Jullovet pinnade på. Detta älskade lov som inte bjuder på någonting annat än lättja. Ingenting bokat, ingenting bestämt, inga krav, ingen press. Låt-mig-bara-vara-lovet. Det kommer lika lämpligt varje år, precis när man håller på att rasa ihop som vilket vinglande legobygge som helst. Men som sagt, även om man själv inte pinnar på, så gör lovet det.
-Åh, hej…! Välkommen tillbaks, vad kul att ses igen, vad har du gjort på lovet? Så låter det första dagen på jobbet och svaret löd: ”Jag har inte gjort någonting, jag kommer i vart fall inte ihåg vad jag gjort. Jo, träffat lite släkt och vänner men annars suttit som traumatiserad framför TV:n”. Förra jullovet såg vi på fyra säsonger av TV-serien Breaking Bad och detta lov tittade vi klart på serien, alltså säsong fem. När det var över, led vi hårt av en mix av sorg, ensamhet och saknad… efter Walter och Jesse, Skyler, Hank, Saul och de andra. För att döva det gick vi igång på nästa serie. Och den gick inte av för hackor. Homeland.
Den tredje januari öppnade sig en helt ny värld med politiker man gillade och terrorister man avgudade. Vi maratontittade, det vill säga brände igenom tre säsonger på några dagar och njöt av CIA-agenter som Saul och Carrie, Mike och Virgil samt hemvändaren Brody. Shit så spännande! I höst kommer säsong fyra.
Den 4:e januari lånade vi en Hobie på klubben, teamade upp oss med Åke och Thomas (de bangar aldrig) och bokade upp Baggen för en första tur för säsongen. Det var coolt! Det var sex grader i luften och lugna vindar när vi tränade starter och slag i ett par timmar. Riktigt grymt. Vi seglade bland annat långt in i en vik i Saltis där det knappt låg en båt kvar i hamnen. Stilla, tyst, lugnt, ljuvligt. Det kändes bra att få träna lite inför resan i slutet av månaden. Vi hade kameran med och satte ihop en helt oslagbart spännande film!
Vi har bedrivit systematisk träning också hela lovet men fyra träningstillfällen i veckan, allt för att bli starka inför resan. Under några veckor mixade vi gymträningen med löprundor runt sjön men de sista veckorna hade vi fyra gymdagar per vecka. Så mycket som sju, av de sista nio dagarna innan vi åkte, var vi på gymmet. Detta toppade vi med den obligatoriska och årligen återkommande januarifastan. Inget socker, inga kolhydrater och ingen alkohol. Kör väl punkt slut på den med. Vi kör inte 5-2 dieten utan helt enkelt 11-1 och den är ganska perfekt!
Det här med vikter är ett spännande fenomen. Någonstans är det ju alltid kilona man jagar eller rättare sagt försöker skrämma på flykten i och med alla dessa dieter. Om man exempelvis lägger om kosten helt, skiter i nattmackor och kvällsmys framför TV:n, och i stället lägger sig hungrig varje kväll. Då går man inte ned i vikt. Om man i stället njuter och trycker i sig tre kilo godis, då går man ju inte upp tre kilo. I allafall inte på en gång. Och när de lastar ett flygplan med en herrans massa mat som väger flera kilo, då minskar flygvikten när maten är utdelad och uppäten fast allt ändå borde finnas kvar ombord. Lite ompackat bara. Ingen har ju hoppat av. Hur funkar det? Jag fattar inte. Vart tar vikten egentligen vägen? När man tränar går man upp i vikt och när man inte tränar går man upp i vikt. Hur som helst måste jag ha världens sämsta ämnesomsättning. Tränar och springer regelbundet och säkert mer än gemene man, cyklar till och från ett rörligt jobb, är aktiv på fritiden och äter heeeelt rätt. Ändå väger jag det jag väger. Punkt slut. Igen.
Elfte januari. Så länge fick vi vänta i år till snön kom och då tillsammans med minusgraderna. Redan nu blir det drygt 20 minuter ljusare för varje vecka som passerar, det känns trevligt. Så här dags på året sjunger till och med Talgoxen så gulligt. Hör!
Vi har celebrerat sex och ett halvt år. Det är ju inte klokt. Nu har vi varit tillsammans så länge att vi måste köra fingerräkning för att hålla koll på antalet år 😉 Vi funderade över detta med sjuårskris. Vi går och väntar lite grann. Men vi vet inte när vi ska ropa faran över, när reveljen ska skjutas och fanfaren blåsas. Är det en kris att vänta på väg mot sju år eller är det på vägen mot åtta? Eller kanske precis den 22/7? En dagskris? Om det är på vägen mot sju, när befinner vi oss där då? Är det en månad innan sju, är det dagarna efter sex år eller är det exakt precis i mitten? Nu är vi i allafall ganska exakt i mitten och det känns som vanligt faktiskt. Det kanske är det som är en kris. Att det känns vanligt. Bara vanligt liksom. Inga highlights eller överraskningar… fast för oss är ju det vanliga att det är highlights, så bra har vi det. Alltid något på gång. Så känns i allafall för mig, hur det är för Thomas vågar jag inte fråga.
Vi är ju rätt så olika. Jag pratar mer och Thomas informerar mer. Jag säger saker och vill ha svar, Thomas säger saker som inte går att svara på. Jag önskar att Thomas säger emot mer men när jag säger emot sprider sig en lukt som påminner om stressad katt. Jag berättar och Thomas lyssnar …Eller nej förresten, han lyssnar inte alls. Jag blir gaaaaalen för att han inte lyssnar. Saker jag berättar och säger koms inte ihåg. Nu har jag börjat köra med stickprov på Thomas´s lyssning. Han tvingas repetera. Och det tar tid, lång tid innan allt är ute. Det kommer i oordning men allt finns med! Jag är förundrad måste jag säga. På ett generellt plan är han ganska duktig.
Sextio procent av vår tid spenderar vi genom att lyssna, men vi är inte särskilt bra på det. Vi behåller endast tjugofem procent av det vi hör. I vårt moderna samhälle håller vi på att tappa lyssningen. Den så otroligt nödvändiga kompetensen för kontakt, förståelse och fred håller på att försvinna. Ja, alltså vi hör ju en massa men vi lyssnar inte. Att lyssna är en mental process för att göra ljud meningsfulla. Det handlar om att känna igen mönster för att urskilja ljud från varandra och vi silar ljuden genom filter där vi lärt oss uppmärksamma språk, kultur, värderingar, förväntningar och avsikter som passar oss.
Faran i att förlora medveten lyssning, är att vi då tappar möjligheterna att kunna förstå. Så… det ligger verkligen i allas intresse att öva upp sin lyssningsförmåga till ett medvetet plan. Det kan man göra genom att först och främst nollställa öronen i en helt tyst miljö 3 minuter/dag. Sedan kan man i en bullrig miljö träna på att urskilja så många ljud som möjligt. Man kan börja lyssna på ljud som man jämt har omkring sig och slutat uppmärksamma just därför. Man kan också träna på att medvetandegöra de olika filter som vi sorterar genom och samtidigt ändra sin lyssningsposition mellan att vara en aktiv respektive en passiv lyssnare, en kritisk respektive empatisk lyssnare osv… Helt enkelt variera sig och bekanta sig med möjligheten att finna olika positioner.
Och hur har det blivit så då, att vi tappar lyssningen? Jo, de tidiga fördelarna med lyssning har försvunnit i och med alla möjligheter till inspelning som en gång i tiden startade med skriften och så småningom med ljud- och videoinspelningar. Världen är numera så bullrig att vi bara blir uttröttade av att lyssna. Vi skärmar av oss med hörlurar vilket medför att ingen lyssnar på någon, var och en går i stället omkring i sin egen privata ljudbubbla, utan kontakt. Vi har blivit otåliga och effektiva och skickar hellre ljud- och textmeddelanden än att delta i en konversation. Som det har utvecklat sig, blir det allt svårare för oss att uppmärksamma tysta, diskreta budskap och möjligheter till kontakt. Följ akronymer R A S A och träna upp denna livsviktiga förmåga!
Receive – Var uppmärksam på personen som talar och ta in det som sägs.
Appreciate – Visa att du uppfattar det som sägs genom att bekräfta med medhållande ljud eller ett aktivt kroppsspråk.
Summarise – Sammanfatta och bekräfta gärna det som sägs, t.ex ”så du menar att…”
Ask – Ställ klargörande frågor efteråt.
Detta är någonting att satsa på. För kontakten, förståelsen, freden och relationen. Utan RASA kan det kanske bli en sjuårskris, eller någon annan form av kris.
Det var Thompa som hörde dem först. Men det var jag som såg den först. En 15 millimeter lång bagge som kröp omkring på köksgolvet. -Schas ut, din krake… här får du inte vara! Ett par dagar senare var den inne igen. -Men vafan, ut sa jag ju! Även denna gång kröp den upp lydigt på den tidning som fick agera startbana för utfärden. När den sedan var inne för tredje gången, började jag misstänka att den inte bara fattade trögt, ”den” kanske i själva verket var ”dem”… en tyst invasion. Efter att ha hittat en fjärde bagge död samt en femte med fullt ställ på alla sex benen, kändes det plötsligt som ett kvitto på att det handlade om fler. Vi började till och med stava till ”skadedjur” i google search. Helskotta.
Det visade sig vara så kallade blåhjon som under barken i kaminveden transformerat sig från larv till vacker bagge i värmen inomhus. -UT MED VEDEN skrek jag och letade förtvivlat efter information om bekämpningsmedel. Puh… det behövdes ingen sanering, ut med veden bara. Så nu vet ni! Det är inte bara mysigt med braskamin. Och som sagt, Thompa hörde dem först. Då när de började röra sig under barken. Höra och lyssna… två sidor av samma sak fast egentligen inte.
Vi har en födelsedag som närmar sig, Thompa fyller år när vi är i Australien. Från att hittills ha firat alla sina 53 födelsedagar i minusgrader eller slask, mörker och elände, blir det nu en förändring på det. När årets födelsedag kommer, har vi precis avslutat Masters i Jervis Bay. Vi har mest troligt tagit en tur till Sydney för att äta lite mat och se vad som nu ska ses där, medan vi förbereder oss på nästkommande tävling. Men firad, det blev han också dagen innan vi åkte. Av sina underbara grannar. Samma grannar som värmer katten, kollar huset, torkar posten och rastar hunden medan vi är borta.
Följ oss gärna under den tid vi är i Huskisson, Jervis Bay och deltar i 20th Hobie 16 World Championships, cirka 14 kilometer söder om Sydney. Så hörs vi genom halva februari den vägen. Från och med nu hänvisar vi till våra inlägg från Down Under på adressen http://windrike.wordpress.com
Det här var allt vi hade att ge för januari.
Haj Svajs!
Tack det var till förnöjelse, vilket härligt flyt i texten. Du borde bli författare.