Februari 2015

 

Är du sjuk? Är du kanske febri(ari)? Eller måste du köra VAB(ruari)? Då vet du att det är februari månad. Det är helt enkelt jättemånga som hostar, har feber, ligger deckade och mår tjyvtjockt. En dag i skolan var så många som etthundratre elever sjuka, vilket gjorde att det i en klass bara var elva elever på plats. Personalen hackade sig fram som gamla dieselaggregat. Alla utom jag. Jag lät mer som en lungsjuk säckpipa. Host host.

Tur då med tanke på detta kärva luftflöde, att vi hade en helkväll med hjärt- och lungräddning i skolan. Vi höll till i lilla idrottshallen och fick lära oss allt ifrån medvetandekontroll och stabilt sidoläge, tryckförband och Heimlich till bröstkompression och mun-mot-mun-metoden. Det var så svårt att få in luft i dockornas ”luftrör” att jag tog i tills jag fick blodbristningar runt munnen. Det såg ut som om jag och dockan kysst varandra. Hett. Just snyggt när man sagt att det varit kvällsjobb och så komma hem med sugmärken runt munnen. Hur trovärdigt som helst att säga att det var en docka som…

Och Thomas han skolar sig också. Inte med metoder som körs mun mot mun och inte heller penna-papper-aktiviteter. I stället är det tjocka böcker på engelska, rapporter och opponentrundor med krav på både form och innehåll som kryddar hans studier. Det blir många, långa timmar framför datorn när han väl satt sig. Fast den senaste tiden har jag hört honom sisådär en fire og halvfjerds gånger säga: ”näe, ikväll måste jag nog sitta ett par timmar med rapporten”, för att i stället göra någonting heeeelt annat. Han kämpar: Men snart har jag inte bara en websupportande systemadministratör vid min sida, en solution manager, en rorsman och en livskamrat… utan också en IT-arkitekt. I mastertappning dessutom.

Så gick han en ’snabbkurs’ också på en vecka, en sån där trevlig kurs där man fikar och lär sig saker om vartannat. När kursbeviset, diplomet, certifieringen (what ever) anlände stod det att han ”sucessfully completed all requirements for CXA-301I: Citrix XenApp 6.5 Advanced Administration”. Och faktiskt… jag är inte ett dugg avundsjuk. Säger bara grattis!

Nu har huset vårt stått till troget förbrukande i över tjugo år. Så efter nära 15000 duschningar har det slutligen blivit dags för duschrenovering. Fyra olika hantverkare var på hembesök och kikade på objektet och lämnade offerter efter sig. Vi har valt bland kakel och duschbeslag, klinker och duschdörrar. Allt detta slogs samman till en enda svensk-kroatisk överenskommelse mellan oss som beställare och herr Hantverkare.

Fredagen den tjugonde februari: undrar varför jag i kalendern skrev orden ”dusch påbörjas” med just en blyertspenna? Antagligen för att när det skrevs in, kände jag på mig att det skulle bli till att sudda och ändra dag. Hantverkare har ju det ibland oförtjänta ryktet om sig att vara lite hoven droven med tider och deadlines. Och varför i hela friden arbetar de inte aktivt med att rasera det ryktet? Helt enkelt börjar visa folket hur fett fel de har. Att det bara är rena ryktesspridningen, att folk driver spe med dem, förtalar dem och har förutfattade meningar. Det är möjligt att vi som (o)hantverkare kanske har lyssnat på sliddersladder eller haft fel svibbel i kasten… men somliga hantverkare har faktiskt inte sina klockor synkade mot greenwich mean time, eller mot den gregorianska kalendern och tajmar väldigt dåligt mot just Jesu födelses tideräkning. De har en annan kalender, en annan tidsuppfattning och ett synnerligen klurigt förhållningssätt till vad skorpan hostar och dinkan raspar.

Hellre än att riva vår snuskiga dusch satt hantverkarna bergis med fredagsölen medan de spanade på farstaglitter och tuggade på om fan och hans moster, som värsta sjålskåpen:

”Hey wazza?! Apropå brödrost… IMO va’re latch å majta å baila på dirren. Men visst kan det va fett värt att dra till flohabban och hennes habibi och kirra strilet? Mada Mada. Kör måndag som värsta labradorknegar’na. Utan å ditcha. Dags å roffa, fixa deb. Egentligen… fan va haxx, kom väschta äventyret jipjoy som från ingenstans! Inte gå omvägen över Peru, köra stril i Gribban bah. Helt kanonmakaron och man börjar kuckelura på köttrymden och inse att allt är så nittigritti. Man kanske kan få baxa en java, gagga lite suc och galta me’? Egentligen vill man ju bara gulda, men om man myschlar på å knegar, kör lite blydoja blir man ju verkligen gitty och kan goffa det ena chuckra efter det andra. Hela livet är som en enda efta. Men vill man va en fetwobblare i banjoland som galtar runt och ficklar än det ena än det andra? Nä, meh lite noob på labradorkneg, typ pelikan på väg, men känns gåle å testa. Ingen vill väl köra turkdusch? Sen kan man ju drar en jensen och ernsta, fixa lite jagatime och så… lajka livet. Först handfläta, fullt med knos. Sen chilla. Vem fan vill LLPK? På tal om asfalt asså. För livet är verkligen deff. Gott mos!”

Ordbok: IMO = In My Opinion, latch = najs, majta = ljuga, baila = sticka, flohabba = förortsbrud 40+, habibi = älskling, mada mada = det är inte över än, ditcha = lämna platsen, roffa = ”städa på vinden”, deb = debitera, haxx = schysst,  jipjoy = på beställning, köttrymden = det verkliga livet, nittigritti = så perfekt det kan bli, gagga suc = hitta på, myschla = pyssla, gitty = uppspelt, goffa = vräka i sig, efta = efterfest, fetwobblare = person som släpper på hämningarna, banjoland = landsbygden, gåle = redo, gulda = ta det lugnt, noob = nybörjare, ernsta = hemmapyssla, jagatime = egentid, handfläta = nya kontakter, knos = godis, LLPK = Leva livet på kanten, gott mos = väldigt bra/framgångsrikt

Fredag blev alltså inte startdagen för demontering och renovering av duschen utan i stället måndagen. Så följde ett hamrande, hackande, dammande samt borrande och varje kväll gick dammsugaren och svabben. Under veckan som gick kom de en bra bit på väg men inte i mål. Slutresultatet publiceras därför i mars.

 

Gott mos är den wrapsemla som serveras på Tössebageriet på Karlavägen 77. Det är lagkaptenen i konditorilandslaget som noterat att nästan ingen köper och äter semlor to-go. Han misstänkte att förklaringen till denna sanning var själva semmelbullens omöjliga format. Därför lanserade han wrapsemlan. Den har samma vikt som en vanlig semla. Skillnaden är att degen kavlas ut jättetunt, och att den bakas väldigt ljust så den går lätt att rulla ihop. Innan man rullar ihop den spritsas grädde och mandelmassa i.

 

Om det inte är nöden som är uppfinningarnas moder (för det kan man väl inte tänka att någon slags nöd föreligger här) så är det i vart fall behoven som främjar uppfinningar. Nutidsmänniskan har verkligen formats till en individ som kräver på-stående-fot-mat, fast food och grab and go, för att inte ”nöd” ska uppstå. Denna semla äts hur som helst gärna sittandes. Men först måste man faktiskt stå ganska länge eftersom det är lång, lång kö utanför Tösse för att alls komma in i butiken. Väl inne är det sedan kö till borden men det är det värt, för semlan som man till slut sätter tänderna i, är perfekt i sina proportioner. Äntligen slipper man hela gräddklumpen i början för att sedan sitta med endast den stora halvtorra bullen mot slutet. Precis som det faktum att det var behovet som skapade wrapsemlan, så skapade ögonblicket vacker konst i dessa vältajmade fotografier. Se och le… för här kommer några till!

En annan som är ganska så vältajmad är Joel. Han spelar Korpenfotboll så det dånar om det. Varje måndag möts olika lag och vi har följt några matcher dels utomhus i höstas och nu inomhus. Joel är den stora målgöraren. Just i den här veckans match vann de med 12-4 och det var Joel som satte sex av målen. Egentligen sju, men ett av dem droppade han in i motståndarmålet. Sådan är han vår spelevink. Generös med mål, stadig som en mur och samtidigt oerhört lättfotad och kvick. För att citera syrran ”like Poetry in Motion”.

Ida har kommit på plats i sin nya fina tvåa och har blivit lite av en kändis i porten. Fler än en har kommit fram till henne och sagt ”Men hej, är det du som flyttat in i den där fina tvåan. Vi såg annonsen i lokaltidningen. Välkommen, så trevligt” och lite i den stilen. Och en dag när Ida och jag var i full färd med att baxa upp den nya kontinentalsängen från trottoar, via hiss och på plats i sovrummet, stannade folk till och slängde välmenande blickar och rara kommentarer. Alltså nere på trottoaren, inte uppe i sovrummet.

På tre timmar helgen därefter, var alla stora prylar flyttade från lägenhet ett till lägenhet två och flyttkompisarna tog en sista golvfika innan Ida stängde den dörren i sitt liv. Några få dagar senare hade hon packat upp varenda liten flyttkartong, hon och hemmet stod redo för… ja för vadå egentligen? Jo, för att bara kunna gå från rum till rum, kunna sitta ned i köket, köra en diskmaskin (!) och brumma med köksfläkten. Eller bara lägga sig i soffan och vila och kanske veckla ut lokaltidningen… Va?! Är det en till som blivit kändis? Mamma!! Vad gör hon här? På just sidan 8 i tidningen, har man under de senaste veckorna kunnat läsa allt möjligt intressant. Exempelvis om de populäraste hundraserna i Täby, om den sista telefonkiosken i Täby, om hur Täbyborna firar alla hjärtans dag samt om djurgården i Löttingelund där funktionshindrade kan rida. Men som sagt tisdagen den 24/2 vecka nio, i årgång 29… handlade det om Pippi Windrike.

En eftermiddag fick jag nämligen ett telefonsamtal från Eva Cloarec från Lokaltidningen ”Mitt i”. Hon skulle skriva ett reportage om Täbybor med ovanliga namn och hade hittat mitt. Hon tyckte till och med att namnet var så ovanligt och trevligt att jag skulle bli en av huvudpersonerna i artikeln. Eva ville intervjua mig och hon ville att vi skulle ses så att hon kunde ta några bilder. Dagen efter samtalet sågs vi utanför Täby Park hotell. Klockan var 07.45. Innan jag fortsätter vill jag bara gå igenom några viktiga grunder för att bli snygg på bild.

1) Välj dagsljus. Det bästa ljuset att fotograferas i är dagsljus eller skymningsljus precis innan solnedgången. 2) Le mot kameran. Att puta med läpparna ser bara onaturligt ut och blir inte särskilt snyggt. Utan le naturligt, det går inte att misslyckas. 3) Posera mera. Genom att ha höger hand på höften och låta höger axel snedda mot kameran ser din kropp slimmare ut. 4) Färggranna läppar. Välj ett läppglans i en uppfriskande nyans som exempelvis hallonrosa, rött, vinrött och orange. Det är smickrande på alla kvinnor oavsett hudton och hårfärg, dessutom blir det alltid fint på bild. 5) Lämna sprayflaskan hemma. Naturellt svall med lite stylingprodukter är finare, både i verkligheten och på bild. 6) Sträck på dig. En bra hållning är viktigt för ingen vill se en hösäck på bild. En rak rygg får du automatiskt med klackar. Ett annat trix är att skjuta fram ansiktet och hakan en aning. Det kan kännas lite ovant men det ger intrycket att ditt ansikte ser smalare ut och döljer eventuell dubbelhaka galant.

Japp, det var det. Vi sågs som sagt på morgonen. Det var mulet och glanslöst ute. Själv var jag minst lika glanslös och mulen med en överhängande förkylning och påtaglig arbetsstress som grumlade lyckohormonerna. Där… bland byggställningar, parkerade bilar och sjaskiga träd skulle vi försöka få till en bild. Vi beslöt oss för att gå in på hotellet och leta upp en interiör fond i stället. Då hamnade vi på en altan… och snart på hotellets tak och väl där, framför ett runt fönster på andra sidan av takräcket skulle jag posera.

Så för att fatta mig kort, var det vare sig sol eller skymningsljus och färg på några läppar fanns inte heller. Det var obefintlig posering, hårsvall likaså och vare sig klackar eller dubbelhakor fanns i tankarna. Jag sprang runt där på taket medan Eva försökte fånga mig med sin iPhonekamera (redaktionskamera hade precis bestämt sig för att inte fungera). Hållningen var väl sisådär och leendet likaså medan blicken avslöjade stress över risken att antingen trilla ner från taket eller komma för sent till jobbet. Hur som helst. Lokalkändis nu, just say 😉

Efter inträdet i år 2015, summerades en rad numeriska 2014- fakta i lokaltidningen. Exempelvis stod att 520 bebisar fötts medan 380 invånare dött. Vi är nu totalt drygt 67 400 Täbybor, vilket är nästan 2% fler än året innan (men så har vi fått många fler rondeller också). Det stod att 504 personer hade gift sig och 271 skiljt sig under 2014, men här känns statistiken grumlig. Hur kan 271 skiljt sig tänker jag… vem har den där i entalssiffran i så fall skiljt sig ifrån eftersom man först lever i par och sedan skiljer sig från varandra. Menar de 271 par eller 271 stycken? Hur som helst var antalet hundar i kommunen 2 954. Och Golden Retriever var vanligast.

Medianvärdet för antalet egna tänder var 26 hos Täbybor i åldersgruppen 70 till 79 år, vilket är näst högst i hela landet. Hur många tänder vi i andra åldersspann har förblev orapporterat. För egen del har det efter månadens tre tandläkarbesök blivit plus minus noll i antalet tänder men däremot en rotfyllning, en porslinskrona, ett gäng bedövningar plus några röntgenbilder. Här ovan är en bild på rotfyllda kanaler i ”sexan” som tanden näst längst in heter. Ljuset i bilden för tankarna till nån cool dansklubb eller vid ett första snabbt ögonkast, vill man zooma in en ryggrad en liten hand eller ett huvud. Men nej… dessa episoder i livet är förbi. Nu gäller det bara att hålla hårt i tänderna så man kan jobba upp statistiken i lokaltidningen år 2035 när man själv precis halkat in i åldersgruppen 70-79 år.

Men men, nu var det förra årets fakta vi höll på med. Medelåldern på kvinnorna i Täby, var 41,4 år medan samma siffror för män var 39,1 år. I november 2014 fanns så många som 130 invånare som fyllt mer än 95 år. Slutligen kunde man läsa sig till att valdeltagandet under hösten varit så högt som 89,84 procent (applåder). Så, så fint hade vi det 2014. Högt och lågt med siffror i Täby.

Hur såg det ut med fattigdomen då? Kan man ens prata om relativ fattigdom i en välfärdsstat som Sverige? Och i Täby? Ja, det kan man, och särskilt drabbade är barnen. Att ha det sämst ställt i en ekonomiska hierarki är en av de största hälsorisker ett barn kan utsättas för. Två grupper är överrepresenterade; barn till föräldrar födda utanför Europa och barn till ensamstående. Dessa i kombination löper 50% högre risk att hamna i barnfattigdom än ett svenskt barn som växer upp med två föräldrar. Barn som lever i ekonomisk utsatthet, har en fördubblad risk att dö under barndomen i jämförelse med andra barn.

Barn räknas som fattiga om de lever i familjer som inte har råd med det mest nödvändiga och därför tvingas till försörjningsstöd. Stödet uppgår till maximalt 14 000 – plus hyra – för en familj med två vuxna och två barn. För att få det att gå ihop och för att dessa barn (precis som andra barn) ska kunna ha rätt sorts mobiltelefon och rätt kläder, tvingas föräldrar att skuldsätta sig. Barn som är ekonomiskt utsatta är nästan alltid socialt utsatta. De lever under ständig press, blir nervösa och tvingas hålla tyst om sina känslor. De skäms över sin familjesituation och tar inte gärna hem kompisar av rädsla för att de ska äta dem ur huset. För att slippa säga att de inte har pengar till bio eller en fika och därför inte kan följa med kompisarna, exkluderar de sig själv. Vilket givetvis utgör en stor socialt risk.

Vid sidan av den sociala utsattheten löper dessa barn tre gånger så stor risk att få en Adhd-diagnos. Dessutom avsevärd högre risk att drabbas av diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, under- och övervikt, att utsättas för brott och olyckor samt ett livslångt utanförskap. Risken att bruka antidepressiva medel ökar med 93% och nästan en femtedel av ungdomarna har ekonomiskt bistånd när de är 23 år. Att under lång tid leva på ekonomiskt bistånd tär på relationer, tron på sin egen förmåga att förändra sin livssituation och synen på sitt egenvärde.

Det finns ett starkt samband mellan barns hälsa och föräldrarnas sociala och ekonomiska situation. Det är postnumret som avgör vilka livschanser ett barn får. Samtliga barn i Stockholms innerstad har gymnasiebehörighet medan endast 27% av Rågsvedsbarnen har detsamma. Idag lever drygt 232 000 barn, alltså 12% i ekonomisk utsatthet i Sverige. I Täby är den siffran 3,6%, vilket är lägst i landet. Tvåhundra Täbyhushåll får ekonomiskt bistånd. I dessa hushåll finns barn som vi har omkring oss och skolan har givetvis en extra viktig roll i att uppmärksamma och skydda dem.

I februari anländer varje år ett fint mjukt paket, inslaget i det vackraste papperet, invirat av det blankaste sidenbandet. Presenten har en etikett. På den står det ”sportlov”. Att arbeta bland människor är lärorikt och givande men också krävande. Man ska liksom vara på ”G”, på tå, beredd på allt. Lite som att hänga med och omges av gänget i Sjumilaskogen. Där finns alla varianter och talanger. Nalle Puh med sin ADD. Denna halvnakna björn med ätstörningar och stort begär. Som tänker mycket, men får lite gjort. Mest troligt går han på något lugnande eftersom han framstår som lätt trög. Han är ändå mycket omtyckt och social. Där finns också Kanin. En narcissistisk besserwisser med Aspergers syndrom, som vill ha ordning och reda på allt. Lite av en diktator i sällskapet. Han får raseriutbrott utan anledning, står och hoppar skriker som han vore galen.

Så har vi Ior, den manodepressiva borderline-åsnan. Deprimerad, ständigt trött och äter lugnande medel. Låg och deppig och saknar sin amputerade svans, skär sig själv och är piercad. Han gör inget alls och tycker bara att alla ska lugna ner sig hela tiden. Grisen Nasse lider av OCD, vilket bjuder en tillvaro med såväl tvång som rädsla för allt. Han kan helt plötsligt bli skitskraj och tro att världen ska gå under. En hemlös liten gris som lider av emotionella trauman samt sociala fobier. Uggla, han är lite mysko. Ingen vet riktigt något om honom. Han har troligtvis dubbeldiagnos; Asperger och dyslexi men han kämpar på och läser ändå sagor för de små djuren. För sån är de i Sjumilaskogen. Bussiga och hjälpsamma, de kompletterar varandra.

Där finns också Tiger, en individ med väl utvecklad Adhd. Snabb på allt, har helt klart ett riskbeteende och hela tiden massor av roliga idéer. Han vill inte vara ensam, därav det extremt glada och positiva humöret för att bli omtyckt. Han har inga föräldrar och är troligtvis uppfostrad av TV:n. Tiger tänker inte efter före och får ofta skäll. Slutligen finns där kängurun som är den mest trista i skogen. Normal och vanlig och gör det mesta som man ska. Hon engagerar sig i mycket medan hon än skumpar runt där bland de andra. Det är hon som behöver sportlov ibland.

 

 

 

 

 

Månadens kompismys hade jag dels ihop med Carina. Det blev en lång, solig och givetvis babblig prommis runtom i Viggan som avslutades med fika på stationscaféet. Och en annan dag med en minst lika babblig lunch med Manne på Vapiano i Täby centrum. Just vi plus Jim och Thompa sågs redan ett par dagar senare på tapasrestaurangen Ramblas vid Mariatorget. Lite som en överraskning och högst spontant. Efter en lång, men långt ifrån långtråkig sittning delade vi på oss. De drog på Stand Up och vi gled runt hörnet till Rival och såg ”En man som heter Ove”. En one man show skickligt framförd av Johan Rheborg som under åttio minuter besatte alla rollerna helt själv.

Den meteorologiska våren är i södra Sverige nu och snart på väg upp. Med det menas att dygnstemperaturen hållit sig över noll grader, sju dagar i sträck. Och det blir snabbt allt ljusare! Sedan den 21/12, alltså sedan årets mörkaste dag har vi nu fått fyra timmar och tjugo minuter mer dagsljus. Det gynnar vakenheten och inlärningen. Och… det blir glosförhör nästa månad. Se till att naila gloslistan här ovan. Ha det fett nu i vårblomstrens tid!