December 2014

Faktiskt. Cyklandet höll ända fram till avslutningsdagen. Då hade det visserligen blivit lite halkigt på morgnarna men utan några vurpor så långt. Tre sorters cyklister var synliga dessa morgnar. Dels dom med reflexer på kläderna, samt dubbdäck och bra lyse på cykeln. Sen dom med vanliga däck, något sämre lyse men reflexer och slutligen dom med helt vanliga däck men endast framlyse. En fjärde cyklisttyp har stretat vägen fram också. Med opumpade däck och utan lyse. Vid skolstart igen den 7:e januari, får det bli skärpning här eller så får denna typ av cyklist tänka sig att börja gå längs vägarna i stället.

December månad har sprungit förbi med en massa skojsigt. Julfest på Solnadal med jobbet där språkgänget (bästa laget) var arrangörer. Jag har varit på ytterligare en middagsdejt med mina gamla spec.kollegor, vi som kör reunions var tredje månad. En intressant föreläsning om Cannabis och Spice fångade in oss på Täby Park. Och vi har varit på lägenhetsvisning (Oh My God) i Grindtorp så nu har shoppingen nått nya höjder. Så har vi knöat in oss på inte mindre än två julmarknader i stan; på Stortorget och i Kungsträdgården. Som ett led i att öka föräldrasamarbetet i klass 7c, har vi bondat med andra vårdnadshavare på Täby Park Hotell, ett återkommande evenemang från och med nu. Vi har också haft våra största ungar övernattande vid olika tillfällen. Vid sidan av allt detta har vi hunnit med eller annat julklappsinköp samt lite till…

Många händelser etsar sig kvar som ett särskilt märke i ens minne, som en själens tatuering. Med en titt i backspegeln hittar man en del upplevelser som varit både trista och plågsamma, sådana som även om livet går vidare faktiskt finns kvar där men utan att direkt märkas. Denna sortens tatueringar är elaka och hårdhänta och inget man önskar någon att få uppleva men som man nu ser är en viktig del av en. Alla har väl drabbats av oförrätter och orättvisor eller oro och misstro. Blivit förtalade, utsatts för lögnare eller känt sig osynliga. Så länge detta inte ständigt pågår, varken sänker det eller göder det en, men har på osynligt vis snitslat den bana som format oss till de personer vi är. Så plötsligt kan dessa tråkigheter poppa upp, precis som drömmar man glömt gör sig påminda i en speciell stund, i en särskild situation. Just så kan det vara runt jul, när alla tänker på alla.

De älskvärda händelserna däremot är själva bränslet i livet och det är dem som åtminstone jag livnär mig på. Det blir bara viktigare och viktigare med upplevelser men de behöver verkligen inte vara stora. För mig börjar alla resor i resväskan. Att packa, planera och längta. Själva resan är inte bara en transport, det är början på semestern eller upplevelsen. På avslutningsdagen tog jag Roslagsbanan till Östra inför ett dygn i sus och dus. Som alltid tar jag hellre en promenad från Östra och ner till city än att åka tunnelbana och oftast blir det en walk in the park, det vill säga genom Humlegården. Känslan är precis som att gå in i en garderob och sen komma ut i Narnia. Fast kanske lite bakvänt. För så är det, man kliver in i parken och kommer ut mitt i händelsernas centrum. Shopping, stadspuls, stiliga människor, julpynt… från parkväg till asfalt. Geggiga Converse möter högklackade Michael Kors.

Denna dag byttes Narniafeelingen ut mot tunnelseende. Promenaden vek av från parken och styrde i stället mot David Bagares Gata och vidare in i Brunkebergstunneln. Ett 230 meter långt och 4 meter brett rör blev plötsligt upplevelsen. Invigt för 128 år sedan av kung Oscar II och nu både gång- och cykelbana. Från början kostade det 2 öre att gå genom tunneln men idag är denna coola genväg helt gratis. Strax var jag på Clarion Sign där jag mötte Thompa som tog mig sex våningar upp med hjälp av jazzhissen. Min födelsedagspresent var äntligen öppnad, en helkväll med Darling. Jag förfördes av en öl på rummet och sedan tog vi pophissen ner. Kylslagen gång till spårvagnen som tog oss ut på Djurgården och Cirkus. Där kopplades vi ihop med en kypare som såg ut som en Disneycartoon. Han serverade oss först varmrökt lax- & räktartar på smördegsbotten och därefter grillad oxfilétournedos med kantarellsmör, rosmarinsky och ugnsbakade rotfrukter. Se där! Minst sju upplevelser i rad och ännu hade det bara börjat.

För… om man hade sett allt innan som en transportsträcka, hade man ju missat alla fina intryck på vägen. Efter maten och inne på Cirkus fick vi riktigt bra platser framför scenen. Den fylldes snart av Johan Glans och Helen Sjöholm som spelade det schlagertokiga paret Bosse och Mona, Monas transsexuella bror spelad av Peter Jöback och Måns Möller som den snaskige skivbolagsmogulen i pjäsen ”Livet är en schlager”. Manuset var skrivet av Jonas Gardell och musiken komponerad av Fredrik Kempe. Så fint skit från början till slut i en inkluderande, putslustig men ändå seriös föreställning. För min del var det Johan Glans som rockade.

Vi tog spårvagnen tillbaka, gick genom ett i princip folktomt city (efter julrusch men innan partyutgång) denna fredagskväll och tog sedan rockhissen upp till sexan där vi avslutade festen med en skumpa (kork 109). Frukosten bestod av ett överdåd av allt. Och vi passade på, sedan vi tagit oss ned med loungehissen. Vi åt mjukt och hårt, varmt och kallt, sött och salt, ljust och mörkt, fett och magert tills magarna stod i fyra hörn. Då avslutade vi med någon slags fruktpannacotta. Utcheckning och utgång. Mot Stadsteatern, närmare bestämt Klara soppteater och nästa födelsedagspresentsöppning!

Där byttes Thompa ut mot Mia och mamma. Och frukostbuffén byttes mot gudomlig soppa, gott bröd plus kaffe med saffransbröd. Medan vi åt fick vi en politisk revy för med- och motborgare som handlade om kungens avgång, Zlatan live-uppträdande, en slutgiltig lösning på Förbifarten, och debatten om trillingnöten i Aladdinasken. Claudia Galli och Ralph Carlsson var de mest kända ansiktena. Superproffsigt och en modigt lång (men verkligen inte långtråkig) föreställning för att vara över en lunch. Många galna texter och flera glada skratt!

Ut sen i stadsluft och julshopping där vi kryssade Drottninggatan fram och Kungsgatan bort till Vetekatten. Där blev jag bjuden på bakelse och kaffe. Det är så grymt mysigt att vara tillsammans. Tänk vilken grej att kunna njuta av det. Långt ifrån alla har en syster, alla har inte ens en mamma och jag har både och, samt kan längta och se fram emot tillfällena som ges till att ses. Vi satt länge och pratade och de tre ytterligare platserna som fanns vid vårt bord befolkades och avfolkades tre gånger på samma tid. Stolar försvann och kom tillbaka och shoppingtrötta människor bligade åt vårt håll flera gånger. Osäkert om det var för att de såg myset eller för att de ville åt platserna. På Vetekatten är det både och. Trångt och mysigt.

Äntligen… äntligen har det vänt. Från och med nu kommer det att bli en liten tunn skärva mer ljus för varje dag som går. Det känns fint att vi äntligen när en strimma hopp efter månader i mörker. Det kan verkligen inte anses hälsobefrämjande att vid sänggående redan ha levt i mörker i sju timmar och därtill vakna i samma mörker. Det är långt, långt från den ursprungliga idén som smiddes, den som gick ut på att följa solens och årstidernas gång.

Denna årets mörkaste dag ägnade vi åt att sitta i bilen körandes cirka 70 mil. Solen sken, himlen var blå och temperaturen svängde mellan minus en och plus tre medan vi rörde oss mellan Täby och Västervik. Vi hämtade upp mor Ellinor som var bjuden över julhelgen hem till syster Yvonne och svåger Lasse i Åkers styckebruk. Vi – och även Malin – hade tur som tokiga som fick stanna på lutfiskmiddag när vi ändå hade kommit dit. Vi bjöds på glögg och mat, kaffe och bildvisning, önskade varandra God Jul och styrde sen upp mot Täby igen för eget julfix. Kvar på agendan stod komplettering av julklappar, inslagning av paket och rim på demsamma samt tillredande av en ’Janssons’.

Den rätten faller nämligen alltid på min lott medan syrran gör roliga sillar och spännande strömmingar. Jag hade tagit på mig att steka prinskorvar och koka ägg också men för att snitsa till det lite extra, fick jag för mig att göra små krabbomeletter med spenat, mozarella och tomat. Medan syrrans sillburkar var etiketterade med fina lappar och rödvita band, fick en lapp på en tandpetare i en av mina omeletter förklara varför denna rätt plötsligt hamnat bland de andra. Surprisen, om vi får kalla den det, liknade nämligen nåt som katten spytt upp och hemma fanns numera ett muffinsjärn som aldrig mer kommer att vara sig likt. Snabbt hetskokade jag också några ägg på julaftons förmiddag eftersom jag så flagrant avvikit från ursprungsplanen.

Innan jul lanserade ICA  julklappar till ”henne” och ”honom”. Enligt den önskade ”hon” sig givetvis platt- och locktång och ”han” en nästrimmer och rakapparat (personligen önskar jag mig allt det). Hennes presenter föreslogs vara grytor, ugnsformar, brickor och lyktor medan hans skärmaskiner, knivslipar och skärpstål. Medan han önskar sig en köttkvarn och ett trancherset, önskar hon sig en köksmaskin och en chokladsmältare. Faktiskt hade vi just en köksmaskin med oss hem i bagaget från Västervik. En maskin som Ellinor använt men inte längre ville ha, så den fick vi ta över. Man skulle kunna säga att ”hon” tröttnat på den och ”han” fick den. Ett grepp som ICA aldrig lyckats ringa om som ett alternativ så här vid jul.

Ett överraskande julklappsförslag däremot, var till ”honom”. Boken Hälsosam familj på 30 dagar. Det fick mig att tänka i följande banor. Tänk en adventskalender med namnet ”Hälsosam familj på 30 dagar”. Behandling skulle kunna starta i lucka 1 den första december. Bakom varje ny lucka sedan finns terapeutiska tips och moment att träna på dag efter dag. Lucka 1: ta inte varandra för givna, lucka 2: bry er om varandra, lucka 3: visa uppskattning… och så vidare. Då är man ju hyfsat reparerad som familj lagom till jul och kan starta det nya året med helt nya krafter.

Men än är vi inte där. I januari alltså. Vi backar i stället bandet och stannar upp vid helgen 5-7 december, den andra adventshelgen. Då begav vi oss nämligen till Visby. En utflykt som varmt rekommenderas. Femtonhundra kronor för oss båda, det vill säga båtresa tur och retur samt hotell för två nätter inklusive två frukostar, det är resekostnaden. Det man får är ett decembermörker av både ljusare och klarare sort. Man får också miljöombyte, shopping, julstämning, avkoppling och ljuvliga restaurangbesök. Vi kallade trippen för en hångelresa.

Vi kom fram på fredag eftermiddag och checkade in på hotell Gute där vi överraskande blev igenkända sen sist. Vi drog ut på byn direkt, närmare bestämt till Öster centrum där vi hittade en julklapp direkt och en skumpaflarra till oss själva. Vi hann se dagens levande kalenderlucka, vilken bestod av en liten kortfilm på folkets bio och handlade om alla fördomar och misstänksamheter som frodas kring tiggarna. Middag fick vi i stora lass på Packhuskällaren som för kvällen hade julbuffé… fast vi nöjde oss med förrättsbuffén med sillsorter och småplock av alla sorter.

På lördagen dammade vi av Adelsgatan från norr till söder där vi hittade ännu fler julklappar. Vi bekantade oss också med en så kallad ”jullatte”. Det var en mix av kaffe och glögg samt med pepparkakssmulor uppe på mjölkskummet. Men bara till en början. Smulorna dalade sakta neråt och blöttes snabbt upp av kaffet vilket ledde till en synnerligen geggig sörja på botten av koppen. Tänk Östersjön. Det smakade sisådär. Shoppingpromenaden kryddade vi på med en springrunda.

En favorit sedan tidigare år är att springa längs med havet fram och tillbaka till Snäck. Denna gång drog vi hela ”Hälsans stig” vilken viker av från havet och leder en in i skogen där stigen byter namn till Kärlekens stig. Det blev lite mer än åtta kilometer inalles. Mycket lämpligt som avbrott till allt fikande och mumsande dag som kväll.

 

Lördagens levande kalenderlucka visades vid domkyrkan. Exakt klockan arton började kyrkklockorna slå. Sex slag, följda av klingande klocktoner under flera minuter. Sedan var det tyst ett tag och därpå följde trumpetfanfarer högt där uppe i mörkret från ett av tornen. Jättehäftigt, och det var massor med folk samlade för att få se och höra. Så där skulle det sedan fortsätta, och hade givetvis pågått ända sedan den första december, med att olika företag åtar sig att arrangera var sin livelucka. Idén väcktes i augusti och de som stått för överraskningarna hade tränat sedan dess. Denna kväll körde vi på tapasmiddag på Hotell Donner. Vi prövade avsmakningsmenyn så det blev allt från vitlöksbröd och scampi till fyllda minipaprikor och torskkroketter. Till detta bälgade vi i oss en kanna sangria… chalala… Var vi mätta? Äsch bara lite. En vidöppen rap blev svaret på förslaget att gå upp tidigare och ta en springrunda innan frukost nästa dag.

Såååå. Det blev en runda innan frukost. Tänk den tystnaden, stillheten och den rosa skyn. Tänk havet som ännu inte piskats upp av vinden och därför var blågrönt och slog upp rofyllda vågor mot stranden. Kylan och den höga morgonluften. Bruset av vågorna längre ut. Vem som helst som rapade kvällen innan hade nu chansen att bli frälst. Och Frukosten därefter… enchanting! Sista dagen ägnade vi oss åt Hästgatan. Det är en av favoriterna eftersom den består av endast fyra butiker men sedan ett rejält gott fika. Butikerna där har mest skön och stilren design. Inredning och möbler. Idéer och prylar, lite Ernst-igt sådär. En lagom ansträngning innan båten skulle gå klockan 1600 mot Nynäshamn. På återseende kära Visby!

Tonårsskola del två: Tonåringen ska frigöra sig från sina föräldrar för att en dag klara sitt eget vuxenliv (å herregud, kommer det någonsin att funka? ”Näe måste jag koka makaroner, det är ju så jobbigt och förresten är jag inte hungrig, jag äter i centrum”). Som en följd av detta helt naturliga inslag måste tonåringen testa, hävda sin vilja och vilja bestämma själv (Luciaförmiddag med risgrynsgröt och nybakade scones plus pepparkaka fixat av de goda vuxna. ”Måste ni väcka mig så tidigt (9.30), måste jag se det här, palla… hur länge håller det på, får jag spela nu?”) Man tjatar om att hjälpas åt, men ingenting blir gjort. Man vill väl, men det känns som om det mesta blir fel.

För föräldern blir det många gånger jobbigt (äsch då, man kan vila på gymmet). Detta att ständigt bli ifrågasatt, kritiserad och provocerad. Tonåringen spelar ut de vuxna mot varandra, och så bråkar även de vuxna med varandra. (”Varför kan du inte deeeet, varför får jag inte, varför, varför? Då frågar jag Thompa då… nähä men då ringer jag pappa”). Man ska skydda sitt barn och man ska hjälpa barnet att växa upp till en mogen och klok vuxen.

Många bråk och konflikter mellan föräldrar och tonåringar handlar nog om just detta, att det är dålig synk mellan barn- och vuxenvärlden. Att låta tonåringen pröva sin förmåga alltmer för att utvecklas (förmåga att hänga tungt i soffan, lämna kvar sin skitiga middagstallriken på bordet, maratonkolla filmer på paddan, knappt orka ta emot mat eftersom villkoret är att man matar sig själv, slänga smutskläder på rätt golvyta samt använda mobilen någon enda gång till att meddela sig med hemmet i) medan man är oense om takten i det och på vilket sätt det ska gå till (idag tänkte vi åka till stan och mysa runt på julmarknad. ”Nääää, måste vi, hur lång tid tar det, när är vi hemma, jag ska va´med kompisar, måste jag följa med”). Här blir det ofta konflikter.

Det har en positiv sida också, för tonåringen lär sig en hel del om hur man ska göra när man kommer i konflikt med andra genom att öva på sina föräldrar (tycker att själva övandet tar för mycket tid här hemma, när kan man skönja ett resultat?). Som förälder visar man sitt barn att man löser saker genom att lyssna på vad den andra har att säga, att man ibland kan ändra sig när man har fått veta mer (”meh, du saaaaa ju… du sa faktiskt att vi skulle, du kan inte bara ändra dig så där, du loooovade ju, nu har jag ställt in mig, hur kan du bara ändra?”). Då har man gett sitt barn en bra modell som barnet kan använda sig av i samspel med andra människor (suck).

Här följer nu sju strategier för att hitta vägar ut ur konflikterna. Tänk sju ”underverk” i stället, så går det lättare att hantera tipsen: 1) Välj dina strider. 2) Ibland måste din tonåring få chansen på nytt. 3) Mer tjat hjälper inte alltid. 4) Var tydlig och konkret. 5) Beröm din tonåring. 6) Visa intresse för sådant som fungerar. 7) Var där när tonåringen vill.

Punkt 1-4 prövas och avvägs dagligen, ibland varje timme. Punkt 5 är ett jättejobb bara med att sortera i vad man anses kunna förvänta sig och vad som är så pass överraskande att det är värt ett beröm. Ofta inser man i efterhand vad som var ”wow”. Punkt 6 är en pågående stressfaktor att sköta snyggt och med överseende. Punkt 7 var väl den punkten som sammanfattade alla de andra, det vill säga; som vuxen ska du helst inte synas eller finnas men ändå sköta servicen hundraprocentigt och stötta i allt och det mesta. På ett sätt är det mer givande att gå på valpkurs. Valpar är i alla fall uppenbart glada över att man finns och om de spårar ur, kan man alltid muta med en korvbit eller en halv köttbulle. Slut på tonårsskola del två.

Precis som förra månaden går vi raka vägen från tonårsskolan till teknikvärlden, fråga mig inte varför. Vi stannar upp vid kaffemaskinen. Den där som skrämmer livet ur allt som någonsin levt men först låtit som en lungsjuk under själva uppstartsprocessen. Vi har kommit på att den slurpar orimligt mycket vatten och ropar hela tiden på påfyllning. Den vräker i sig dyra bönor och behöver byta blöja i tid och otid. Det ser man när det står ”töm droppskålen och sumplådan” i displayen. Nu har den slagit alla rekord i konsten att skaffa sig mycket uppmärksamhet. ”Dags för avkalkning” hette det plötsligt och då skulle det vara ett speciellt avkalkningsmedel som om det skulle vara någon annan sorts kalk som lagrats helt plötsligt. En kvartstjänst helt enkelt.

En annan ny pryl har slagit sig in nu och den har hamnat i sovrummet. Med en diameter på drygt 20 centimeter, av märket Philips. Först är det nattmörker och detta samma nattmörker fyller upp sovrummet ända in på morgonen. Men plötsligt blir det ljust. Så hör man ”ko ko”… följt av lagom lång tystnad för att man ska hinna slumra till… ”ko ko”… (tystnad)… ”ko ko”… (tystnad)… ”ko ko”. Den teknikfrälste har köpt en Wake Up Light-klocka och förinställt den med fågelljud. ”Finns det inget annat fågelljud” undrade jag lite försiktigt för att inte döda glädjen av detta nya inköp. Jodå, det fanns det… ljuvt fågelkvitter. Så nu för tiden vaknar vi till svagt morgonljus och gulliga småfåglar. Och hur somnar vi då? Jo till musik, precis som tidigare, men nu även i dagsljus. Vilken sömnforskare som helst skulle säga att vi var fel ute. Men inte heller det vågar jag påstå eftersom lyckokänslan av detta nyinköp då kanske grumlas.

Nu vet jag hur Sverker Olofssons fru har det. Sverker om någon har säkert burit hem produkter av alla sorter för att avgöra vad som borde hamna i soporna vid nästa TV-sändning. Jag vet också hur Leif GW´s fru har det eftersom även jag är gift med en kriminalare. TW var namnet och han har fått korn på tjuvar minsann.

Måndagen den 22 december när han och en annan karl (Jonas W… JW) satt nattvakt på båtklubben, fick de ett samtal från en båtägare som blivit av med plastkåpan som skulle täcka motorn på hans båt. Han menade att det nog skulle vara bra att kika på andra båtar med, kolla om mer blivit stulet. TW och JW bestämde sig på sin vaktrunda att gå och kika på detta och upptäckte då att en båt blivit av med hela motorn. Det enda som fanns kvar var några avklippta slangar. Denna upptäckt motiverade ytterligare – och framför allt noggrannare – span på platsen. De började lyfta på kapell och presenningar och fann då att ytterligare en motorstöld begåtts. Därefter kammade de av hela området med sådan frenesi och noggrannhet att GW hade bleknat i jämförelse.

De skickliga nattvakterna anmälde det hela till hamnkaptenen och meddelade även båtägarna denna trista nyhet så här i juletid. När jag kom dit två timmar senare var de rosiga om kinderna, hade speciell lyster i ögonen och var liksom ”höga” av denna insats, så då tog de med mig till brottsplatsen för att visa upptäckterna. TW var så ivrig att han glömde sätta på den vaktväst vilken det står tydligt i instruktionerna att man måste bära. Ficklampan glömde han givetvis inte. De durkdrivna nattvakterna berättade gång på gång om hur de hade arbetat med fallet. Om samtalet, om hur de tänkt och inte minst agerat samt allt de skrivit i  vaktloggen. Ingen annan hade skrivit ens en fjärdedel så mycket. De var stolta. Lite oroliga dock över att nu bli extrainkallade på grund av deras kompetenta hållning till vaktuppdraget. Uppenbart nöjda. Och som sagt mycket skickliga.

Vi har haft årets vinterträff med Per och Annelie. Denna gång på föreställningen ”Knitting Peace” på Artipelag. Magiskt framförd av Cirkus Cirkör. Häftig och udda livemusik, rök, ljud- och ljuseffekter men framför allt mycket garn och rep. Trassel, nät, nystan, kläder, dockor, lianer, burar, stickningar… allt i garn. Redan efter tio minuter kände man ett lugn och skön avkoppling. Inte ett ord sades på den två timmar långa föreställningen så det blev en upplevelse enbart för fantasin. Mjuka rörelser, smidiga kroppar, mycket akrobatik och balans. Det är inte ofta man ser någon ligga totalt avspänt på en lina till exempel. Eller cykla enhjuling en bit ovanför marken och samtidigt spela fiol. Vi som satt där fulltankade med den buffé vi försett oss med innan, fattade verkligen ingenting.

Här är lite knitting som jag tror vem som helst skulle klara av.

Ett kommande projekt kan vara att ’ta-reda-på’ och nu har vi kommit till avdelningen viktiga frågor, hör här: Precis som ögonen är den enda delen av hjärnan som är synlig, är ju tänderna detsamma när det gäller skelettet. Om det visar sig att man har dåliga tänder, alltså inte på grund av misskötsel utan mer av födsel och ohejdad vana. Har man då ett dåligt skelett också eller liksom händer det något med skelettet när det utsätts för ljus och luft? Och om det nu är så att det finns ett samband här, hur mår då hjärnan hos den som har dålig syn? Det var den första frågan. Den andra lyder så här: nu när det varit Lucia och advent och julsånger hit och dit, händer det att en och annan jojk slinker med i något program. Jojk är ju som ett mischmasch av toner och ljud men utan större munrörelser… eller det kanske det är… men det är verkligen ingen fart på läppar, tunga och gomsegel i alla fall. Okej, vad tror du nu då. Sjöng neandertalarna? De hade ju inga ord men i vart fall en del ljud. Satt de där i mörkret vid sina grottor iklädda djurpälsar och stötte med påkar i backen och sjöng? Som en liten Jöback anno dazumal.

Det var det här med upplevelser. De kan ibland vara storstilade OCH gratis. Grandiost och påkostat, men av någon annan. I det här fallet var det Dagens Nyheter som bjöd. De fyllde 150 år. Ett fyrverkeri skulle lysa upp skyarna över Stockholm och tiden var bestämd till 18:20. Vi var givetvis där! Flera utsiktsposter var föreslagna men vi satsade på Stadshuset och satsade helt rätt, för där fanns en kör som sjöng och där serverades också varm äppelmust. Det var massor av folk, faktiskt till och med en stor fest. Detta insåg jag sedan jag följt eldningskorgarna som var utplacerade på hela innergården längs med en mycket lång röd matta. Den trampade jag uppför (återigen i mina Converse) tills jag stötte på inte bara Michael Kors utan också Ralph Lauren, Rizzo och Marc By Marc. Det jag hade siktet inställt på, var de gamla DN från den 23/12 1864 som trycks i nytryck och delades ut till partyfoket. Och till mig med Conversen… för de var inte bara snabba, de var sluga också. Typ bedjande.

Denna kväll var kall så in i bänken och det var början på flera kalla dygn. Vi hade så mycket som minus 11 grader runt jul men knappt någon snö alls. I andra delar av Sverige är det redan rejäl vinter och på Facebook växlar de inlagda bilderna mellan skidåkning och badstrand. Sälen, Alicante, Vemdalen, Khao Lak, Långsjön och Sydney. Skidåkning och magplask om vartannat. Jag är mer en magplaskande typ men visst är det vackert med kyla på bild!

 

Julen har nu (äntligen) passerat. Detta vansinne som planeras i veckor och månader, som skapar så mycket ångest och ensamhetskänslor hos en del och dåliga samveten eller otillräcklighetskänslor hos andra. Ett spekulerande som rört sig fram och tillbaka mellan micro- och macrotankar, en riktig energitjuv. Men också en kortlivad föreställning som ingen ändå vill vara utan. 358 dagar till nästa gång och tills nästa julkort ska photoshoppas. Thank God.

Gott slut och Gott nytt önskade vi oss och andra på Tulegatans högsta topp från översta våningens balkong. Där firade vi nyår hemma hos Kent, som bjudit sin bror och mig, samt Lottie som bjudit sin syster med sällskap plus ytterligare en gäst. Det var knytis och tillsammans fick vi ihop rårakor med löjrom, oxfilé med potatisgratäng och saffranspannacotta efter det. Ett nytt spännande år välkomnas och redan nu har det blivit 8 minuter ljusare sedan årets mörkaste dag. De´ni!