Maj 2014

… ”från grekiskan νάρκη (narke) med betydelsen sömn eller avdomning och λήψης (lepsis) med betydelsen anfall, är en ovanlig hjärnsjukdom. Den kännetecknas av obetvingliga dagliga sömnattacker med REM-sömn och även attacker av nedsatt muskeltonus (ofrivillig avslappning i skelettmuskulaturen). Den drabbade missuppfattas ofta som lat och apatisk av omgivningen, vilket leder till minskad psykosocial funktion, och därmed risk för komorbid depression.”

Det var på fullt allvar som jag i mitten av månaden kände mig tvungen att googla. Först sökte jag på Insomnia men det stämde inte på långa vägar mot symtomen så därför kändes Narkolepsi rimligt. Nånting måste det väl vara, när man är så trött att man somnar så fort man inte går, pratar eller är igång på annat sätt. Hela denna sinnesstämning av konstant lullande späddes på av regn, regn, regn. De två första veckorna av månaden fullkomligt stänkte ner oss medan temperaturen kämpade sig upp till bara strax under tio grader. Några morgnar i början av månaden var det till och med minusgrader och det snöade så sent som första maj.

Lagom till systers födelsedag vände det. Plötsligt gick det att sitta ute. Det var okej att glömma tröjan, strumporna åkte av och vinterjackan såg faktiskt inte det minsta mysig ut. Den fick till och med hängas undan. Men tröttheten satt i, kanske till och med förstärktes. En stund ute i solstolen ledde omedelbart till djup sömn. Ett kort uppvaknande och en förflyttning till soffan och sovandet bara fortsatte. Samma dag, två tupplurer till; det vill säga först med Ville när han gick och la sig och strax därefter i egen säng. Känslan var verkligen som att ha blivit mjukt ihjälslagen av största tänkbara klubba. Maj månad slutade lika kylslaget som den började, med endast 6 grader på morgonen och runt 12 på dagen. Många snorade, både på grund av förkylningar men också av all pollen.

Vi håller med i blogkommentarerna från månad till månad, att vi har en himla massa på gång hela tiden. Det konstiga är, att trots att vi själva efteråt häpnar över allt vi hunnit med och allt vi upplevt under en månad, så känns det inte så mastigt. Man tar ju liksom bara en dag i taget. Tvärtom känns det som om påbörjade projekt bara står och står och aldrig blir klara. Ett typexempel på det är alla båtprojekt.

Båtrelaterat: Hobien som lagats under vintern eftersom den spruckit vid ett balkfäste, var klart seglingsbar och gjorde sitt bästa på racet ’Majblomman’ där sex båtar deltog. Där seglade hon in oss på en tredje plats och det var fru W som styrde. Vi hade lika många poäng som tvåan men de hade en spik, så vi gled ner som 3:a på resultatlistan. Sååå nöjd eftersom det bara var andra gången som rorsman.

Två veckor senare var det dags för Boo-regattan vilken för övrigt gick av stapeln på en fantastiskt sommarsolig dag. Dessvärre var det inledningsvis vindstilla men säg den seglare som är nöjd…? Jo! Mia som var med för första gången någonsin och gastade åt Thomas J, hon var nöjd. Även Tina, Mias sommarkompis från Svartlöga, var med och gastade för Ulf för andra gången. Nu förstår de också vilken fantastiskt kul lekstuga en Hobie kan vara. Vi kom återigen på en delad andraplats poängmässigt men eftersom ett race räknades bort, kom vi 3:a. I sista racet gick crossbaren av och eftersom den håller ihop rodren, avslutades det hela lite hejkonbejkon. OCH! Ännu en detalj att få reparera, men sen kommer Hobien att få en jolleplats i Viggans båtklubb.

Vipern då? Den har vi vare sig riggat, seglat eller kantrat med ännu i år. Tvärtom, den har precis fått sin sista puts beträffande ihopsättningen. Thomas har så ofta det alls varit möjligt, flängt till Orminge och skruvat skrov och balkar, fäst stag och vajrar för att så slutligen ställa av båten på KSSS i Saltis. En fasansfullt kall eftermiddag åkte vi dit för att masta på och kände oss redigt nöjda. Snart-på-sjön-känslan infann sig men den varande dessvärre bara en vecka. Det visade sig att hela masten brakat ner där ute på stenpiren och fått sig en knäck, och plötsligt var hela båten väldigt långt från snart-på-sjön-for-real. Nu har vi i allafall rest mast igen, denna gången en lånad. Vi har riggat och fixat så snart kanske det kan bli segling också. Vi hittade den här bilden där vi syns till vänster med röd gennaker i vimlet av alla båtar under F16 VM i Travemünde förra sommaren. Det var tider det!

Motorbåtsbettan ”Scandal” då? Ja hon fick ju båtplats i Näsbyviken, och efter att ha blivit avtvättad och fått drevet nymålat, hamnade hon i plurret enligt planerna. Thomas har jobbat järnet med att såga till och lacka ny durk eftersom den gamla hade ruttnat lite här och där. För att inte inleda säsongen med att återigen ha en båt – men utan att använda den – beslutades att gamla durken skulle läggas tillbaka i båten. Samtidigt skulle den nya kunna tillverkas i sakta mak i hemmaverkstaden (alltså i tvättstugan hmmm). Katten på råttan, råttan på repet så spred sig prylar, verkstadsinnehåll och lackdoft längre och längre ut från tvättstugan och in i kök och vardagsrum. Fru Windrike förvandlades sakta men linjärt från sin vanligtvis milda person (!) till en argsint Wargdrake. Prylar, prylar, prylar… I hate it.

Nåväl, vid en första provtur av båten, startade den så fint så fint. Den mullrade på och vi lämnade bryggan, vi njöt i stora lass. Samtidigt höll vi faktiskt andan, varför då tro? Jo, snart visade det sig att det inte gick att gasa. Vaaad?! Åh, nej inga mer fel, snälla. Fukt, kondens och vatten eller nåt var orsaken till trubblet, men med lite nya filter och ett par bensinslangningar senare var allt bra. Tur herr Windrike är en sån händig man 😉 En dag när båten var frisk igen, hade vi en helt underbar lunchtur fram och tillbaka till Djurgården. Då var det varmt kan vi säga. Bikinivarmt minsann. Vi hade med woklunch och en tårtbit till kaffet som vi bullade upp med när vi ankrat upp efter Djurgårdskanalen. Där passade vi på att skura och skruva lite också innan vi returnerade oss till Täby.

Vi har vårstädat på båtklubben, vilket inneburit lite krattning hit och lite sopning dit samt diverse skräpsamlande. Efter det hade man gjort sig förtjänt av en grandios hamburgare samt lite vin eller öl som de bjöd på. Tre båtar på tre olika platser och var och en av dem mer eller mindre fungerande, men fint är det. Det får sammanfatta båtlivet.

Jobbrelaterat: Nu är hästarna igång på fältet och klipper gräset utanför skolan. Men våra digitaliserade, motoriserade, automatiserade och vi-lyfter-inte-på-ögonbrynen-i-första-taget-elever, bryr sig föga. Skolan har sex klassrum med utsikt över denna händelse och samtliga elever i dessa tänker nog bara; ”Vadå? Det är ju bara två hästar?” Medan jag ser en tavla där motivet hela tiden rör på sig. Jag ser kusken som står bakpå, hur han styr runt sina hästar med perfekt precision timme efter timme. Då och då stannar han upp lite, så hästarna får äta. En helt fantastisk gräsklippare om man betänker alternativet. Tur att eleverna är mer fokuserade på lektionen än vad jag är kanske?

Nu har vi gått till val för EU-parlamentets räkning och plötsligt landade det en ny färg på politikpaletten. Det har under decennier slängts såväl rött som grönt samt vitt och blått runt omkring oss i luften i debatten. Nu har ’nya’ tankegångar vunnit stort och representeras av färgen brunt. Ja, faktiskt brunt som bajs. Väljare som tidigare varit som hund och katt, hade plötsligt blivit som rumpnissar; ”våffå då då? Våffå gör di på detta viset?”. De bruna fick nästan var tionde röst i Sverige och så mycket som 25 % i Frankrike. Nassegrisar av olika sorter.

Därefter har folk förfasat sig och det har skrivits så mycket om valresultaten och om SD nu att vem som helst skulle kunna bli lite nyfiken på skiten. All reklam är bra reklam och reklam har de fått, plus massvis med delningar på Facebook. Synd som attan att vi inte istället la allt – verkligen allt – fokus på varför så många som hälften av alla röstberättigade inte orkade släpa med sig sin lilla kropp i sällskap med sitt lilla röstkort och sin legitimation till en röstlokal. Skitdåligt. Det är så det bruna vinner mandat ju. Och brunt är ingen trevlig färg.

Med stolthet kan jag då berätta att på vår skola, bjöd vi återigen in Emerich Roth att berätta om sin tid i olika förintelseläger för alla våra åttor, nior samt föräldrar och vem som nu ville (och inga politiker ville). Emerich arbetar fortfarande med att sprida till så många som möjligt vad som är sant och vad som snart slutar berättas om ingen tar vid. Han vidgar perspektivet till att sträcka sig från andra världskriget fasor till dagens arga kärlekshungrande unga män som utan annan tillhörighet i livet, lätt fångas upp av bruna idéer. För det är män det handlar om och väldigt ofta män som saknar pappagestalter eller andra manliga förebilder. Han berättade att om man utsätts för hetsiga glåpord, irrelevanta åsikter och hot från ”bruningarna”, finns det inga som helst förklaringar som går att använda som mothugg i deras arga skottsalvor. Enda sättet att få tyst på dem är att se dem djupt in i ögonen och lugnt fråga; ”…och hur mår din pappa”? Då brukar de tystna. Efter valresultaten kan jag tro att Emerich är förkrossad, men han som träffar och lyssnar på så många unga människor, låter meddela att det finns hopp i nästa generation. Och tänk, det tror jag också.

Varje läsårsslut på jobbet belönas var och en av medarbetarna på skolan med 500 kronor för att fira framgång. Man går ut arbetslagsvis och laget bestämmer vart. I år var vi på Norra Brunn och lyssnade på Marika Karlsson och en ung kille som jag tror hette Simon Garshasebi. Båda var helt fantastiskt roliga och de drev så där lagom med allt och alla, även med publiken. Det roligaste blev ändå när vi skulle betala och det visade sig att vi övertrasserat ganska duktigt och rätt rejält. Vad skulle vi säga till skolans ekonom Jonas? ”Vi visste inte…”, ”Ingen sa…”, ”Men Bengt hade sagt…” (dvs skylla på den som inte var med) eller ”hoppsan, hur kunde det bli så…”? Det bästa var trots allt att snabbt slänga in notan på Jonas skrivbord och låtsas som absolut ingenting. Det alternativet körde vi på, varpå Jonas sökte upp arbetslagsledaren och ville ha namn på oss som var med SAMT kvittot?! -Vadå kvittot, det har du väl fått? Nej, svarade Jonas och pekade på texten som stod högst upp: ”OBS! DETTA ÄR INGET KVITTO”. Sen fick han sitta och ringa till Norra Brunn för att få loss kvittot som vi tydligen slängt. Hehe. Minst 250 kronor extra skulle dras från var och en. Det kostar att ha kul.

Å vi har haft sommarfest på jobbet. I matsalen faktiskt men den var så fint dekorerad och uppdukad, så det fanns ingen känsla av matsal kvar. Festen hade tre huvudattraktioner, nämligen våra tre pensionärer textilläraren, rektorn och ekonomen. De fick åka limmo till festen och de klev ut på röda mattan. Deras stolar var draperade med tyg och stora sidenband och deras närmaste familjemedlemmar var inbjudna. Vi var drygt 80 personer och vi bjöds på en fantastiskt god buffé från Tornvillan i Vaxholm (se länk). Under kvällens lopp var det fina tal, samstämmig sång, roliga låttexter och minst sagt galna uppträdanden. En superkväll efter en sån där superdag som faktiskt fläktat runt hela 26 plusgrader.

Slutligen hade vi Öppet hus.  Alla klasser i sina klassrum mellan 17 och 18, då föräldrarna fick titta runt, lyssna, testa och mingla. Sen var det ”hopp och lek” fram till 19 då man kunde fika, äta, gå tipspromenad och mingla vidare på skolgården och i alla skolans lokaler. Och vädret då… hur var det? Försiktiga solstrålar, blåsigt, nästan mössa- och vantarkallt MEN inget regn! Man ställer ju om kraven 😉

Hem- och familjelivet: Det är något vi har mellan varven. Alltså mellan jobbliv och båtliv. En helg hängde vi till och från i den nyrenoverade innebandyhallen, före detta ”Rospiggen” och följde Ville och hans lag i Täby Cupen. Hallen har nyligen renoverats för 8 miljoner men det är så mycket mögel i väggarna att det svider och kliar i ögonen när man varit där ett tag. Killarna fick lämna denna hälsofara och åkte ur grupp A-slutspelet efter tre matcher fördelade på två dagar. En oavgjord, en vinst och en förlust. Nu är hallen stängd tills vidare besked lämnas.

Vi har varit sociala. Till att börja med, var Thomas en sväng tur och retur Västervik och hälsade på mamsen, och jag jobbade. Så har vi haft Manne och Jim här på middag. Vi hade lagat en chili på högrev som kokats över natten vilket gjorde den både stark och mustig. Det var till och med mörk choklad i. Till efterrätt åt vi chokladpannacotta med daim, som var så grymt god att alla nästan svimmade. När vi inte åt peppade vi för Wildwind med bilder och filmer, tills alla var hur ressugna som helst. De ska ju också åka till detta paradis i år. Jim ska windsurfa och Manne ska testa yogan.

Mia har fyllt år, så där var vi på trädgårdslunch med italiensk touche. Som vanligt hade hon svängt ihop en mängd fat med allt möjligt gott och vädret var helt ljuvligt denna Norges nationaldag. Även Henke fyllde år i maj, så då hamnade vi hos dem på deras uteplats där det var så varmt att man fick söka skugga. Som vanligt fick vi grillat, vilket aldrig är fel, och det här var första kvällen som vi kunde sitta ute ända till midnatt utan att frysa.

Frös gjorde vi istället som bara den på årets vårrus. Det var Ida, jag och Lena plus hennes kompisar som var med. Vi försöker alltid få ihop ett ”sexpack”; allt för att komma åt den picknicken som man får som avrundning på ruset. Det blev en mycket skön runda i lugnt tempo och med helt ny musik i öronen eftersom Ida gjort en ny superbra musiklista till mig. Det var precis lagom temperatur i luften för att springa men vid picknicken sedan var det kallare än kallast. Fy fasen. White fingers, alla tio.

Garlatti. Ett namn som från 1909 varit knutet till cykeln. Det var Emilio Garlatti som i början av förra århundradet trodde på cykeln som det nya transportmedlet. Han började sin verksamhet i den historiska stadskärnan i San Vito al Tagliamento, Där reparerades och såldes cyklar och efter första världskriget växte affärerna stadigt när cykeln tog fart som ett universellt transportmedel, billigt och säkert. Numera är det syskonen i fjärde generationen som driver affärerna vidare. Det de inte vet är att jag nyligen valt att skrota min fina solgula Garlatti, en av två som direktimporterats från Italien i början av 80-talet. En stolthet med sina ballongdäck, sportstyret och sin stenhårda sadel. Den var mitt färdmedel mellan Traneberg och Kungsholmen sommartid och jag var dööööläcker ombord. Nu har Garlattin hängt med som en sorts historisk klenod i flytt efter flytt och näppeligen använts. En cykelreparation skulle kostat skjortan, så i stället fick jag klippa av även denna  navelsträng till ungdomstiden. Jag lämnade av den hos Cykelkraft i Täby, där den nu fått nytt liv som organdonator. Det kändes bättre än att slänga den på tippen. Goodbye honey!

13:00 började överraskningen och 1,5 timme senare hade överraskning övergått till vetskap och en nära nog hundraprocentig njutning. Vi hade landat på Grisslehamns hotell Havsbaden. En afternoon tea följdes av en skön men något vindpinad promenad i omgivningen. Därefter gjorde vi en SPA-runda i badrock och tofflor inkluderat ett glas skumpa i handen. Och snart därefter lite torrbastu, ångbastu och avsvalkningspool. Jättemodiga jag som aldrig badar i kallare vatten än 25 grader utan att ha våtdräkt, hoppade i! Nåväl, ålade mig i… Avslutningsvis satte vi oss med fötterna i varsitt akvarium, i ett så kallat fishSPA. Små Garra rufa doktorsfiskar från Israel, stora som spigg och utan tänder, jobbade på genom att nibbla bort död och skadad hud. De livnär sig på döda hudpartiklar utan att fatta hur superäckligt det faktiskt är. Det var nästan som att doppa fötterna i kolsyrat vatten när de hungrigt attackerade fötterna lite all over, en rätt så mixad känsla faktiskt.

Den 25 maj gick gräsklipparen för första gången och go’doften spred sig! En händelse som inte låter sig placeras under någon av rubrikerna båt, jobb eller familj. Det får rubriceras ”övrigt”, precis som man gör med det som blivit över och precis som den här kattmamman antagligen kände när hon gav mjölk åt sina nya små bebisar. De var liksom helt klart över.