April 2014

Vi har en väggalmanacka här hemma. Varje månad är uppdelad i två spalter. Den första till den femtonde i vänstra spalten, den sextonde till den trettioförsta i den högra. Månaderna rusar fram enligt principen att den första kommer först, sen den andra och så den tredje i månaden. Dagarna drar förbi. Sen vips har man halkat över i den högra spalten och strax är månaden slut. Man snurrar runt kalenderbladet över spiralhäftningen och en ny månad tittar fram. Det är återigen den första, andra, tredje och sen den högra spalten. Detta gäller alla månader utom september till och med februari. Där lufsar dagarna i stället fram, en dag i taget i sakta mak. Man upplever varje dag och tiden står still.

Nu har april redan passerat, snart är det midsommar och sen är det skolstart igen. Så ser det ut. Nu är det 2014, igår var det 2001 och för länge sedan var det möjligtvis 1974. Året 1958 är Hedenhös eller i vart fall stenålder, så är det bara. Men när man har en uppriktig känsla av att 1994 faktiskt hör till nutid, får man sig en veritabel smäll efter lite enkel fingerräkning. Hoppla! Det ligger ju redan tjugo år tillbaka i tiden. Och i takt med detta, fortsätter vi att snurra kalenderblad.

Röhlander, en god hjälpreda i tillvaron säger så här: ”Vad du kunde ha blivit och gjort, det är redan oåterkalleligt och förlorat. Använd det som en lärdom. Det du har är nuet och framtiden”. Det är det som är själva poängen; att varje sekund så snabbt försvinner. Nu och nu och nu och nu. Hela tiden. Nuet och framtiden blir i ett nafs oåterkallelig och förlorad. Utom just under månaderna oktober till februari. Med det konstaterat, kanske det ändå blivit dags att börja uppskatta hösten och vintern lite grann i allafall. Den här månadsbloggen kommer att pudras av lite Röhlander. Bara för att han är kul, trevlig, proffsig, sinnrik, stark, inkännande och snygg. I de sammanhangen låter jag mig gärna förledas av lite fagert tal.

Det man längtar efter… är det inte med det som med blomningen i Kungsträdgården? Där blommar träden ett par dag, kanske en vecka, vad vet jag. Fort är det över i allafall och med lite tur hänger man med. I år har vi faktiskt lyckas få en glimt av denna vackra blomning genom bilfönstret, i övrigt som bilder på Facebook. Ingenting går över på en dag eller två när det är höst eller vinter. Varken mörker, frost, kyla, slask eller svinvind.

Nä, det håller i sig hårt och länge och under tiden längtar vi oss sjuka efter ljus och värme. Längtar efter det som går över i ett nafs. ”Det kommer en tid då man får lära sig att sluta springa och även börja uppskatta det som är” säger Röhlander också. Det svåraste som finns, att låta var tid ha sin charm. Eller o-charm om så måste. Jag är en sån som alltid längtat efter fredagar, våren och händelser. Tristess, höst och måndagar – för att inte tala om söndagar – behövs verkligen. Mamma som är klok som en bok, har så ofta sagt att genom att bara längta efter helgerna, längtar man slut på livet. Från och med nu får vi väl försöka längta till hösten. Hmmm, en något udda ambition.

Vi som i stort sett aldrig går på bio, har i stället konstruerat en biolista på allt som vi borde se. När vi flög tur och retur Australien, och så att säga ändå satt där vi satt, började vi beta av den listan. Vi såg Monica Z, The Butler och The Counselor.

På hemmaplan fortsatte vi vårt biomaraton och såg då Hundraåringen, Boktjuven, Livet de Luxe och The Hobbit I. Stundtals var vi alldeles solo i salongen eftersom de filmer vi valt, redan haft sina glansdagar. April månad inleddes med filmen The Hobbit II i 3D och kvar på listan har vi nu Philomena, Mitty och Twelve year as a slave. Bra jobbat där Windrikarna! Massor av tårar, skratt och upplevelser avklarade lika lätt och effektivt som ett storkok av snabbmakaroner.

Röhlander säger också ”ta itu med en svår sak som den vore lätt och en lätt sak som den vore svår”. Med list kan man lura sig själv. Även utan list förresten. Hur många gånger har man inte gruvat sig för saker och hittat anledningar för att låta bli än det ena, än det andra. Nej, det är för svårt, för trist, för dyrt, för läskigt, för komplicerat. När detta ”något” sedan blivit avklarat och förbi, rycker man ofta på axlarna och säger; ”ja det där var väl ingenting, det var ingen konst, det gick ju bättre än jag trott”. Gång efter annan resonerar man på samma sätt vilket borde betyda att man konstant lurar sig själv medvetet. Varför inte då vara så förslagen att man lurar sig själv med lite list? Göra det lätta svårt och det svåra lätt? På kuppen vinner man över både sig själv och uppgiften.

En dag var vi helt överens om vilka superfula skåpsluckor vi hade i köket. Träluckor, visserligen släta och utan tjafs, men ack så trista. För några år sedan hade vi också trähandtag på luckor och lådor, närmare bestämt 18 stycken. I akt och mening att modernisera vårt kök lite, bytte vi då ut alla trähandtag mot någon slags borstad aluminium. Lite längre smäckrare handtag som förhöjde snyggiskänslan en smula. Och det blev fint. Men skåpsluckorna var i allafall fula, fast av en ny anledning. Röhlander skulle säga ”för vissa blir det bästa aldrig bra nog” och så väl det stämde. Vi var inte nöjda. Vi hade nya handtag men spår av de gamla var kvar. I varje kökslucka fanns det nämligen två gamla skruvhål, mediokert lagade dessutom.

Röhlander skulle säga ”vad är det du inte gör, men som skulle kunna vara lätt att göra? En förändring i rätt riktning är ofta inte mer än ett beslut bort”. Och så tog vi beslutet. Förslaget kom att köpa nya luckor! Vi letade och tittade, vrakade och valde, skoja bara… vi varken vrakade eller valde. Istället var det så att vi svalde. Hugaligen så dyrt det skulle bli. Att byta alla luckor, var inte bara dyrt, utan också synd. Synd på så fina luckor som för övrigt var hela och fina. Vi fick väl ha lite skador på varje dörr då. Röhlander skulle ha sagt; ”man måste inte förverkliga alla drömmar. Det verkliga värdet ligger i att fortsätta låta sig vara fri och lyfta blicken”. Okej, vi låter köket vara, vi har ju iallafall bytt handtag, vi är fria i detta och lyfter blicken. Problemet var bara att varje gång vi lyfte blicken, såg vi alla 36 lagningarna på luckor och lådor. … NEEEEEEJ! det här gick verkligen inte.

Man kanske kunde lacka om luckorna? Utnyttja ROT-avdraget och få alla luckor och lådor demonterade, lackade och åter uppsatta i sitt kök till en överkomlig kostnad. Det alternativet överflyglade plötsligt alla andra. Vi valde en färg som låg i närheten av annat som var vitt i köket och så beställde vi jobbet. Köket länsades på alla lådor och luckor en fredag och därmed var allt blottat. Rörig ordning, det kantstötta och slarvdiskade, därtill damm och andra obegripligheter. Hur kunde så mycket konstigt komma in bakom stängda dörrar? Vårens baksida var verkligen att allt snusk kom i dagen då allting syntes i ljuset. Detta faktum föranledde att allt skåpsinnehåll plockades ut, rensades upp och ställdes tillbaka på rena hyllor fast i ny ordning. Slentrianplock bort, minnesträning fram. Det hade helt plötsligt blivit en spännande sport att försöka hitta i sitt eget kök och i sina egna skåp. På onsdagen försvårades minnesleken ytterligare, när allt nylackat kom tillbaka och täckte för nyordningen. Men det blev supersnyggt.

För ganska exakt två år sedan körde vi ner i närheten av Amsterdam för att hämta två nya F16-båtar. En till oss och en till en seglarkompis. Under hösten  som passerat, sålde vi våran med baktanken att hämta upp en ny till Sverige och kanske ytterligare en och därmed få ihop en liten flotta av fyra som kunde köra ihop. Det var vad vi hoppades på. Röhlander menar att det räcker inte med att bara hoppas. Du behöver hjälpa tillfälligheterna på traven också… vilket Thompa gjorde. Det krävde såväl logistik som tålamod och rätt kontakter för att planera hämtningen. Därtill körglädje, ekonomi, is i magen samt ett väl utvecklat reservtänk för allt som utefter vägen kunde tänkas gå åt pipan.

Lördagen den tolfte april var två båtar och en himla massa tillbehör klara för avhämtning, denna gång i Rotterdam och vi förberedde resan. Först genom att boka färjor och hotell. Sen genom att tömma och lösgöra den båtkärra som vi skulle ha skumpande efter oss de dryga 250 mil som vi skulle köra. Vi packade verktyg, spännband, plankor och annat som behövdes för själva transporten. Sen fixade vi matsäck, färdgodis och ljudbok. Packade kläder för alla väder, fyllde luft, spolarvätska och bränsle i bilen. Klockan 14.30 var vi på väg.

Leif GW Person gjorde oss sällskap med boken ”Den som dödar draken”, och jag passade på att skriva på årets läsårsreflektioner under resans gång. Efter två kortare fika- och matpauser var vi incheckade och klara i Malmöterminalen klockan 22. Det var vi och lastbilschaffisarna. En Weissbier i baren och sen lilla huvudet på kudden i hytt 9075. Så nedrökt och ofräsch att vi var röda i ögonen när vi vaknade på söndag morgon.

 

 

Infarten i Trave däremot var solig, grön och blommig. Träden var mer utslagna än hemma och allt såg helt annorlunda ut. Det var svårt att känna igen sig. Inte så konstigt; eftersom det då varit cirka två miljoner människor som strövat omkring, det var fullbelagt vid alla bryggor och katamaraner var uppställda på de stora gräsytorna på land.

Det var också flera tält av olika sorter och kilometervis med tillfälligt uppställda bodar som försåg alla besökande människor med souvenirer, godsaker och dryck.

Race Office stora ytor som inkluderat både butiker och barer var borttagna, tältet för segelmätning likaså, hamnen var tom och pariserhjulet borta. Nu förstod vi hur ommöblerat allt hade varit i somras, som om en helt ny stad funnits inne i den befintliga. Här nedan följer en bildsekvens av före och efter; skillnaden mellan sommar och vår, mellan festival och vardag.

Vi parkerade på den gigantiska grusplanen som i somras var fullbelagd och övervakad av en beslutsam tysk parkeringsvakt. Nu låg den i stort sett öde. Eftersom vi inte hade några mynt, gick vi raka vägen till det som i somras varit vårat frukostställe, Café Marleen.

Samma personal av likaledes gulliga damer som i somras, var på plats även denna dag. Marleens ärliga entusiasm och engagemang i jobbet, avslöjades i läppstiftet. Någon gång under morgonen hade appliceringen säkert träffat just på läpparna, men så här efter morgonrusningen hade allt hamnat lite all over. En parant kvinna med fart. Utan att blinka försedda hon oss med fem Euro i mynt så vi kunde betala för bilen.

Därefter gick vi en lång sväng förbi parken där vi tältade i somras på en tillfällig camping vars toalettvagn mot slutet av veckan varit så full att den nära på välte.

Vi spanade över Travefloden. I somras var det minst sagt trångt på vattnet, nu var det tomt så när som på fartyget Passat som väntade på vårrustning och pynt inför sommarens bus. Vi passerade utomhusscenen och tältet där invigningen hade varit, då de spelade nationalhymnen för varje deltagande land. Så småningom passerade vi också trädgården där alla seglare blivit bjudna på BBQ.

 

 

 

 

 

 

Vi gick ut på piren, kikade lite genom staketet till katamaranklubben och gick sen hela strandpromenaden tillbaka. Vi mindes hur trångt det då varit att ta sig fram samma väg och att det varit snudd på omöjligt att passera förbi någon. Man fick helt enkelt gilla läget och släpa sig fram i makligt tempo bakom utbredda familjetrupper med barnvagnar och ballonger, polkagrisklubbor och sockervadd. I jämförelse var det nu i stället nästan folktomt.

Vi landade igen hos Marleen och beställde fika bestående av en tårtbit var och en balja kaffe. Hos Marleen är tårtorna många, höga, färgglada och söta. Flera av dem innehåller likörer eller annan sprit.

Röhlander menar att genom att umgås med hoppfulla människor, smittar entusiasmen av sig. Och oavsett hur entusiastisk man är framför en disk full med tårtor, blir man ganska snart realistisk. Vi förklarade att vi gärna ville ha en kniv för att dela bitarna, vi gjorde ofta så för att därigenom få chansen att smaka på båda. När beställningen senare var avklarad, satte vi oss ute i solen i en sån där typisk tysk solstol.

Strax serverades vi två jättebitar var som tillsammans motsvarade nästan en fjärdedels tårta. Så där satt vi med två kalasbitar och av hjärtats lust och med god entusiasm, vräkte vi i oss centimetertjocka gräddlager.

Någon timme senare tackade vi för deras hjälp och gästfrihet varpå Marleen log stort och svarade ”it was really from the bottom of my heart” och det tvivlade vi inte en sekund på. Det var kaffeslurken som blev ett vrålfika och med det i magen, lämnade vi Travemünde.

 

Klockan 12:30, var vi on the road again på A1 mot Amsterdam och ju längre söderut vi kom, desto grönare. Och blommigare. Det till och med luktade gräs och kossorna betade för fullt lite här och där. Exakt fyra timmar senare var vi på gränsen mellan Tyskland och Holland och då var det hela fjorton grader ute. 19.00 hade vi nått fram till Hotell Bastion Rotterdam, där vi först installerade oss med vitt vin och nötter på rummet och lite senare med en skål löksoppa i baren.

Det hade blivit måndag och hittills hade allt gått enligt planerna. Idag skulle lagerlokalen öppna och det var först då vi hade chansen att packa upp båtarna på trailern. Vi serverades omelett till frukost samt kaffe, bröd, färskpressad juice och fruktsallad. På det här hotellet hade man inga betänkligheter när det gällde småförpackningar och miljöpåverkan. Allt var paketerat. Mjölk, flingor, smör, olika sorters marmelader, socker… och vi fick med oss varsitt lunchpaket, eftersom vi inte visste när/hur/om eller var vi skulle se mat nästa gång.

När vi checkade ut klockan 10 varslades det om både regn och tornado, i vart fall hård vind och vi visste inte annat än att vi hade kläder för alla väder men inte hur det skulle se ut där vi skulle vara någonstans i Rotterdams hamn.

Vi hittade rätt och landade utanför ett stort warehouse där vi fick lov att köra in med bil, trailer och allt.

Lagerlokalen var stor, riktigt stor och det första vi såg var en samling exotiska bilar från bäst före datum men givetvis inte sämre för det. Fantasier och tankar for iväg kring vad som möjligtvis kunde gömma sig i alla dessa kartonger och emballage som stod uppradade i hyllor från golv till tak. För oss som sett Breaking Bad fanns många alternativ… och ganska kriminella sådana.

Tänk att man köper båtar i kartong! Att man dessutom köpt tre babordsskrov och bara ett styrbordsskrov gör saken knappt ens sämre… men som tur var, var kartongerna felmärkta.

Fascinerande var rätta ordet. Vi fick på oss varsin reflexväst och sedan hade vi två, och stundtals tre starka män till vår hjälp. De hjälpte till att riva upp kartonger, de lyfte på plats och ställde till rätta, bistod med verktyg och allt som behövdes. De servade med fler plankor plus knivar, hylsnycklar, spännband, tejp, och kaffe om så önskades. Vinden slet hårt utanför och det skakade i både förrådsdörrar och väggar. Vi hade tur. Igen. Allt gick som smort.

När klockan närmade sig 14 var allting, det vill säga fyra skrov och lika många balkar, tre master, sticksvärd, roder, segel, vajrar, tampar, gennakerbommar, styrpinnar med mera packade och på plats, händerna tvättade och vi på väg.

 

Dags att styra norrut igen. Inom loppet av två timmar fick vi stanna tre, fyra gånger för att spänna om spänntampar, kompletteringstejpa den omslutande plasten eller skruva lite. Vid tredje stoppet och mitt emellan två långtradare tömde vi det sista i kaffetermosen, åt skinkmackor och hällde i oss varsin yoghurt. Klockan var halv sex när vi gled över gränsen till Tyskland och efter en kopp kaffe på Burger King siktade vi återigen mot grusplanen i Travemünde. Där parkerade vi när klockan var 23, strax efter att den nionde och sista CD-skivan med GW’s roman tagit slut. Då hade det gått ganska exakt nio timmar sedan vi lämnade Rotterdam.

Eftersom färjan inte skulle gå förrän halv tre på natten, återstod bara för oss att promenera igen. Det var endast fem grader varmt och vi gjorde en snabb runda i ett ödsligt Travemünde via hotellet och sedan utmed en mörk och kall Traveflod. Om det varit ödsligt i stan på lördagen, kan vi väl säga att det var dött som i graven vid den här tiden på kvällen.

Vi gled in på snudd på den enda kvällsöppna puben och beställde varsin stor stark. En liten charmig sylta där det röktes lika friskt som det dracks, både framför och bakom självaste bardisken. Inrökta, trötta och nöjda dunsade vi sedan på hyttkudden före 02.

Tisdag förmiddag körde vi av färjan i Malmö vid halv tolv på förmiddagen. Nyätna, utvilade och fulltankade. Vi riktade upp oss mot Stockholmsskyltarna, tog en matrast vid Brahehus och landade sen i Orminge för avlastning av båtarna strax före åtta på kvällen. Då hade vi varit drygt tre dygn på luffen.

Bra jobbat där Thomas och Pippi. Speditörerna. Rederi Windrike.

Röhlander skriver om vikten av att ha en riktning i livet. När man inser att inget är värt något utan svårigheter, då slutar man söka de enkla lösningarna. Det går att riva upp sina gamla tankespår och formulera en ny karta. Det är egentligen bara ett beslut bort. Genom att omvandla motgångarna till bränsle och hitta ett mål att arbeta för kan man bli den man skulle vilja kunna bli. Han menar; om något är hårt eller enkelt, sitter ofta i huvudet och tänk om det blir som du tänkt dig – vad har du då tänkt dig? Ingen hemlis, vi gillar Röhlander. Han pratar inte om ”val” som så många andra, han pratar om hur man tänker. Hur man kan tänka och framför allt möjligheten att tänka om. Att kika lite försiktigt och se om det finns något där utanför boxen. För sin egen skull. Ett av hans uttryck är att man ska sluta vara lekboll i någon annans bollhav. För visst är det ofta så, att man i sina val och tankar gör saker för att passa in eller för att vara till lags. Kanske tjejer än mer än killar.

Hollandsresan var det som inledde påsklovet. När vi kommit nånstans på mitten av lovet, lockade vi alla våra barn att komma på långfredagsmiddag. Vi åt och umgicks, de överåriga tonåringarna körde nån sorts Mario Cart-turnering medan den underårige tonåringen storögt och längtansfullt tittade på. Beträffande de två för länge sedan övermogna tonåringarna, så satt de i köket med sina iPhones… ja, det är så man umgås på enklast vis 😉

Påsklovet avslutades med annandagssegling på Baggen. Det var årets första Baggenrace och fem båtar var på plats. Denna gång var jag rorsman och med turen att få världens mest aktiva gast ombord. Vår gemensamma iver ledde till två straffsnurrar. Ena gången för att vi pressades mot startbåten vid en start och andra gången för att jag styrde på kryssmärket. Så där bah. Vi kom ändå på en andra plats totalt. Nöjda!

 

Månadens viktigaste datum: 15/4 vitsippor i syne. 17/4 ett första besök på Mälarpaviljongen. 19/4 solat på altan i 17 graders värme. 20/4 mjukglass i Vaxholm. 22/4 gatan avsopad. 29/4 motorbåt sjösatt. 30/4 sjöng vi så äntligen in våren vid Ängsan, insvepta i endast några få plusgrader.

Oavsett det mesta…

varje dag ovan jord är en bra dag.