Mars 2014

Pia-Carin Frödin stod i köket och försökte titta ut genom köksfönstren. Treglasfönster som inte putsade sig själva, vad var det för nåt att ha egentligen? De var nu smutsigare än bussrutorna på stadsbussen och solen hjälpte henne ytterligare att komma till den övertygelse som krävdes för att göra något åt saken. Endera byta till självputsande eller ta tag i situationen själv. Hon anade redan svaret. Hunden sträckte på sig i den solstråle hon låg, ställde sig upp och skakade sig så att det stod en plym av damm runt henne. Herregud, hon dammar ju mer än jag tänkte Pia-Carin. Nu var det vårtider! Dags för alla avslöjanden när det dunkla mörkret skingrat sig. Vi måste städa.

Den nionde mars var det hela tretton grader ute och grannen plockade genast fram studsmattan åt sina barn. Under tiden for barnen runt med vattenpistoler, och hoppade runt på styltor, de sköt prick på aluminiumburkar med pil och pilbåge. For runt som troll. Som galna slängde de sig från den ena aktiviteten till den andra. Årets kosläpp var här. Det var fler händelser än grannens aktiviteter som var tidiga i år. På båtklubbarna hade presenningarna börjat lyftas av och flera motorcyklar syntes redan. Svartmyrorna tassade fram på krumma ben och pollenröda näsor hade redan börjat rinna. De första snödropparna och krokusarna gjorde sig synliga och videungens knoppar hade trängt sig ur sina höljen. Som alltid kom ett riktigt bakslag med centimetermängder av snö, då bilar med sommardäck drog i dikena och dunjackorna åkte på igen …men i stort sett hade det verkligen blivit vårlikt ute.

Blåsippor i början av mars, det är tre veckor tidigare än normalt. Pia-Carin tittade på den lilla buketten mitt på köksbordet som hon fått av Mini häromdagen. Han är för rar. Han kommer nog aldrig att sluta plocka blommor till sin mamma. Varje gång han överräcker dem, ser han lite generat blyg ut och varje gång tackar hon för dem med en överdriven men ändå ärlig ton, för att visa att hon känner sig överraskad och glad. Just den allra första buketten, den som doftar lite av vårvärme, var den finaste av alla. Hans plockande och hennes jublande hade nästan blivit något rituellt och grunden till det var egentligen en lite sorglig historia.

Pia-Carin hade ägnat långt ifrån oansenlig mängd tid till att läsa om Asbergers syndrom, något hon anade att hennes son Mini hade. Hon hade helt enkelt fått nog den gången då han, mitt i natten, hade bultat på hennes och makens sovrumsdörr för att fråga om de ville köpa handstöpta ljus av honom. Med total avsaknad att tajming och känsla för sammanhang. Han var bara inställd på att sälja och få tomt i kartongen, kosta vad det kosta ville. Då var han 35 år men hon upplevde starkt att hon hade med en brådmogen tioåring att göra. På morgonen därefter hade hon förklarat för honom hur fel han tänkt och han sa att hade förstått, men hon tvivlade. Det hon misstänkte var att han i själva verket bara hade förstått precis just det, men att han inte skulle ha förmågan att flytta över hela händelsen i annan tid eller annat rum. Hon var livrädd att han skulle uppfattas som en galenpanna för det var det sista han var. Nu skulle hon ta reda på vad det var som felade.

Eftersom det Frödinska hemmet var minimalt utrustat med tekniska attiraljer, om man bortser från enklare hushållsattiraljer, båtreparationsmaskiner och en räknemaskin med rulle, var hon tvungen att hitta andra vägar för att skaffa sig information. Alltså utan dator och därmed utan möjlighet att söka efter information på nätet från hemmet, blev det hela lite svårare. Biblioteket fick det bli. Till en början hade hon suttit på referensavdelning, vars böcker inte gick att låna hem. Där hade hon läst allt hon kunde komma över. Det var egentligen en skön lösning på problemet och en stund på dagen som var knäpp tyst. Hon var oftast ensam där hon satt, under en liten läslampa i ett rum med i övrigt ganska dämpad belysning. Timmarna fylldes av spännande läsning. När hon kände sig klar där, började hon låna hem böcker i stället och satt hemma och läste. Fast det blev aldrig lika lugnt och skönt.

Hon började lägga pusselbitar med de olika delarna. Graviditeten och hela anamnesen, alltså uppväxten under de tidiga åren, och sen dagistiden som var en kort stund av intensivt elände vilket drabbade dem hårt. Hon sökte i minnet och tog sig metodiskt vidare genom den första skoltiden fram till högstadiet och allt där emellan som bara var en lång outhärdlig tillvaro för alla inblandade. Högstadietiden var värst. Där dalade betygen, lärarna var arga, rektorn oförskämd och på hemmaplan fyllde de tillvaron med en besk mix av hot, mutor, överenskommelser och förhoppningar. Mini själv blev allt deppigare och till slut tappade han livslusten nästan helt. Denna tid var också kantad av hans ständiga beslut att välja bort kompisar och för den delen lika mycket det omvända, nämligen den att han själv blev bortvald. I hans liv var det ett stort, mörkt, djupt slukhål av ”o-kontakter”, det vill säga inga som helst kompisar eller ens likasinnade besynnerliga kompisar. Hade han ägt en egen adressbok hade den varit typ tom. Helt enkelt snustorr.

Några jobb hade Mini knappt lyckats skaffa och de få tillfälliga arbetena som dörrförsäljare, trädgårdsarbete och reklamutdelare hade han inte lyckats manövrera tillräckligt väl för att ens casha in första lönen. Han arbetade visserligen som en maskin men saknade helt känsla för smidighet och det höll så klart inte i längden. Inte ens i familjens företag med båtmotorreparationer var det särskilt önskvärt faktiskt, att fara fram på det sättet. Flytten från hemmahuset på toppen av allt detta var bara att glömma, han satt där han satt. Inget jobb, inget lån, ingen lägenhet. Nåväl, man fick ta en dag i taget helt enkelt men sälja ljus på natten det gör man bara inte. Där gick gränsen till och med för en mamma.

Det var väl som självaste den, kunde hon tänka. I förra veckan hade hon sett fyra varselklädda karlar och två rejäla arbetsmaskiner invid vägen. Det var avspärrningar, bockar och svartgula varningsband. Någonting stort på gång kunde man ana. Senare på dagen syntes resultatet. De hade lagt en knapp kvadratmeter asfalt. Så många karlar och så många maskiner. Det kunde väl inte krävt en ingenjörsutbildning eller en examen i kvantfysik för att få till? I det arbetslaget hade väl Mini kunnat ingå, som en av de fyra. Han kunde beräkna och se detaljer, de kunde styra över helhet och planering. De skulle ju tydligen ändå vara så många.

Som hon nu kunde konstatera var Mini ändå en mycket lugnare och gladare människa. Grannen med alla djuren, inte minst då getterna, hade livat upp tillvaron för honom den senaste tiden. De hade skapat massor av arbetstillfällen för honom på gården och tillsammans med Twist, som mannen kallades, hade de även annan tid. De körde något slags dataspel tillsammans. Givetvis ett farmingspel, det hade Mini berättat. En hel värld av grödor och djur att hålla vid liv och maskiner, ekonomi samt en hållbar planering av helheten ingick i spelet. Så himla nyttig träning för hennes lille gubbe. Ja, de verkade verkligen trivas bra ihop. Genom Minis engagemang med djuren och olika reparationer med hagar och annat, fick Pia-Carin obegränsat med tid över. Istället för att fundera från morgon till kväll över Minis mående och grad av sysselsättning, kunde hon ägna sig själv tid. Tid hon helst spenderade med läsning. Eller snarare sökande.

Eftersom Pia-Carin var flitig i sitt sökande efter ledtrådar, var till slut hela pusslet lagt. Hon var milt sagt övertygad att hennes fine pöjk, denne hyggliga person och godhjärtade slarver hade Asbergers syndrom. Utan tvekan. Konstigt att ingen tagit den ansatsen tidigare, att han inte kunnat få hjälp. När han var liten och ungdom, ”fanns” inte Asberger som begrepp hos gemene man. Man var normal eller lite knäpp bara och i skolan visste man inte bättre. Nu var han vuxen, eller så vuxen han kunde bli, och tillsammans med honom var det viktigt att man med all tänkbar övertygelse visade vad man faktiskt tyckte och kände. Vad man hade för avsikter med det man menade och att styra situationer med en mild men tydlig hand. Därför, när hon tog emot hans kärlek i form av olika buketter, var hon mycket noga med att anamma rätt tonfall, mimik och ordval. Detta för att visa honom hur man faktiskt gör, men också hur mycket hon uppskattade hans avsikter. Hon älskade blommor, speciellt årets första som sagt, och hon älskade sin kära klumpeduns.

Efter denna tid bland det lugn som böcker skänker hade något hänt. En tid fylld med spännande titlar och tänkvärt innehåll, en obegränsad mängd papper fyllda med svartskrift, bokstav efter bokstav. Ord efter ord. Instängda dofter av tryck och lim och alla vackra bokryggar som kvadratmeter efter kvadratmeter klädde väggarna. En fråga hade väckts i Pia-Carins huvud. Varför kunde inte hon själv skriva en bok? Eller i allafall ett manus, skicka iväg det till några bokförlag och se vad som skulle hända? Kanske en idé, en helt galen idé, men allvarligt; hur gör man då? Hur börjar man på ett tomt papper, vilken bokstav kommer att bli den första och vad i hela friden ska det handla om? Att skriva är ju faktiskt att blotta sig och sina tankar och det finns naturligtvis en stor risk att man så att säga råkar sjunga falskt. Att rösten skär sig, att man plötsligt byter tonart, glömmer texten, wailar för mycket eller helt tappar tonen, blandar ihop strofer och sätter noterna i oordning liksom. Till slut kom hon på det. ”Gräv där du står” fick bli konceptet.

Hon skulle kunna skriva lite om deras kunder, om folket i nejden, grannarna, spännande saker hon läst och fascinerats av och händelser i vardagen. Hon skulle till och med skriva lite om sig själv, fast som person skulle ha en låg profil i manuset. Lite Hitchcock så där, bara blinka till ibland. Så skulle hon blanda och ge, ingen skulle känna igen sig eller kanske alla skulle känna igen sig. Som Leif GW Persson en gång menat beträffande manusskriveri; en tredjedel är sant, en tredjedel är påhitt och med den sista tredjedelen är det så att man inte riktigt vet hur det förhåller sig. Och så ser det ut i verkligheten också menade han vidare. Hon skulle kasta alltsammans upp i luften och låta det landa, lite huller om buller bara. Så skulle hon göra!

Och mer eller mindre så blev det. Hon började under hösten, samlade och skrev. Mini var som sagt helt ockuperad hos grannen, han hade ju till och med blivit anställd, så han var bara hemma för att äta eller sova. Och ibland inte ens det. Hans berättelser om arbetet med getterna, om hur getter agerar, hur gårdslivet fungerar, om hönsen, byggen och reparationer blev en stor skatt att gräva ur för Pia-Carins skrivande. Maken Mac Frödin hade fullt upp med olika kunder. De han var mest engagerad i var ett par som hade en motorbåt som han servade i omgångar men som mest stod på land.

Paret hade tydligen också två olika katamaraner som de tränade och tävlade på och ibland trailade runt med, så det kanske var tryggast att motorbåten stod där den stod. De hade också en Z4, det vill säga en liten BMW utrustad med cabriolet. Just den bråkade mer än lovligt vid upp- och nedfällning och just hennes man hade tydligen extra god hand med den mellan varven. Lustigt förresten att det här paret hade börjat ses alltmer hos grannen med alla getterna. Under en period hade de också parkerat sin katamarantrailer på deras gårdsplan så de var nog mer än bara flyktigt bekanta tänkte hon. Vad är det för ankdamm vi lever i egentligen? Själv hade hon haft väldigt liten kontakt med paret men med allt det som maken berättat fanns det inte längre bara en skatt att gräva i för att få manusidéer utan två… ja faktiskt ett helt glänsande kassavalv. Så det var alltså Mini och Mac som stod för en rejäl bit av manusidéerna, fast de själva inte visste om det.

Så gick det till när Pia-Carin började skriva. Hon startade med att gräva i den ena skattkistan, den med grannarna: Om kalvningen förra hösten, när de fick trillingar att ta hand om. Det var i nästan samma veva som de skaffade sig en massa lappgetter. I första hand för att det var trevliga djur, i andra hand för att återvinna gamla julgranar. Plötsligt kom de visst på att just den rasen behövde rejäla utrymmen så därefter fick hon följa ett enormt bygge av hägn. Det planerades både fria ytor, bohus och sjukstuga samt anordningar för vatten och fodring. De startade också egen getosttillverkning. Snart därefter hade de fler planer att sätta i verket, bland annat den om ett eget äppelmusteri. Då ville Pia-Carin bara skratta åt allt. Hon visste att de lämnat ett tidigare så fulltecknat liv för att tillsammans med djur och natur varva ned sina sönderstressade kroppar. Faktiskt hade Pia-Carin gjort en något galen grej. När hon var som mest inne i sitt skrivande, tänkte hon; varför inte intervjua Twist och hans kvinna, Rut som hon hette? De båda driver en liten småskalig självhushållning här i vårt lilla samhälle och därtill levererar äggen till ICA-handlaren. De har ju faktiskt en liten ostfabrik och ett eget ostmärke. Det var värt att notera med en liten artikel i lokaltidningen va? På samma gång kunde hon marknadsföra sig själv som skribent. Dags att sätta den snillrika planen i rullning…

Hon gjorde sig en anledning att gå över till dem i ett ärende och när hon stötte ihop med Rut, hade hon först helt ärligt beundrat gården och allt som där pågick. Sedan hade hon passat på att fråga om hon fick göra en berättelse om gårdslivet och om dem båda. Skriva om vad som i mogen ålder drivit henne och senare Twist till det liv de nu levde.

Pia-Carin berättade om hur mycket hon älskade att skriva och hade en plan på att skriva intervjun som ett reportage för att skicka den till lokaltidningen. Och Rut gillade idén. De bestämde en mötestid senare den veckan och Rut skulle försöka få med sig Twist också. Pia-Carin skulle till nästa träff ta med sig den pryl från det Frödinska hemmet som alls var i närheten av någon slags moderna teknologi, nämligen kassettbandspelaren med mikrofon.

Parallellt med detta fortsatte Pia-Carin att skriva på sitt manus. Efter intervjuerna med Rut och Twist, tyckte hon sig kunna se likheter mellan dessa båda och det där ruschiga paret med caben. Den tanken gav bränsle för att glänta på skattkista nummer två och börja skriva om dem. Om deras båtar och om kalendern som Mac hade berättat om som var så fulltecknad att den skapade ångest och andnöd. Han hade visst snabbt överlåtit till Rut, han ville inte ha den. Undrar vad den blev av förresten?

Hon skrev om den arga ICA-handlaren som egentligen var från Nottingham och om olika slags jobb över huvudtaget vare sig man var arg eller inte. Telefonförsäljare fanns det en hel del att säga om, exempelvis som något man bara vill städa bort och så skrev hon en hel del om städning i största allmänhet. Här och där flikade hon in lite diskreta händelser om sin familjs liv och beteende men roade sig i allmänhet med att brodera ut texten mer när det handlade om kunderna. Framför allt om paret med caben. Hon tänkte samtidigt att hon kanske var en smula avundsjuk, kunde det vara så? Vidare intresserade hon sig också – men bara i förbifarten – för vad som sades kring minnesfunktioner, förälskelse, drömmar, humörsvängningar, kärlek och relationer. Det hela gick rätt så bra, hon trummade på, på sin gamla skrivmaskin.

Pia-Carin hade genom sina studier på biblioteket slagits av hur avgörande det tycktes vara att man är rätt rustad för hur livet formar sig. Typ sambandet mellan födelse, uppväxt, möjlighet, framgång och välmående… Rätt sak på rätt plats. Hon hade börjat se livet med såna där glasögon som man får när man åldras, såna där med olika styrkor i samma glas. Man byter upp sig kan man säga, inte bara för utsiktens skull utan lika mycket för insikten. Hon hade stött på begreppet Matteus-effekten; ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har”. Alltså det retfulla fenomenet att den som redan gynnats, gynnas ännu mer, den som redan har allt får mer, rika blir bara rikare och fattiga blir fattigare. Det fanns mycket att skriva om just bara det. Orättvisor, utsatthet, fattigdom, rikedom, dumhet och uthållighet. Tangenterna på den gamla skrivmaskinen vek sig lydigt under hennes fingrar. Hon skrev och hon skrev och kände sig samtidigt oändligt tacksam över att hon för tjugo år sedan framhärdat i att de faktiskt behövde en elektrisk skrivmaskin där hemma. Inte bara en Remington eller en skrivkula från 1878 som Mac föreslagit, utan just en elektrisk.

Att skriva var som att äta chips. Har man väl öppnat påsen måste den ta slut och det går inte att stoppa. I början av november tyckte hon trots allt att hon var klar. Då som först började hon ta reda på nästa steg, alltså den att ta kontakt med olika bokförlag. Det här var riktigt läskigt och hon berättade inte om sina planer för någon endaste själ. Det var dags för ett biblioteksbesök till. Hon fick hjälp att leta upp olika förlag och hon valde att inte satsa på de stora utan mest på de mindre förlagen som tidigare givit ut debutromaner. ”Romaner” förresten? Vad var det hon själv hade skrivit egentligen? Fanns hennes genre över huvudtaget och fanns det någon som egentligen gav ut dagbok-fakta-funderingar-sett-läst-förstått-hört-skvaller? Här började tvivlet verkligen sätta in och kallsvetten bryta fram.

Nåväl, sex förlag såg hon ut. Hon följde instruktionerna för att skicka iväg de närmare 180 sidorna på rätt sätt. Förlagen ville ha manuset utskrivet på numrerade dubbelsidiga blad, helt och inte endast brottstycken. Absolut inte handskrivet utan med teckenstorlek 12 punkter med 1,5 radavstånd och med läsvänligt typsnitt exempelvis Times New Roman. När Pia-Carin kommit så långt kände hon sig gråtfärdig. Här hade hon suttit och knackat på maskin och kunde omöjligt ändra radavstånd i efterhand. Man kunde väl med fog även påstå att lagt typsnitt ändå låg vid det här läget. Och 12 punkter, hur kunde man veta det? Hon beslöt sig för att betrakta dessa önskemål som just önskemål och inte som krav och kopierade alltihopa dubbelsidigt på biblioteket. Det må bära eller brista, sa hon och blinkade till sin medbrottsling bakom lånedisken.

Hon fick också hjälp på biblioteket att starta ett hotmail-konto som hon kunde använda, för det var ytterligare ett krav faktiskt att lämna ifrån sig en mejladress till förlaget. Med detta konto kunde hon sedan följa svar om utgivning eller ej. Det hela påminde lite om fiskdammen när man var på kalas.

Först att lyckas få över metkroken, alltså klädnypan, över tyget. Sen behöva känna oron över att ingenting hände där på andra sidan, tills det plötsligt ryckte till. Crescendot och dramatiken som avslutade spänningen med att man skulle försöka pytsa över alltihopa, vad-det-nu-var på sin sida om tyget igen. Och i bland föll alltihopa av där på andra sidan och proceduren fick starta om. Med sitt nya mejlkonto kunde hon nu bevaka sina napp och se huruvida det kom sött eller surt i påsen.

Följebrevet var enkelt att skriva ihop men sammanfattningen av manuset var svårare att få till. Det skulle vara som en lockande baksidestext och hur kunde man få till den i Pia-Carins så kallade genre? Så här skrev hon:

I texten får man följa två par från höst till höst någonstans i utkanten av Storstockholm. Alla fyra befinner sig mitt i den gyllene medelåldern och har alltså anledning att titta lika mycket bakåt som framåt för att inte säga åt alla håll för att överleva vardagen. Medelåldern är den period i livet då man får mer – eller i vart fall chansen till – en hel del ny energi. Det är en balansakt att ta till vara på energin och göra fler saker tillsammans än att enbart längta till helgerna, fylla livet med parmiddagar, heminredning och reglerbara TV-fåtöljer.

Denna parallellhistoria rör sig mellan dessa par som verkligen har allt man kan önska, utom det kanske viktigaste av allt; förmågan att varva ned. Att inte rymma från sina liv utan i stället bo in sig i dem. Vara här och nu i sina göromål, tankar och observationer. Att fortsätta spana, och vara hungriga men inte soffa till sig i värderingar och göromål.

Det är deras respektive personligheter som beskrivs, deras CV:n och drömmar, deras hem och bekymmer, händelser och fantasier. Det är således en ofantlig massa tankar, sådana som speglar orättvisor men också dråpligheter och diverse verkligheter som delvis diktats om till påhittigheter. Förhoppningen de alla lever med är att förstå värdet av stunden innan den blir ett minne. Något som Herr Frödin faktiskt klarar galant.

Baksidestexten, följebrevet och manuset lade hon ned i sex stycken kuvert och skickade iväg åt sex olika håll enligt principen ”let the shit hit the fan”. När
hon kommit så långt hade nervositeten släppt och hon kände i stället en massa skräckblandad glädje. Därför började hon berätta lite för sina närmaste vad hon hade gjort. Men det skulle hon kanske inte gjort insåg hon, för redan i slutet samma månad fick hon första svaret.

”Tack för att vi fick läsa ditt manus. Tyvärr har vi nu kommit fram till att tacka nej till erbjudandet om utgivning. Konkurrensen är mycket stor och varje år får vi in cirka 1 000 svenska manus och utgivningsförslag till förlaget och av dem ger vi endast ut ett fåtal. Vi önskar dig lycka till på annat håll”.

Exakt två månader senare fick hon ”nej tack” igen från två av de andra förlagen och nu hade det gått så lång tid att alla de närmast sörjande börjat undra om hon inte hört något från förlagen. Hennes plan var att inte avslöja några dissningar utan att först fått ett napp i den där jävla fiskdammen och det var ju fortfarande tre förlag kvar som inte hade svarat. Hon tänkte, det här är inte okej, nu har det gått fyra månader av utlovade tre, så nu får jag själv ta kontakt. Hon besökte biblioteket igen och för första gången i hennes helt egna lilla världshistoria skickade hon ett mejl. Hon kontaktade de tre förlagen som ännu inte svarat för att försöka blåsa lite liv i de falnande lågorna. I samma vända började hon fundera över vad hon kunnat göra bättre.

En författarblogg gav svaren. För att bli utgiven behöver en mängd saker klaffa för att man ska ta sig igenom nålsögat. Det handlar om att först och främst välja rätt genre – (hoppsan) – en genre som inte är uttjatad och som känns lite ny. Den får samtidigt inte konkurrera med någon annans val av genre, i synnerhet inte om denna ”annan” ligger på just det förlaget. Ett tips är just att gräva där man står och det hade Pia-Carin verkligen tänkt på. Sedan gäller det att välja rätt förlag, inte så litet att de inte skulle våga satsa och inte så stort att de inte skulle hinna läsa. Så här långt tyckte Pia-Carin nog att hon var med. Men sen.

Marknadsföra sitt manus, skapa kontakter med förlagen, nätverka, använda sig av sociala medier, mingla på releasepartyn och bokmässan, visa upp sig… visa att man var säljbar. Men hallå? Hon var ju bara fru Frödin för sjutton gubbar. Fru båtmotor som nätverkare, köra sociala medier utan dator och mingla i rågummisulor? Nu var det Pia-Carins tur att säga ”nej tack”. Chanserna att få något napp i den här fiskdammen var banne mig mindre för henne än för någon annan, det var hon säker på. Avslutningsvis gällde det att ha en himla massa tur. Och det hade hon inte. Hon hade inte ens lyckats få utrymme i lokaltidningen med sitt reportage om Rut och Twist. Turen var inte hennes medspelare just nu, snarare en motspelare som det kändes.

Nu skulle hon tjata in en dator i hemmet. Och bredband. Det var hög tid för den elektriska skrivmaskinen att pensionera sig tillsammans med alla andra museiföremål som deras hem härbärgerade. Kanske hon skulle inspirera maken till att öppna nejdens första museum. Det fanns säkert fler hushåll som gömde undan en massa härliga skatter från förr. För henne själv hade det nu blivit dags att ställa i ordning en inspirerande men samtidigt lugn vrå i huset där hon kunde fortsätta sitt skrivande. Det hade blivit dags för bok nummer två. För ge sig, det skulle hon inte. Först då var man en förlorare tänkte hon. Men först ska här vårputsas lite fönster.

Så slog hon på radion och putsade på med en frenesi som till och med förvånade henne själv.