September 2014 + Halvmaran

– Tack för en bra vecka. Så sa han den lille knallhatten innan han stängde ytterdörren, fredagen då det var dags för föräldraskifte. Ett skifte som varje fredag för övrigt kommer som en skänk från ovan. Mer än en vecka i taget orkar man inte med. ”Tack för en bra vecka”. Dessa ord var till mamman som i aktuell stund endast hade smulan av självaktning kvar när hon sjönk ihop i närmaste smutstvätthög efter att dörren stängts. Veckan hade varit fördjävlig. Igen.

Mamma, kan jag få vara obeskrivbart otrevlig mot dig? Är det okej om jag är uppkäftig och kaxig och kan jag få skita i allt du säger? Kan jag också få vara stöddig och dryg, spänna bågen för högt och för vilt, ändra överenskommelser i sista stund? Jag behöver verkligen ifrågasätta precis allt med hetsig gäll röst och alltid ha hysteriskt bråttom utom när du ber mig om något för då måste jag få vara en trög Lori? Är det också okej snälla mamma att jag blir utskickad från lektionerna för att jag hellre vill leka än jobba, schyssta då… du kan väl ta din tid till att sitta i samtal med mig och en variation av kollegor, kanske rektorn och kuratorn med? Är det också hyfsat godkänt att jag struntar i friluftsdagen eftersom jag har så ont i hälarna (jaja, jag kunde vara i centrum med kompisar och spela fotboll kvällen innan) men friluftsdag… alltså jag tänker inte vara med, fattaru!? Kanske vore det möjligt att få pressa dig mamma till ett utbrott ingen trodde fanns och kanske skulle jag kunna bara gå eller vända dig ryggen när du pratar? …för att du är oväsentlig och långrandig. Snälla?

För mamma, allvarligt talat. Jag vill så gärna vara på torget i Täby Centrum till klockan elva på fredagskvällen och lyssna på artisten Albin, alla andra får ju. Jag vill också hänga på Donken, ha ett busskort eftersom jag är den enda som cyklar nu och kan jag få nya skor och ett Fifa15 med. Förresten måste jag verkligen prova skorna om vi ska köpa några, åhhh palla. Och vad ska jag med två jackor till… jag har ju en? Ett bankkort och ett leg vill jag också ha, men har föööör mycket att göra, så det kan väl du fixa, åka i omvägar och stå i kö? Jag måste få va´med kompisar i stället.

Jag önskar helst att du planerar mina läxor, att du läser för mig på kvällen så jag slipper kämpa med det som känns trist. Jag önskar också att du gör min matsäck med bara pannkakor i, alltså ingenting nyttigt till och säg ’ja’ till att hjälpa till med läxorna sent på kvällen eftersom jag inte orkade följa planeringen. Du kan väl steka pannkakor och lösa mattetal samtidigt? Jag sa väl att jag hade jättemycket att göra, sa jag inte? Det vore också schysst om du följde mig på vägen, skickade med mig en slant, mötte mig halvvägs, hämtade mig när jag knäppte med fingrarna och servade på med full kraft fast jag oftast låtsas att jag inte ser dig. Mamma, du är också bäst när du säger ’ja’ och ’nej’ precis där jag tycker att det ska vara ’ja’ och ’nej’, annars behöver du vara tyst för att slippa få höra att du inte fattar ett skit. För mamma, du är min sherpa och jag bestiger alla berg jättejättebra. Klädd i converse, mina adidasbrallor och enbart en t-shirt.

Det som ur en trettonårings perspektiv kännetecknar en ”bra” vecka, är att på magiskt vis undkommit såväl datorförbud som utegångsförbud, inköpsstopp, indragen månadspeng och absolut nej till kompisumgänge. Att en hel vecka har passerat enligt ovan och slutligen kunnat summeras som ”bra”, måste ha sin grund i att tonåringen har någon typ av skyddande hand över sig. Hans betyg på veckan övertygar mamman om att minst en av dem måste ha ett utomjordiskt perspektiv på det som nyss passerat.

Plötsligt blev det en spännande eftermiddag. Sist så mycket folk samlades, var på Valborg. Människor strömmade ut från sina tomter; långhalsade och undrande. Vad gör en helikopter precis ovanför trädkronorna och vad händer (?) vad gör den nu mellan lyktstolparna och hjälp (!) varför sätts den ned mitt i korsningen…precis mitt på Fortvägen/Furuvägen? Folk pekade, pratade, undrade. Alla glodde nyfiket, filmade och fotograferade, några skrattade och skojade. Det hela kändes som ett enda stort utomhuskalas. Att någon person någonstans i närheten svävade mellan liv och död, det var för stunden helt satt i andra rummet. Helikoptern i det första. Ambulansmännen gjorde ett besök i ett av husen, var borta länge men kom sedan tillbaka. En ambulansbil hade kört fram från andra hållet och helikoptern behövde inte plocka med sig någon. Lika uppseendeväckande som när den kom, startade den rotorbladen, lyfte, tog sig förbi björkkvistar och lyktstolpar och körde vidare. WOW!

Dimma! Så kan man nog sammanfatta september. Lite på gränsen till att händerna behövde handskar på morgnarna och med luftfuktighet så tät att håret krullade sig i vätan. Men mitt på dagen kämpade sig solen fram och på eftermiddagarna var det t-shirt som gällde. Sol Sol Sol. Helt underbart. Och solen tog också, tills långt in i september. Vi var ute på en sol- och boktur med SCANDalen i vår ”egen” vik och kom hem alldeles röda i skinnet. Så kom några dagar då temperaturen kröp ändå ned till ett par ynka grader på morgonen och max åtta på dagen. Då var det kallt och synd om jordgubbsplantorna som hade börjat om i knopp & blom. Månaden avslutades dock med några varma dagar igen.

Sjätte september. Dagen då Ville blev tonåring (gulp). Vi startade denna ljuvliga dag med att sjunga, öppna paket och ställa i ordning en riktig brakfrukost till släktgänget. Thompa hade gjort scones, vi hade allt man kunde tänka sig i påläggsväg och dessutom vår egen äppelmust. Efter att ha plockat ned de ovanligt många äpplena (20 kg) från det lilla trädet och kört iväg dem till Roslagens musteri, hade vi tre femliters dunkar hemma. Ett av de smidigaste sätten att göra något av alla äpplen. En ren, osötad must med frisk smak och utan tillsatser. Halv elva kom våra kära grannar tillika familjemedlemmar och det frullades på och käkades tårta. Ingen hade bråttom hem, det var ju lördag förmiddag liksom. Så trevligt! På eftermiddagen sen åkte vi till Stensund utanför Trosa och åt middag med Hobiegänget som var där på seglarläger. Utan oss i år.

Här är maskinen som gör äppelmust. Man lämnar äpplena i vilket skick som helst så länge de inte är mögliga eller ruttna. På våra, fanns det både kvistar och blad och flera var plockade från marken, men maskinen tuggade bara på. Det här är något som Rut faktiskt redan upplyst oss om och beskrivit sedan länge men nu först förstod vi hur bra det hela fungerade.

 

Nu till en enkel fråga: Vem vill inte vara med i BMW M Experience och köra M3 och M4 på Falkenbergs motorbana? Vem vill inte uppleva en exceptionell körupplevelse då man tränar rätt spårval, in- och utgångshastighet ur kurvor, instyrningspunkter, slalom samt broms- och undanmanövrer? Och du blir väl omhändertagen med. Efter att ha checkat in på Falkenbergs Strandbad och kommit på plats bjuds du på välkomstdrink, teori och en trerätters middag. Därefter följer en skön natt och en god hotellfrukost. Sen hägrar finbilarna, bandepån och ljuden av motorer. Slalomkoner ställs ut och lukten av motorolja sveper runt i luften. På banan kör man sedan varv efter varv med likasinnade tokar i höga farter och tider noteras. Du kanske till och med kommer tvåa! Samtalen blev många och erfarenhetsutbytet var enormt.

Svaret på frågan om man vill vara med är: This is an offer you cannot resist. Klart du ska va´med. Och dessutom med din bästa kompis som den här gången inte var frugan (fast ett tag var det nära… pjoooh, tack Per!) Jag, som alltså inte tog del av denna experience, fick ändå en liten släng av sleven och ny info att smälta. Numera är det kvart i tre som gäller och inte tio i två. Tydligen är en hand på halv sex helt fel.

Veckan innan Sthlm halvmarathon den 14:e: Dags för upptempo och intervallträning. I uppförsbacke och på plan väg. Full fart i 20 sekunder, gång i 30, full fart i 20, gång i 30 tills vi var helt slut. Och detta vid sidan av gym, ”rectus abdominis” typ coreträning och vanliga springturer. Det gällde att satsa rätt inför halvmaran, eller så rätt som vi lyckats räkna ut och som kunde tänkas vara rätt. Okej, men att springa sju kilometer gång på gång… behövde vi inte hotta upp oss lite? Jo så klart. Det blev två av våra asfaltsvarv direkt efter varandra eller två varv runt sjön. Hade man satt fan i båten, skulle han minsann paddlas iland. Dock hade ett uns av ånger infunnit sig.

Aldrig tidigare hade vi måltidsplanerat som vi gjorde innan loppet. Hos Windrikes ligger sällan pasta och ryker à la Barilla på mattallrikarna men plötsligt var det så var och varannan dag. Att äta riktig mat både till lunch och middag blev också en ny rutin. Och vi hinkade i oss flaska efter flaska med vatten, ”svampade upp” oss, något man gärna missar trots vetskapen av den nyttan en extra liter gör. Vi skippade också glaset vin på fredagen eller lördagen (liksom alla andra dagar så klart) för det hade vi läst, att alkohol ger en väsentligt sämre muskeluppbyggnad i flera dagar efter intaget. I stället festade vi på vätskeersättning. Med magnesium. Yisch.

Dessutom letade jag upp en massageterapeut som körde så kallad ArtNeuro, en mjukform av kiropraktik för att ta bort obalanser i ryggraden. För det fanns det. Massor. Ena benet var flera centimeter längre än det andra, något jag anat eftersom jag haft ont ända från sätet och ner i foten. En känsla som hållit i, och retat mig i gott och väl ett år nu och efter långflygningen till Australien blev det ännu värre. Bara tanken på att springa 21 kilometer med det, kändes snudd på galet. En timmes massagebesök veckan innan loppet och ett besök efter, bokades in och det bjöds på både pressure och oljemassage. Så otroligt välbehövligt. Domen löd: ”Korta muskler” och ”pansar” men spänst i huden och smidig i kroppen. C´est moi!

Själva Marandagen: Vitlöksgratinerad tortellini med keso till frukost plus gröt till lunch nedsköljd med avslagen CocaCola, kunde det vara något? Aldrig förut hade vi dragit i oss Beet It rödbetsshots till mellis. Tanken med det var att muskelstyrka, uthållighet och syreupptag skulle öka samtidigt som energiförbrukningen skulle minska av 1-2 shots. Aldrig tidigare hade vi sprungit på bajamajor stup i kvarten eller ens varit i närheten av startfålla E på Norrbro. Aldrig hade vi startat ett 21-kilometers lopp i solgass och 19 grader (eller något annat väder heller för den delen) och aldrig förr hade vi haft bakfickan i träningsbyxorna fulla med Ahlgrens bilar.

Nej, så klart. Men så var det det tjugosjunde springloppet som startades för min del och för oss… det längsta hittills. Faktiskt till och med lite pirrigt. Skulle man orka, skulle vi nå våra mål, hur skulle det gå med skoskav, värmen, orken, mjölksyran och hur i hela friden spred man ut resurserna på ett så pass långt lopp? Tänk om man dricker för lite. Tänk om man dricker för mycket? Blir pruttig, bajsnödig, mår illa… och i så fall vad äckligt med rödbetskräks, vad skulle folk tro? Tänk om man kommer ända bort till söder och tar slut då, hur kommer man ”hem” i så fall? Ja, frågorna var många. Men hur blev det då?

Första milen:  Starten gick i 19 soliga grader klockan 15.50 och vi valde att inte starta tillsammans. Vi såg ut varsina så kallade levande farthållare som skulle hjälpa till att hålla tempot, men min försvann med vindens fart ganska omgående. Faktiskt redan i Klaratunneln. All oro för backarna var onödig för de gick bäst, men raksträckorna… fy fan vad långa de var och vad ont det tog i trampdynorna. Det kändes som om mellanfotsbenen och asfalten möttes utan mellanlägg i varje steg då. Denna känsla startade redan vid Dalagatan och från Kungsholmsstrand stumnade främre delen av vardera fot vilket därefter utvecklades till fullskalig kramp vid en mil. Thompa hade ett annat bekymmer, han fick en hård klump i ena vaden. Som en stor ond träningsvärk.

Men det var bara att hugga tag i uppgiften, eftersom det var två tredjedelar kvar att ta sig igenom. Så här långt hade mitt kilometersnitt varit ganska fint. Som bäst 4:10 och som sämst 6:04-tempo, Thompas ännu bättre. Ett par skumbilar hade grävts fram ur bakfickan. De var uppblötta av svett, hala av fukt, mjuka som champinjoner. Faktiskt svåra att fiska upp till och med, lite som maneter.

Andra milen: Samtidigt som det alltmer växande Stadshuset fixerades i slutet av Norr Mälarstrand, kändes det som om alla – precis alla – sprang om. De enda jag lyckades springa om var de som gick. Dessutom var det oerhört provocerande att åskådare som ville passera över körfältet, passade på precis när jag kom springande. Och framför mig! Tyckte de verkligen att det gick så långsamt? Vi hade innan start uppmuntrats att göra gester och se glada ut inför kamerorna som följde vår väg genom banan. Varje gång jag såg en kamera gjorde jag verkligen mitt allra bästa att framkalla ett stelt flin (som antagligen mest liknade ett smärtsamt grin) för precis när jag närmat mig, böjde sig fotografen alltid ner och mekade med linsen eller nån inställning. Sure, så var det!

Precis vid Stadshuset fick vi Pepsi Cola, thank God. En mil kvar. Lagom på stadshusbron kom nya toner i öronen från iPoden, nämligen psalm 539, ”en vänlig grönskas rika dräkt”. Om det var den eller Pepsin som gav ny styrka var oklart men Tegelbacken, Strömgatan och Riksgatan flöt på utan större besvär.

När vi närmade oss Skeppsbron för att nöta på mot Söder, sa speakern ”Kämpa på nu, bara några hundra meter till mål, bra jobbat. Kämpa kämpa”. Men det var inte till oss, utan till de första startgrupperna som närmade sig målgång. Åh… längtade så infernaliskt till att få vara på den sidan och tänkte; ”När jag kommer dit ska jag titta med medlidande på dem som då är på den här sidan, på dem som har hela söder kvar. Då ska jag titta på dem med verkligt medlidande”.

Hela Skeppsbron, över Slussen, genom tunneln och ner på Söder Mälarstrand. 15 kilometer. Tvärstopp. Helt slut. In i väggen. Här behövde jag stanna upp och gå för första gången och kämpade hårt med att mjuka upp fötterna, hämta andan och äta fler slemmiga skumbilar. Har man stannat en gång, blir det svårt att komma tillbaka, det vet varenda löpare, så nu följde ett par kilometer som bestod av ömsom gång, ömsom lätt jogging. Här började rena rama coctailpartyt. Det kändes som om det dök upp bananer, dextrosol, energibarer, energidrycker, vattenmuggar, svabbkontroller och underbensavkylning stup i kvarten. Och vi tog del av alltihop, inget gick oss förbi. Så kom den där förödande (men sista) långa backen upp mot Zinken och därefter skulle det bara vara några kilometer kvar. Skylten ”18 km” kändes om en välsignelse, bara 3 km kvar. Guuuud vad jag hade mentaliserat denna sista sträcka.

Ve och fasa!! Vi hade rekat banan fel! Helst plötsligt dök ytterligare en backe upp. Den på St Paulsgatan, åh shiiiit. Det var den som hade kallats för ”det sista lilla motlutet” i baninstruktionen. Den var grym och oförlåtande men sen… sen var det bara nedför, nedför, nedför. Återstod hela Skeppsbron. Just där hade jag sett fram emot att få slänga ett beklagande getöga över på andra sidan för att se de stackare som var på väg mot söder medan jag var på väg därifrån. Tja… vad ska man säga…? Det var inga stackare där… den sista stackaren hade passerat för länge sedan och nu var det bara en piketbil där som precis släppt på trafiken.

Skeppsbron var lång. Mycket lång. Och varför i hela friden var det en irriterande uppförsbacke till, precis innan målgång? Och varför var det så långt att springa innan man passerade under själva målporten? Och varför blev tiden 2:14:55 och inte den målgångstid (2:10:00) som tillåtit mig att köpa något dyrt och snyggt? Vi hade i alla fall varit himmelskt proffsiga som tagit oss runt utan att ge upp. Thompa var i mål på 2:03:17 vilket satte honom på proffsplats nummer ett. 13 473 deltagare hade startat och endast 306 missade målgång alternativt klarade sig inte i mål under maxtiden 2 h 45 min. Men vi gjorde´t, sååååå nöjda vi var!

Direkt efter loppet fick vi medalj och varsin goodiebag. Vi hällde i oss vatten och mosade i oss bananer, kexchoklad och energibarer. Sedan vi hade hämtat efterlängtade och torra ombyteskläder, gick vi ner till resultattältet och kollade tiderna. Sedan haltade vi bort till bilen. Där lösgjorde vi de sista skumbilarna ur våra bakfickor och de var lika slemmiga som oigenkännliga. Förbipasserande, i fullt utsmyckade lördags-outfits, tittade med avsmak på oss och vårt klet.

Inbokad och klar var en natt i Sigtuna, på kurshotellet Stora Brännbo. Thompa hade en natt innestående där och var smart nog att tänka att vi behövde den just efter halvmaran. Vi checkade in, duschade riktigt länge, kokade te och kaffe, lade oss i sängen framför TV:n tillsammans med våra goodiebags och smååt som ekorrar. Till nötterna tog vi också varsitt välförtjänt glas vin. Att dra på sig kläder för att gå ut i Sigtuna stad och äta, fanns inte i tankevärlden. Flera gånger under natten, vaknade jag och bara längtade efter bacon, ägg, mackor och fett.

Frukosten sen, var det godaste vi ätit på mycket länge. Det fattades inget och vi åt allt. Vi åkte ner till Sigtuna och strövade runt. Tog en fika hos Tant Brun så klart och sen bar det av hemåt. Raka vägen till röstlokalen där vi tryckte in oss i samma bås och valde ut framtiden tillsammans, fast med lite olika kulörter. En av oss ”vann”, fast nånstans tror jag ingen förlorade. Det är bra för en levande demokrati med lite partibyten i toppen.

Slutligen bjuder vi på vår alldeles egen spindeldrottning som än så länge äter och mår alldeles utmärkt. Just här mumsar hon på en mumifierad fluga. Smart med riktigt ruttna gamla byten, för då blir det dessertmask på köpet. Bara så där.

Nu möter vi oktober. Det är månaden då SCANDalen lämnar bryggplatsen och tas upp på land. Men denna säsongs verkliga skandal är nog ändå Vipern och den har redan körts hem. Vi sa till den att kan du inte uppföra dig tillsammans med de andra, får du komma hem och gömma dig under en presenning. Och så blev det. Hemkörd efter minimalt med seglingstimmar. Det tog drygt tre dygn att hämta hem henne från Rotterdam i april men vi har bara lyckats segla fem timmar. Det känns faktiskt otroligt misslyckat men flera grejer har inte fungerat på båten så till slut blev allt bara surt. Vi får helt enkelt ta nya tag i vår. Nu satsar vi i stället de sista månaderna på Hobien och så badtunnan förstås. Den har vi fått igång. Plaskeliplask från oss!