November 2014

Å snart är det dags för luciakörer och julsånger. Igen.

Ju mer barn musicerar, desto starkare blir deras arbetsminne och de blir skickligare på att hålla fler saker i huvudet samtidigt. Att hålla tillräckligt många saker i huvudet för att kunna upptäcka samband mellan dem, gör att de lättare fastnar. När man musicerar sker förändringar i hjärnan och förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva blir större. Genom det påverkas lärandet och barn som aktivt ägnar sig åt musik klarar i regel skolan bättre än andra barn. Intressant läsning som härmed arkiveras som viktig information. Titta på den här killen. Hans koppling mellan vänster och höger är säkert väl utvecklad.

Varje morgon när klockan är 06:30, sätter radion sprutt på tillvaron i sovrummet. Om det är musik på radion som väcker en, blir uppvaknandet lagom drastiskt men just den låten som spelas följer sen med i huvudet hela långa dagen. Då hoppas man att det är sköna rytmer (som här med ”hang drums”). Men oftast är det inte musik som spelas vid 06:30, utan tystnaden bryts i stället av Anders Timells hesa röst. Han har då redan pratat upp sig i en herrans massa timmar, vilket gör att man vaknar till en alldeles för pigg och på tok för hetsig stämma. Den liksom skär sönder morgonmyset.

Det har definitivt blivit mörkare på morgnarna. Det svaga morgonljus vi fick genom att manipulera tiden en timme, kanske lyfte oss under några morgnar. Men nu har den timmen typiskt nog blivit uppäten av nytt mörker. En morgon när klockan startade som vanligt 06:30 där i beckmörkret, kom följande ord ur radion: ”Den här veckan kommer det att vara mycket molnigt”. Saken är den att det som lyste upp veckan innan, var enbart 46 minuter och 30 sekunders sol och nu skulle det alltså bli ännu värre. En vetskap som gjorde ”spruttet”, denna morgon till en mycket seg process.

Vi lever i ett land med fyra årstider men för oss finns det nog bara en säsong, och det är perioden utan frost, mörker och kalla vindar. Den fina säsongen är ett halvår och startar i mars, som med sitt ljus skänker lättnad men dessvärre ganska kall luft. Den slutar sedan i september, då det visserligen är mörkare, men fortfarande varmt. Nu i november har det ännu inte kommit någon snö att orda om och faktiskt knappt några minusgrader, men det står och lurpassar, det vet vi. Därför har blommor lyfts in och vinterdäck monterats. Både utemöbler och SCANDalen har packats ihop under presenningar. En mycket kall aktivitet, både för kroppen men också själen. Det gör det hela så definitivt, och tydligare kan det inte bli… nu är det minst fyra månader till nästa säsongsstart men långt mer än ett halvår till den riktiga värmen är tillbaka. Än rullar cykeln i alla fall, och badtunnan har börjat puttra med!

Något annat som gör säsongsavslutet definitivt, är att sista kappseglingen körts, den så kallade Snöflingan. Hela åtta båtar var med i starten vilket var fler än det som brukar gälla faktiskt. Det var knappt kallt och till och med lite vind. Ett par krockar, en kapsejsning, en straffrunda och en mastfällning i fart var det som utgjorde händelser i fältet. I övrigt gick allt som planerat i fyra race. Totalt kom vi tvåa, sen trea, eller förresten tvåa, nej trea… Alltså, tvåan och trean hade lika många poäng efter att ett race räknats bort, men efter lite regelläsning tilldelades Windrikarna slutligen en tredje plats. Svåra beslut 😉

Vi har våra nöjen. Till delar överensstämmer de oss emellan men ibland gör de det inte alls. Som exempelvis när det gäller provkörning av BMW-bilar. Thomas är helt enkelt ett fullfjädrat proffs på att se på en bil (även om den bara svischar förbi i 130 knyck på motsatt körbana) vilken beteckning den har, alltså i bokstäver och siffror samt hur många hästkrafter som finns under huven. Han hinner kolla extrautrustningar, fälgar, lack och finish i bara farten. Själv är jag så grymt ointresserad. Utom i ett fall. Vi provade en elbil och den gick som ett litet spjut, man trycktes bakåt i stolen när den svepte fram snudd på ljudlöst. Ful men cool. Vi har varit på BMW så många gånger nu att vi blir igenkända. ”Hej, tjena vad kul att se er!” och ”Hur är läget?” eller ”Hur går det med seglingen?” och ”Vad ska vi prova idag då?”. BMW hade en drive under en månad, då de skänkte 100 kronor till barncancerfonden för varje kunds provkörning. Över 21000 fick de ihop, en behjärtansvärd insats men som ändå skapar lite misstänksamhet. Är det här verkligen bra för miljön? ”Äh skit i miljön”, sa Thompa när han gasade på i en M235i. I detta forum skulle han nog kunna skänka gränslöst och våra provkörningarna har bidragit stort.

Jag bidrar i stället stort på annat håll. Utan att ha särskilt många lagningar i tänderna, har amalgamet sprängt sönder de få tänder som tidigare lagats. De har i och med det fått fula sprickor som ilar. Tandläkaren slipade för ett antal år sedan ned tänderna förbi sprickorna och limmade fast en porslinskrona på varje. En av dessa kronförsedda tänder, behövde nu rotfyllas. När tandis ändå var i farten med detta, tänkte hon ta ytterligare två tänder vars sprickor varit under bevakning ett tag. Så… sammanlagt två porslinskronor plus två rotfyllningar ska fixas innan mars månad är till ända… Ett ont kalas, både i nerver och plånbok. Inga julklappar i år barn ;( …men ta gärna en provtur med en BMW. Det är nästan lika kul? Och handen på hjärtat, ni har väl ändå alltid önskat hårda paket? Som skramlar lite.

Nu har vi kommit till avsnittet tonårsskola: ”Pojkars pubertet startar vid 11-13 år. Hela puberteten brukar ta fem till sex år (puh… hur ska vi överleva?) Kroppen förändras mycket under den här perioden. Den ser inte ut som förut, den känns och luktar annorlunda (ja min själ, det kan man säga). Under den första delen av puberteten växer kroppen snabbt. Tonåringen kan upplevas som klumpig eftersom alla delar på kroppen inte växer i samma takt. Till exempel brukar händerna och fötterna växa mycket i början. Tonåringen blir mer uppmärksam på vad som händer i kroppen och de flesta undrar mycket över vad som är normalt och inte” (fast just inom det området får man inga frågor, i stället hälls det en dag ut ett tjugotal kondomförpackningar med ett flabb på matbordet). Tänker att flabbet var en fråga men den hanns nog inte med riktigt och kådisarna försvann lika fort.

 

 

 

 

”Tonåringens tänkande är till att börja med mer som det yngre barnets, det vill säga mycket konkret (jaså, är det så, kanske till och med lite väl enkelt ibland?). Tillvaron delas ofta upp i ett svartvitt tänkande, tonåringen kan vara mycket kategorisk – antingen är det rätt eller fel (eller så får man på tusen retoriska frågor bara svara ”ja” eller ”nej”). Tankeförmågan utvecklas påtagligt och tonåringar kan ägna mycket tid åt att fundera och resonera (ehhhh? va? gör de… hur vet man det?) Ibland händer det att tonåringar fastnar i funderingar eller föreställningar som kan vara svåra att ta sig ur (japp). Det kan handla om allt från extrem självupptagenhet (japp igen, ett genuint ego!) till ett uppslukande engagemang för ett intresse eller någon speciell ideologi (räknas FIFA15 som ideologi?). Att pröva olika typer av gruppaktiviteter kan också spela en viktig roll i sökandet efter den egna identiteten (men hitta den nån gång då, kämpa fortare!). Önskan att inte sticka ut från mängden kan vara stark. Att vilja likna dem i samma ålder är ett sätt för tonåringen att markera att det är bland dessa jag har min framtid (och för att starkt visa detta, drar de tillsammans ned varandra och turas om att sitta hos rektorn). Det är vanligt att tonåringar ifrågasätter sina föräldrar och andra vuxna (förhandlar, tjatar, vägrar, ändrar, ”bara frågar”, flyttar fokus). De kanske tycker att föräldrarna är pinsamma, omoderna och ser sig själva som överlägsna” (japp).

 

De flesta tonåringar prövar olika roller genom att fantisera och diskutera med jämnåriga och andra personer. Genom att gå in i olika roller prövar tonåringen hur det känns och ställer ofta olika roller mot varandra, vilket ska ses som ett sökande efter den egna identiteten (måste de vara så infernaliskt uppkäftiga i sitt sökande?). Ett lämpligt tillägg här: Tonåringar lever efter devisen att allt som är bra eller går bra, har de ensamt skapat och själva styrt rätt. Allt som gick åt helsike eller blev misslyckat, är någon annans verk. Avsnitt 1 på tonårsskolan slut. For now.

Det finns stora tonåringar också. Såna som kommit förbi alla trassliga barriärer och till slut valt det hormonfria alternativet. De har i stället omvandlat sin obstinata överskottsenergi på maskinkonsumtion. Alltså, fick man inte köpa snabba bilar (eller det fick man faktiskt men ångrade sig när det visade sig att försäkringen av det snabba aset översteg 15oo kronor per månad) så fick man köpa en kaffemaskin och en mixer i stället. Det blev en espressomaskin som maler bönor och brygger kaffe medan trumhinnorna bågnar och katten reser ragg i sömnen. En hel elbil jobbar tystare. Det blev också en trevlig och effektiv multimixer.

En fasansfull upptäckt! En gång i tiden kunde jag sätta på min TV, därtill programmera en inspelning och efter en enkel knapptryckning på radion lyssna på lite skön musik, ställa min egen väckarklocka och fixa mig en kopp kaffe. Med alla nya maskiner har detta ”enkla” förvandlats till världens tankegympan där jag måste planlägga varje initiativ samtidigt som jag övervakas av någon som kan allting bättre. Och snabbare. Jag förstår inte hur någonting fungerar, jag söker efter svar i alla knappar och sover numera på helspänn i väntan på att väckarklockan ska höras. Eller inte höras. Jag har tyst omkring mig eftersom jag inte fattar hur vare sig radion eller CD:n funkar och jag funderar starkt på att börja brygga te. Maskinfascisten har tagit över.

Det har pratats om att skaffa en ny spis också men nu kommer jag att bli en spiskramare. Ingen rör min spis. Däremot känner jag stor tacksamhet över mixern (starkare och skränigare än en moppemotor) som gör kalla smoothies eller varma soppor. I den slänger man bara i sånt man tror matchar smakmässigt och kör igång. Håller för öronen, smakar av och häller upp. Den passar mina fantasier om att det måste gå att förenkla matlagningen och hitta varianter på havregrynsgröten om man nu vill äta enkelt OCH lätt. Den passar också väl in i tiden då tandläkaren går hårt åt tänderna och då till och med ölen dricks med sugrör.

Det ena av mina två manus är nu genomlästa, synade under lupp och kritiserade av den bäst tänkbara av mina kritiker. Syrran. Det enda problemet på vägen var att det tog sån evig tid för henne att ta sig igenom de 156 sidorna, att hon tappade tråden och undrade över sammanhang och personer som hon glömt och förlorat på vägen. Visserligen ger det en vink om att händelsekedjorna inte är tydliga nog, så då får tipset bli till läsarna sedan att sträckläsa annars tappar de mest troligt tråden. Säkert finns både stavfel och underliga ordval kvar trots att de passerat både mina och syrrans fördömande ögon men man kan inte hitta allt. Det får vara bra nu. Nio förlag har tagit emot manuset och om ingen känner intresse (vilket egentligen är högst troligt) är manuset i alla fall tryckfärdigt för vilket tryckeri som helst. Alltså utan stöd från något förlag. Det andra manuset är också klart men ska passera min kritiker först. Och innan hon är klar, så vet jag vad förlagen tyckt och då har jag två manus att skicka till nåt-tryckeri-vilket-som-helst. Och bergis har jag påbörjat ett tredje.

Manusen handlar om människor i medelåldern och sånt som rör sig i dessa personers huvuden. Egentligen handlar det om massor av saker men ändå inte om någonting. Så läste jag boken ”Ove” i somras och insåg att detsamma gäller den. Det är vardagshändelser och huvudpersonens innersta, helt vardagliga tankar man får följa. Det handlar om karaktärer som inte är indragna i en massa förvecklingar eller kriminalitet. Som inte är unga, kära, mitt i karriären, med småbarn, nyskilda eller som lever ett hett singelliv. Nä, det är tiden efter allt det. Något jag såg som ett unikt inslag ända tills jag läste om Ove.

Huvudpersonen i mitt manus heter Rut (vilket har sin speciella förklaring och inte går att ändra) och se där…! då ger Josephine Bornebusch ut boken ”Född fenomenal” där huvudpersonen heter just Rut. Min andra huvudperson heter Twist, något som faktiskt kritikersyrran gnölade lite om men som heller inte går att ändra på. Så under hösten kom en bok ut som heter ”Twist”, skriver av Klas Östergren och strax därefter kom ”ICA-handlaren som drog i nödbromsen” av Roger Marklund. VARFÖR!!?? Det är ju jag som har skrivit om en ICA-handlare i mitt manus. Nu kommer alla tro att jag har härmat Backman, Bornebusch, Östergren och Marklund.

Hur som helst, har mycket kul passerat som ger underlag att skriva om. Det är en hel del som med tiden blivit historiskt eller liksom bara inte ”gäller”  längre. Jag gjorde en del research. Hör här:

Vi som är födda i början av sextiotalet, är nu så gamla att då var det rutin att droppa silvernitrat i ögonen på nyfödda bebisar för att skydda dem från eventuella gonokocker. Byggandet av Kaknästornet hade precis påbörjats och Anders Björk blev ordförande i det konservativa ungdomsförbundet. Att ta ut en fjärde semestervecka var helt nytt. Boeing 727 hade precis gjort sin första flygning, Beatles släppte sitt första album och Barbies pojkvän Ken dök upp. Den första Bondfilmen hade svensk biopremiär, prinsessan Christina tog studentexamen och världen hade precis fått höra orden ”I Have a Dream” från pastor Martin Luther King. Mammorna var hemmafruar och papporna arbetade. Det mesta utom att vara gift och ha två barn – helst i nämnd ordning och när rätt ålder var inne – var obegripligt flummigt eller skumt. Eva Cassidy hade inte blivit världsberömd jazzsångerska än. I stället hade hon precis hittat balansen och lärt sig sitta.

Vi är så gamla att när vi var små fanns det en ladugård på den plats där det tredje största köpcentrumet i Europa idag står, man körde fortfarande på vänster sida av vägen och Berlinmuren var snudd på nybyggd. Såväl Elvis Presley som Charlie Chaplin levde fortfarande, bilmärket Renault släppte sin lilla ”Laban” och IKEA i Kungens kurva öppnande. Ballerinakexen var nya och Singoalla kom snart efter. De båda tog upp kampen om kexmarknaden medan den flytande tvålen Bliv gjorde detsamma med den spräckta hårdtvålen på handfatet. Sveriges första pizzeria öppnades, glassen ”tärning” åt man direkt ur plastförpackningen sedan man pillat upp det lilla runda locket. En fin middag på Hamburger Börs kostade tjugo kronor och lättmjölk såldes på prov. Kassettbandet och allkryddan Aromat lanserades och Armstrong gick på månen. Det fanns bara en TV-kanal men färgen var inte uppfunnen än. Det som visades på denna farliga apparat, vars bildrör man trodde när som helst kunde explodera, var Bröderna Cartwright. Telefonen Dialog däremot i många glada färger och med fingerskiva, blev nytt inslag om hemmet behövde en modernitet.

Vi är så gamla att när vi var tonåringar var samhället precis i brytpunkten till att övergå från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Man var överlycklig när lektionerna innehöll diabildsgenomgångar och om det var ljud till var lyckan fullkomlig. USA lämnade äntligen Vietnam ifred samtidigt som Pinochet tog över makten i Chile. Vi blev ständigt påminda om de svältande barnen i Biafra och Sveriges första McDonald´s öppnades. Det var grillad kyckling eller flygande Jacob som var helgens festmat och vardagsmaten falukorv smakade just korv och inte stressad galt. Barnfamiljer började få råd att ha båt, språkresor var ganska nytt och tågluffarkort likaså. Miljörörelsen var stor och kombinationen politik och musik flätades samman vilket resulterade i de helt nya musikgenrerna progg och punk. Discodansen var omåttligt populär och The Bee Gees slog igenom. Likaså ABBA. Den brasilianske fotbollsspelaren Ronaldo föddes och Ronny Pettersson kraschade på Monzabanan i Italien. På bio var såg vi Gökboet, Hajen och Gudfadern medan vi såg M.A.S.H på TV:n som nu hade två kanaler och färg. Vi skrev fortfarande för hand på brev och vykort samt ringde i fasta telefoner. Nu hade knapptelefoner blivit vanligare.

Vi är så gamla att när vi var ungdomar levde Olof Palme fortfarande och var den som satte tonen i politiken. De som satte stilen i övrigt var Michael Jackson och Susanne Lanefeldt. Man hade skrivmaskinskunskap i skolan och TV-serien Dallas startade det första programmet av sina tolv säsonger. Videoapparater var så nytt att långt ifrån alla ägde en sådan. Man hyrde dem i stället på bensinstationen där man också valde friskt bland utbudet av ett tjugotal filmer. Videokameror för hemmabruk blev allt vanligare och om man gick på bio gjorde man allt som stod i ens makt för att komma i tid. Ingen ville missa reklamfilmen. och det man såg på duken var ”Jakten på den försvunna skatten”. NMT infördes men mobiltelefoner, som vägde närmare ett kilo, var en lyxvara och få förunnade. Fortfarande gällde, för den som ville ringa, att först leta upp en mynttelefon och sedan ett mynt. Den första PC:n lanserades och ergonomiska produkter som dittills bara varit en design för handikappade efterfrågades av olika branscher. CD-skivorna började vinna allt större marknad över vinylen. Man använde fortfarande karbonpapper och det var helt rätt att betala kontant eller skriva ut checkar vid betalningar i stället för att använda kreditkort. Mikrovågsugnen började användas och såväl bakmaskin som synthesizern var toppmoderna prylar. Reaktorn i Tjernobyl exploderade.

Vi är så gamla att när vi var ungvuxna var det stapelbara kassettdäck som gällde och på kontoret tittade man efter det röda krysset, vilket var kvittot på att papperet man faxat, kommit iväg. Man satt också framför en dator som man kunde läsa på men inte skriva i och skrivmaskin var det som ännu gällde. Sladdlösa telefoner hade precis lanserats och även om antalet mobilanvändare nu hade femdubblats var det långt ifrån alla vuxna som hade mobiler än och givetvis inga barn. Den första digitala bandspelaren kom och hemma spelade man Trivial Persuit om man inte hade ett Nintendo Gameboy. Man kokade kaffe i den nya pressbryggaren, borstade tänderna med en eltandborste och den första svenska hjärt- lungtransplantationen genomfördes. Plötsligt flyttas lördagens godis till fredagen under täckmanteln ”fredagsmys” och familjen förenades kring en ny sorts program. Robinson, den första av dokusåporna. Att åka till landet var aktiviteten eller till äventyrsbad och lekland vars koncept var nytt och tänkt för att roa barnfamiljerna. Tacos, nudlar och Wok var nykomlingar i helgköket medan Galna ko-sjukan spred skräck i grytorna. Det var helt nytt med Stand Up Comedy och Beverly Hills var det som gällde, precis som Birkenstocktofflor. Nu var det sedan länge också förstått att en familj kunde se ut precis hur som helst. Mammor och styvpappor, pappor och styvmödrar. Till och med bara mammor eller bara pappor, kanske till och med under samma tak. Och ungar som kom och gick, både egna och andras.

En weekend i London? Eller i Rom kanske, varför inte Paris? Kanske en längre tripp för att se Venedig innan staden sjunker eller varför inte Berlin? Det skulle passa bra i det för årstiden så dystra, fuktiga och dimmiga vädret? Eller nej, vi gör inte något av det. Vi drar till Jönköping i stället! Det är ju ändå en residensstad, grundad av Magnus Ladulås och Eriksgatans sydligaste punkt. Där finns bronsåldershögar, stensättningar och offerfynd och i slutet av 1200-talet fick staden – som första stad i landet – egna stadsprivilegier. Dit åker vi! Liberalernas och tändstickornas stad, som växte ihop med Husqvarna och senare Norrahammar vilket till ytan gör den till en tätort som ligger på sjätte plats i landet. Staden där Agneta Fältskog, Dag Hammarskjöld, Nina Persson, John Bauer och Viktor Rydberg föddes. Glöm allting annat. Venedig, släng dig i väggen… Jönköping fick det bli, en hel helg.

Anledningen var egentligen att Svenska Seglar Förbundet hade förlagt årets seglarträff där så 230 pers träffades för att tänka strategi och framtid plus seglingens inriktning fram till 2025. Det var representerar från junior- och vuxensegling, ledare, funktionärer, domare och andra nyckelpersoner från hundratalet klubbar och klassförbund. Thompa och jag representerade Formula 18-förbundet. Detta har sin förklaring men var aningen märkligt att skylta med eftersom vi seglar Hobie 16 och F16. I praktiken innebar det hur som helst att Thomas representerade och jag hängde på hotellets gym eller satt på rummet och skrev blogg. Så på min skylt kunde det stått ”HUR-instruktör” istället, därför:

Gymmet var uppdelat i tre rum. Det första för pilates, balans och fria vikter. Nästa med löpband och träningscyklar och det sista med ett tiotal maskiner av märket ”HUR”, samtliga med dubbla funktioner. Ja, maskinerna hette HUR, och det kunde man verkligen undra. Jag var helt ensam på gymmet, vilket var tur eftersom det var rena konststycket att förstå sig på maskinerna. Min teknikinsats var tafattare än Manuels skicklighet som servitör i Fawlty Towers och den personliga stilen hade lite Mr Bean-tappning över sig. Jag skrattade högt åt mig själv flera gånger. Tryckluftsteknik och hävarmar stod för motståndet och träningsformen diagonalträning blev nåt nytt. Att trycka med ena kroppsdelen och bromsa med den andra. Det enda som kändes alldeles som vanligt var löpbandet och sedan jag listat ut hur fanskapet skulle knäppas igång, drog jag av 10 kilometer i ren frustration.

Vi lämnade Jönköping hotell och konferens vid 16-tiden på söndagen med full koll på att alla prylar var nedpackade och hotellrummet tomt. Det är inte helt ovanligt att man glömmer sådant som favoritschampot i duschen eller laddaren till telefonen. Hotell runt om i världen har listat märkliga saker som glömts kvar av deras gäster. Förutom ringar, pengar, nycklar och kläder, så har vapen och djur, ett öga av glas, ett bröstimplantat och en benprotes glömts kvar. Till och med så udda saker som en urna med aska och en hel spis har hittats sedan gästerna checkat ut. På vårt rum stod förresten den här kassettbandspelaren. Den måste väl vara en klenod som glömts kvar av en gäst någon gång på 80-talet?

Så har min femtioförsta födelsedagen firats. Över hundratalet gratulationer på alla tänkbara medier från alla möjliga vänner och bekanta. Tänk! Traditionsenligt hördes inte ett ljud från Arne (den omöjlige obekante) som i stället har det fullt upp i sin egen lilla bubbla. Det hade varit kul om allt var ens i närheten av normalt. Då hade även han kunnat delta när jag bjöd in Grand Familia på bowlingkalas. Nu skulle kloten rulla!

Vi körde två serier, hade tre lag och varje lag bestod av fyra talanger. I mixade åldrar; den yngste 13 och den äldsta 78. Med mixade förmågor; från vurpor och dikeskörningar till skruvningar och strikes. Och lika mixade resultat; från 135 till 260 poäng. Vinnande laget (i poängskördsordning) bestod av Felix, Thompa, Mia och Ville med totalpoängen 799. Sen kom lag Joel, Gösta, Love och Vanja med sina gemensamma 761 poäng. Sist kom lag Emilia, Pippi, Ida och Pelle som skrapade ihop 622 poäng. Därefter var det klotsnack och kägelanalys hemma hos oss. Vi drack årets första glögg och doppade saffransbullar, njöt saffransglass och svalde pepparkakor med ädelostkräm. Fina fina fina familjen och så många presenter av alla sorter <3

Avslutar här med lite Swedishness när den är som bäscht. Tack för oss, ta det lugnt och ha en fröjdefull Jul!