Mars 2015

  

Tjugonde mars. Efter dagar med upp till sexton grader och sol. Med norrsken, solförmörkelse och vårdagjämning på en och samma dag, så plötsligt snöade det. Vem kom på den idén nu då? Snödroppar, Tussilago, scillor och vintergäck, stackars er.

Ida är nu väl på plats i sin fina lägenhet. Tack vare den obegripliga utvecklingen i Täby där prislappen på just ettor stuckit i höjden, blev lägenhetsbytet möjligt. Nyligen var det säljrekord i Grindtorp, då en 1:a på 29,5 kvm såldes för 1.8 miljoner! Och på Örnstigen såldes denna månad en etta på 19 kvm för 1.340.000. Helt galet. Även i stan ökar priserna. Ettorna är små och attraktiva och köps av ungdomar som finansierats av sina föräldrar eller som övernattningslägenheter för affärsmän eller politiker. Det ses som en biljett till innerstaden, så det får kosta vad det kosta vill. På Linnégatan såldes en etta på 12 kvm för över 3,5 miljoner. Det är nästan 300 000 kronor kvadratmetern. Men hallå, hur är det möjligt?

Jag ringde banken för att fråga. Närå, faktiskt för att beställa ett nytt electronkort till Ville som råkat bryta sitt mitt itu. Efter att ha slagit numret till Nordea och valt ett och två, ett och två om vartannat kom jag slutligen fram till en ”agent”. Han bad mig umgås med den automatiska telefonrösten för att bli guidad genom inloggningen. -Jaha. tack för det hörde jag mig själv säga. Den kopplades igång och transpirationen startade. Vad är det för kod nu då? (…rafs och krafs i lådan bland alla papper). ”Var god knappa in personnumret tio siffror, avsluta med fyrkant” (…ah, där var lappen med koden, perfekt, då ska vi se här… ) ”förlåt jag uppfattade inte personnumret, var god knappa in personnumret tio siffror, avsluta med fyrkant” (…ojoj, 631127 knapp knapp knapp…) ”önskar du logga in med mobilt ID tryck ett” (ja, det blir väl bra, skiter nog i koden trots allt, trycker ett där… men mobilt ID har jag ju på mobiltelefonen och var fan har jag lagt den?) ”Tack. Var god anslut ditt mobila ID” (men herregud, var är min mobiltelefon…?) ”var god anslut ditt mobila ID” (ahhh, där är mobilen… knappsats upplåst där, appen då… var är den… ah… där! Nähä, det var Fortums app… vilket Thomas upplyste mig om som stod bredvid och följde dramat…) ”Var god anslut ditt mobila ID”, (jaja, jävla tjat… trycker in koden men precis innan jag tryckt in första siffran hördes ett ”tack” i andra änden. Total förvirring. Plötsligt var jag ändå igenom och i telefonen sa en röst:

– Jaha, det gick ju bra det där! Det var ”agenten” som var tillbaka och därmed räddat mig ur knipan. Jag kan svära på att det fanns ett uns av ironi i hans röst. Säkert hade han sett där borta på sin sida av samtalet hur jävla illa det gick här på min sida och tänkt att nu hade hon nog svettats klart och kan plockas tillbaka på tråden. Kanske märkte han hur otroligt lång tid allting tog och förstod fördelen med att ta bort tant kund från hela cirkusen.

Det är minsann inte bara bankkunder som är stressade, utan även mammor.

En morgon tog jag med mig Villes telefon till jobbet, för att från den ringa till ”Tre” med frågor angående hans abonnemang. Ville har ett mobilskal som man kan skjuta in busskortet i och precis när jag kom fram till jobbet, insåg jag alltså att jag även fått med mig hans busskort. Då la jag ner hans telefon i fickan och tog upp min egen för att ringa honom. Jag kom så långt att jag hann slå alla siffror innan jag kom på att det nog inte var han som skulle svara. Det skulle mest troligt bara ringa i min ficka. Snabb som jag var kom jag då på att jag skulle ringa hem, innan han hann sticka iväg.

Jag slog numret hem men ingen svarade. Efter ett par minuter ringde det på min telefon och jag hann precis registrera numret på displayen och förstod att det var Ville. Lättad över att vi fått kontakt, svarade jag snabbt. Men det lät inte riktigt som Ville. I stället hördes en sömndrucken mormor i andra änden.  ”Va, varför ringer du?!” hann jag få ur mig samtidigt som jag försökte förstå logiken med vad hon hade att göra hemma hos oss så tidigt på morgonen. ”Ja… du ringde”, svarade hon. Då fick jag plötsligt ihop pusslet och hela händelsekedjan slog en loop. När jag alldeles för en stund sedan trodde att jag ringt hem, ringde jag visserligen till det hem som var mitt. Fast det var mitt för över trettio år sedan. Jag hade alltså ringt och väckt mormor. Där gav jag upp. Så trött på att stå i de där självpåtagna hjälpfixarbrallorna och känna mig dum, stressad och fel. Än var det bara morgon, då man ska vara pigg och utvilad, tänka klart och ha händelseförloppen i ordning. I stället puls och kaos.

 

”Om någon fick för sig att fråga mig hur man får en bra dag, då skulle jag ge de här tre tipsen:” Det här är Olof Röhlanders ord, ni vet han som är inspiratör, mental tränare och handelsresande i drömmar. Han vill att vi kan träna oss i att tänka. Då skulle jag nog svara att mina tre tips är att 1) göra saker långsamt och inkännande 2) göra en sak i taget och 3) inte planera bort hela dagen. Lever jag på så vis då? Svar: Nej.

Röhlander menar också att man ska ha följande klart för sig. ”Om något inte går min väg idag, eller om problem uppstår, då har jag lärt mig att tänka så här…” Jaha, då ska vi se. Jag tror att han tycker att svaret kan vara lika enkelt och nedskalat som i det här ovan, men hur tänker jag då? Min första reaktion när problem uppstår, är ”åh Guuuu va jobbigt”. Blixtsnabbt därefter fylls min hjärna upp av idéer och jag kan börja se lösningar. Stora som små, snabba som långsiktiga. Plus mot minus, två steg fram och ett tillbaka. Samtidigt funderar jag över hur det kunde bli som det blivit. Jag funderar över vem som äger problemet och om jag rent av kan skylla på någon. Vad min roll i det hela kan vara. Men som sagt, monologen studsar hela tiden mot olika tänkbara lösningar. Vad olika konsekvenser kan bli, om man kan ta hjälp av någon och så vidare.

Röhlander har fler påståenden som man kan fundera över, dock inga lätta grejer. ”Jag har goda orsaker att le och vara tacksam just nu, och det jag framför allt syftar på då är…” Det jag spontant tänker då (samtidigt som jag känner att uppräkningen av alla detaljer nog är dem som ”fröken” vill att jag ska säga): att jag är frisk både kroppsligt och mentalt och att mina nära och kära mår bra. Jag har jobb, tak över huvudet och mat i kylen. Jag har en säng, en egen dörr och lever med mina bästa omkring mig i en trygg miljö och på ”rätt” sida av ekvatorn åt väster. Jag är omgiven av goda relationer, känner mig lagom orienterad för att kunna ta mig för saker av egen kraft, har uppslukande intressen och är nyfiket lagd. Hoppla, hoppla… ”det jag framför allt syftar på” skrev han ju… Det skulle nog inte vara en lång radda av feelgoodsaker. Jag skulle nog utse endast en detalj. Då kom jag att tänka på vilken känsla det är att tillhöra ett sammanhang där man känner sig betydelsefull. Det är inte alla som ingår i ett sammanhang, vilket är superviktigt tänker jag. Här har jag all anledning att le och vara tacksam. Dessutom tycker jag att allt jag nyss räknade upp får plats i denna enda orsak. KASAM = Känsla Av Sammanhang

Vi gör vilda försök med att bo oss lyckliga. Vi inreder, möblerar om, ställer prylar på bestämda platser, renoverar och fixar till men blir ändå aldrig riktigt nöjda. Och varför då kan man undra? Henrik Schyffert och Fredrik Lindström har svaret. Helt enkelt för att den som är nöjd blir en fara för tillväxten och tillväxt… det verkar vara vad det mesta handlar om. Det är marknaden och tillväxten som styr allt och vi fostras av media som i sin tur liksom gift sig med marknaden och dessa båda trycker ut budskap och sanningar kring hur vi kan bli lyckligare. Vad vi ska köpa och var vi ska köpa det, hur vi ska ha det och vad som gäller just nu. Vi lever mitt i en pågående konsumtionsexplosion, somliga långt över sina tillgångar. Prislappar som blivit astronomiskt höga framstår konstigt nog som ”normala” och vi accepterar vad det kostar. Vi tänker; okej, det har blivit lite dyrt men vadå, det är vad det kostar. Billigt är dåligt, kopior är skit.

Men kartan och verkligheten stämmer inte överens. Vi vill ha, men skäms också lite. Den ena listan efter den andra avslöjar vilka som är rikast där man bor eller vilka som tjänar mest i Sverige. Och det säljer. Folk vill veta. Det finns ett stort intresse av att tjäna pengar, vilja veta hur andra har det, att blänga på andra och undra hur de kan ha råd. Själv är man hemlig med sina pengar och inkomstkällor och vägrar prata pengar. Det är ”fult” att prata om pengar, lite skämmigt, trots att det är något som ändå upptar vår tid i ganska hög grad. De som stagnerar och vägrar följa trycket, som inte har råd att spotta upp sig stup i kvarten eller helt enkelt bara sitter nöjda i sina gamla Foppatofflor, är tvärtom en fara för tillväxten. De kallas ”svennar”, är såna man har åsikter om, ser ner på eller drar historier om. Kanske garvar lite åt. Säger ”men för faan, har du kvar den där gamla mobiltelefonen eller va (?) att du orkar vänta på att vattnet ska koka upp på den där gamla slöa spisen, skaffa ny!” Fast egentligen, om vi fattar lite, är det just dom som lever som att vi bara har det här jordklotet och inte ett par stycken till. Det är dom vi ska se upp till.

På ett sätt har vi nog alla samma dröm. Att tjäna mer men jobba mindre, att få ägna sig åt varandra, ha råd att sätta guldkant på tillvaron och få en chans att lämna ekorrhjulet. Lära sig lite mindfulness, alltså att klara av att hålla medvetet fokus lite längre tid än den korta stunden det tar att bara tänka mindfulness. Leva här och nu, vara nöjda med det vi har och börja leva enklare. Men hur skulle det då gå med tillväxten då?

Grejen är den, att det här kommer inte att hålla. Eller rättare sagt om det är explosionskonsumtion som är grejen, hur kommer det att gå då om alla sju miljarder människor på jorden vill ha det likadant? Det finns fortfarande massor av människor som inte ens hoppat i sina Foppatofflor men som gärna vill göra det. Och ännu några till som kanske har lust att hoppa ur sina? Om den miljard som lever på mindre än 10 kronor om dagen kliver ur sin fattigdom och vägrar nöja sig, hur går det då? Fatta!

De 80 rikaste personerna i världen har under de senaste fem åren fördubblat sina inkomster. Deras samlade förmögenhet är nu större än hela den fattigare halvan av jordens befolkning. Som läget nu är, kommer den rikaste procenten av jordens befolkning nästa år att äga mer än alla andra tillsammans. Om ”alla andra” sparkar bakut, då smäller det.

Japp! Så här blev det med herr och fru Windrikes försök att bo sig lyckliga, bidra till tillväxten, skaffa sig lyx och lite glädje. Det bidde en ny dusch.

Företaget som renoverade duschen heter Seno Handmade och Seno himself kommer från Kroatien. Där har han ett hus och en lägenhet, och där driver han två caféer och en restaurang. Seno kom till Sverige precis i slutskedet av Balkankriget där han först var med och krigade i två år. Då, i Sarajevo, drev han en butik som sålde skinnskor. Egentillverkade, dyra, välsydda skinnskor i finaste getskinn. Ingen tillverkar såna skor längre, sa han bittert. ”Ingen köper dem heller, de är alldeles för dyra. Alla köper billigt skit med sulor fulla av radioaktivitet från Kina dit exempelvis USA skickar sina plastsopor. Kineserna packar och pressar dessa plastsopor till skosulor och säljer sedan dåliga skor vidare till stora butikskedjor. Din Sko och allt vad de heter. Ingen tillverkar och säljer riktiga skor längre… utom en, sa han och satte upp ett finger i luften. Och det är ”Knulp” på Kungsgatan. Han som äger den butiken känner jag och han gör riktiga skor”.

Inte sån här skit, sa han och tittade ner på familjen Windrikes smutsiga, trasiga och billiga skosamling i hallen. Fast Thompas Timberland som stod där med nån sorts profilsula undertill, fick ändå godkänt sett ur Senos utförliga sulföreläsning. Jag fick också lära mig att innersulor av grisskinn, var fulla av kemikalier vilka är nödvändiga att använda i tillverkningsprocessen eftersom gris är så fett. Get var avgjort det bästa enligt Seno, fast det har ju Rut redan koll på för er som hänger med 😉

På frågan om det var mamma eller pappa som var så händiga, var arvet kom ifrån, svarade han att hela familjen är hantverkare sedan generationer. Han förklarade dem nästan som ett eget folkslag där i det forna Jugoslavien. Vi tror inte på någon Gud, sa han. ”Vi tror, men inte på nån särskild Gud och vi har inte kyrkor direkt heller som vi besöker. Vi tror starkt på något annat och det är mamman. Vi ser upp till och hedrar kvinnan. Det är hon som föder barnen, som ser till att allt flyter på och fungerar i familjen. Det är kvinnan som är tryggheten och framtiden. Vi lever i ett matriarkat, där kvinnans beslut hela tiden står i centrum. Det är henne man lyssnar till”. Han syr jeans också Seno. Och som sagt, renoverar badrum. Och vår dusch blev jättefin.

I Mexico 1975 höll FN en första internationell kvinnokonferens. Då togs ett beslut att införa en gemensam kvinnodag. Tre år senare beslutade generalförsamlingen att det var en bra idé och kvinnodagen infördes som en opolitisk högtidsdag på FN:s lista över högtidsdagar. Denna dag firas på varierande sätt i olika delar av världen. Som en dag då män uppmärksammar eller uttrycker sin kärlek till kvinnan eller som en dag att fokusera på kvinnors kamp för lika rättigheter och jämställdhet. I Stockholmstrakten uppmärksammades dagen. Detta genom att notera rekordvärmen 16 grader. Man konstaterade att detta var den varmaste temperaturen som uppmätts så här tidigt sedan mätningarna började 1756. Ehhh, så grattis alla brudar…

I kategorin badrum. Ska jag säga nåt som man blir absolut tokig på?

Toalettpappershållare på offentliga toaletter. Såna där väggfasta stora plåtbehållare som rymmer närmare 800 meter uppsnurrat papper. Änden på papperet är ju praktisk taget aldrig synligt, vilket gör att man måste vrida hela kroppen och sen böja armen i en klart onaturlig vinkel in i plåttrumman som förvarar papperet. Detta för att alls hitta starten på själva pappersrullen. Och man hittar den aldrig vid första försöket, nej man får baxa och snurra på rullen tills fan kommer och tar en. Så hittar man änden och drar lite försiktigt. Katsching!! Papperet går av och man får på sin höjd tag i en pappersbit, stor som en kvadratdecimeter, men på tok för liten för att torka sig med. Därför måste man leta upp starten igen, som aldrig är där man sist lämnade den eftersom ”katschinget” fått snurr på hela rullen. Jaaaaa, då är det bara till att vrida kropp, böja arm och börja leta igen. Det här eländiga jobbet gäller mest om rullen är tung, vilket den är om det är mycket papper kvar på rullen. Men om det bara är en liten rulle långt där inne där uppe så…  ja, vad ska man säga? Då får man leta ännu ivrigare. Så! Fram för bättre placering av rullen eller mindre rullar och kanske helst av allt; segare papper. Papperstest finns här!

Och så ytterligare ett test. Avokado som är så otroligt gott men som vi sällan köper eftersom det ofta är som att ett kindergarten-ägg. Med liksom tre överraskningar i en; för hård, för mjuk eller för halvrutten. Så vilken är den perfekta avokadon i matbutiken? Vi har tagit del av ett test som faktiskt funkar. På Facebook givetvis.

Test tre denna månad blev den egna ölen. Det enda som behövdes för att alls lyckas var en 5-liters kastrull, en tratt och visp, en slev och tomflaskor. Så där ja, klart! Eller inte riktigt kanske, men med hjälp av det lilla köksbryggeriets ”IPAHHH India Pale Ale” -hembryggningskit, fick vi ihop en komplett sats på ungefär fyra liter 5.5% öl. Totaltiden för att brygga öl beräknades till  cirka två timmar och jästiden till fyra veckor. Riktigt lyckat! Eller sådär kanske…

  

Äh vi kör test fyra och fem också. Dem om vilket djur man är och vilket temperament man har. Jag är en svan och mitt temperament är av slaget empatiskt. Så, en empatisk svan alltså. Jag har också testat vilken sorts mamma jag är (ett test som för övrigt kan klassificerat som högaktuellt just nu) och det som kom ut av det var:

”Du är en mycket storsint mor som är i harmoni med dig själv och dina känslor. Du lär dina barn att det är bra att lyssna på sitt hjärta och leva ut sina känslor. Du behärskar balansgången mellan kärleksfull och välvillig uppmärksamhet och tydliga gränser. Hos dig känner sig dina barn alltid trygga och vet att de kan komma till dig med alla sina problem, frågor och farhågor. Ditt stora hjärta och din förmåga att lyssna ger dem styrka”.

Svaret är mycket glädjande, om möjligt en bit från verkligheten men ändå trösterikt. Då så, då har vi alltså testat papper, avokado, öl, djur, temperament och mammor (och så sulor lite grann). Men om man vill köra lite otestade prylar eller kanske bara känner sig frestad att utöka antalet köksattiraljer, så ska man kika här. Önskas kanske fyrkantiga ägg, en liten munkfabrik, en kalkonfritör eller ditt mongram på grillköttet?

Nu ska vi se över fenomenet tonåringar igen. Den så kallade ” Tonårsskolan” kom visst av sig lite i höstas. Man skulle kunna säga att den liksom brann inne, kvävdes av ångorna och begravdes i rasmassorna medan de som skulle stå för rapporteringarna i tonårsskolan, istället stod och tog skydd. Plötsligt en dag fick vi ett brev till redaktionen från en utpumpad men tillfälligt lättad mamma. Hon berättade att hon har en 13-årig pojke som går i klass sju i en skola i närheten av hemmet. Som i en spännande blandning av både tur och otur var, att hon själv jobbade på samma skola. Vi skulle kunna kalla mamman för Pernilla. Och sonen för ”sonen”.

Det hela hade börjat för drygt ett år sedan – efter sonens första termin på skolan – med små antydningar till Pernilla i personalrummet om att sonen inte riktigt gjorde vad han skulle på lektionerna. Att han verkade mer intresserad av annat och andra än av ämnet och att han upplevdes lite okoncentrerad. Pernilla fick också ett mejl med informationen om att sonen var så pass störande på lektionerna att han och en annan elev blivit placerade utanför den ordinarie undervisningen på mattelektionerna. Så löpte informationen på under några månader med små enrumssamtal och mejl och snart började en jobbig känsla infinna sig. Pernilla som följt en och annan tonårsskola började agera. Hon kom på att hon kunde muta sonen in i ett smartare sorts uppförande så hon sa: ”Varje vecka som har gått utan att jag fått små händelserapporteringar i personalrummet eller mejl i min inbox, får du 50 spänn extra till helgen”. Jaja, skrev hon, det kanske inte är en gigantisk summa men det skulle i alla fall bli 200 kronor till på en månad. Bara för att uppföra sig.

Vi på redaktionen som satt där med brevet i högsta hugg, tittade på varandra och gjorde tummen upp. Frågan var vad sonen gjorde, gjorde han också tummen upp? Jo då, han gjorde tummen upp, sen tummen åt sidan och därefter tummen ned i just precis den ordningen, och så särskilt många femtiolappar delades faktiskt inte ut.

Särskilt obekvämt, för att inte säga pinsamt, blev det när den första rapporten kom om att sonen deltagit i tråkningar av en annan elev i klassen. Inte som uppviglare, men som ”hjälpreda”. Sen kom en till liknande rapport och så ytterligare en som rörde elever utanför klassen, där sonen framställdes som hantlangare och hans kompis/kompisar som initiativtagare i aktionerna. Pernilla som själv varit medlem i likabehandlingsteamet, inte bara på denna skola utan sen många år tillbaka, skämdes som en hund. Hon hade därtill i sin likabehandlingsiver lyckas övertyga hela LBT och ledningsgruppen om att börja med en (för skolan) helt ny mobbningsmodell. Ett program som vid sida av att vara resurskrävande och dyr, också var mycket effektiv. Hon var liksom ”Mrs LBT” på skolan och nu var det hoppsan hon som hade en mobbare på skolan. Ungefär här började tankegångar om man kanske skulle behöva bryta lite mönster och flytta sonen till en annan klass. Både hon och mentorerna var öppna för idén.

Pernilla som blev rosigare och rosigare om kinderna för varje dag som gick, var i kontakt med mentorer och kurator på skolan. De alla var inblandade i samtal med såväl enskilda elever som hela den klass sonen gick i. Pernilla och sonen satt i ett par samtal med dessa andra vuxna (alltså personal slash arbetskamrater) och sonen som i de första samtalen visat ånger, började plötsligt skylla på andra och slutligen bli mer och mer tillknäppt för att inte säga likgiltig. Och på skolans konsekvensstege klättrade han liksom åt fel håll. Man skulle kunna säga att han sakta och ostadigt halade sig ner längs med stegsidorna. Inte förrän efter tre månader av ”tillräckligt” gott beteende säger reglerna på skolan att chans finns att vända uppåt på stegen igen. Nu gällde det att komma på bra idéer innan sonen så att säga skulle dimpa i backen.

Pernilla tyckte att det borde utredas i vilken mån olika elever var inblandade i denna cirkus, så hon hoppade tillfälligt ur mammarollen och rakt in i lärarrollen med förslaget att göra en observation av klassens elever och deras medverkan. Så under tre veckor följdes varje individ av varje lärare med hjälp av små noteringar. Så kallade incidentrapporter. En del elever fick många prickar, en del inga alls och flera hamnade där emellan. En något tydligare bild hade framträtt. Sonen hade kommit hem med klagan i rösten över vilken jävla skitskola han hamnat på, där alla höll koll på en. (Det han inte visste då var vilken jävla skitmorsa han hade som initierat denna metod i kampen om arbetsro och trygga raster). Hon svarade bara: ”men oj då, har de börjat med det? Då kanske det behövdes då, eller vad tror du?” medan hon i själva verket illvilligt hade tänkt: rätt åt er, det kan ni gott ha… det här är lika mycket min arbetsplats.

På redaktionen hade vi precis hämtat oss varsin kopp kaffe och en spontan reaktion från oss blev high five på den! Incidentrapporter is da shit!

Pernillas brev fortsatte: Sonen och ett knippe andra pojkar hade lite för många noteringar i denna negativa rapportering och de som var mest aktiva började åka ner på konsekvensstegen i väntan på visad bot och bättring. De redan uttänjda och slokörade mentorerna fick ännu fler föräldrasamtal att hugga tag i. Det blev kuratorssamtal, rektorsmöten och tillfälliga omplaceringar. Raster förkortades, inte i tid men i antal kvadratmeter och friheten begränsades så att vuxna skulle kunna ha koll. Det var som sagt flera pojkar som hade framträdande roller och det var tydligt hur sonen och hans kompisar påverkades negativt av varandra, samtidigt som de kallade varandra för att vara ”bästa” vänner. Pernilla implementerade en ny regel på hemmaplan som skulle möta veckans samlade rapporter på mejlen. Den gick ut på att fredagsrapporter med negativa anmärkningar skulle följas av en vecka utan kompisar utanför hemmet. Med andra ord; om man inte kan uppföra sig med vuxna runt om… uppför man sig gissningsvis ännu sämre utan vuxna i närheten. Det betydde att sonen fick ha kompisar hemma men själv inte sticka iväg. Och om han ville åka någonstans skulle det hela tidsbegränsas samt att han skulle bli skjutsad och hämtad. Så som man gör med små barn som inte klarar av frihet, de får stöd och hjälp. De döpte aktionen till ”kompisfritt” och det blev många kompisfria veckor. De båda föräldrarna var benhårda.

Pernillas beskrivningar fortsatte: Så hade drygt ett år gått och det kändes som om kompisarna hade börjat segra. Sonen var sur och tvär, otrevlig och elak. Förde ett oprovocerat oväsen hemma och föräldrarna som bodde på olika håll, pustade lika utschasat varje gång sonen bytte hem för veckan. Reglerna var lika oavsett hemvist, men uthålligheten blev allt svagare. Pernilla kravlade sig upp ur slukhål efter slukhål och en dag kom hon på den geniala idén att köra modell ”Italianstyle”. Utan att alls veta om de har den modellen i Italien, tyckte hon att namnet var perfekt och idén värd ett försök. Hon utsåg sig själv till Gudfader och kallade hela sonens familj till ett familjemöte. De hade kunnat bli hur många som helst (dels eftersom italienska familjer är stora men också för att man inte nekar en Gudfader sitt intresse) men det blev endast Pernilla och hennes man, sonens pappa och de två storasyskonen. De viktiga fem. De som alltid kommer att finnas där, som tar smällarna, som går att lita på, som stöttar, kräver och uppmuntrar. De träffades tillsammans för att prata. Precis som Mario Gianluigi Puzo hade lagt upp det; i samförstånd utan en enda höjd röst men ändå med en tydlig kravframställan.

Sonen var spak, de andra lite nervösa och alla ovana. Han genomled evenemanget och trodde att det bara skulle vara denna gång. Mötet var en och en halv timme och det framgick att uppföljning skulle ske efter tre veckor. När tre veckor hade gått och de sågs igen, led sonen lika hårt men tänkte att det bara var att bita ihop och att det sen skulle vara över. När han förvånat mottog nyheten att de tillsammans skulle fortsätta ses tills allt var satt på rätt köl, såg han om möjligt ännu mera trumpen ut men hade inget annat val än att acceptera Mario Puzos regi.

Så lade Gudfadern… mamman… läraren… what ever, fram förslaget på skolan om klassbyte. Det hade blivit dags nu och det hade sin grund i att sonen och hans främste ”bästa” vän hade börjat göra sig alltmer impopulära. Dels i klassen, de hade alltid onda ögon på sig (flera gånger även oförskyllt) och dels hade ett rykte etablerats om ”de där två… han den långa och så den där lilla efter”. Det hade blivit dags att agera och bryta lite mönster. Då förslaget gavs till sonen, hade han med darrande underläpp insett läget och bitit ihop även om det beslutet. Han placerades i en klass där han redan hade några vänner och där fick han trygga och vänliga bordskamrater, trevligt umgänge, arbetsro och glädjen tillbaka. Redan efter första dagen i den nya klassen var han jättenöjd och kände samhörighet. Sonen vaknade glad, lugnade ner sig och blev aningen mer kommunikativ. Det bästa av allt var att rapporterna från skolan tog slut. Men ännu inte Mario Puzo-mötena, de får finnas kvar ett tag till.

På redaktionen torkade vi svetten ur pannan, såg oss omkring och insåg att alla hade glömt av sitt kaffedrickande medan redaktören hade läst upp brevet. Vi tittade lättade på varandra. Hoppas verkligen att det håller i sig. Faaan för kompistryck när de blir som tryckkokare. Och faaan för dom som inte kan klättra åt rätt håll på stegar och förresten faaan för burar och staket när man i stället ska ta för sig av livets goda. Tur de inte behövde ta fram k-pistar, plantera hästhuvuden och rekrytera bodyguards i kampen om frid i själen.

 

Så har gasten hängt i säsongens första trapets (fast vid köksbordet), och båten välts en första gång. Den första båttransporten har körts och den första skruven har tappats i gruset. Den första äggmackan och kaffet ur termosen utomhus har också avnjutits. Nu är vi på G! I år kommer Vipern vara stationerad på Bosön. Dit är det närmare att köra och när träningarna körs igång på torsdagar, kommer vi hinna komma i tid för att vara med. Hobien däremot får stå på hemmaplan i år och följa med på trailer de gånger det är tävling, med andra ord sju, åtta gånger fram till november. Vi kommer också ta med den till Italien, till Campione del Garda och delta i EM där, annars som sagt bor den hemma.

2014 års Hobieseglande och tävlande startade ju med ett redigt fiasko (i Jervis Bay – New South Wales – Australia, med bottenresultat men i vårt livs lyckligaste äventyr) och avslutades med att vi vann cupen. Därmed kammade vi hem det mycket fina vandringspriset ”den ensamma snedseglaren”. I cupseglingar kom vi 1:a tre gånger, 2:a en gång och 3:a tre gånger. Som mest deltog åtta tävlande båtar den säsongen. Det är andra gången vi får en plakett med våra namn ingraverade i seglet på det priset, sist var 2009.

Här kommer nu månadens händelser i kortformat, utan inbördes ordning och utan några slags sammanhang: Joel har fyllt 22. Vi har fikat på café Mocco med Simon. Jag har varit hos tandläkaren. Husläkare Margaretha Buhre har klippt bort en vårta (aj!) fast inte på sig själv. Tandläkaren, hennes man och lillvovven Sonja var hos oss på middag och lekstund. Ville åkte skidor en dag i Romme med högstadiet på skolan. Vi har varit på årsmöte för Hobiecatförbundet och arbetat oss igenom en dagordning, druckit öl samt mottagit vårt pris. Ville har varit dunderförkyld. Malin har jagat en biljettbedragare. Thomas har fällt ett träd. Jag och syrran har varit på Attentions föreläsning om flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag och Carina har varit föräldrar på samma möte (trumvirvel på den!). Jag har träffat mina forna spec-kollegor vilket är en återkommande glädje var tredje månad. Ida har köpt en bil. Thomas tror att han har köpt en bil. Jag har klippt håret kort i nacken. Love har fyllt 16. Vi har varit på Biltema, en del med större entusiasm än andra. Och Thomas (cyberseglare på de stora haven) gjorde en rejäl grundstötning rakt upp på Falklandsöarna. Två gånger.

Slutligen har vi kört en timme Earth hour och skruvat sommartiden till rätta. I sanningens namn skruvade vi inte så mycket, för klockan där högt uppe på väggen, vilken kräver en stege för att ställa om, rörde vi aldrig i oktober. I stället vande vi oss att titta fel på klockan och det vi nu ska lära oss, är att titta rätt. Dessa ständiga utmaningar. Och stegar med konsekvenser… Ajöken!