Oktober 2014

Vi inleder med en filmsnutt från Täby, från 1968… Bara för att sätta på kartan hur gamla vi egentligen är.

Min mamma gjorde det. Thomas mamma med. Och mammornas mammor och pappor och mor- och farföräldrar med, i generation efter generation. Den enda generation som faktiskt inte har gjort det, om jag tänker efter, är vår egen. Om man inte bott i skogen, vill säga, för då var man tvungen att röja dem ur vägen. De var ju så otroligt många. Vi fick ett öre för varje upplockad en och vi använde dem som grillkol vilket antagligen var hur giftigt som helst. Så gjorde man alltså på ”vår” tid men hur gör man nu då? Jo, man plockar fram gamla generationers tankegångar och återerövrar det de gjort sedan urminnes tider. Fast nu på lite fel sätt, lite för hårt och alldeles för pricksäkert och med siktet helt fel inställt. Man skulle kunna säga att en avgörande skillnad i en jämförelse mellan då och nu, är att tidigare generationer inte blandade in en Lexus. Det hela handlar om konsten att leka med kottar. På rätt sätt.

Kottkastning, eller vad det än må vara för bus, hur dumma får fyra grabbar i trettonårsåldern egentligen vara? Någon förklarade tonårstiden i termer som att när kroppar växer, när hormoner och andra flöden drar igång, skrumpnar hjärnverksamheten en aning. Det blir för mycket annars att utvecklas på alla håll samtidigt och kroppens biologi måste få företräde. För mig känns det spåret ganska trovärdigt och verkligt just nu. Kottar + Lexus + skråmor = besvärande dyrt och pinsamt.

Vi kan säga så här. Tidigare när telefonen ringde, fanns en viss irritation över att det kunde vara en telefonsäljare som störde. Nu önskar man i stället att det kunde vara det när ringsignalen ljuder. Alltså, hellre det än den främmande rösten i andra änden som säger typ: ”ja hej… det här är Pelles mamma., har du hört att killarna….” eller: ”ja hej, är det V´s mamma jag pratar med…” eller: ”ja hej, det här är Lisas pappa,  jag vill bara rapportera att…” Nåväl, riktigt så illa är det kanske inte men för närvarande slår hjärtat en extra volt när någon ny okänd människa ringer eller nya nummer dyker upp på telefonen.

I skrivandets stund är det fortfarande bara mitten av oktober, precis mitt i faktiskt, och vi har redan börjat leva runt i decemberbladet i kalendern. En adventstripp till Visby när kylan slagit till och marschallerna skimrar effektfullt i mörkret, känns inte fel. Vi har gjort det förut och vi gör det igen, i december. Tar färjan, bor på Gute, äger stan och fikar runt.

Denna månad har vi för övrigt lyckats pricka in varenda förkylning som funnits i bygden. Scenariot halsont – nästäppa – rinnsnuva och torrhosta har drabbat Thomas en gång medan jag har gjort en potens av mina. X upphöjt till 4 där variabeln X är själva förkylningen. Så himla irriterande sett ur träningssynpunkt, annars överlever man ju. Den som tränar regelbundet löper mindre risk att bli sjuk men träning gör också att det går lättare att tillfriskna. Där satt vi nu i ett ekorrhjul där förkylningar, träning och tillfrisknande liksom trasslat in sig i varandra.

Träning är också bra mot depression. På karolinska Institutet har man kommit fram till att möss med mycket muskler (hehe, ser bilden av muskulösa möss för mitt inre) har högre nivåer av enzymet KAT i musklerna. KAT bryter ned det ämne som bildas vid stress och som är farligt för hjärnan. Man fann att vältränade muskler tillverkar ett enzym som renar kroppen från skadliga ämnen och skyddar hjärnan. Genom denna vetskap tänker man sig en helt ny form av behandling mot depression. I stället för att behandla hjärnan, skulle man kunna behandla musklerna. Låter sundare, mindre manipulativt och liksom friskare på något sätt. Alltså: Sätt fart med träningen! Ett – två, ett – två.

För att trösta oss något under denna sjukismånad, besökte vi exempelvis Ulriksdals slottsträdgård. Inte för slottet och inte för trädgården, utan för drömrulltårtan. Ni vet, den där rullen med choklad där smaksatt smörkräm snurrats in varv efter varv. Så jädrans göttigt och den finns bara på Ulriksdal. Vi var där så ofta (5 ggr denna månad) att vi lärde oss bagarens koncept, alltså det att fikabord dukades lördag och var nästan slut söndag. Ville man ha det godaste var det lördag som gällde. Lösning: stick direkt efter frukosten på lördagen… vare sig du är sugen eller ej. Vi återupptäckte också fiket i Bogesund, som var klart mer okej än sist då det var skitdåligt eftersom besöket då jämfördes med hur det var långt tidigare, det vill säga bäst.

Simon, andra årets lärarstudent i Linköping, hade en anhörigfest på puben ”hg” på området. Han och de andra nio så kallade fadderisterna, som ansvarat för nollningen av det här årets studenter, ville visa sina familjemedlemmar vad de jobbat med. Så mycket lärarstudier verkade de inte hunnit med eftersom de gått in i rollen som faddrar med gott och väl etthundra procent. De hade hur många gyckel (sångframträdanden) som helst att bjuda på och om det här var en vanlig sittning, kan man ju undra hur deras studentfester kommer att bli sen. En mycket trevlig kväll, där mat och umgänge fick spela andrafiolen medan fadderisterna spelade så vi njöt på den första.

Joel, den andre av våra små piltar, har flyttat hemifrån. Han bor numera i andra hand (och vi håller tummarna för att det permanentas) ihop med en kompis på Biblioteksgången vid Täby Centrum. Nära till allt och alla. Mycket lyckat och mycket lycklig. Han hann inte mer än att flytta, så kom han på hur trevligt det skulle vara att umgås, så därför initierade han en After Workbowling. Den bestod av två serier, en hamburgare och en dricka plus givetvis lån av skor. Skitfint. Thompa vann, Joel kom tvåa och jag trea. Vi var inte helt långt ifrån varandra, och alla hade kryss i protokollet, men okej då… Grattis Thomas Windrike!

Vi har nu tagit hem och bäddat in Vipern för vintern. Det gjorde vi redan den 5:e. Hobien däremot, har fått tjäna några fler race. Vi körde ”Höstlövet” den 12:e, en kappsegling där vi för övrigt kom etta (tack Leff, du höll dig undan), vilket ihop med det fina resultatet på KM då vi också kom etta (tack Leff igen) ledde till att vi kammat hem en förstaplats i cupen. Har man deltagit i tillräckligt många kappseglingar under året och kört på hyfsat bra (tack till alla som höll sig bakom), får man ett vandringspris med en plakett med sina namn på. Vi har faktiskt haft det priset här hemma tidigare, år 2009. Och nu var det dags igen! Cupettor 2014 alltså 😉

För sjätte gången var vi på höstmötet och åt tårta och tog emot pris för KM, fast i år fick vi ta emot förstapriset. En centimeter högre än de andra pokalerna. Nu har vi bara ”Snöflingan” kvar att köra i november innan vi gör vinter. Planen för våren är att ladda för fullt och delta i EM på Gardasjön i juli. Vi är i faggorna till att anmäla oss nu.

SCANDalen är upptagen. Inte heller denna gång gick det som smort skulle man kunna säga. Som de optimister vi är, anlände vi båtklubben med både rätt och fel grejer i skuffen i tron om att den plan vi hade i skallarna var den som skulle

gälla. Först efter att reservplan B glidit över i C,  insåg vi att D var den som funkade bäst. Vi behövde ta nya tag nästa dag. Regn, blåst och noll kräm i batteriet. Obefintligt med ström i elskåpet på bryggan, eller vette fan… det kanske det var men det hjälpte i alla fall inte. Båtlivets absoluta baksida, var den jag gick bakom på bryggan denna dag, i vilken madrasser måste bäras i motvind och piskregn. Väl hemma med de båda batterierna visade det sig att de var tvärdöda. De laddades under natten och nästa dag stod vi återigen på bryggan med tummar så hårt hållna att det dunkade i dem. Jaaaaaa… det funkade! Båten startade och vi tog ett litet ärevarv i hamnen innan vi körde den till upptagningsrampen. Ett par timmar senare var den avspolad, glykolad, tömd på vatten och olja samt ställd på sin plats. UTAN att vi behövde åka trettiotvå extrasvängar mellan Clas Olsson, SeaSea-butiken och carporten hemma.

Nöjda som vi var firade vi med Afternoon Tea på Näsby slott. I oktober för exakt 35 år sedan var Thompa inne i slottet senast. Och då var bal. Detta eftersom han, direkt efter gymnasiet i Västervik, gjorde sin militärutbildning i Flottan. Utbildningen gick givetvis till havs men den teoretiska delen gick av stapeln i Täby. På Kungliga Sjökrigsskolans Regementsofficers-utbildning. ”Eftermiddagsteet” kom som en skänk från ovan. Det var scones och curder, marmelader och färskostar, snittar och småkakor. Very mumschigt.

 

En dag i galaxen Vintergatan.
Elev A (åk 7) kom dagens första lektion och hade lite bekymmer med de fyra räknesätten och uppställning av dem. Först behövdes en snabb diagnos göras för att ringa in problemet. Var det verkligen alla fyra räknesätt problemen gällde eller var det kanske bara exempelvis division. Handlade det om höga tal, tal i decimalform, om tekniken för uträkning, hantering av nollor eller vad? Efter att ha snabbdiagnosticerat ämnet blev vi överens om att det mest handlade om multiplikation och uppställning med dubbla faktorer samt multiplikation med decimaltal. Lämpligt material rotades fram.

Så kom elev B (också åk 7). Hon hade läst 42 sidor i sin skönlitterära bok och skulle göra en personbeskrivning men kom vare sig ihåg vad boken handlat om så här långt eller vilken av personerna hon skulle välja. Dem hade hon för övrigt blandat ihop och det var kaos. Dessutom skulle hon ligga på sidan 72 tre dagar senare, vilket hon ifrågasatte möjlighet av. Hur skulle hon hinna? Tårarna buktade sig på ögats nederkant men rann liksom inte över. Här gällde det att backa upp innan ytspänningen skulle släppa och sminket börja rinna. Lika snabbt som jag i detta läge skumläste 42 sidor, lika snabbt utsåg vi gemensamt en av personerna som den som skulle beskrivas. Och till slut fanns en slags personbeskrivning. I alla fall ramverket till en.

Därefter rasade elev C, D och E in (alla i åk 9). De behövde repetera två kapitel i matematik, eller helst ett i alla fall för att nu ta en sak i taget. Det var prov om tre veckor och en av de veckorna var lovvecka då ingen av dessa herrar faktiskt hade tänkt jobba matte. Stickprov togs från varenda sida. Läsa av tallinje, räkna med negativa tal, dividera och multiplicera med 10 – 100 – 1000, multiplicera och dividera med decimaltal, potensräkning, prioriteringsregler med mera… med mera. De bröt ihop, chansade och skrattade i jämna doser och på toppen av allt var en av dem skittrött och hungrig och de andra två hade kopiöst svårt att fokusera. Dock var alla rörande överens om hur viktigt det hela var. Eller borde vara …love them!

Näe, ännu var det inte dags för lunch. Först lektionsbesök hos en åtta, ämnet var samhällskunskap. De var utspridda i olika små grupper med varsin mycket strukturerad uppgift. Den gruppen jag klev rakt in till, hade vad som för ett otränat öga mest kunnat liknas med ett otroligt trevligt och avspänt partaj. Det var musik påslagen och elev F, G och H (åk 8) skojade och pratade om obegripligheter medan elev I hade fullt upp att rita på whiteboardtavlan med en svart penna. Det tog säkert tre, fyra minuter innan det var begripligt vad han ritade för små krokar med sin penna. Projicerat på tavlan fanns en skärmsläckarbild, en 1800-talsmålning föreställande Mozart, som hade dekorerats med svarta whiteboardmustascher. Projiceringen bytte plats lite med jämna mellanrum såsom skärmsläckare gör, och varje gång det hände, behövde elev I måla dit nya mustascher. Vid det här laget fanns det säkert ett tiotal mustascher på tavlan lite här och där. Bland dessa fanns också ord som ”etik”, ”moral”, ”ansvar”, ”problem”, ”konsekvens”, ”arbetslöshet” och ”orsaker”. De pratade A-kassa och krav på den arbetssökande. Ja… och så höll de koll på mustascherna samtidigt. Med min inblandning blev det färre mustascher och fler diskussioner. Lunchbrejket kom lägligt.

Efter maten och innan elev J (åk 9) klev över tröskeln till spec.rummet, behövde elev K hitta kuratorn i ett ”ganska så halvviktigt ärende” och elev L (åk 9) få hjälp med sin inloggning på mejlen. Det gick vare sig att skicka mejl till dennes adress eller därifrån. Problemet var sex dagar gammalt och oro fanns över hur många mejl som troligtvis fastnat på vägen. Här behövdes minst tre personer till letas rätt på för att få ordning på problemet. Någonstans mitt i denna uppsökande verksamhet hade elev M (åk 4) skjutit upp sin boll på taket, vilken ingen annan än personal fick lov hämta ner. Nu höll deras rast på att brinna inne, eftersom bollen låg där den låg. Samtidigt svepte elev M (åk 8) förbi och önskade ett plåster. Inte för att någonting blödde eller var otäckt öppet utan för att det sved och kändes obehagligt. Plåster fanns i en sal på en övervåning exakt fem dörrar, två trappor och ett par korridorer bort. På vägen dit behöver elev N (åk 8) och O (åk 7) delas på eftersom de kramades lite väl hårt och risk fanns att kramen skulle kunna sluta i osämja. Plåster levererades och nytt sikte togs inför nästa lektion. Eleven med mejlen ombads lägga sina inloggningsuppgifter i mitt postfack för vidare utredning … Ehhh, när skulle det hinnas med tro?

Elev J (åk 9) närmade sig och hade den delikata uppgiften i bakfickan att jämföra valet 2010 med valet 2014. Bara så där. Okej, då var det bara att bli ”expert” även på det området. Minoritetsregering, koalitionsregering, samlingsregering och mandat. Och talmannens roll i denna härva, vad pysslade egentligen en sån med? Vad innebar det att ha vågmästarroll och varför vill man inte samarbeta med SD? Var det bra eller dåligt? …och för vem?

Det knackade på dörren och elev P behövde ha en bok inläst eftersom det var så fantastiskt klurigt att klara läsningen själv, men fanns det en CD och kanske en Daisyspelare att köra CD:n på så skulle det nog lösa sig. Så snart detta var överlämnat hade det blivit dags att leta upp elev Q inför den testning som överenskommits på någon av klasskonferenserna tidigare. Läsförmågan, läshastigheten och den fonologisk talangen skulle synas i sömmarna. Det hade framkommit att överensstämmelsen mellan elevens språkliga prestationer kontra den muntliga förmågan var dålig. Ett antal tester hade jag redan tänkt ut och förberett. Dessa utfördes den närmaste halvtimmen. Och givetvis rättades, sammanställdes och analyserades de. Föräldrakontakt togs och åtgärdsförslag gavs.

Klockan hade hunnit passera 14. Ingen rast än men var det inte dags för ett litet toabesök kanske för sen fanns det både pedagogiska kartläggningar att sammanställa och åtgärdsprogram att skriva. Men först elev R och S (åk 7) som jobbade intensivt med en Keynote-presentation om lodjuret, lynxen. Arbetet var på engelska så glöm nu dagens tidigare kunskaper om politik, matematik, läsförståelse och mustascher. Nu handlade det om tassels, rodents, den and kittens. Ingen kunde säga annat än att dagarna är ganska omväxlande på denna galax. Idag kom jag ändå lindrigt undan eftersom inga vätejoner eller andra obegripligheter runnit över tröskeln.

Som den kaospilot man är pinnar man sedan hem på cykel vid 16.30 för att möta nya behov. Ville skulle ha matteprov nästa dag och behövde plugghjälp med det sista. Han hade under dagen på syslöjden, fått ett strykjärn på ena handen och var inte på bästa mattehumör bara därför. Vi hade exakt tre kvart på oss innan vi behövde äta och jag skulle vidare på föräldramöte. Under tiden jag var på möte, var Thompa och Ville på XXL och kikade runt. Ville passade då på att skära sig på en kniv så illa att andra handen ömmade rejält. Detta som rent komplement till den första.

Efter föräldramötet sen hade vi bokat ett nödvändigt besök med de andra kottkastande barnen och deras föräldrarna för att be om ursäkt till bilföraren som fått en massa kottar på sin bil tidigare. Men först skulle innebandyklubbor levereras inför morgondagen till annan adress i Täby. Och efter ”kottmötet” var det bara att dyka ner i skolarbete igen. NO-inlämning om två dagar och så SO. Samma sak där, en inlämningsuppgift. Klockan hade nu blivit 21:30, den tid som gällde för lite skön högläsning, vilket vi påbörjat som ett led i att alls ha lite umgänge och samtidigt få dagens läsning gjord. Denna kväll blev det ingen högläsning. Ville behövde i stället planera en innebandylektion som han skulle leda på idrotten nästa dag. Det tog ungefär en halvtimme och framåt 23 släckte vi lamporna. Så där slutade den dagen. Klart Slut. På mer än ett sätt.

Höstlovet kom med samma räddande ansats som varje år. Det bestod av två dagars meningsfullt jobb (fast utan elever), sedan en afterwork med en kollega och avslutades med mestadels vila i tre dagar. Jag tog med mamma till Yasuragi, fast bara en av dagarna trots att alla tre hade behövts. Vi var på plats redan åtta på morgonen och hann med mycket. Hälla litervis med vatten över oss, bada både ute och inne, äta lunch och hänga med på en klangresa. En fröjdefull dag minst sagt och i mycket gott sällskap.

Nästa ”vilodag” var en heldag på stan, även då från åtta på morgonen. Thompa gick till jobbet medan jag tog en riktig långpromenad denna nollgradiga men soliga morgon. Starten gick från Åhléns City, genom hela Gamla Stan, via slottsbacken och över på Riddarholmen. En morgonfika på Drottninggatans Espresso House och sen ett par timmars julklappsinköp innan Thompa mötte upp igen och vi tog en lätt lunch på TGI i Kungsan. Dagen avslutades med en fika på Mocco på Kommendörsgatan och sedan en prommis genom Humlegården till tåget. Ja, det var en vilodag på så sätt att intrycken var av ny sort. Stadsliv… finfina grejer!

Nu är det onekligen höst och mörkret har bäddat in oss allt mer. Var och en försöker överleva i sin egen kolsäck efter att dragkedjan dragits igen. Då är det viktigt som tusan att tänka på sina relationer och kanske mest av allt relationen till sin livspartner. Hemligheten bakom en lång lycklig relation är sammanfattad här under. Det man hänvisar till är forskning och olika studier samt psykologer, relationsvetare och livscoacher. Själv tänker jag hur svårt det är att leva efter nåt slags ”sunt förnuft” i sin lilla kolsäck. Allt är så mycket lättare juni – juli och augusti. Men så här säger man i alla fall:

De fyra första minuterna hemma efter jobbet sätter känslan för resten av kvällen. En kram, även om det bara är 10 sekunder, ökar oxytocin som finns i hjärnan och gör att du känner samhörighet. Glöm inte bort att med jämna mellanrum påminna dig själv om varför du blev kär och varför ni blev tillsammans. Tänk igenom de bra sidorna hos din partner och visa din tacksamhet så ofta du kan. Par som tar sig tid att göra roliga aktiviteter tillsammans håller ihop längre. Ju mer ni investerar i er vänskap och att har roligt tillsammans, desto lyckligare kommer relationen att bli. Det kan hända att man slutar ”se” varandra. Då försvinner också spänningen. Passion kräver engagemang. Bara för att du slutat lägga märke till saker betyder inte det att den andra slutat förändras. Studera den andra och notera fem saker som är annorlunda.

Livscoacherna säger också att det är bra och nödvändigt att bråka. Det hjälper relationen i längden att ta upp beteenden du inte gillar hos din partner. Blir du så arg att du inte kan prata, skriv då i stället ett mejl. Var konstruktiv och berätta varför du blir upprörd och erbjud en lösning. Prata om allt. Allt ifrån att berätta vad ni åt till lunch, problem på jobbet till sexfantasier. Allt handlar om att du måste våga lita på din partner och våga känna dig utlämnad och sårbar. Bästa sättet att hålla ihop är att sova just naken med varandra och frekvensen av kyssar, mer än av sex, är kopplat till en trygg och stabil relation. Nivåerna av oxytocin som gör att vi stressar ner på ett naturligt sätt ökar. Det ökar också endorfinerna, våra må bra-kemikalier, och när vi byter spott stiger dopaminet, vilket gör att vi får den där romantiska feelingen.

Vikten av att ladda sina batterier framhålls också. Att ta ledigt emellanåt, bryta rutiner och ge sig ut på små äventyr, ensammen eller tillsammans. Ny energi och nya perspektiv utlovas. Viktigt också att varva ned i vardagen, fem till tio minuter mindfulness där du är närvarande i nuet räcker. Livet är fullt av överraskningar och alla är inte positiva. Att grotta ned sig i elände leder aldrig till något bra. De som i stället kan tänka ”vad kan vi lära oss av detta?” mår bättre i längden.

”Par som hållit ihop länge hade som gemensamt att de inte gått igenom någon skilsmässa tidigare och att kvinnan var minst fem år yngre än mannen. Allra störst skillnad gjorde utbildningen, har hon högre utbildning än mannen så har paret åtta gånger så stor chans att hålla ihop”.

Hoppla! Där kom avslutningen som vi inte ville ha. Tre kriterier som inte går att matcha. Så, om man tänker sig att Thompa och jag lever till vi är 90, då har vi knappt 40 år kvar tillsammans. Dessa 40 år måste nu dessvärre divideras med 8 så då återstår endast 5 års äktenskap. Här gäller det att lägga mycket tid på såväl kramar, bråk, roligheter och engagemang som kyssar, samtal och äventyr. Vi kanske rentav skulle börja leka med kottar? Eller äta ännu mer choklad… drömrulltårta?