för att kunna mäta sig mot andras förväntningar och kanske sina egna. Röhlander är mästare på mental styrketräning och en inspiratör, faktiskt inte bara föreläsare utan också ”årets talare 2012”. Han blandade tal med ståuppkomedi och vi fick oss verkligen många skratt, det var mycket igenkänning. Röhlander, en föreläsare vars namn du ska komma ihåg.

Hans föreläsning kretsade kring eget ansvar, egen påverkan och egna initiativ. Att våga chansa är utvecklande. Utan att chansa kommer man ingen vart och man behöver ta matcherna i livet. Kanske förlorar man något men det kan finnas mycket att vinna. Om man förlorar har man alltid ett trumfkort att ta fram, vilket är att formulera tankar som ger ny kraft. Inget är värt något utan svårigheter och utan problem, hinder och utmaningar kan vi inte växa som vi vill. Ungefär så. Att våga, att vilja, att chansa. Han illustrerade hela tanken med en sten, ett snöre och en ballong. Ballongen kan inte stiga förrän du tar fram en sax och klipper av snöret och låter stenen falla.

Plötsligt hör jag dialogen i mitt eget huvud, det där kacklet som utan förvarning drar igång mellan Mrs Förnuft och Mrs Våga. Mrs Förnuft säger ”Jaha, det är lätt för honom att säga med fullbokade föreläsningar och extrainsatta föreställningar, pengar på banken, allt i hamn och facit i hand”. Mrs Våga svarar ”Men så var det ju inte från början, han beskrev ju landsortsfamiljen som hade ett fungerande liv men som ändå ville chansa och leva efter sin dröm och så gick det åt fanders och snart ännu mer åt fanders”. Mrs Förnuft kontrar ”Någon fick ta smällen och det var lättare förr, då handlade det inte om att överleva och konsumera på samma sätt som idag, sen handlar det också om vilket skyddsnät man har när man vågar”.  Mrs Våga avslutar ”Skit samma, det är i motgångar man får nya idéer det säger ju Röhlander och han har själv kravlat sig upp på den scen han står på idag. Och inspirationen var hans föräldrar. Var tyst nu!”

Han pratade mycket om folk som klagar och gnäller, om de som ser hoten men inte utmaningen, som hellre blir frustrerade än fascinerade och de som bara ser misslyckanden men inte utvecklingen. De vaknar på morgonen och berättar för alla hur trötta de är, var de har ont och allt de gruvar sig över. De kommer till jobbet och är fortsatt trötta, har för mycket att göra, tror sig inte om att kunna, gäspar och suckar, pustar och stönar. Liksom stör andra med sitt eviga kinkande, stör sig själva. Så håller det på. Dag efter dag tills fredagsmyset infinner sig. Som inte blev så mysigt trots allt. Parallellen här är att den som längtat till fredagsmyset hela veckan och faktiskt inte heller tyckte att det blev så mysigt som i tanken, har iallafall haft flera längtansfulla dagar än den som bara har gnällt sig igenom veckan. Röhlander fastslår att rätt attityd är bra mycket viktigare än rätt resurser. Så sant!

Mycket handlar om det tre F:en, Fokus Frågor och Förväntning. Fokus på att skapa ett inre lugn och att titta framåt. Det finns en anledning till att framrutan är större än backspegeln. Frågorna du ställer dig kan bli början till något stort och oväntat bra. Förväntningarna på dig själv ska vara höga, annars har ingen annan det på dig heller.

Det är ofta inte för att vi har mycket att göra som vi blir stressade, utan tanken på allt vi har att göra som stressar oss. Och visst stämmer det? Jag kan själv känna igen mig i att stressa upp en situation som känns övermäktig men när man är igenom den så kan man rycka på axlarna och säga ”det gick ju bra det där”. Som Röhlander menade; Det gäller att ha stegen lutad mot rätt tak innan man hetsar upp sig över att man har för mycket att göra. Och går det åt helvete är det bara att sträcka upp händerna ovanför huvudet, ropa ”oflyt” högt och sen klappa i händerna tre gånger. ”OFLYT klapp klapp klapp, OFLYT klapp klapp klapp” 🙂

Han pratade mycket om att veta vem man är, vad man kan och vad man står för. Ge inte upp. Inte nu, inte än, inte någonsin. Att ge upp vore lika absurt som att ta en krita, måla upp konturerna av en liggande människa på gatan och sedan lägga sig i det markerade fältet. Det är inte du. Det har aldrig varit du…

…det är tomten. Hör här:

En dag, faktiskt dagen efter denna föreläsning, kom jag till jobbet och helvetet bröt ut. ALLA var på mig med frågor, funderingar, stress, ångest och Gud vet allt. Shit vilket spektakel. Innan jag ens klivit in, kom den första. När jag sedan tagit två steg in, kom den andra. Strax därefter den tredje och någon hakade på till mitt rum. Där stod ytterligare två som ville nåt och så var mejllådan full med frågor plus att jag redan innan hade fullt i min egen jag-måste-bara-göra-så-fort-jag-kommer-till-jobbet-pipeline. Alla deviser och löften som jag proppats full av á la Röhlander var borta på mindre än femton minuter. Jag höll på att bryta ihop.

Om detta yppade jag på Facebook i en slags tyck-synd-om-status och dagen efter låg det en kexchoklad i mitt postfack. Jag tackade tomten eftersom jag inte visste vem den ”skyldige” var. Snart var det fler som tipsade tomten om var deras postfack var och därför tror jag att han nästan jobbade ihjäl sig. Efter ytterligare en dag, låg det en kexchoklad till i mitt postfack och senare på eftermiddagen fanns ett rim på Facebook om att tomten nog kanske var typ död eller så:

”Liten tomte slita och släpa för flera pralin skall få äta, tomte tar hjälp av kartong och skrot för att på stämningen göra bättring och bot, väl uppe vid de översta facken, faller han och bryter nacken, därav upphör snaskattacken”.

Och visst, dagen efter var det tejp i backen och brottsplatsundersökningen var i full gång. Så här i slutet av oktober, är utredningen fortfarande inte klar, det har säkrats bevis och toppsning är förberedd men det är fortfarande okänt vem tomten egentligen var.

 

 

 

Så där… nu har det blivit bra många ord om allt möjligt i vanlig ordning men så är det när man har svårigheter med att hitta rätt anspänningsnivå på saker och ting. Jag lovar, verkligen lovar dyrt och heligt att arbeta med detta. Det får bli mitt utvecklingsområde, mitt initiativ och mitt fokus. Att sluta pladdra, sluta slösa med så många ord, sluta vara så rakt fram och säga det jag tänker. …Eller nej förresten. Så kommer det inte att bli. Jag biter mig hellre i tungan ibland, det är bättre än att få en vissen tunga. Man kommer bergis längre genom att klippa snören så stenarna faller, luta stegen mot rätt tak, chansa och våga… men först ska jag fixa 50 decimaler.

Här känns det lagom att avsluta denna andra höstmånad med lite skön musik. Först en ny låt av Erik Hassle. Och visst påminner den en del om denna andra höjdare med SBTRKT?

Fokusera på varandra nu när mörkret omsluter oss.