The Story of Bengt

Januari = Nystart. Vi ställde in siktet på två evenemang. Dels ”Sockerfritt januari – en utmaning” och dels ”100 pass innan midsommar”. Den första handlar om det vi alltid gör i januari… skippar allt fikagottigt, godis, marmelader, alkohol och dylikt, vilket är grymt trist faktiskt. Det tar visst tjugoen dagar att avgifta sig och de första fyra, fem dagarna är vidriga. Något fattas hela tiden. Hade vi inte klarat denna årets utmaning, kunde vi kalla oss knarkare, så var det bara. Men det gick! Nästan. Den 29:e hade två elever bakat hemma och tagit med till skolan för att bjuda mig. De var högtidliga, fnissiga, lite nervösa inför bjudningen och det var helt möjligt efter deras ansats att säga: ”nej tack, jag har sockerstopp”. Så jag tog en liten, obs en ”liten” bit av denna kalasgoda:

 

Den andra aktiviteten som är 24 veckor lång, pågår fortfarande. Den innebär att man fram till midsommar ska ha gjort 100 stycken motionspass. Ett pass bör vara minst 30 minuter långt och man ska bli svettig. Det ska vara varierade aktiviteter, exempelvis promenad minst 30 minuter plus styrketräning minst 30 minuter = två pass. Det betyder att 20 minuters rodd inte räknas som ett pass (även om man blir skitsvettig) och man kan heller inte dela upp en timmes löpning och kalla det för två pass. Däremot blev givetvis vårt två och ett halvt långa varv skridskoåkning på Rönningesjöns is ett pass 😉 Hur som helst, redan efter två veckor hade vi avverkat en fjärdedel. Så vad blir utmaningen? 50 pass per månad kanske. Ja, det och lite till blev det faktiskt.

Annars då? Jo, vi har julgransplundrat både syrrans hem och vårt eget. Syrrans julgransplundring är alltid på riktigt, det vill säga med godis och fikabröd och så. Vår egen märktes knappt av eftersom vi mest bara ruskade av vår gran, stoppade ner den i en kartong för att sedan hyska upp den på vinden.

Vi har också tagit oss tid och ork att åka på mellandagsrea till IKEA (gulp). Vi har sett Hobbit III på bio (…in love with Bilbo Bagger) och förvärmde hemma med Hobbit I och II samt hela trilogin om ringen först. En sextett av filmer med brutalt mycket våld (knappast lämpligt för någon åldersgrupp) men med många riktigt bra filmsekvenser. Sist på ”ha-gjort-listan” hamnar att vi har börjat jobba igen… jobba jobba… jobba.

En torsdagseftermiddag råkade vi faktiskt också trycka på ”gå vidare”, ”bekräfta” och ”betala” (eller stod det kanske ”till kundvagnen”?) på ett företag som heter VING. Tjopp iväg så där bara till Maspalomas senare i vår. All inclusive, jätteskönt! Det anses ju fult att prata pengar och kostnader men va´fan: 13500 för Herr och Fru W tillsammans, inkluderat flyg och boende plus alla måltider och all dryck under en vecka. Återstår sen att se hur bra det verkligen var men så här långt känns det fint. Den veckan slipper vi tänka på annat än att bara öppna foderluckorna samt vända oss i solstolarna sådär lagom ofta.

Men nu tänkte vi blicka lite bakåt i stället:

I oktober 2012 för första gången, men kanske främst från och med i januari 2013, hamnade Rut och Twist på Windrikebloggen. De dök upp lite då och då och det känns ganska trevligt att få backa tillbaka till dem och de andra i Laduvik, så här ett år senare. Här följer först en kort resumé och sedan kommer ortens ICA-handlare att ges lite extra uppmärksamhet. Den mannen alltså…

Rut, var ju bondmoran med sina tre kalvar, hästen Ella, hönsen och alla getterna. Hon som levererade ägg till en butter ICA-handlare, nyligen importerad från Nottingham där han som postanställd hade ansvar för brevlådornas tömning i en av alla stadsdelarna. Nu, efter cirka femton år i Nottingham, var han tillbaka på ICAs mejeriavdelning därifrån han ringde och skällde på Rut stup i kvarten. Nu senast efter att ett av Ruts ägg kläckts i affären och kycklingen Cindy fått se dagens ljus… eller i alla fall lysrörens skarpa sken samt ett dussin nyfikna människoögon och en rasande Ica-handlare. Bengt som han heter, hade lyckats störa den i övrigt mycket sansade Rut dels genom sin trista attityd men också genom sitt slarv med kvalitetsgranskning av butikens kött. Han hade inte klarat att hålla ett öga på köttkillen i hans butik, den halvkriminella busen som var satt under såväl arbete som bevakning hos ICA-handlaren. Köttkillen hade, för hur lång tid tillbaka var okänt, lyckats rödfärga och paketera om fläskfilé och  sedan märka paketen med ”oxfilé”. Och just ett sådant paket hade Rut råkat komma över vilket förargade henne något. Henne lurar man inte i första taget. När hon nu ändå kände viss irritation över ICA-handlaren och hans agg mot hennes lilla kyckling, tänkte hon ta tillfället i akt och besöka ICA för att vrida till Bengts öra ett halvt varv. Samt hämta hem Cindy.

Och så var det Twist, som efter en kort tid av internetdejting blev Ruts stora kärlek och som hade fullt upp med att bygga gethägn till gårdens alla Lappgetter. Dittills hade getterna löpt runt lite all over, vilket kom att bli alltmer besvärande, så med en stolpe i taget påbörjades ett enormt bygge som sträckte sig allt längre upp mot skogen. Tanken var att det dels skulle finnas en stor hage för getterna att vara på men också två skyddade delar; en oisolerad för matning och en isolerad del med liggbås. Hägnet skulle inredas med automatiserade kraftfoderautomater och vattenstationer, och därmed skulle deras grantuggande getter helt enkelt få det modernaste bygget på hela gården. Att själva bygget gick segt berodde på att Twist hade två parallella projekt vid sidan av gethägnsbygget. Det ena var ett simulerat jordbruk. Ett onlinespel vid namn Farming Simulator, som tog nästan all den lilla fritid Twist hade över. Han köpte fordon och utrustning, införskaffade djur och skötte grödor, höll koll på hållbarhet och ekonomi samt balanserade ett helt kretslopp av allt som måste fungera i ett jordbruk. Han hade samarbete med andra onlinespelare men de skötte inte detta hälften så bra som Twist, så grödorna hade börjat vissna och djuren slutade mjölka. Det gick kort sagt utför.

Det andra projektet Twist drev, var att sköta och underhålla stadspolitikernas mejlsystem samt lösa alla tänkbara problem som uppstod med dem. Vilka inte var få, skulle man kunna säga. Arbetet innehöll tekniskt ansvar i olika projektformer som i huvudsak kunde skötas hemifrån, likaså kontroller av servrar och uppdateringar av program. I de fall han behövde vara på plats på kontoret i stan, var det eftermiddagstid som passade bäst för gården och vid samma tillfälle hölls även de gemensamma produktionsmötena. Det skedde en gång per vecka.

Rut och Twist bodde grannar med båtmotorreparatören Mac Frödin och hans fru Pia-Carin. De båda hade också en son som kallades Mini, en fyrtioåring som inte var som andra. Han hade trots sin ålder ännu inte fått in vare sig höger eller vänster fot på arbetsmarknaden. På grund av detta bedrev han någon slags dörrförsäljning där han efter ett antal år försökt sälja allt ifrån tubsockor och vitlökskorvar till brandsläckare och kokosbollar. Och ingenting blev sålt. Familjens källare var fyllt till bredden av allt ett hushåll faktiskt inte behöver, i alla fall inte undanstoppat i en källare. Mini tillbringade allt mer tid med att begrunda sina dåliga affärer och samtidigt driva runt som en osalig ande hemma hos sina föräldrar, tills en kväll. Han väckte sina föräldrar med en dörrknackning på sovrumsdörren och undrade om inte de kunde bli hans första kunder att köpa handstöpta ljus. Då fick fru Frödin nog så där och då, denna sena kväll, fastställdes ett totalförbud som rörde all typ av försäljning. Nu var det färdigt. Från den dagen stationerade fru Frödin sig på ortens bibliotek med målet att försöka utreda vad sonens dysfunktion bestod av. Ju mer hon läste, desto mer förstod hon att de misstankar hon långt tidigare haft om autism, var de som låg närmast sanningen.

Rut och Twist, som hade sett Mini gå och dra på andra sidan staketet, och som själva hade mer arbete än de mäktade med hade kommit på idén att be Mini hjälpa dem med allt som behövdes göras på gården. Det var i första hand att färdigställa gethägnet, sen att sköta djurfodring och mjölkning och så småningom lära sig göra ost. Djuren behövde matas och skötas och Rut hade utvecklade planer också på att starta ett äppelmusteri. Så jobb fanns om Mini ville. Och det ville han. Han arbetade som en maskin och lärde sig snabbt. Var det någon som fick en alldeles särskild kontakt med djuren, så var det han. Twist tog sig också tid att visa sitt onlinespel för Mini. Han ägde inte minsta tillstymmelse av datorfärdighet eftersom det Frödinska hemmet låg minst tre decennier efter i tekniska attiraljer. Men efter ett tag hade Twist och Mini båda fått igång ett så pass fint samarbete i det simulerade jordbruket, att Twist insåg att Mini inte längre var någon han kunde klara sig utan. Inte på deras gård och inte heller i onlinespelet. Genom allt engagemang och alla meningsfulla sysslor, hade Mini utvecklats till en helt ny person. Det fanns inga spår av den karl de först lärt känna. Den kringströvande, håglösa, ledsna och understimulerade Mini var ett minne blott.

Några andra som också ofta – men kanske egentligen inte så gärna – besökte Frödins, var paret Tobbe och Pernilla. De hade en motorbåt som behövde tillsyn, service och en spark där bak i största allmänhet. Tobbe och Pernilla hade alltid mycket att göra, deras agendor var minst sagt fulltecknade och vid sidan av att de båda jobbade på som alla andra, hade de ett stort intresse av katamaransegling. De hade två katamaraner som konkurrerade om deras uppmärksamhet under säsongerna. ”De där två… har fler båtar än de klarar av”, hade Mac Frödin sagt i ett svagt ögonblick till Rut. Varken Twist och Rut kunde låta bli att fascineras av parets framfart. Ibland kom de uppslirande hos Frödins i en cool Z4 cab och ibland kom de med en annan bil plus ett släp. På släpet fanns en märklig farkost fastsurrad plus en lång mast rakt över alltihop. Det måste vara en katamaran, hade Rut tänkt. När paret sågs i det ekipaget var de alltid på väg till eller ifrån en tävling, det hade Mac sagt. Rut hade vid ett tillfälle också sett ett reportage i lokaltidningen där katamaransegling presenterats och då blivit ännu mer intresserad. Att ha en hobby ihop, att segla och tävla… de lever uppenbarligen ett så helt annorlunda liv än hon och Twist gör. Seglingsreportaget som hon verkligen fastnat för, var från Grekland och det läste hon grundligt. Det var den dagen då Twist hörde sin fru gallskrika från köket så högt att han trodde hon fastnat med fingrarna i mixern. ”Whaaaat”, hade hon ropat… ”titta, där är de ju på bild, Tobbe och Pernilla. Nu måste vi söka lite kontakt med dom och lära känna dom, eller hur Twist”, sa hon. Och Twist himlade med ögonen och tyckte att Rut var två saker. Alldeles för nyfiken och alldeles för jobbig.

Därmed var resumén klar och här följer ett nedslag i berättelsen:

Han körde upp på parkeringen i det lilla centrumet och ställde bilen på den vanliga rutan längst bort till vänster. Det var i särklass den bästa platsen för hans bil, eftersom den då klarade sig från inslag i sidan. I alla fall på ena sidan. Inslag och märken i lacken kom sig av att det fanns idioter som inte klarade av att öppna bildörrar. En del verkade tro att de levde på Flintas tid och i tron därav, tog i som om hela klippblock skulle vältas när de skulle ta sig i och ur sina bilar. Av den uppkomna kraften, smälldes bildörrar hårt upp i bilen bredvid vars lack sakta men säkert sminkades om med repa efter repa. Och aldrig sa de till heller med en liten lapp på rutan, utan bara förstörde och körde vidare. Som sagt, det var åtminstone den vänstra sidan som klarade sig undan ständigt påfyllnad av skråmor och bucklor vilket inte var helt tillfredsställande, men så att säga till hälften okej. Han slapp se hur skadeområdet ökade i omfång varje gång han steg in på sin sida av bilen. Det var good enough, som man uttrycker sig nu för tiden.

I samma stund som han klev ur bilen, kände han att något var på tok. Det var ovanligt mycket fåglar i rörelse och ett fasligt kraxande just därför. Konstigt, tänkte han. Som mejeriansvarig var han skyldig att vara på plats först på morgonen vilket hade sina nackdelar. Dessa behövde inte ordas om i någon särskild omfattning. Men det fanns också fördelar, eller i vart fall en fördel. Han fick morgonen för sig själv. Parkeringsproceduren, tystnaden, ensamheten och lugnet innan de andra anställda och så småningom alla kunder var på plats. Tyst och ensamt alltså. Men inte denna morgon.

Ganska snart såg han också var det flockades flest fåglar. Runt omkring anslagstavlan. Det var ett förfärligt liv av olika sorters skator, korpar, kråkor och till och med ett par fiskmåsar. Det var inga småfåglar precis. Vad var det de höll på med egentligen? Han låste bilen och styrde stegen mot anslagstavlan utanför affären.

-Vad i hela friden, utbrast han förtvivlat. Det såg bedrövligt ut. Det första han såg var att en röd sörja hade spridit ut sig och torkat på större delen av det som var anslaget. Vidare var det intorkade köttslamsor, fågelbajs, fjädrar och uppblött papper som klistrats fast över resten av anslagstavlan. Telefonnummer och bokstäver badade i, ja vad var det egentligen… blod? Denna röra hade fått vilken papier maché verkstad som helst att blekna i jämförelse. En så gott som tömd och därtill sönderhackad plastpåse med texten ”Oxfilé 437 gram”, var uppsatt med ett par häftstift i tavlan. Den liksom dinglade där långsamt i morgonens svaga vind.

-Vem kan ha satt upp den här, mumlade han för sig själv medan han tittade sig omkring och en rysning gick genom kroppen. Som från ingenstans spelades filmsekvensen med det avskurna hästhuvudet och Gudfaderns nedblodade sidenlakan upp i hans huvud. Var detta en hälsning från någon och i så fall vem? Och varför var köttet så överdrivet rött? Det här måste han ta med köttkillen direkt på morgonen. Han kanske vet något.

Han låste upp butiken och hämtade en sopsäck som han snart efter fyllde med all gegga från anslagstavlan. Fy, vilken bakteriehärd av allt möjligt. Fågelinfluensa, papegojsjuka, salmonella, och gud vet vad. Här skulle städas, skuras och desinficeras. Det tog sin tid att röja av alltsammans och han konstaterade att denna morgon hade förvandlats till ännu ett sånt där tillfälle då livet inte kunde kallas för en lyxig tillställning. Han knöt ihop sopsäcken, pustade ut och styrde därefter stegen mot kontoret för att sortera i sina tankar. Både inkommande och utgående.

Bengt hade nyss fyllt 75 år och jobbade minst sagt på övertid. Han hade minsann inte tänkt sluta jobba förrän Fan kom och tog honom som han sa. Och mycket riktigt var det så han trodde, att ingen annan än just Fan skulle få med honom att göra efter döden. Fast han var å andra sidan alldeles övertygad om att han tänkt rätt, valt rätt och handlat rätt i så gott som samtliga ögonblick när han tjuvkikade lite försiktigt i backspegeln ibland. Det var alla andra det varit fel på och säkert också Gud fader själv så därför var han säker på att han, efter en enklare besiktning där i himmelriket, ganska snabbt skulle skickas vidare ner till Fan själv. Och tills den dagen kom var det bara att jobba på.

Han hade alltid varit en ensamvarg. Som enda barn i en familj där man värdesatte hårt arbete och ständigt flit, gärna i kombination med framgång och tron på sin egen förträfflighet, förblev han ensam. Kärlek fanns varken som förrätt, huvudrätt eller efterrätt i hemmet och den enda anknytning som erbjöds (vilken enligt framstående psykoanalytiker helst skulle ombesörjas av föräldrarna) fanns för Bengts del i den hemnyckeln som han ständigt hade runt sin hals. Utan att ha fått uppleva kärlek och allt det färgsprakande som en kärlekspalett innehåller, var han själv oförmögen att ge detta annat än i utspädd gråskala.

Så då gjorde han det. Alltså spred något utspätt färglöst men tillräckligt suddigt omkring sig, som ändå kom att räcka precis så långt som till en vigsel i Köpenhamns rådhus. Vigseln var väl ingenting som hans föräldrar egentligen tyckte låg i linje med deras förhoppningar när det därtill blev känt att bruden bara var en Norrlandsjänta utan särskilda ambitioner. Av detta gjorde de ingen hemlighet.

När paret strax därefter väntade sitt första barn, blev det som ändå fått lite färgglatt kärleksskimmer över sig, återigen både pastellfärgat och suddigt. Det som föddes där några månader senare visade sig nämligen vara en flicka. Bengts absoluta övertygelse var att skulle man komma någonstans i livet och nå någon som helst framgång borde man vara av manligt kön. När barn nummer två var på väg redan nio månader senare, blev det suddiga snudd på helt färglöst eftersom det även denna gång visade sig vara en flicka. Nu hade Bengt allt han inte önskade sig. En fru och två småbarn av ett kön han inte förstod sig på och dessutom fastlåst och bakbunden i relationer han inte kunde värja sig emot. Han räknade snabbt ut att han skulle behöva tillbringa en oöverskådlig tid framöver i just detta. Så ridå ner.

För att göra tillvaron i närheten av dräglig, gick han in för sitt arbete. Han byggde ett hus till sig och familjen. Det kom att bli ett av de mest betittade och beundrade huset genom tiderna, ja genom alla tider faktiskt oavsett hur många olika byggnadsepoker som svepte förbi. Huset hade ingen uppmätt bostadsyta, helt enkelt för att det inte var möjligt att mäta. Vinklar och vrår, var såväl spetsiga som trubbiga eller i vart fall inte räta. Golven var visserligen plana men mer eller mindre sluttande. Det var en riktig villervalla av material och tankegångar som beslutat sig för att landa i en och samma fastighet. När huset nio år senare byggdes ut och blev tre rum större, hade såväl det exteriöra som det interiöra kort sagt förvandlats till ett enastående exempel på schizofren ingenjörskonst. Villa Villekulla for real.

Byggnationen parallellt med övriga affärer som skulle skötas samt familj, vänner och affärskontakter plus två föräldrar som önskade uppmärksamhet, blev sammantaget lite för mycket. Plötsligt hade flickorna blivit någonstans mellan elva och tretton år gamla och Bengt som i det närmaste hade jobbat bort deras barndom, insåg att han inte kände sina egna barn. Äktenskapet höll fortfarande, men absolut inte ihop, utan styrde Bengt och hans fru i stället fram till den enda men nödvändiga lösningen. En skilsmässa. Det var ungefär här som det visade sig att inte heller taket, i den ovan nämnda ingenjörskonsten, riktigt höll ihop. Eller ens tätt.

Bengt beslutade sig för att lämna sitt hus, sin fru, sina två barn, alla möjligheter till vardagliga relationer samt en herrans massa hinkar bakom sig och kom aldrig mer tillbaka igen.

Dittills i livet hade Bengt, som redan beskrivits, ägnat lejonparten av sin vakna tid åt arbete. Efter skilsmässan förlorade han sig än mer i det företag som han byggt upp såsom den byggnadsingenjör han var. Under sina första år i yrket byggde han fler hus än han kunde bo i. Husen såldes och snart började han förstå vad riktig kärlek var. Pengar på banken samt ett eget företagande. Detta förvandlades sakta till hans liv och hans livsgnista. Bengts föräldrar var givetvis mycket stolta. Bengt arbetade på i fastighetsbranschen och hade så småningom ett oräkneligt antal lägenheter att hålla koll på. Genom detta fick han successivt en hel del nya nycklar runt sin hals. Nycklar till väldigt många fastigheter men också en eller annan bankfacksnyckel. För hårt arbete i en lukrativ bransch gav resultat. Det visste väl alla.

I takt med sitt metodiska och målinriktade arbete förvandlades Bengt, knappt utan att själv märka det, från ung nyfiken byggnadsingenjör till argsint och tvär arbetsknarkare. Men genom att jobba hårt och begrava sig i sysslor, slapp han vända sig om. Han slapp se saker i vitögat som han inte tyckte om att titta närmare på. Det här med relationer till exempel, det hade han ingen större glädje av. Det var mest bara besvärande och tog av hans dyrbara tid, men arbete var i stället mycket enkelt. Valet mellan arbete och fritid blev lätt, eller förresten det fanns inget val eftersom arbete och fritid gick i varandra. Bengt blev därför mer och mer ensam och all daglig träning i att umgås, förstå andras världar samt lösa och hantera vardagssituationer blev alltmer perifer.

Så småningom hade han det så pass bra ställt att pengar inte var något problem. Men ganska snart kom den dagen då pengar ändå hade blivit ett problem. Eller inte pengarna i sig, utan skatterna. Och därmed skattmasen, kronofogden, staten… kärt barn med många namn. Han lade ner mycket tid på att deklarera med sådan träffsäkerhet att siffran noll ofta kom att stå ensam kvar i slutkolumnen. Plus och minus tog ut varandra med lite trix och fix. Ännu mer av sin tid ägnade han åt att skriva skrivelser till personer som inte fattade, ja som rent av var dumma i huvudet. Det var människor som arbetade på försäkringsbolag, på kommuner och hos skattemyndigheten, tingsrätten och banker. Människor som valt att följa samhällets olika regelverk, människor utan ansikten som bara gjorde sitt jobb men med sådan byråkratisk ansats, att de inte förtjänade annat än brev med spetsiga formuleringar. De breven skrev Bengt. Ja, han skrev många… han fullkomligt bombarderade dem med brev och han skrockade lika belåtet varje gång han skickade iväg dem i brevlådan. Och så längtade han efter svaren som han visste var så dumma att han åter igen skulle få skriva brev och tala om hur korkade de var där de satt på sina kontorsstolar.

Så plötsligt en dag i mitten av åttiotalet tog Bengt beslutet att lämna Sverige. Han hade fått nys om ett försäkringsbolag i England dit man kunde portionera ut pengar successivt och helt lagligt för att kunna spara på lång sikt och utan att drabbas av någon som helst skattebelastning. Det var ett dotterbolag till Lloyds Banking Group vars sortiment omfattade alltifrån livförsäkringar och pensioner till investeringar och sparande. Det var den mest betrodda leverantören av finansiella tjänster på den brittiska marknaden. Anledningen till varför han beslutade att flytta, var för att vara nära sina investeringar. Det kändes gott och nödvändigt. Allt detta gjorde han ju för framtiden och för familjen, kanske mest för flickorna som lämnades någonstans på vägen. Framtiden kom i hans ögon att te sig alltmer dyster i takt med den tid som passerade. Bengt tyckte synd om folk som inte förstod det han gjorde. Vart allt höll på att barka iväg om man inte satsade rätt. Om man inte förstod framtida investeringar. Så han flyttade till Nottingham.

Varför han valde att komma tillbaka till Sverige igen är en längre historia. Och just till Laduvik, tänkte han precis när det ringde i telefonen. Det var Arla som lät meddela att de kommit till lastkajen, att det sista snart skulle vara avlastat.

-Tack för det. Jag skickar ut någon att lasta varor då, svarade han förstrött, fortfarande kvar i sina tankar. Usch, egentligen avskydde han att se tillbaka. Det gjorde lite ont men men… som sagt, han hade så många gånger varit omgiven av idioter av alla sorter som inte tycktes förstå hur saker och ting hängde ihop. Han hade försökt få folk att förstå. Han hade blivit expert på att skriva folk på näsan, bokstavligen. Det drog han på munnen åt en stund.

De båda döttrarna klarade sig fint var och en med sitt, trodde han eller hade han förstått… eller förresten vad visste han om det? Kände han dem över huvud taget? Sina egna döttrar. Han hade visst inte varit så delaktig. Och inte de heller faktiskt. När de var mindre hade han givit dem fastigheter och båtar, ränteavkastningar och annat smått och gott för att blanda in dem i hans affärer. De brydde sig inte. Han ville att de skulle intressera sig, kanske ta över hela klabbet någon dag men det verkade inte som om de tänkt samma sak. Okej, det var av skattetekniska skäl han spred ut sina tillgångar. Förr kunde man skriva över diverse kapital och förmögenhet på sina familjemedlemmar, men det var också för att de skulle lära sig. Och av kärlek kanske?

Så mycket kontakt hade de inte haft under de åren, han och flickorna. Men de hade en massa papper med namnteckningar och annat ihop ju, det var väl inte illa. I ärlighetens namn, hade de kanske inte så mycket kontakt heller då de bott under samma tak eftersom han mest arbetade, men arbete var ju nödvändigt. För försörjningen. Och de hade ju en mamma. Det var ju i alla fall lite mer än vad han själv hade haft och det gick ju bra för honom, gjorde det inte?

Var sitt hus hade de i alla fall fått sen i vuxen ålder, så han hade gjort rätt för sig. Eller fått och fått kanske inte var sant. Tomterna hade han ju för länge sedan skrivit över på dem och husen hade de fått ordna lån för att kunna köpa. Dock en ganska litet lån, en miljon eller så. Därtill hade han varit ”bank” och genom den revers på drygt sjuhundra tusen var (för någon liten hållhake tjänade väl alla på) kunde husaffärerna gå av stapeln. Genom reversen hade han bundit dem till sig och planen var inte att kräva in pengarna på överskådlig tid. Dessvärre hände det som sen hände i Nottingham vilket gjorde att han med all rätt ändå kunde håva in det som han lånat ut, fast det var tio år senare. Först sår man, sen skördar man… det förstår väl varenda människa. Särskilt om några odlingar gått illa och lett till missväxt eller? Han var lite osäker här på hur han egentligen hade tänkt men bra blev det ju. Trodde han.

Bengt satte sitt företag på sparlåga och lämnade huset i Sverige, givetvis med ordnad skötsel och tillsyn. Sedan flyttade han till England. Han sökte ganska snart upp sin personliga oberoende finansiella rådgivare för att dra upp riktlinjer för sina framtida investeringar. Hans rådgivare var en kvinna vilket först kändes lite sisådär. Men det visade sig att hon var av den sorten som imponerade på honom. Liten och nätt, självständig och orädd. Företagsam och med mycket skinn på näsan. Fast inte mer skinn än att han hela tiden hade övertaget och var den som styrde.

I ärlighetens namn blev han smått förtjust i denna finansiella rådgivare som dessutom var oerhört skicklig i sitt arbete. Hon var till råga på allt oerhört ung, vilket inte gjorde saken sämre. Denna perfekta och personliga rådgivare placerade hans pengar både där han tänkt och där han inte tänkt men huvudsaken var att de snabbt renderade allt mer i form av finfina vinstutdelningar. Han kände att han ville bjuda ut henne på lunch. Nästa gång blev det middag. Sedan blev det jazzkväll inklusive middag och snart började de umgås allt mer även utanför investeringsbordet.

Han var dock livrädd att halka in i några relationer annat än på helgbasis. Relationer, kärleksförhållanden och äktenskap var ingenting för honom, det visste han. Man sög ut det bästa av varandra och det kunde vara gjort på en helg. Eller två. Hur som helst inte till vardags, då skulle man arbeta. Man skaffade en kvinna som till att börja med såg till att fredagsmiddagen stod på bordet. Man delade på en flaska vin, tittade på TV, hade sex och somnade gott. På dagarna kunde hon baka och fylla frysen, plantera och sköta blommor, tvätta och handla samt pyssla om trädgården. Plocka av frukt och bär när den säsongen stod för dörren, hon kunde sylta och safta. Och han själv kunde arbeta. På kvällarna delade de middagsbord, vinflaska, TV-program och säng. Ungefär så såg det ut på helgerna. Ända tills en dag.

-Hallå, där ute! Han tryckte på snabbtelefonen. Det kom bara ett tyst susande till svar. Hallååå!! Är det någon där, ropade han ännu lite högre. Till slut var det någon som hörde honom. Det var köttkillen.

-Arla har kommit, kan du lossa varuintaget och be någon av tjejerna att fylla upp kylarna. Jag är på kontoret dränkt i räkenskaper och papper, ljög han. -Kom till mig sedan.

”Klick”, hördes det i andra änden. Vad nu? Det var väl jag som skulle avsluta eftersom det var jag som ringde upp.

-Vad var det med folk nu för tiden? mumlade han för sig själv där han satt.

Så på sin ålders höst (eller höst och höst förresten och män har väl ingen ålder, de är ju ständigt vitala, unga, starka och kunniga) men hur som helst, strax innan han fyllt sextio, meddelade hans finansiella rådgivare tillika hans helgsällskap att hon väntade barn. Och vad värre var, det visade sig att han var den andra föräldern. Bara ordet förälder gjorde att ett frö av fruktan såddes i honom. Slumrande ångest började bubbla upp och hans tankeskärpa grumlades. Nu satt han fast igen i det som hade med anknytning, kärlek och relationer att göra. Det han inte klarade av. Barn… nä tack det skulle inte komma på fråga. Den där kärlekens färgpalett som aldrig kom att spraka särskilt länge innan den blev grå och nån käpp sattes i hjulet. Och den här gången hade de trivsamma grå nyanserna fått en helt ny ton. Allt blandades nämligen samman i en mörk svart gegga. Aldrig blev det som man tänkt sig. Han insåg att det han nu stod i, var början på slutet.

Det som sen hände, hände ganska raskt. Han redogjorde för sitt helgsällskap att fler barn inte fanns på världskartan, i alla fall inte på den engelska världskartan. Vidare informerade han henne om att hon nu bakat, planterat, handlat och bäddat rent för sista gången. Nu ville han inte ha med henne att göra längre, inte heller som finansiell rådgivare. Det gjorde han riktigt klart. Inga barn, inga kvinnor, inget familjeliv. Och absolut inte på heltid. Var det något Bengt var bra på, så var det att uttrycka sig tydligt.

Hon hade fattat galoppen, varpå hon snabbt och effektivt placerade om alla hans tillgångar. Men denna gång inte på ett för honom fördelaktigt sätt, utan snarare på så sätt att det snart väntade en katastrof runt hörnet. Hälften av hans tillgångar satsades på emerging markets fonderna som dessvärre gjorde en rejäl djupdykning vid den här tiden, medan den andra hälften spenderades i Rysslandsfonder. I många av kommunistländerna var redovisningsprinciperna otydliga och kontrollerna osäkra. Dessutom var den politiska risken ofta betydande särskilt så här efter Berlinmurens fall. Naturtillgångar exempelvis var mycket lågt värderade i forna Sovjetunionen.

Bengts personliga oberoende finansiella rådgivare hade förvandlats till väldigt personlig och därtill överdrivet beroende. Beroende av att jävlas alltså. Hon visste vad hon gjorde och här någonstans visste Bengt att han aldrig mer ville ha en företagsam, självständig kvinna med något som helst skinn på näsan. Någonsin.

Bankrutt blev han inte, men däremot helt slut och kom därför att hamna i en ny roll i livet. Han behövde timeout och sökte arbete som ansvarig för brevlådorna i en stadsdel i Nottingham. Och så hände det som hände med brevlådan som inte tömdes på flera år och avskedet till följd av det. Upptäckten hade gjorts av ett gäng byggjobbare som skulle flytta på lådan. Byggjobbare, tänkte han. De som aldrig gör så som det är tänkt. Som sabbar alla byggprojekt eftersom de tycks ha en egen klocka och kalender som inte synkar resten av byggplanerna. Helt plötsligt var de vakna. Helt plötsligt skulle de göra sitt jobb, och så fick han skit för det.

Och vare sig han ville det eller inte, så föddes hans tredje barn. En flicka igen. Som växte så det knakade och som uppenbarligen inte tilldelats sin mors intelligens i fråga om att göra rätt investeringar i framtiden. Hans dotter saknade dessvärre totalt förmågan att se faror i någonting. Denna flicka som en dag hade blivit så stor att hon började ta egna initiativ och så bestämde hon sig för att bjuda till fest. Hon skickade ut sin inbjudan på Facebook. Det blev en kväll som slutade med att poliser av alla sorter fick göra vad som behövdes för att rädda hus och omgivning från fullständig vandalism.

Länge hade Bengt intalat sig att saker och ting nog skulle ordna sig, och med tanke på att allt dittills stört hans planer, såg den statistiska möjligheten rätt god ut att så skulle ske. Nu skulle nog sakerna äntligen gå hans vägar. Men efter att ha börjat lägga ihop ett plus ett och tyckt att han gjort vad han kunnat i Nottingham, valde han ändå slutligen att flytta tillbaka till Sverige. Må skattemyndigheterna ta honom. Eller förresten… han hade en plan för sina tillgångar där hemma. Han kunde så att säga ”gå under jorden” ekonomiskt genom att låta hans vilande företag köpa huset och själv endast finnas som en postbox. Så tänkte han då.

Det knackade på dörren.

-Kom in, sa Bengt.

Det var köttis. Den person som Bengt vid sidan av mejeriprodukterna hade lovat att ta lite extra medborgerligt ansvar för. Nu skulle Bengt kolla vad han kände till om den tomma köttpåse som hängt på anslagstavlan. Han hade läst att handlare misstänktes för att färga och packa om fläskfilé och sälja vidare i butiken som oxfilé. Kunde det här vara en ny så kallad ”bredvid-verksamhet” som köttis ägnat sig åt tro? Och hade han inte varit kvar ofta på jobbet utanför schematid?

-Jag har en fråga, började Bengt. Men sen orkade han inte mer.

-Äh, sa han. Vi kan ta det sen. Han tackade köttkillen för hjälpen med lastkajen och tänkte samtidigt att han behövde hålla lite uppsikt över charken på ett bättre sätt än hittills. Eventuellt förflytta honom. Så, nu behövde han sätta lite fart med dagens resterande bryderier. Kanske komma på något att ringa Rut om. Hon var bra trevlig egentligen fast skrämmande självständig och driftig. Det hade han svårt att hantera.

I kväll skulle han hyra Gudfadern i videobutiken. Alla delar, och titta igenom dem igen.

Ja, det var berättelsen om Bengt det, och för att inga missförstånd ska uppstå behöver det poängteras att alla eventuella likheter med figurerna i berättelsen och de som finns i verkligheten är rent tillfälliga …utom de som är helt avsiktliga. Vid ett senare tillfälle kan jag kanske berätta om Ruts tankar kring gårdens framtid eller avslöja hur det gick till när Mini lär sig göra getost?

Januari månad avslutas med följande vetskap: Snön landade till slut och låg kvar ett tag, men vad bättre är: det är redan två timmar ljusare per dygn om man jämför med årets mörkaste dygn 😉 Det är alltså inte helt becksvart längre när man går hem klockan 16.30.