Juni 2014

X-force. Det är grejen. Gymgrejen alltså. I stället för att lägga upp emot två timmar på gymmet och nötköra varje maskin tills musklerna brinner, sätter man sig snyggt tillrätta och räknar 3-1-5. Man räknar till tre medan man trycker vikten ifrån sig, ett för att hålla kvar och fem för att ta emot vikten igen. Varje muskelgrupp får tvåvägsbelastning och alla ”reps” blir därmed ett minne blott. plus att gymtiden halveras och allt blir mycket roligare. Thank God!

Vad gör då en träningsknarkare när de gymfria dagarna tornar upp sig? Jo, under hela juni månad har Fru Windrike tillämpat leken ”30 day ABS Challenge”. Och vad är då det? Ja, den enklaste förklaringen är att man tränar med progression alla dagar utom var fjärde som blir vilodag. Dag ett kör man 15 sit ups, 5 crunches, 5 leg raises och 10 sek planka (alltså 15-5-5-10). Dag femton gäller i stället 70-95-42-60 och dag trettio, som är den sista dagen, då har receptet utökats till hela 125-200-65-120. Klart som kristall och riktigt bra träning, men plankan är helt klart värst. En riktig mardröm.

Åttonde juni. Det var en dag att minnas som den svenska sommardagen. Solen bjöd plötsligt på bikinivärme, varpå vi snabbt matchade ihop ett lunchmål inklusive fika från ICA Stop. Sen drog vi ut med SCANDalen mot Tegelöns baksida där vi ankrade upp. Bikini och bok för tantaluran, skrubb och skruv för gubben. En störtskön förmiddag men… ja, sen kom molnen och lite regn så då fick vi helt enkelt köra järnet hem.

Vindpinat regn hade väl blivit mer vardag än förväntat i juni, så för att fortsätta utnyttja de båtar vi faktiskt har bryggseglade vi SCANDalen en natt. Vi låg vid hemmabryggan i Näsbyviken kvällen innan Offshore-starten för Gotland Runt. Planen var att ta motorbåten för att titta när båtarna startade vid Stockholms ström, men först efter en natt ombord. Vi satte på stora kapellet, bäddade sängen, jackade i strömmen och åt därefter en utsökt wokmiddag. Det hela sköljdes ned med rosévin och en kopp kaffe. Regnet frustade på där utanför medan vi tände ljus, tog ett glas vin till och hällde upp lite nötter.

Thompa tittade på fotboll på paddan medan jag skrev lite på bloggen på datorn. Då och då passerade nattvakterna förbi och tyckte nog att vi hade det mysigare än mysigast. Under natten sedan regnade det mer och mer, regnet slog hårt på rufftaket och det blev rätt usel nattsömn faktiskt. Dessutom var det varmt och kallt om vartannat. Vid 8-tiden gällde morgontoalett och frukost, sen bar det av mot Nacka strand för att titta på segelbåtar. Väl hemma igen summerade vi det hela med att det nog inte varit så kallt faktiskt …men så tänkte jag till; vadå? Fyra tröjor och dubbla jackor. I slutet av juni?

Den nya katamaranen; den vi hämtade i Rotterdam i april, den med masten som gick i backen, den med rodren som bråkade, den som bla bla BLA… Denna ljuva lilla farkost lät oss äntligen sitta upp, och utan att kasta av oss. Snarare tvärtom… Hon svepte runt på Baggen tillsammans med oss i jämna fina vindar med många sekunder av snygg trapetsgång på långa ben. Två testseglingar har vi hunnit med på Vipern i juni. But more to come!

Denna gudomliga seglingsdag avslutade vi med att besöka Kungsan och ”Restaurangernas helg”. Alltid lika mysigt faktiskt med goda dofter, glada människor och skön musik från scenen. Dryck och mat som räcker för alla smaker. Och så kom regnet…

Fler matsessions! Thompa som varit en helt vanlig ”konsultjävel” på Regeringskansliet under de senaste fyra åren, har nu blivit en i gänget och anställd. Så klart, inte släpper man väl en sån pärla från en arbetsplats 😉 Vi hamnade tillsammans med några av hans arbetskamrater på Bishop´s Arms på Vasagatan. En pub med mysig typisk engelsk inredning vars material och rekvisita köpts in i England. Ett alldeles utsökt ställe med låg musik så att man kunde prata och inga TV-apparater eller spelmaskiner som störde, utan i stället hade man satsat på ett utbud av cirka 300 ölsorter och 450 olika sorters Whiskys.

Så gick det till när Thompa träffade sina jobbisar och frugan fick följa med. Annat var det när frugan träffade sina jobbisar. Då fick gubben snällt stanna hemma. Men det var faktisk tjejträff ”hemma hos”. Två spec.lärare, två svensk/tysk/engelsklärare och en textilare. Och vad pratade vi om då? Ja, om det handlat om kapaciteter, motorer, dimensioner, upplösningar, precisioner, procentsatser och det senaste inom teknik på Bishop´s Arms… så avhandlades här istället smaksensationer, inköp, träning, historiska skeenden, relationer, diagnoser och de senaste hälsorönen. Vilka kontraster.

Den här månaden var för övrigt den märkligaste i Universum. Det mesta verkade pendla mellan ytterligheter. Det svängde mellan arbetsstress och vila, kallt och varmt, åska och solsken men också mellan sorg och glädje. Vi har fått känna på som det heter.

Junis höjdpunkt var givetvis Wildwind. Vi lyckades rymma från snålblåsten och regnet som tillsammans med tolv grader piskade skiten ur alla här hemma. Vi lyckades fånga en veckas alldeles utsökt sommarvärme i Vassiliki ihop med våra Wildwindvänner. I år var vi drygt 40 stycken, första året var vi bara hälften. Allas vår mormor Vanja och Ville var med även i år. Och Ida hakade på plus Manne och Jim. Lika säker som jag var över deras tillfredsställelse beträffande boendet, stället, havet, sällskapet, aktiviteterna och Vassilikilivet i det stora hela… lika härligt var det att ha dem med. Så grymt positiva, uppskattande och riktiga fullblodsnjutare!

Vi gjorde helt olika saker. Mormor promenerade mycket och shoppade en del och Ida solade men tog också en cykeltur… och faktiskt två seglingsturer. Manne yogade och solade medan Jim windsurfade eller ”åkte motorbåt”. Det senare för att han gång på gång, vänligt men bestämt blev tillrättavisad beträffande olika säkerhetsdetaljer. Varje gång han seglat i fel område eller haft fel utrustning blev han hänvisad en plats i RIBen. Det hade vi ganska kul åt. Han fick faktiskt mer uppmärksamhet än oss andra …och fick åka RIB! Ville, han for runt på land och vatten med kompisar i alla åldrar och Windrikarna seglade så klart, vi körde bara Hobie 16 i år. Det vi tränade var att snabba upp speeden på in- och utgång i trapets men också på att byta plats ombord. Thompa skotade och jag styrde.

Vad vi än hade pysslat med under dagen, sammanstrålade vi ändå vid matstunderna. Exempelvis när det var welcome meal, när instruktörerna hade sin BBQ och cocktailkväll, vid currygrytan samt för midsommarfirandet. Vi var också och åt i stan och besökte bar ”155” två gånger. Vid de tillfällena var fyrtiopers-gänget ofta uppdelade i två sällskap.

Denna underbara efterlängtade semester får varje år samma abrupta slut. Upplevelsen är den att vi först deltar i ett så kallat välkomstchat vid poolkanten och strax efter rasar det in papper på hotellrummet där vi uppmanas att utvärdera helhetsintrycket av semestern. Hur skulle vi kunna göra det, när vi inte varit där mer än några timmar… för precis så kort känns veckan varje år. Nästa år stannar vi två veckor har vi bestämt. Då får vi se vem som tar ”tunnelkortet” på oss den gången?

Seglingsvindarna var inte de bästa, det var den ena underligheten och undantaget efter det andra. Det kom vindar som inte gick att läsa och än mindre förutspå fortsättningen på. De vred och vände, kom och gick. Knappt någon crosshore på hela veckan och ingen Sail Away heller. En dag överraskades vi av slagregn, blixtar och åska som smällde till så det skallrade i marken. Men bortsett från det, vältrade vi oss runt lyckliga i nöjen och insvepta i ljumma vindar.

Fler bilder på oss alla ligger under Sidor högst upp på Windrikesajten under rubriken ”Bilder”, kika där!

Vassiliki, det var lördag till lördag det och från söndag morgon ingick även vi i dramat med de tolv graderna på hemmaplan. Så j-vla omysigt… typ ett skämt. Det var bara okej så länge semestertvätten låg i högar. Vart hade sommaren egentligen tagit vägen?

Ett betydligt värre drama än vilka siffror som stod på termometern, drabbade oss dagen efter vi kom hem från Grekland. Vi hade varit på träningen och kom hem vid halv sju på kvällen, glatt uppmötta i hallen av Yatzy. Men bara en kvart senare säckade hon ihop på golvet. Hon låg som däckad, oförmögen att göra något, samtidigt som hon kissade på sig. Möjligtvis hamnade hon i medvetslöshet, hon var verkligen borta. -Gud, nu dör hon, tänkte jag samtidigt som jag kupade handen framför hennes nos för att känna om hon andades. Strax efter började hon hyperventilera och då tog vi henne till Albano. Fyra veterinärer engagerade sig med frågor till oss, samtidigt som de tog blodprover, gav syrgas och dropp. Yatzy var illa däran. De ville behålla henne över natten för att röntga henne dagen därpå. De skickade hem oss och vi återvände i grubblande tystnad. Tio i åtta, innan vi ens hunnit tillbaka hem, ringde de och meddelade att de kört ultraljud över hennes mage och hittat cancer i så gott som alla bukorgan. De ville avliva henne omedelbart, utan att ens vänta tills vi hunnit vända tillbaka.

Så otroligt chockerande, så bedrövande, så ledsamt. Från pigg till död vovve på en enda timme. Vi åkte och hämtade Ida och satt tillsammans med henne hos vår fina lilla vovvis för sista gången, vi tog farväl. Klockan blev tio på kvällen när vi kände att det var dags att lämna henne. Hon låg så fint och fridfullt under en röd filt med hjärtan på, men hade redan blivit lite svalare i pälsen. En månad från att fylla tolv. Nu ligger askan av henne strödd i den här fina minneslunden vid Tillinge kyrka i Mälardalen. Där sover hon gott med de andra djuren.

Vi blev så ledsna. Alla försökte bearbeta sina minnen, sin sorg och sin saknad. Jag minns så väl när vi bokade denna lilla tik, en av sju valpar från High Castles i Sollentuna. Det kändes spännande och som en stor satsning för familjen. Det var jag, mina tre barn och hunden. Det mest positiva med att vara med hund var faktiskt alla anledningar till samtal oss emellan. När vi suttit på golvet, lekt med henne eller promenerat tillsammans. Särskilt med uppväxande tonåringar ger det många guldstunder. Prommisar då vi behövt ventilera saker, pluggat glosor och periodsystem eller behövt ta upp känsliga ämnen. Det har gått lättare axel mot axel med en hund emellan. Vi har fått dela ansvar, planera tillsammans, glädjas ihop och också lärt känna varandra genom hunden. Vi har bråkat, tjafsat och varit arga när ingen velat ta ansvar utan hellre prioriterar annat.

Nu är den epoken förbi, numera bor vi ju inte ens ihop längre och en av oss är också nu plötsligt bara borta. Enheten, besluten, samplaneringen är därmed slut och det känns tungt. Många tårar. Begreppet powernap känner de flesta till. Powercry har fått en ny betydelse. Jag fick snabbgråta när ingen annan behövde. Vara duktig och informera alla, trösta och vara stark… och fälla tårar där emellan.

På tisdagen gick jag igenom alla bilder vi hade, från september 2002 då vi fick henne, till den sista då vi satt i bilen på väg till veterinär. Jag satte ihop ett album och det kändes som en bra bearbetning. Många leenden och sköna minnen.

När torsdagen kom, lämnade vi detta känsloläge och sorgen i hemmaväggarna och åkte på en Birkakryssning. Det kändes bra skönt faktiskt. Bortsett från att jag i förvirringen åkte ifrån mitt leg så att jag fick rycka upp syrran från sitt 3-1-5-räknande på gymmet för att leverera mitt leg vid Danderyds sjukhus. På samma tid åkte jag som en oljad blixt med tunnelbanan från Slussen tur och retur Danderyd medan Thompa tog en terminalöl. Klart besvärad över tidspressen. Tjugo minuter innan avgång var blixtåkarn tillbaka hos sitt öldrickande lilla ”åskmoln”.

Ja, vad ska man säga? Det var välan trevligt. Det var välan gott. Vi åt lax och dansade styrdans som få och vi hade en fin hytt med fönster. Solen spred generöst ut sina arton grader över fartyget och på hemvägen satt vi till och med i lä på akterdäck och lyssnade på ett medley av 33 schlagerlåtar som avhyvlades i snabbt tempo av kryssningsvärdarna. Och vi kom i andra tankar vilket var det viktigaste.

S L U T L I G E N: Högst upp på Windrike, överst på sajten finns ytterligare några sidor. Det är exempelvis bilder (nyinlagda från årets Wildwind) och filmer samt info om segling… så förvånande 😉 Det finns en sida med bra fikahak i Stockholmstrakten och faktiskt mycket viktig information om offentliga toaletter. Numera finns också en sida som heter ”Kärror”. En sida med mycket passion och längtan. Glutta in där och hjälp gärna till att fylla på med fler fikaställen och kärror. Tipsa om länkar och bilder exempelvis genom att skicka ett meddelande.

Vi har nyligen återupptäckt – och därför också skrivit in – Vallentunas stenugnsbageri på våra sidor som ett ställe värt att besöka. Där kan man få sig en fantastiskt god surdegssmörgås med exempelvis tegelrökt snickarskinka, ruccola och gruyèreost. Urvalet är perfekt av bara det smarrigaste, även det där söta goda som avrundar besöket.

En gång är en gång, två gånger är en upprepning och efter tre gånger kan man prata om tradition. Är det inte så bästa Elin och Carina? En bangolf på Oxenstiernas under förmiddagen, efterföljande lunch på The Public och en glass-sväng sedan i centrum. Vi kände oss så nöjda och vill gärna köra konceptet nästa år igen. Typ göra tradition?

Förra månaden hamnade min forntida fina gula sportcykel på ny mark och denna månad skickade vi den busiga lilla tjock-TV:n på dörren. Den hade klamrat sig fast tillräckligt länge tyckte vi. Fast egentligen var den i bra skick, bara lite för tjock. Å hej, å hå, å hej, å hå… vi räknade 3-1-5 samtidigt som vi hivade iväg den på tippen. Här är beviset! Tack och hej från oss.