Februari 2014

Nio grader och sol. Lägg några vårblommor till det och skönt fågelkvitter så kan vilken vårtrött, hålögd och vintergrå människa som helst få lite lyster i pälsen. Plötsligt bara dräller det av bilder på facebook där små sköra knoppar och blad kämpar sig upp mot dagsljuset. Tolv grader över det normala gäller nu enligt statistiken. Kan det bli bättre? Dessutom dagsljus till en bit strax efter klockan 17, nu är det verkligen finfint. Åh, snart är trädgården en enda stor färgprakt som man kan landa i när helst andan faller på…

Vi kom hem den artonde. Hem från det absolut härligaste seglingsäventyret vi varit på. I ärlighetens namn var det minst segling och mest äventyr men den seglingen som var, den var lärorik och gav mersmak.

 

 

 

 

 

 

En liten filur vid namn Puma hade minsann saknat oss. Ivrigt övervakad och tätt sällskapad av hela familjen Mia dessa tre veckor, men nu var det ändå slut på läskobäskodagarna utan husse och matte på hemmaplan. Pumpen låg som fastklistrad och bevakade oss hela första natten hemma. Spann, buffade, slickade och vältrade sig i en osynlig lyx som bara han kände.

 

Dagen efter hemkomst var vi på våra respektive arbetsplatser och traskade runt i halvdvala, inbäddade i bomull och dränkta i trötthet. Det första jag möttes av var en mycket trevlig lucka till mitt postfack. ”Någon” (=Babsan) hade drällt runt sega råttor både där och på mitt rum. Hon hade inspirerats av jätteråtta-hälsningen som vi skickade från Australien. Förutom kramkalas till och från hela dagen, var detta ett varmt och busigt välkomnande. Så, vi gjorde det vi skulle på jobbet dessa dagar och på hemmaplan tog vi rätt på packningen, fyllde upp kylen igen och gick igenom högar av post och tvätt.

Vi gick också igenom mängder av bilder och filmer som vi tagit och satte ihop ett bildspel med essensen av allt detta fantastiska. Rörligt och stillbilder i en salig blandning, ”Hobieworlds2014”. Det här var vårt första Hobie Worlds och vi hoppas givetvis på att få vara med om fler. Första VM för Hobie 16-klassen gick av stapeln 1976. Fyra av deltagarna från det året var också med i årets VM, vilket i sin tur var det 20:e. Många av deltagarna hade varit med i flera Hobie-VM, ett par i så många som femton! Det är klart, med så många olika typer och storlekar av katamaraner som nu finns, blir det säkert svårare och svårare att få ihop deltagare… men detta år var rekordmånga anmälda så engagemanget känns ändå starkt för just Hobie 16.

Just nu har vi vår Hobie på lagning och Vipern (Kattresan II) står snart klart för hämtning i Holland. Vi har en alldeles speciell känsla av att säsongsstarten blir extra tidig i år så revanschlystna som vi nu är. Alltså… HUR kan man komma näst sist i semifinalen? HUR? Det är så dåligt att inga undanflykter godtages och det enda som gäller nu är: Träna mera. Träningsplanen håller på att utformas, med början redan i mars. Alltså isen har ju gått så vad väntar vi på? Ett delmoment framöver blir att få till en träningsbana i hårdvind i Grekland. Vi behöver träna starter, få fart i båten och göra snabba manövrar exempelvis höja snabbheten ut i trapets samt göra kvickare slag. Alltså när det blåser. Sen kommer fipplet ombord vara ett minne blott. Jepp! … eller Hepp kanske? 🙂

Alltså. En vecka på jobbet då vi sakta men säkert hämtade oss tillbaka från jetlag och ett allmänt drömskt beteende. Sen hade det plötsligt blivit dags för sportlov. Vi lever nära gränsen till ett alltför hektiskt liv. Sportlovsmåndagen lyckades jag med den snudd på omöjliga bedriften att samla alla mina barn för en aktivitet. Tid: Måndag klockan 14.00 samling hos oss. 14.30 avgång med bil för en kortare resa mot Järfälla. Ingen utom jag visste vart. Promenad? IKEA? Paintball? Skidor? Köpa ny hund? Go Cart? Thailand? Militärbana? Frisbeegolf? Dessa lätt spretiga tankegångar och förslag drog ett djupt och tacksamt andetag över aktiviteten när vi väl var framme. Aha! Afternoon Tea på Görvelns slott. Äta, fika, mysa, snacka. Inte göra, bara vara vilket passade oss perfekt. Ett fint litet slott med många mysiga inredningstips. Lite kitsch, mycket flärd.

 

 

 

 

 

 

Under tisdagen och onsdagen hade ett milt slag av shoppingläge tagit tag i oss. Ena dagen i Täby Centrum och nästa i stora staden. Målet var att hitta ett par snabba – mycket snabba – träningsskor till Ville för innebandyträningen. Det efterlängtade matchstället med flera tillbehör hade kommit i dagarna och nu fattades bara utomhusskor att ha för uppvärmning och ”fys” innan träningsmomenten inomhus. Ville hittade ett bra par dojor som matchade önskemål och smak, och så hittade vi en fin vårjacka med! Läcker var bara förnamnet.

När vi var i Australien, fyllde Thomas år vilket firades med lite insmugglat gods på morgonen i ”campern”. Sånt som fika på sängen fick vi lägga ned och tog i stället en morgonfika i byn. Men paket blev det, både från Vanja och Pelle i form av dollar till en god matbit och några happenings back home från mig. Dessa happenings börjar nu rassla in så smått. En brunchig lunch på SS Stockholm (favorit i repris) och senare i veckan blir det Sweeney Todd på Stadsteatern. Peter Jöback i rollen som den hämndlystne barberaren som skär halsen av sina kunder och levererar sedan köttet till fyllning i köttpajer. (Så där ja… då var maken satt på plats i ett huj :))

 

 

 

 

Denna paketöppning var egentligen det andra smugglet vi haft med oss från Sverige. Det första var en kartong från Mia som inte skulle få öppnas förrän vi var framme. Det var som så att för ganska exakt 24 år sedan stack hon själv iväg på sin stora resa i livet, som Backpacker till bland annat Thailand och Australien. Hon stack iväg, överlycklig och full av förväntan. Själv hade jag en liten Ida – då ett halvår gammal – som ett synligt bevis på att liknande äventyr för mig skulle dröja åtskilliga år, om det alls skulle bli av. I Mias bagage fanns en skokartong med en massa allt möjligt från mig som hon inte skulle få öppna förrän Sverige bara var en liten gnagande längtansprick i hennes tankar. Paketet var fyllt med svenska grejer; Marabouchoklad, kaviar, knäckebröd, lakrits, bilder på kungafamiljen och på mig, solstickans tändstickor med mera med mera. Den ovan nämnda längtanspricken blev nog lite svajig i kanterna och plötsligt i stället en ångestfläck då Mia upptäckte att hon tappat, förlagt, glömt, slarvat bort…(?) kartongen från sin älskade syster någonstans på nåt tåg i världen.

Så, för att återkomma till nutid. Äntligen skulle jag få vara mitt i ett äventyr genom resan till andra sidan jordklotet och där få göra något obeskrivligt fantastiskt. Och vad fick jag då av min bästaste syster? Jo, en kartong att bära med mig, en kartong att öppna när jag väl var framme. I lådan låg bra-att-saker för kropp och knopp samt ett mycket kärleksfullt skrivet brev. Det beskrev just scenariot med kartongen som försvann för 24 år sedan och om ångesten som hållit ett fast grepp om situationen fram till dags dato. Nu, …nu hade syrran äntligen fått ett ypperligt läge för ”reconciliation” som hon uttryckte saken. Vad det betyder kan vi bara ana. Antagligen är 24 år av martyrliknande förtryck nu slutligen över. Synd, kan man tycka, för jag trivdes.

Nu möter vi våren med nya ögon. Hux flux, inte längre som martyrer …och definitivt inte heller som världsmästare. Men vi saknar Kängurulivet, det gör vi.