Juli 2014

PANG! Det var lördag kväll, klockan var en bit efter tjugotvå. Äh, sånt reagerar man knappt på. PANG! Där kom ljudet igen och sanningen att säga började vi ändå spekulera. Är det någon som skjuter undrade fru Windrike. Nä, ett skott låter mer distinkt, som en snärt, svarade herr Windrike. PANG! Men vad är det som händer? PANG! PANG! Jaja, det kanske är någon fest någonstans. Ett fyrverkeri kanske? Plötsligt var det någon i mörkret som smög i buskarna utanför. Det var Pelle. Han såg att vi satt framför TV:n och hade altandörren öppen och han visste han, att nu var det rävjakt minsann. Rävar har setts i trädgårdar, bland barns kaniner och i familjers sängar. De hade till och med börjat riva sönder sovrum om man ska tro lokaltidningen. Nu har de blivit på tok för många, åt helsike för närgångna och alltför skabbiga. Nu skulle de bort. Just denna lördag kväll, en bra bit efter klockan tjugotvå. Ibland fattar man bara inte…

Egentligen skulle julis månadsblogg innehålla åtta ord och en punkt. ”Redaktionen stängd på grund av House of Cards”. Så! Enkelt och klart. Vi har nämligen blivit TV-knarkare igen. För något år sedan matade vi oss igenom ”Breaking Bad”, därefter trummade vi in oss på ”Homeland” – som tackgodegud fortsätter i höst – och nu har vi som sagt börjat spruta in ”House of Cards” i våra sönderknarkade serievener. Det är så inspirerande och spännande och rörigt och bra och och och… politiskt. I detta snärjiga läge finns egentligen ingen tid att skriva blogg, men nu kör vi!

Den fjärde juli var det USAs nationaldag. Det firades säkert med fyrverkerier och sång hela dagen lång, så till den milda grad att värmen från deras spexande spred sig ända till oss. Från dittills stadiga 12 grader i dagstemperatur hela juni, sköt värmen fart och vi fick istället lika stadiga 25-28 och ibland så många som 34 grader större delen av juli. Värmen hade verkligen parkerat sig. Det var så varmt att man flämtade och pustade, stånkade och stönade. Dåndimpsvarmt och helt perfekt!

Den 26:e, på Thompas sista semesterdag bokstaverade jag ”åskväder i Täby” på sökmotorn Safari. Någon hade fått nog. Värmen själv hade fått dåndimpen. Det skvätte och blåste så kottar flög åt alla håll. Åskknallarna fick rutorna att skaka och strömmen slogs ut. Mitt i sconesbaket och bloggskrivandet. För att åtminstone rädda bullarna behövdes information om hur länge det skulle vara strömlöst. Men ”åskväder i Täby” ledde ingenstans. I stället hamnade jag på något som hette åskväderssnack på nätet. Där fick man tips om vilka kameror som bäst fångade blixtar, man kunde posta sina blixtbilder och man kunde läsa om de åsktrackers som finns runtom i landet samt lära sig bygga en egen. Mycket fanns att säga i forumet åskvädersnack men ingenstans fick man reda på hur det skulle gå för Thompas scones.

Ida hörde av sig ända från Miami och undrade hur det gått. Vadå gått? Gått med vad, undrade vi. Ja, det var lite strömavbrott hurså? Sen läste vi att det blivit rejäla översvämningar i tunnelbanor och butiker. Flera bränder, tak som rasat in, träd som dragit omkull och massor av båtar hade slitit sig ur sina förtöjningar så även en stor finlandsfärja. Man kallade det för monsunregn. Under tiden kylde folk skumpa i hagelhögarna, vattentömde källare eller oroade sig för sina scones. Ett enda åsk-o-väder i juli, annars var det som sagt stadigt runt 28 grader.

 

 

Våra dagars upplägg såg ut som följer; På morgonen tog vi kort på varandra och på dagarna så tog vi kort på varandra… (hehe, betona rätt där så blev det kul ju;)) men först vaknade vi, fast tidigast vid halv tio. En morgon sov vi till 11:41, sen flög vi upp. Därefter intogs givetvis någon typ av frukost, eller brunch om man så vill. Hur som helst blev ett helt mål bortrationaliserat, bara det är ju semester! Sen har vi fyllt ut dagarna med någon typ av bad/fika/utflykt och ställena har varierat; Bageri Kardemumma Kyrkbyn, skönt gungeligung på Mälarpaviljongen, glass på Fjällgatan, vrålfika på Hembygdsgården eller mjukglass i hamnen i Vaxholm. Kaffe eller svalkande kall dryck fanns att få också vid Fredriksborgs fästning på Värmdö. Vi har hunnit med stan två gånger; dels på American Coookies i gallerian som har alla muffins man kan tänka sig och så Waynes coffée vid centralen. Där var vi när vi vinkade av Ville som helt ensam åkte tåg ända till Strömstad, därifrån han blev vidaretransporterad till Teo på Koster.

 

Utflyktsmässigt har vi bland annat gjort två ”Sail Aways”. En med Hobien och en med Vipern. Med Hobien beslöt vi oss för att ta en glasstur. Vi startade sen eftermiddag från Viggan, drog ut på Värtan, kryssade som tokar ett bra tag och landade senare på Askrike Camping. Glasskiosk stängd, det var bara att segla hem. Fick bli en pizza i Mörby i stället.

Med Vipern kom vi också iväg en sen eftermiddag, denna gång med mat i bagaget och siktet inställt på Björkvik på Ingarö. Men sjökort och skärpa. Beträffande seglingen var det mycket ojämna förhållanden, även beträffande stämningen ombord. Det var byigt som attan och slutligen höga vågor, mycket kallt med ständiga salta duschar som letade sig in överallt. Helt slut och med frozen fingers (and toes) landade vi i stället på Käringsviken där vi värmde oss i en och en halv timme innan återfärd.

Kryss ut betydde undanvind hem. Skit också, det blev något fel på storseglet. Likt en resårslö strumpbyxa letar sig nedför benen, kasade sig seglet längre och längre ned på masten. Faan vad det blev dålig stämning nu då. I ärlighetens namn så har det hänt något varenda gång vi seglat nu. Tidigare kunde vi skratta åt det, men nu blev det bara surt. Inför den här seglingen hade vi faktiskt pysslat om båten en hel dag men det verkade inte räcka som fjäsk för den lilla rackar’n. Vi har kapat totalt fem meter tamp och trimmat om olika detaljer. Klurat och tänkt till, men nu var det något nytt alltså, denna gång storseglet. Halv nio på kvällen var vi tillbaka i Saltis. Typ trötta, typ arga, typ skilsmässa. Men! Vi såg en säl strax innan Fällström, det var grejer det. Den låg och guppade länge som en boll med sitt lilla huvud och kikade på oss innan vi fattade vad det var.

Skönt att vi hade en mycket fin och jämn segling i vårt minne från några dagar tidigare. Som tur var funkade kameran den gången (för den har också jävlats minsann) så vi har den rullen att glädjas åt så länge:

Just det, berättelsen om våra dagars upplägg kom visst av sig. Ibland har vi haft egen picknick med och åkt till Tenöbadet i Vaxholm eller Solbrännan i Österskär. En eftermiddag blev vi faktiskt kvar på Solbrännan för helt plötsligt var det grillafton med trubadur och hela kittet. Grillbuffé à 275 kronor, ät så mycket du orkar. Och det orkade Thompa. Medan jag kämpade med en fisk- 0ch skaldjursgryta, slukade den hungriga vargen hela tre tallrikar grillmat. Tillsammans bjöds vi på en mycket trevlig och spontan kväll.

Några gånger var vi också ute med SCANDalen för sol och bad. Som längst dessa baddagar tog vi båten till Hembygdsgårdens café där vi återigen och lustigt nog såg säl. Mitt i gattet mot Vaxholm som kokade av alla vågor och båtar visade en säl upp sin fläckiga mage för oss. På baddagarna förvandlades båten gärna till en liten nätt verkstad av verktyg, påsar, rödsprit, borrmaskiner, putstrasor, skruvmejslar, sikaflextuber och dylikt. Thompa gillar att fixa, jag gillar att sola. Som o-vanligt badade jag med. Otroligt otippat. Något litet dopp utan våtdräkt har jag eventuellt kunnat offra mig på i augusti men redan nu! Och flera gånger med hopp och lek. Solade och läste, badade och torkade. Solade och läste, badade och torkade. Timmar som gick. Oförglömliga dagar.

   

Rapport om dagarnas dagars upplägg fortsätter. När dag övergått till sen eftermiddag, har det så blivit dags för träning. Stadigt hela juli fyra gånger i veckan, har vi kompenserat latdagarna genom att varva mellan gymmet och spåret i skogen. I det senare fallet har vi behövt vänta till efter 21 på kvällen och i så fall avverkat middagen före. Då har vi setts på Ciao Ciao intill Hedvig Eleonora på Östermalm. Vi har ätit på TexMex i Täby, haft en bryggsittning på Holmens bar & kök i Saltis, ätit finburgare på Vigårda på Norrlandsgatan, prövat Vapiano i Täby Centrum eller suttit på Winberga i Vaxholm.

 

Det som slagit allt med hästlängder är Skärgårdskrogen Sjöboden på Djurö. Efter en kort promenad genom skogen och ner till vattnet dyker denna läckra bryggkrog upp. Med mat och dryck bland andra semesterfirare, grillos i luften en skön och ljum kväll. En bland andra kvällar att minnas. Se och njut.

   

Vi har faktiskt ätit egen middag hemma och vi har lyckats bjuda hem några innan semesterplanerna grävt stora trevliga hål i kalendrar och vardagsrutiner. Henke och Annika var här en kväll och vi fick se fina bilder från Annikas dykäventyr i Egypten. Ida, Kenny och Joel var här på en grillkväll och mormor och Pelle var också här på en bit mat.

Vi har själva varit bortbjudna. På konfirmation inne i stan med efterföljande pajkalas hos Kents och Lottis Jacob. Kyrkor är bra fantastiska ända tills typ alla sexhundra besökare på prästens förslag kommer på att nattvard kan vara bra till mellis. Det tog sin tid innan alla slurpat och tuggat klart. Denna förtjusande dag upptäckte jag att Psalm 762 är minst sagt fantastisk. Oj vad jag sjöng och gud vad det tjockna i halsen.

Vi gjorde en dagsutflykt till Örö för att fira Ellinor på 85-årsdagen. En synnerligen pigg åttiofemåring måste tilläggas och en fin dag med många glada människor i alla åldrar. Därefter en tur till Svartlöga (med SCANDalen) till familjen Mia och Gösta. Vi låg en natt i båten och vi sov en natt i båten. Den senare för att vi vant oss och den förra för att alla vind- och vädervarianter motionerade båten hela natten.

 

 

Den 22/7  2007 klockan 14 hade vi vår första dejt. Den 22/7 2008  blev det förlovning. Den 22/7 2010 slog kyrkklockorna för oss. Klockan var 14:00. Och i ringen glimmade 14 diamanter. Nu har vi haft vår fjärde bröllopsdag, den 22/7 2014 och vi har varit tillsammans i sju år …samma siffror som återkommer. Och är det inte fyran, så är det sjuan som är central. Om siffrors betydelse känns som ett bra upplägg för nästa månads blogg. Får se vad redaktionen tycker om det…

 

 

Vi checkade in på Yasuragi för ett dygns absolut själslig och kroppslig lyx. Vi fick varsin yukata, badtofflor och badplagg. Varsin korg att lägga våra badgrejer i, frukter och te i obegränsad mängd, sol och bad likaså. Lunch, klangresa, middag och sedan ett fantastiskt fint rum med utsikt över Stockholms inlopp. Vi sov på en madrass på golvet, badade skumbad, drack skumpa och firade OSS. Det är bannemej värt att fira. Nästa dag körde vi en repris på allt inklusive klangresa minus övernattning och styrde tillbaka hem mitt på dagen, genomrena och utvilade ända in på cellnivå. Tack.

Och som sagt… alla dagars dagars upplägg slutade allt som oftast med ”House of Cards” 😉

Hur går det med alla blommor då när man är ute och flänger så här? Svaret är: ”Vilka blommor?” Varje år så länge jag kan minnas har jag regelmässigt åkt till någon typ av blomsterhandel i maj månad för att handla plantor. Jag har räknat krukor, beräknat antal plantor i varje, färgsammansättningar, typ av växter avseende höjd och blomning, handlat, planterat, ställt i ordning, begrundat verket, ändrat om lite, planterat igen och slutligen dragit en lättnadens suck. Sen har jag gradvis blivit förbannad. INGEN bryr sig. INGEN säger ”nämen, vad har hänt här då” så att man kan sträcka på sig och se lite fånig ut, kanske utstöta ett litet ”äsch då”. INGEN säger ”wow, vad fint” så att man kan säga ”tycker du, äh bara lite blommor ju”. INGEN säger ”tänk att du lägger så mycket tid på att vi ska få det sååå fint” så att man kan få säga ”det är bara kul, jaha tycker du om dem?” INGEN skulle då kunna svara ”Jag älskar dem, precis som jag älskar dig.” Och så kunde man stå där i ett hav av blommor och kyssas jättejättelänge.

I stället säger INGEN ”Åh dessa krukor, det blir bara en massa myror under dem. Kan vi inte ha dem någon annanstans så att man får svara ”ja, var då tycker du” så att man får svaret ”jag vet väl inte” så att man får svara ”hur ska vi göra då” så att man får svaret ”vad ska jag svara på det” så att… Nej, som sagt. Det finns inga blommor att vattna.

Min modell för blomsterskötsel är för övrigt väldigt enkel. De krukväxter som finns, de finns. De har kommit till oss i olika omgångar genom olika tider i livet. En del är faktiskt så gamla som trettio år. En gång i tiden (jag ler när jag tänker på det) åkte jag till IKEA med en shoppinglista innehållandes bland annat: ”ytterkruka 25, 30, 45 diameter + fat, blomjord och gödsel, lekakulor mm. + någon ny blomma”. Påfallande ofta stod också orden ”ramar i olika storlekar plus ljus och servetter” på inköpslistan som något slags tvångsmässigt ekolali… men det är en annan historia. Hur som helst, målet med inköpen var att plantera om blommor. Byta jord, fräscha till, göra fint. Så gjorde jag då. Nu för tiden får blommorna vatten. Varje söndag. Alla lika mycket oavsett sort och behov. Och de lever! Min trettioåring till exempel blommar varje sommar. Troget. Då får jag visa de oranga stora klockorna och säga ”titta vad fin den är den där galningen, att den orkar blomma varje år” och plötsligt få svaret ”ja, har du sett, vilka gröna fingrar du har” …fast jag som sagt inte gjort ett vitten åt blommorna.

Det är kul att se tillbaka och minnas sådant man inte längre begriper men som tillhörde det där väldigt viktiga då. Det där som var ens ID, ens jag-kan-inte-leva-utan och det där; ”Va…? hur kan man inte göra så… hur tänker hon eller han som inte gör så egentligen?”

Här finns 35 fenomen som våra barn aldrig kommer att fatta. Det är knappt man fattar det själv, vilken viktig del av ens liv detta var för trettio, fyrtio år sedan. Vad som gällde och vilka prylar som fanns. Jag minns särskilt hur jag varje lördag mellan 13:00 och 14:30 satt med kassettbandspelaren i absolut stridsberedskap. Om ifall att den där all-time-superhit-låten spelades, ville man ju ha med så mycket som möjligt av den, obs UTAN prat. Kom låten inte den lördagen, upprepade man hela proceduren nästkommande lördag. Det kunde ta månader att sätta ihop ett hitband.

Gemensamt för då och nu är att vi lever i en rik värld. I våran lilla rika värld medan andra delar av världen svälter. Unric.org är FNs informationssida som uppdateras kontinuerligt. Just nu rapporteras läget i Gaza och Syrien men också exempelvis massdrunkningar pga människors flykt. I deras rapporter står att läsa att det skett stora framgångar i kampen mot fattigdom sedan 1970, exempelvis i Östasien och Kina. Spädbarnsdödlighet har minskat med 40%, ett nyfött barn kan förväntas leva 10 år längre och skolgången har ökat med 50%. Men det har skett bakslag de senaste åren och stora problem återstår. Tjugo av världens trettioåtta fattigaste länder befinner sig i, eller har nyligen avslutat, en väpnad konflikt.

Man är så oändligt tacksam för att det finns människor som kämpar för andra. Jag gör det inte. Istället sätter jag in en slant på ett konto, läser om sånt som är realitet för många och imponeras av andras engagemang. Det som inte imponerar är att: Världens tre rikaste personers sammanlagda förmögenhet överskrider det totala BNP för världens 49 fattigaste länder. Hälften av jordens befolkning lever på mindre än 2 dollar per dag och att omkring 20% av jordens befolkning lever på mindre än 1 dollar per dag. 20% av världens befolkning har tillgång till 86% av världens BNP. En tredjedel av alla barn under fem år lider av undernäring. Och vi oroar oss för scones…

På fejjan rullar det för jämnan runt olika tillrop om hur man ska/kan tänka. Det är inget fel på alla dessa ord annat än att de är så förtvivlat svåra att leva efter. Jo, vardagslyx är vi, som förstås av julis leverne, ganska bra på. Något annat som rullar runt just nu, är en massa olika tester. Genom att svara på maximalt tio olika frågor där varje fråga har tre svarsalternativ och där insatsen blir att välja det minst dåliga av dessa tre, får man svar på alla gåtor i tillvaron. Man får en guidning i vem man faktiskt är. Äntligen! Exempelvis kan man testa vilken hund eller vilken färg man är, vilket sagodjur eller vilken sorts kvinna man är. Efter det sista testet, beslutade jag att det fick bli just det – det sista.

Först fick jag veta att jag var en Siberian Husky, vilket gladde mig enormt eftersom jag gärna kallas terrier. Fast egentligen… hellre envis och modig än envis och segstark. Därefter fick jag klart för mig att jag var färgen rosa. Känns också okej, lite romantiskt sådär. ”Hos dig måste det ständigt hända något. Du står aldrig still och älskar det extrema. Du kan förändras till ett arbetsdjur, festa natten lång men också sova bort dagen för att ta igen dig.” Tja… lite ADHD så där… Vid tredje testet var jag plötsligt sagofiguren Fågeln Fenix. ”Du har redan upplevt och lidit mycket. Ibland ser man dig strålande och oslagbar, ibland helt förstörd och slagen till marken. Men gåvan att komma upp på benen och börja om på nytt, gör dig till en utomordentlig levnadskonstnär som klarar alla hinder.” Kommentar på det? Nej, men en hel del tankar.

Så kom testet vilken sorts kvinna jag är. Svaret blev: ”Du är en krävande kvinna. Endast det bästa är gott nog för dig. Du har en osviklig känsla för skönhet i livet. Med din oefterhärmliga stil är du en verklig tillgång för din familj och dina vänner.” Där har vi mig. Otålig – Envis – Krävande. Slut på tester.

I juni investerade jag i en ny kalender. Det var kul. Ny väska, ny plånbok, ny kalender… finns inget roligare. Man får liksom chansen att börja om från början. Göra struktur, lägga i ordning, planera upp, tänka till och skriva fint. Jag är starkt medveten om att det även här kommer en dag, precis som med krukorna på IKEA, då jag inte alls fattar vad jag höll på med i mina kalendrar 😉 Hur som helst, i min nya kalender finns två genomskinliga så kallade ”bokmärken”, såna som man kan sätta fast i spiralbindningen på särskilt viktiga platser i kalendern. De är fiffiga för de fungerar också som linjaler faktiskt. I juni när kalendern var ny, satte jag det ena bokmärket i vecka 33, alltså den vecka som startar med den elfte augusti. På den dagen står det ”lärare startar” och det är jag som är ”lärare” och som ska starta då. Det andra bokmärket satte jag i vecka 26, det var veckan efter att vi kommit hem från Wild Wind. Första semesterveckan som vi hade hemma …eller semester och semester, det var ju då lilla Yarre dog ;(

Sedan dess har jag flyttat bokmärke 1 allt närmare bokmärke 2, ett snäpp varje vecka, men så länge det varit ett litet avstånd mellan de två… har det känts bra. Det bästa av allt har varit att jag oftast råkat flippa upp vecka 33 först, fått en mikrodos av sedvanlig jobbpanik, innan jag fingrat rätt på bokmärke 1 och i stället upplevt hur lugnet lagt sig på nytt. Känslan är densamma som när klockan ringer 06:20 en helgmorgon och man tror att det är dags att gå upp innan man inser att det faktiskt är lördag, bara att stänga av klockan och slumra om. Sträcka ut.

Min älskade ”konsultjävel” har nu med tveksam övertygelse börjat arbeta igen efter cirka sju månaders ledighet. Dock inte som konsult, utan som anställd. Och vad då ledig och ledig, han har väl jobbat en till två dagar per vecka sedan i januari men ja, ledig skulle man kunna kalla det. Den sista semesterveckan gick han daglig dags och förberedde sig genom att säga; ”å snart börjar jag jobba” och ”det kommer att bli tufft att komma upp på morgnarna” eller ”nu är det snart dags att förbereda sig”. Vilket han ju faktiskt gjort varje dag denna sista semestervecka med sådana slags meningar. Ett annat vanligt förekommande ord i meningar denna sista vecka är just ordet sista. -Men det är ju min sista vecka, min sista helg, min sista sovmorgon, mitt sista glas vin, min sista dag, min sista glass, min sista kväll, min sista natt… Till slut fick jag övertyga honom om att livet faktiskt fortsätter. Ingen ska dö och det finns många dagar och sköna kvällar kvar. Precis sånt där som man själv hatar att höra av förnumstiga människor som fortfarande har semester kvar.

Om två veckor är det min tur, det är bara två ynka blad mellan bokmärke 1 och 2. Jag börjar redan förbereda mig. Jobbångesten hägrar.