Wildwind i Vassiliki

Vi sa: ”Vi ska till Grekland och segla i en vecka”.  -Åh vad mysigt! svarade ni och tänkte kanske chartrad 40-fotare med besättning, schyssta ö-luffningen, trerätters varje kväll och lilla drinken i sittbrunnen, gupp-eli-gupp… But nope!

– Bara Grekland… Kefallonia, Ithaca, Meganissi, Scorpios och Lefkas är alla öar i Joniska havet som tillsammans bildar Lefkada utanför Greklands västkust. I Kefallonia kan man snorkla i grottor och Ithaca är känt för Odysseus irrfärder till sjöss  men utanför Lefkas… där kan man segla! I allafall om man besöker Wildwind, cirka tio minuters promenadväg från Vassiliki som är en liten fiskeby på södra Lefkas. Hamnen kantas av ett femtontal olika matställen, barer och kaféer. Ännu, trots sina 20 år som resmål har inte de stora turistströmmarna nått hit, så det är fortfarande charmigt grekiskt. Från Lefkas plockas gärna bilderna som schuttar upp stämningen i turistbyråernas broschyrer.

Vassilikis bukt med sitt azurblåa vatten har ett rykte om sig att vara ett av de absolut bästa seglingscentren i Europa. Här råder vind- och väderförhållanden som är svårslagna och på sjökortet står det: ”Varning för lokalt mycket vind”. Instruktörerna på Wildwind sa gång på gång: ”The wind is often windier than it looks”, vilket visade sig stämma. På stranden finns ett stort utbud av olika sorters jollar exempelvis Laser (pico och 2000), skiffar (29er och 49er), Hobie 15 och 16, Dragoon, Hobie Fox och Tiger. Även en Wildcat, en FX One och en Tornado.

– Vindar & Knop – Vassilikibukten är omgiven av höga bergskammar som sträcker sig ut i vattnet och tack vara väldigt pålitliga fallvindar på eftermiddagen når vinden upp till 18m/s rätt ofta. På morgonen är det dock stiltje vilket är perfekt för morgonpigga som gärna tar en tur på en paddleboard eller med en kajak. När morgonen övergår till förmiddag kommer en lugn havsbris söderifrån och från 15-tiden börjar väntan på den kraftiga halvvinden, så kallad cross shore. Då börjar alla ivrigt blicka upp mot bergskammen och molnen på den västra sida.

I takt med att molnen lägger upp sig över bergskammen, vänder och vrider sig den lätta vinden och därefter kommer vindskiftet; cross shore. Hård och galen vind höjer adrenalinpåslagen för alla som väntat och bukten fylls av windsurfare och segeljollar av alla sorter. Sen drar alla runt som getingstuckna, jagandes efter de bästa rökarna och busvinden håller i sig ända till 19-tiden. Ett par av dagarna var det till och med svart flagg som signal för de mer oerfarna att stanna på stranden.

Vid det laget startar ”Joyriden” då instruktörerna tar den som vågar på en riktigt galen resa i bukten. Vi tog chansen och då toppade farten 21.7 knop! Riktig high chaparal! När man står längst ut, högst upp på trampolinbalken har man huvudet nästan tre meter över vattnet. ”När det stormar som mest” sa Pia och tog ut Pippi på en joyride, fast då hade vi säkerhetsbåten i närheten som höll koll på knäppa tjejerna. Det var knappt någon annan ute…

… och lite England – I juli 1988 hittade Hobie 16-seglaren Simon Morgan från England, platsen Vassiliki. Han satt inte hemma med ett blött finger i luften och väntade på rätt vind, han reste i stället runt i Europa och letade. Han bestämde sig för att stanna kvar där, registrerade sig som invånare i Vassiliki – fick invånarnummer 270 – och startade upp Wildwind ihop med ett par lokala familjer. Instruktören Joe – på bilden nedan – har funnits med länge. I 14 år nu.

De två små familjedrivna hotellen ligger bara några få meter från stranden och båtarna. Dels är det familjen ”Melas” hotell där man gärna tillbringar tid vid poolen, kanske särskilt med en kall öl på eftermiddagen. Det andra hotellet har familjen ”Kavadias” och där bjuds man på vidunderlig utsikt över hela Vassiliki-bukten med dess berg medan man lunchpausar från seglingen. På ena sidan av de två våning höga hotellen ligger ”Club Vass”, ett windsurfing-center med mycket ungdomar och på andra sidan leder grusvägen bort mot den lilla fiskehamnen.

Precis bakom hotellen betar åsnor och hästar i närheten av gröna olivlundar och citrusodlingar. Dessa passerade man på väg till och från supermarket OCH även till och från sjukhuset (!?) men det återkommer vi till senare. De flesta instruktörerna på Wildwind kommer från England och är utbildade hos RYA (Royal Yachting Association). Det är många unga killar och tjejer som årligen söker detta eftertraktade jobb på Wildwind och en del har varit där många år redan. Det räcker tydligen inte med att vara en duktig seglare, du ska helst vara lite musiker också.

– När – Var – Vem? Vi var i Vassiliki från lördag till lördag i månadsskiftet mellan maj och juni – under Kristi Himmelsfärd – och det kan man verkligen kalla det… Rena himmelsfärden! Äventyrliga som vi är, var vi incheckade och klara som väschta prettona redan två timmar innan vi skulle ”gate-a”. Den tiden tillbringade vi på O´Learys ihop med en liten korg med morots- och selleridipp, friterade oststavar samt den första av alla goda öler som dracks under veckan. (Eftersom övertygelsen finns att 1 öl = 8 kanelbullar kan vi väl avslöja att vi åt cirka 248 kanelbullar under veckan som gick).

Nåväl, vi kom ombord på planet och snart satt vi i kexsmulor, spilld cantadousås, räkdräll och hårt packad bulgur som i ett litet lyft med gaffeln spreds i kabinen likt ett stilla regn. En enda wetwipe kunde näppeligen återställa ordningen. Så småningom var alla sopor snyggt paketerade i den lilla låda vi välsignats med och då kom vi på att tandpetare vore en välgörare. Visst hade vi väl sett en sån nånstans…? Jodå! mycket riktigt, i botten på lådan med ambitiöst packade sopor hittade vi räddningen och efter mer smet på fingrar & kläder kunde lugnet lägga sig igen. En CHOKLAD-bit till kaffet kan man väl inte servera vitklädda, glada semesterfarare om man vill att de ska förbli glada… Väl? Air Tours.

Veckorna innan vi kom till Vassiliki hade vädret varit allt annat än stabilt bra. Det hade regnat och vindarna hade inte varit av bästa märket cross shore. När vi klev av flygplanet på Preveza airport, duggade det och några spände upp sina paraplyer. En tanke var… hur kan man ta med sig paraply när man ska till Grekland? Transfern från flygplatsen i norr och Vassiliki i söder tog lite drygt en timma. Med i bussen och med näsorna pekandes åt samma håll fanns familjen Pia & Jens (reseledare L´Obry), familjerna Hanna & Rolf, Anna & Nisse, och Malin & Olle. Ihop med oss totalt 10 vuxna och 8 barn. Duggregnet försvann från bussrutan och den sol, värme och vind som mötte oss på söndagen räckte för hela veckan. Utan undantag! Helt suveränt. Tack snälla tant och farbror för att ni tog med ert paraply, det är bästa sättet att få solen att skina, ni visste väl det!?

– Dagarnas dagar – var upplagda så att sedan vi vaknat i rum 18 på Kavadias andra våning, gick ner till havet för att frulla på hotellets stora altan. Frukosten kostade €42 per skalle för hela veckan och bestod av färsk frukt, grekisk yoghurt, härligt bröd med ost och fantastiska tomater på. Här fanns även bacon, ägg och korv förstås. Kaffet ordar vi inte om nåt speciellt. Efter frullen slängde vi alltid en blick på dagens program på svarta tavlan.

Daglig briefing/info klockan 10.30 med instruktörerna. Den allra första instruktionsmötet hölls i ”hyddan”. Var och en berättade om sina egna erfarenheter och vilka improvements man ville göra. Vi hade vår bild klar för oss: ”Double-trapeze”. I övrigt handlade instruktionerna om säkerhet, trapets-segling, om riggning eller trimning, information om sail-away, regler vid race and so on…

Instruktörerna var hela tiden noga med att säga att de var här för vår skull, vi skulle få ut det mesta möjliga av veckan, alla problem skulle de lösa och bara det bästa skulle vara gott nog… typ. Stämningen var cool och utan stress, inga instruktörer hade kritiska ögon utan fanns alltid bara tillgängliga och hjälpsamma när det behövdes. ”No problem” var deras svar på det mesta. Om vi inte själva ville, kunde de både rigga på och rigga av. Vi skulle bara ägna oss åt segling av alla sorter tyckte dom. Så fort något hände någon ute på vattnet, startades en av alla motorbåtar och instruktörerna fanns på plats.

Efter briefingen för dagen var det dags för kittning, dvs ombyte till badkläder, våtdräkt, knäskydd, sele, flytväst och stövlar. Detta ombyte blev kan vi väl avslöja ”more stinkier than we could handle” under veckan som gick. Vi riggade vår båt och stack ut i bukten. Kameran och GPS-en var alltid med. Första fascinationen var självklart vattnets ihärdigt blåa färg. Från land hade vi fått ett riktmärke, en så kallad ”end of the road” så vi inte i ivern hamnade för långt bort från säkerhetsbåtar och utsiktstorn.

Vi nötte på under några timmar varje förmiddag utom en, som i stället blev en vindstilla åskmullrande poolförmiddag. Vi lärde känna båten, tränade slag, förfinade trim, stod i dubbeltrapets och Pippi testade till och med rorsmansrollen under en förmiddag. Just när vi höll på att testa båten under första dagen lät det som när man dragit ur proppen ur ett badkar; glock glurk slurk. När vi skulle slå fick vi förklaringen… en ål hade fastnat på rodret och slinkade iväg så fort den kommit loss. Lunch tog vi alltid på Kavadias. Då valde vi ofta omelett, någon toast eller en grekisk sallad samt en Corona-öl som vi tryckte ned en citronskiva i rakt in i flaskan.

Efter lunch på med alla kläder igen för att sen vada ut till båten som låg förtöjd vid en boj, hopp upp och iväg inför väntan på dagens cross shore. Och den kom. Ibland lite fördröjd, men den kom. Vi hade varierande farter under veckan… 13,8  17,2 18,7 och toppfarten för veckan i dubbeltrapets blev 19,9 knop! Verkligen i dubbeltrapets. Vi tränade som besatta med vårt mål att få till det på ett ledigt och naturligt sätt och vi blev bra! Ibland var vi helt slut av ansträngning och när vi kände oss nöjda för dagen lämnade vi båten vid bojen, gick upp på stranden, krängde av oss våra kläder som vi sköljde av saltvattnet från i en tunna. Dusch, torra kläder, en öl vid poolen och överläggning med de andra om hur dagen varit.

Vid sjurycket började middagsplanerna dra igång. En kväll löste det sig kollektivt. Då var det barbeque på Kavadias och altanen var fullpackad av folk. Vi köpte varsin grillbiljett, valet stod mellan kyckling eller fläsk och till det fanns olika typer av grönsallader, bönsallader, tzatsiki, bröd och bakad potatis. Självklart färsk frukt till efterrätt. Självklart livemusik framförd av de mest musikaliska i instruktörsgänget (hmmm). Självklart en eldslukande eldjonglör och självklart dans i gruset. Baren var igång, likaså buskarna där ungdomarna hade sina påsar…

Andra kvällar tog vi en sväng till byns  olika kajnära restauranger och åt flera sorters mezes i små portioner (lamm, tzatsiki, fiskbollar, piroger, fylld paprika, humus, grekisk sallad, musselmix, friterad spenat och korv) eller rätter som souvlaki, fräscha sallader alternativt pasta. En kväll beställde vi bläckfisk och såg framför oss att det handlade om friterade bläckfiskringar. Istället fick vi varsin hel bläckfisk på tallriken. Tugg tuuugg tugg. Dagen efter undrade jag vem som hade begravt en död bäver i munnen på mig. Min fantastiska man önskade mig ”god morgon” med en puss och en unken lukt spreds sig även från den fallvinden… hmmm gammalt bläck som stelnat nånstans i munhålan.

På hemväg från byn på kvällarna när mörkret lagt sig och vi närmade oss Wildwind igen, passerade vi över ett dike där grodorna kväkte lite fnittrigt. Lyssna! Samtidigt med den gulliga symfonin, flög eldflugor runt i buskarna. Var och en av dessa lyser en kort stund varje sekund och med tanke på att de säkert var flera hundra såg det ut som vackra tysta tomtebloss. Kvällarna avslutades ibland på balkongen med en kopp kaffe, vilket var möjligt eftersom alla rum på hotellet var utrustade med både kyl och vattenkokare. Vid 23-tiden på kvällen släcktes lamporna i rum K18. Och så här såg alltså våra dagar ut mellan morgon och kväll i det stora hela.

– Seglingen – När det gällde seglingen körde vi Hobie 16 varje dag, det kändes bäst så. I mitten av veckan anordnades en sail-away. Då lämnade vi bukten på förmiddagen, tog oss ut en bit till havs där vindarna var jämna och fina så vi seglade runt där en stund innan vi fortsatte till en strand en bit bort. Det var tre 16, två pacific, en Laser SB 3000 och två instruktörer i en RIB som följdes åt. Vi kom till en fin badvik där vi röjde bort såväl solstolar som turister från stranden för att kunna dra upp båtarna. Verkligen i smidigaste laget.

På tavernan blev de glada och vi med av både mat och toalettbesök. Vi blev kvar på stranden ett par timmar för att holländarna skulle snorkla, sola och slappa. Thompa och Pippi från tidtabells-Sverige åt, kissade, betalade och undrade när vi skulle segla mer men vi var nog lite föööör svenska här kom vi på. Hemfärden var guppig som bara den och Thompa fick bommen i huvudet så vänster ögonbryn fläktes upp av solglasögonen. Det var ett äventyr och Pirates of the Caribbean for real, for sure.

– Sjukhus i Vassiliki – Okej… en risig ambulans utanför en lokal som såg ut att härbärgera vilken motorcykelklubb som helst. På dörren stod ajabajanejnej information (kändes det som) på grekiska. En röd pil var ritad på väggen i riktning åt vänster, och en till pil, en till, en till och en till. Så en dörr. Knack knack… någon där? Jodå, någon var där som pekade oss tillbaka till dörr nummer ett. Vi blev insläppta.

Ingen annan var där, alltså inga andra patienter, bara tre ”läkare”. Den som hade en kornblå kort klänning med tre rader av volanger, kilklackade sandaler och blåa långa naglar tog över caset. Alla tre ”läkare” och vi gick in i ett av alla lediga undersökningsrum. Thompa ombads att ligga på britsen och spändare grabb har jag aldrig sett. Ingen av de tre tvättade händerna men alla ville glipa och glappa i såret. Pippi föstes ut och det sista som hördes var Thomas (som hatar sprutar och nålar) med liten röst:   ”Don´t you have any tape?” Nästa gång något hördes lät det; klipp klipp av saxen och klonk skrammel av metall som slås ihop av metall vilket det ju gör när instrument läggs i metallbäckenet… alltså ingen tape… utan två stygn. Sen skulle det tas stelkrampsspruta, ätas penicillin i 8 dagar och såret skulle läggas om hos dem efter två dagar men vi brydde oss bara om den första instruktionen.

Övriga skador som eventuellt gått samma blåa klänning och penicillinkur till mötes var en holländska som flugit av i en ”Joyride” och fått en 6 centimeter lång skåra i huvudet och en engelsman som fläkt upp smalbenet på en balkskruv. Ytterligare skada tillfogades ett svenskt revben… but ”That´s the Hobie way of life” !? 

– Race – Dagen innan racet hade vi ”Race Training-chat” och därefter tränade vi i förmiddagens lugna vind. Vi körde tre omgångar med enbart starter först och därefter fyra korta race. Flottan bestod av ett gäng Laser, en FX One, några Hobie 15 och 16.

På själva racedagen var det ny briefing och denna dag var det fem Hobie 16, en FX One, en Tornado som skulle köra banan inklusive en ”korv” medan ett tjugotal Lasrar samt två Hobie 15 bara körde banan ett varv. Vi hade alla gemensam start och totalt var det 5 race. Vi hann med tre race före lunch i lätt vind och då placerade vi oss på plats 1-2-1 bland Hobie 16.

Efter lunch blev det två race och den hårdare vinden kom först efter ett tag. Vi lyckades fånga vindstråket, så vi var klart först vid första kryssmärket låååångt före alla de andra. När vi trapetsade med fräs, låg resten av fleeten fortfarande och guppade i 4 knop – vicken känsla! Vid gippen runt kryssmärket körde vi så det rök om rodren, Rory och Tom i följebåten trodde att vi skulle gå runt. Vi behöll ledningen genom hela detta fjärde race och vann till och med över FX one som utrustade sig med gennaker = ”dopinggardin” i undanvinden.

Inför sista racet satsade vi på att störa den vi såg som största konkurrenten – vilket var en Wildwindsinstruktör – och 40 sekunder innan start låg vi bra till i lä mot startlinjen. Då gör tre lasrar plötsligt en grosshandlare och landar på oss varpå en av dessa faller av för att inte korsa startlinjen. Därmed har vi ingenstans att ta vägen för att förhindra en kollision så vi bordar ”överlöparen” med ett skrov på vardera sida om hans huvud. Sen var det ett trassel av bommar, tampar och linor… Vi gjorde en 360 för att alls komma loss och iväg men hade då hamnat i ett riktigt taskigt läge. Detta hämtade vi tillbaka under racets gång och slutade som 2:a med konkurrenten bara ett par båtlängder före i mål.

Vi fick en fin serie bland 16-seglarna: 1-2-1-1-2. Dessvärre räknades våra poäng ihop med Tornadon och FX One men vi slutade totalt på fantastiska 3:e plats. På kvällens prisutdelningen vann vi varsin öl – det säger en del om tävlingens allvar kanske? Hur som helst: Grattis Thomas och Pippi!

Man behöver inte bara segla på Wildwind (Joho!) Man kan i stället delta mountain-biking, scuba-diving, kayaking, aqua-safaris med RIB, water skiing, wakeboarding och som tidigare nämnts stand up paddleboard. Eller om man vill njuta av lugn och i harmoni, deltar man i healthy-option programmet. Yoga, pilates, aqua-aerobics, herbal walks, massage eller wood-carving….   Eller så gör man absolut ingenting alls, bara solar kanske badar och har det allmänt bäst.

– Sista dagen – Please må den bli riktigt lång och innehållsrik… Kvällen innan hade vi löst ut våra notor från de båda hotellen eftersom vi under hela veckan levt efter principen ”beställ, handla och skriv upp på rummet”. Vi lyckades göra oss skuldfria och fick dessutom behålla rummet under hela sista dagen. Wildwind är verkligen lika med bekvämt, funktionellt och lättsamt. Transfern till flygplatsen skulle gå från Wildwind klockan 19. Under sista dagens segling fick vi vänta som mest tålmodigt på cross shoren. När klockan var 16.55 fanns inte tillstymmelse till vare sig moln eller stark vind. -Äh, ska vi ge oss? -Nej, det ska vi inte… -Lite till, vi hinner. -Men inga andra är ju ute…? -Bara en stund till… Och fem minuter senare dök det upp en brusig fläck på vattnet. Vi fångade upp den och hade några sekunders fräs runt skroven. Alla hann inte med utan blev överrumplade, som John från England till exempel…

Snart såg vi en ny brusig fläck, och en till och snart var dagens cross shore i full gång. Vi fräste på under en kort halvtimme men tvingades snart moloket återvända norrut mot stranden där vi lämnade båten vid bojen, grät en skvätt på trampolinen, sköljde våra kläder i tunnan en sista gång, packade, delade på en sista öl (OBS, alltså bara 4 bullar) och hoppade på bussen klockan 19.02. När vi landat på Arlanda vid midnatt och stod vid bagagebandet sa vi: -Vad konstigt det känns, som en riktig cross shore men som om vi blivit avslängda i farten på nåt sätt… 27 segeltimmar senare och 20 ooo kronor fattigare men såååå ofantligt nöjda efter himmelsfärden.