November 2013

Den andra november hände det. Utemöblerna packades ihop under ett par presenningar. Det trista var inte att det plötsligt inte skulle finnas någonstans att sitta, för allvarligt talat… när satt vi i dem senast? Har vi suttit nåt i dem alls sen vi tog fram dem? Har vi gjort något mer än att skura av dem i april, lagt dynor i stolarna och duk på bordet och borstat bort pollen från hela möblemanget i juni inför studenten? Näe, tänkte väl det men hur som helst är det otroligt jättesorgligt att täcka in dem under plast i början av november. ”Hej då med er, nu ska ni få sova lite grann, vi ses snart igen, alldeles snart, var inte ledsna, frys inte.. puss pu…” Nämen va´fan ge dig nu. Det är ju bara utemöbler. Halvruttna dessutom. Klart slut. Men jättetrist.

Plötsligt slamrade det till i tvättstugan och kattluckan fick sig en högljudd knuff. Tillräckligt högljudd för att helt gå sönder. I tvättstugedörren gapade det bara ett stort svart hål och på golvet en bit bort låg själva luckan. Kattens svans var kraftig som på en lemur och kroppshållningen låg. Vi skruvade bort ingångstunneln från dörren och inspekterade luckan, på glaset fanns ett stort tassavtryck och vi tänkte givetvis på räv. Med den smällen som vi hört och den rädda katten samt det stora tassavtrycket lade vi ihop en hypotes som sa ”räv halvvägs inne”. I lokaltidningen stärktes tesen ytterligare, när vi läste att just denna kväll hade en kvinna hittat en kattsvans – alltså en avbiten kattsvans – i en villaträdgård i Gribbylund. Puma hade nog tur den här gången.

I förra veckans Windrike, delade vi med oss av en trevlig minnesträning som gick ut på att minnas så många decimaler som möjligt av talet pi. Naturligtvis kan man träna minnet, och delar av minnet, på många olika sätt. Man gör det som passar en bäst. Eller så struntar man i det helt. Nu har i allafall en longitunell studie av åldrande, minne och demens delgivits den som är intresserad. I denna så kallade Betulastudien har man sedan 1988 studerat 4200 svenskar i åldrarna 35-80 år och funnit tre mycket viktiga detaljer i livsföringen som påverkar ens möjligheter att uppnå ”det goda åldrandet”. Det är tre olika minnesförmågor de mäter i dessa experiment: episodiskt minne, semantiskt minne och arbetsminne.

Det episodiska minnet är det minnessystem man använder sig av för att komma ihåg händelser man har varit med om, t ex jag kommer ihåg vem jag träffade dagen före julafton ifjol. För att komma ihåg en sådan händelse, måste man tänka sig tillbaka i tiden. Det handlar om att återge och minnas. Det semantiska minnet är ett kunskapsminne. Man använder sig av detta för att komma ihåg generell kunskap, t ex vad den kemiska beteckningen för vanligt bordssalt är och vad Norges huvudstad heter och så vidare. Arbetsminnet är det minne man använder sig av för att hålla information i minnet för stunden, att kontinuerligt uppdatera denna information samtidigt som man kanske gör något annat. Till exempel följer ett recept och svarar i telefonen samtidigt eller följer en matlista i affären och håller reda på barnen samtidigt.

Den enskilda faktor som har störst betydelse för minnet är utbildning. Den som utbildar sig får yrken som kräver något av en hela tiden och som utmanar ens färdigheter. Därefter är det hälsan som spelar roll, och faktiskt mest den ’upplevda’ hälsan. Med andra ord, den som är frisk men känner sig sjuk presterar sämre på minnestest än den som faktiskt är sjuk men känner sig frisk. It´s all in your head, det är ju det vi vetat hela tiden. När det gäller fysiska aktiviteter, gäller att lagom träning ger gynnsam inverkan på minnet. Minneskapaciteten vänder och den statistiska kurvan blir U-formad för dem som tränar för mycket, de får i stället sämre minne. Den tredje faktorn som är viktig för de kognitiva förmågorna, är tandhälsan och framför allt hur stor del av tänderna man lyckas behålla i hög ålder. Ju färre tänder, desto sämre minne.

Ett glädjande forskningsresultat som Betulastudien givit är att processen med det kognitiva åldrandet sätter i gång mycket senare än vad man tidigare trott. Det semantiska minnet är generellt vid god vigör upp i 70–80-års­åldern och välinlärda fackkunskaper går lätt att plocka fram upp i hög ålder. Det är framför allt det episodiska minnet som försämras hos en del, men hålls hos de flesta ändå ganska stabilt till 65-årsåldern. Studien visar att kvinnor har bättre minne än män, kvinnors episodiska minne är tio procent bättre än männens. Haha! Ni kommer inte undan… vi tjejer minns varje förseelse!

Här kan du testa din minneskapacitet genom detta snabbtest

So keep on going! Träna på. I stort sett – och inte helt otippat – kan man säga att det är viktigt att hålla igång hjärnan med fritidsintressen och intellektuella aktiviteter, ägna sin tid åt att läsa tidningar och böcker samt diskutera mycket. Tydligen skadar det inte heller att tugga tandstärkande tuggummin.

När det gällde träningen under månaden kan vi väl säga att vi höll igång inledningsvis. Gym en till två gånger i veckan och diverse löprundor vid sidan av det. Och roddmaskinen här hemma står faktiskt inte bara och dammar. Villeman som slutat på jujutsun har börjat jogga också tre gånger i veckan också och då vill han givetvis ha sällskap. Han intervallspringer, det vill säga kör alla intervaller mellan walking in the park och spurtar. Jag kör envetet en mycket långsamt tempo hela trekilometersrundan så det finns någon slags referens i fart. Det som varit bra nu är mörkret och kombinationen ihop med lätt mörkrädsla gör alla tendenser till maskning i skogen stört omöjliga. ”Mamma, vänta… vänta då mamma”.

En kväll – faktiskt en fredagskväll – var jag och Thompa tillsammans med Ville och en kompis i springspåret. Om man plockar vuxenpoäng som nattvandrare, så plockar man jävligt sportiga poäng som ungdomsledare en fredagskväll. Vi höll i allafall koll på två av traktens busar, vad gjorde ni andra? Just denna kväll, hehe?

Men… vägen från att känna sig på topp, till att bli slapp i pälsen och tappa allt man byggt upp, är snabb och går över ett cykelstyre. Eftersom jag lever efter devisen ”Om man rör sig fort och ler mycket så märker ingen att man är ful”, så kan ibland hastigheten sätta käppar i hjulet. Torsdag morgon på väg till jobbet fastnade min cykelväska i en vägavspärrning och jag föll som en tung stock rakt över styret. I fallet fick jag med mig cykeln vars ena cykelhandtag borrade sig in i min vänstra sida. Aj på revbenet. Dagen fortlöpte i smärtsam vandel och från den kvällen började jag mixa ett intag av Alvedon och Ipren var sjätte timme. På söndagen var det ju snöflingeracet, vår sista tävling. Hur skulle detta sluta?

Jodå, vi deltog i kappseglingen och som tur var hade vi inga starka vindar, inga hetsiga slag och inget trapetshäng. Lugnt och fridfullt men det fruktansvärt onda kombinerades av det avskyvärt kalla. Vi var sju team totalt och skulle ha kört fyra race men banan var så lång att det plötsligt blev mer lagom med två race. Sen dog all vind. I täten och med samma placering sinsemellan, låg vi fyra team som ska till Australien om två månader. Tredje racet var av karaktären ”försten till hamn”, det vill säga första båt tillbaka till rampen på klubben… men utan vind blev det mer en tävling om vem som kunde paddla snabbast. Vi fällde mast och packade ihop Hobien och körde hem den sen. Vipern som också först fick hemmaplats efter sista seglingen i oktober, har under månaden flyttat till Dalarö och till en annan familj. Vi kommer att köpa en ny till våren. Denna gång blir det vita segel och en bordeuxfärgad gennaker. Grymt! Ännu mer grymt är det att det i vår på grund av denna rockad kommer att finnas minst fyra F16 kring Baggen. The more, the merrier. Även motorbåten har kommit på sin rätta vinterplats i Näsbyviken och därmed är alla båtar förtöjda och svepta inför vintern.

Och i världen händer hemska saker. En tyfon drog fram över Filippinerna. Nödhjälpen uteblev på grund av att kommunikation, vägar och infrastruktur slagits i spillror. Dagarna gick. Information saknades. Många människor fick sätta livet till och de som överlevde gjorde det i sällskap med kroppar, kadaver och bråte. Frågorna var många. Skulle man satsa alla resurser på att hjälpa dem som fortfarande levde eller skulle man försöka få bort alla döda kroppar som låg och skräpade överallt? Alla bilar hade inte bensin, men kunde man verkligen använda samma bil för att dela ut mat som man samlade in döda i? Skulle soldaterna hjälpa till med fördelning av hjälpleveranser eller skulle de stoppa den utbredda plundringen som pågick med full kraft?

USA ankrade upp ett hangarfartyg utanför ostkusten med 5000 man och 80 flygplan ombord. De hade tagit med mediciner, utrustning och rent vatten. Det fanns också ett sjukhusfartyg. Storbrittanien skickade medicinska experter och ett transportflygplan. Till och med Japan, bidrog med sin största hjälpinsats sedan andra världskriget. De förberedde sig på att skicka upp till 1 000 soldater, flera fartyg och flygplan till Filippinernas hjälp. Människor var i extremt stort behov av hjälp.

Vad kan vi göra då. Du och jag? Ganska mycket egentligen. Det där gamla vanliga… samla in kläder, leksaker och andra förnödenheter. Sånt vi själva inte skulle klara oss utan en sekund. Vid sidan av olika organisationer, är det de toppengagerade privatpersonerna i bland annat Sverige som startar insamlingar. Man kan lämna det man tycker på angivna platser. Det var de toppengagerade alltså. Vi andra kan iallafall sätta in en slant, så lite som en tia eller hur mycket som helst. Allt är välkommet, många bäckar små. Och vad möts man av för prat då av gemene man? ”Jaaaa, vi satt och pratade vid fikabordet på jobbet idag… hur vet man egentligen att pengarna kommer fram. Det har man ju hört, hur de fastnar på vägen, hamnar så att säga i fel rockficka… Bäst att inte gynna såna där lurendrejare, bäst att ligga lågt här”.

Okej. Det är vardag här hemma. Du går ut på shoppingstråt och får tag i ett par jeans och en klänning plus lite annat smått och gott. Du kommer att göra av med en tia eller hur mycket som helst, vad vet jag. Mest troligt hur mycket som helst. Brukar du då bry dig om vart pengarna går? Bryr du dig om att kolla om klädtillverkningen har gått rätt till och följt de mänskliga rättigheternas principer? Jag gör det inte. Funderar du över hur mycket av din shoppingslant som faktiskt går till rätt ändamål. Hur mycket som återvinns av sedelpapperet i form av läkarvård för de som jobbat i giftiga ångor för att dina jeans ska se coola ut. Funderar du över hur mycket den ensamstående kvinnan i Indien med sina åtta barn fått i lön på textilfabriken i Indien? Jag gör det inte. Jag bara shoppar och skiter fullkomligt i vart mina pengar hamnar. Jag anar att de hamnar i helt fel rockficka, det vill säga den största delen hos de som redan är rikast. Typ de som äger varumärket.

Varför är det då så viktigt med den där hundralappen till Röda Korset, vart den hamnar och vem som får glädje av den? Jo… antagligen för att vi som ger bort pengar inte får något i utbyte för slanten och då blir det så noga helt plötsligt. Vi glömmer för ett ögonblick att vi redan fått något i utbyte genom förmånen att bo i ett land utan naturkatastrofer, omedelbar fattigdom och med rättvisemärkningar till och med på brödpåsarna. Herregud. Vi har redan allt och lite till som en människa behöver men tycker ändå att vi inte får någonting för de pengar vi ”ger” bort. Vi måste typ tjäna något på våra uppoffringar. Wake UP! Skänk en slant, det går fortfarande att göra det. Katastrofer sker överallt, särskilt hos de fattiga.

Jag kan ofta känna oro för allt jag missar att följa upp. I varje möte med andra människor, utväxlas olika typer av information. För mig kan det kanske ibland vara av mindre intresse, men inte för den som berättar. En elev säger att ’imorgon fyller jag år’, en kompis berättar att deras häst ska betäckas, en annan kompis berättar att en släkting ska begravas och ytterligare någon berättar om ett läkarbesök eller ett husdjur som lagts in akut. Så här fortsätter det… information utbyts och löften ges. Till mig själv alltså. Löften om att nästa gång SKA jag komma ihåg att fråga hur det gick, hur det var, om allt blivit bra och så vidare. Vad händer? Jo, jag träffar personen igen efter ett tag och vet så väl att det är något som jag ska följa upp. I bästa fall kommer jag på vad det var, men bara i bästa fall. Fortsättningen på det, kan bli hur snurrigt som helst eftersom jag i all välmening frågar eleven om hästbetäckningen och fel kompisar om begravningen eller veterinärbesöket. Minst en miljon gånger har jag frågat något i stil med; ”och hur härligt var det inte på Kanarieöarna, eller var det Turkiet ni skulle till”? Samtidigt som svetten bryter fram i pannan och vallningarna sätter fart, kommer svaret: ”Nä, vi har inte varit någonstans… jo vi var en sväng till Uppsala om det var det du tänkte på, men det är två månader sen nu…” Jag ger upp där.

Eftersom Yarres favoritmatte dragit till Thailand hela tre veckor, ställer vi upp som ”barnvakter” så klart. Barnvakter får freaka ut, så är det bara så vi har låtit oss inspireras av lite ny vinterekipering. Eller en kul dräkt som hon skulle kunna ha på sig på julafton … men jag vet inte. Vi skulle visst borsta tänderna och klippa klorna också… ujujuj 😉 ”Mormor & morfar” matar och kelar på i en vecka till nu.

För knappt fyra år sedan var det Thompas tur och nu min. Dags att fylla femtio. Många i omgivningen fyller jämnt nu och så här sent på året är alla de barnsligaste kvar. Ett partaj hölls den tjugotredje hos allra äldsta kompisen Kicki. Vi växte upp i Gribbylund, gick i samma klass hela grundskolan och i parallellklasser i gymnasiet. Ungefär där tunnades kontakten ut men det blir aldrig någonsin ett stelt trevande från början då vi väl ses. Om detta och om vår långa vänskap diktade jag. Till det köpte jag en leksak som symbol för det vi haft tillsammans såsom lekkamrater och ramade in alltsammans. Thompa målade, skruvade och limmade. En sällsynt och personlig femtioårspresent. Nöjd!

Barbie började tillverkas 1959 men dök upp i Sverige för första gången lagom till julhandeln 1963. Då som en docka i baddräkt med lite extra kläder som kunde köpas separat. Barbie är som bekant numera en hel industri ihop med sina tre systrar Skipper, Stacie och Chelsea. Redan 1961 introducerades pojkvännen Ken och numera finns dessutom en uppsjö av vänner av olika etnicitet. På alla hjärtans dag 2004 kom nyheten som chockade världen. Barbie och Ken bröt sin förlovning efter mer än 43 år tillsammans eftersom de behövde lite tid för sig själva. Så sju år senare återförenades detta världskända kärlekspar. Kärlekslivet känns ändå mer stabilt än arbetslivet men Barbie verkar inte vara helt enkel att samarbeta med. Genom åren har hon nämligen bytt jobb drygt 130 gånger.

Barbie har som leksak inte bara skapat glädje. Den iranska staten har förbjudit dockorna eftersom de anser att de är farliga och enbart ”en manifestation av västerländsk kultur”. Dockorna säljs därför under disk och så sent som förra året tvingades några iranska leksaksbutiker stänga då myndigheterna upptäckt att de brutit mot försäljningsförbudet. Även i västvärlden har Barbiedockan ansetts olämplig genom sättet att sprida skadliga skönhetsideal. Långt blont hår, stora ögon, smal midja och fylliga bröst. En forskare räknade ut att bara en kvinna på 100 000 har samma kroppsform som Barbiedockan. Jag trodde inte att någon hade det?!

Barbie har även ett visst samlarvärde och för ett tag sedan fanns ett exemplar på Tradera från den första kollektionen 1959, en kollektion som inte ens sålts i Sverige. Barbien gick för 27 000 kronor och den dyraste Barbiedockan som sålts gick för drygt två miljoner kronor. Hon hade ett äkta diamanthalsband runt halsen.

Så grattis Barbie, och välkommen in i övergångsåldern även om du och dina systrar verkar ha lätt för att hålla er unga. Inte en rynka, inga celluliter eller bilringar sedan 1959. En brud med ett riktigt trevligt utseende… ”what a handsome face”, pröva att säga det med skånsk dialekt utan att det låter som: ”var det han som fes”.

 

Min egen födelsedag räknades ner med hjälp av en flitig arbetskamrat. Varje morgon satt en ny affisch på dörren till mitt arbetsrum samt på postfacket utanför expeditionen. Budskapet var enkelt: ”Nu är det sju dagar kvar”, ”nu är det sex dagar kvar” och så vidare. Bilderna föreställde mig men var hårt retuscherade med hjälp av photoshop. Nya ögon, ny näsa, konstiga nya anletsdrag och olika budskap i pratbubblor. Dagen före födelsedagen fanns inte mycket space kvar runtom eller på postfacket. Självaste födelsedagen firades i ganska exakt ett dygn. Ett par minuter efter 24, kom Thompa till sänghalmen i sällskap med tio röda rosor, tända ljus, sång i halsen och skumpa i glasen. Det var förspelet till morgonens födelsedagssång och då stampade även Ville med i takten. Tårta, glögg och paket. Helt underbart rart.

 

 

 

 

 

 

Väl på jobbet utbröt tidernas kramkalas direkt på morgonen och efter att jag fått en heliumballong med siffrorna ”50” fastknuten i mina byxor var det ingen hemlis för någon vem som fyllde år denna dag. Jag har aldrig någonsin fått så många leenden och glada hälsningar på en dag. Alla älskar tydligen ballonger 😉 Kvart i tio bjöd skolan på tårtkalas och present, rektor höll tal och alla sjöng. När det sedan var dags för lunch och jag, tillsammans med min nya kompis ballongen, svepte in i den fullsatta matsalen började alla sjunga av hjärtans fröjd. Strax därefter kom bästis-Carina med paket och kanske det mysigaste av allt: Med tid! Hon hade avbrutit sin dag, satt sig på cykeln och trampat till mig för att gratta och vi fick chansen att sitta och bibbelbabbla ett tag. Såååå himla mysigt, tack!

Överraskningarna kom verkligen slag i slag denna dag. Framför ytterdörren stod tre stora blompaket som budats under dagen och medan jag öppnade dessa, kom ytterligare ett blombud. När det började närma sig middagstid åkte vi iväg och efter en massa kringåkanden för att förvirra mig (vilket är snabbt gjort) landade vi på Skåvsjöholm. Där innanför entrén fanns Joel och Emilia, mami och Pelle, Mia, Gösta, Felix och Love. Big surprise! Skumpa i glasen och en trerättersmiddag. Härligt – Kärleksfullt – Gott – Mysigt. Paketöppningen slogs ihop med efterfesten och sen så var gumman rätt så trött.

Allt detta ihop med hundratalet glada hälsningar på Facebook, via mail och SMS gjorde min stora dag till en oförglömlig fest. Nästa dag fortsatte överraskningarna med paket utan avsändare och på helgen efter födelsedagen hade vi typ ”öppet hus” här hemma. Vi stod då beredda med wraps, tårta, skumpa och tilltugg om någon ville säga ”grattis” i efterskott. Och det var det några som ville, närmare bestämt sjutton glada, som kom under lördagen. På söndagen däremot kom inte en själ (om man bortser från asjobbiga syrran med familj som inte förstått upplägget) så första advent avklarades i lugna former bland blommor och blader. Vilken prakt!

 

Och nu… En återkoppling till Röhlander, föreläsaren från förra månaden. Hans ”Veckans peptalk, din termos i gryningen” är en tjänst som vi numera prenumererar på. Detta termos-peptalk dimper ner i mejlen varje vecka och bjuder på en massa tänkvärt. Frågan är hur mycket tänkvärt man kan ta in, ta till sig, förstå och försöka leva efter. Väldigt lite känns det som. Tillvaron är som en hal fisk inleder Röhlander med och det är ju peptalk nog. I sällskap med en hal fisk gäller det att; vara beredd, se sig för, aldrig sänka garden, hålla i hårt, öka beredskapen och även sin skepsis. Försök att komma igenom den mur som byggts upp som ett ekorrhjul av inkörda beteenden och insnöade vanor.

Det finns kolumner i tidningarna och små böcker att köpa som innehåller kloka ord och fraser. På Facebook vimlar det av tänkvärda feelgoodramsor. Omgivningen i stort känns sund och sympatisk, resonemangen kloka och besluten mänskliga. Vi vet så väl hur vi ska vara, vi har sån koll men ändå… Ta texten här bredvid som exempel. Texten är lika begriplig som sann men sällskapar med så många att man nästan blir loj och lite tvärtemot? Alla har behov av och växer av bekräftelse, de flesta av oss vill inget hellre än att höra att vi är bra eller på gränsen till bäst. Många gånger. Ofta. Flertalet av oss har rötter i ett sammanhang vars budskap är: lagom är bäst, tro inte att du är förmer än någon annan, tro inte att du är något, stick inte ut näsan, det är fult att skryta, gör inget väsen av dig… smält in. För att släcka ned dessa tankar några watt föreslår vi istället att vi börjar imponera på varandra i stället. Vi imponerar på varandra och på andra. Jättemycket!!

Är man bland ungar hela dagarna får man ofta höra deras resonemang om vad som förekommer i alla de sociala forumen de deltar i. Någon hade skrivit: ”Jag är så dålig och ful” och svaret på den bönen blev: ”…så där säger hon/han bara för att man ska säga si eller så”. JAMEN gör det då! Om du har listat ut vad personen vill höra…säg det då. Kan det bli enklare, varför krångla till det, vad har du att förlora? Allt är serverat, svårare än så är det inte. Vi gör så många bra saker, tar oftast en massa välgrundade beslut, är så fina och sliter så hårt. Varför göra det i det tysta? It´s not ”their loss”, som det står i texten ovan. Det är vår förlust. Alltså när vi slutar imponeras och slutar uppmärksamma varandra.

Hur som helst. Så här enkelt är det med peptalk enligt Röhlander: Sätt dig till rätta, sänk axlarna och släpp alla ovidkommande tankar (bara det är lättare att säga än att utföra, tankarna sveper runt och stör heeeela tiden, omöjliga att hejda). Ge dig själv hundraprocentigt fokus… i bara två minuter, två ynka minuter (Jaha, hade det inte varit en upprepning där hade jag ju kunnat börja… nu har jag ju tappat fokus med en gång). Ta in en fråga i taget, läs den noga och begrunda dess innehåll. Stanna kvar och låt tankarna vila i frågan. Länge. (Men vafan, det kan ju aldrig ta två minuter, ska saker ta lång tid räcker inte två minuter). Börja läs frågorna, en i taget. (Åh, var det så många, fem frågor… hur ska det gå, hur tänkte de här, på två minuter?)

1. Vad längtar du efter? 2. Hur fri känner du dig? 3. Vad är du tacksam över just nu? 4. När mår du som bäst? 5. Vilket beslut idag skulle göra ditt liv bättre imorgon?

Bra frågor! Enkla avskalade, sånt vi gillar och som vi alla kan relatera till. Men ofantligt stora bara! För att eventuellt förenkla det hela ytterligare, är fem ord fetstilta. Dessa ord är ”längtar, fri, tacksam, mår och beslut”. Det stora kan trattas ner från ångestnivå till vardagsnivå för oss som inte fixar detta på två minuter, typ: Vi längtar till helgerna, känner oss fria vid löning, är tacksamma för att mjölken till kaffet inte är slut, mår hyfsat skapligt och tar beslut rörande middagsmaten varje dag. Närå, det ska gå att göra det här på ett riktigt sätt men INTE på två minuter, aldrig! Röhlander i våra hjärtan men vi får lite för knepiga uppgifter. Det här är minst lika svårt som att trolla.

 

Men hörrni… Nyss var det högsommar och nu har tre hela höstmånader passerat. Vi ramlar vidare in i vintern vilket innebär att det snart blir ljusare igen, om tjugo dagar vänder det, åh så fort det går! Försök att uppskatta värdet av varje stund innan det blir till ett minne!

Sedan vi startade Windrike hösten 2010, har vi under månaderna försökt variera avslutningarna. Det har varit soliga hälsningar, sång eller musik, pussar & kramar, budskap och uppmaningar. Vi har avslutat med Carpe Diem eller Klart Slut, God Första Advent eller kort och gott Hej Då. Hur avslutar vi idag då?

Ja, kanske med en låt som Edvin Berg började spela in men aldrig hann få klar innan leukemin tog hans liv i augusti. Låten har färdigställt av hans bröder och årets Idolgäng framförde den på Cancergalan i höst. Vi avslutar nog helt enkelt med orden Fuck Cancer denna månad. /Pippi & Thomas