April 2015

På en av fönsterkarmarna inne i skolans matsal hade någon lagt en grön ärta. Det var fisk till lunch och med den rätten följde, förutom en ganska majonnäsig remouladsås, givetvis också ärtor. Runt om på hela ärtan, som ena små världsmedborgare på ett jordklot, klängde säkert tjugo svartmyror. Det var som ett gulligt levande konstverk, ett monument över våren. Myror på grönbete.

Vid sidan av ärtor och myror, är det annat som också kan ses som vårtecken. Backen skiftar numera inte bara i gult utan också i vitt och blått som i en glad blandning. Det knoppas och träningsflygs både här och där. Getingar uppmärksammas gärna för sin halvdrogade flygning på hösten och jag tycker nog att humlorna har sin nu. De flyger precis bara rakt fram och har inte en chans i världen att göra något annat om något plötsligt hindrar färdvägen. Deras plan 1 är att flyga, plan 2 är att komma upp en bit, plan 3 är att få fart och plan 4 är att hålla rak kurs. Någon plan 5 finns inte. I alla fall inte på våren. Om humlor har någon mimik eller inte är oklart, men om ifall att, så måste de vara vårens roligaste stå-uppare. Och myrorna, de är vårens flitigaste ingenjörer.

 

”Plats 394, nu jädrar darling… oh shit jaaa! 357” hörde jag från köket en lördagsmorgon. Det går bra nu.

På tal om färdväg och rak kurs alltså. Sju besättningar flyter sedan i början av oktober omkring i världen. De deltar i kappseglingen Volvo Ocean Race. Bland de sju deltagande teamen finns Team SCA med en helt kvinnlig besättning. De är så många som 13 ombord och det är mest britter, australiensare och amerikanskor. En av besättningsmedlemmarna på den båten heter Carolijn Brouwer, en superseglare från Holland. Henne träffade vi under den dagen då vi var där och plockade ihop och packade vår första f16 Viper, eftersom Carolijn och hennes man Darren var återförsäljare för Viper i Europa då. Det har varit lite blandade resultat för SCA-tjejerna inklusive ett mastbrott och de har varit klart duktigast i inport racen, dvs när de haft kortare bantävlingar närmare hamnen. Ytterligare båtar är; Mapfre som körs av spanjorer plus en fransman och Team Brunel som har en spansk/dansk/fransk/australiensisk/holländsk besättning men kör för Nederländerna. Team Vestas Wind består mest av danskar men har en australiensisk skeppare. De körde ju på grund utanför Madagaskar och har ännu inte kommit in i racet på nytt. Med är också Team Abu Dhabi som representerar Förenade Arabemiraten men har en britt vid rodret och kineserna som kör Dongfeng vars besättning består av ett gäng kinesiska rookies och resten professionella seglare från Europa (varav en svensk). Slutligen Team Alvimedica som tävlar för både USA och Turkiet och som givetvis har ett par australiensare ombord de med.

Coola killar och tjejer som alltså startade sina första trimningar i oktober utanför Alicante därifrån de tog ut kursen mot Kapstaden. Därefter gick nästa ”leg” mellan Kapstaden och Abu Dhabi, sen mot den kinesiska ön Sanya. Leg fyra mellan Sanya och Auckland och femman gick mot Brasilien. Just nu är de på leg sex som startade i Itajai i Brasilien och har sitt mål i Newport USA. Därefter styr de upp mot Europa igen och avslutar i Göteborg med ett inport race i slutet av juni någon gång. Då har teamen kört 38 793 sjömil stenhård segling, dygnet runt under nio månader.

Vilket äventyr kan man tycka, men nåt de inte ser är att i kölvattnet av dem kämpar fler än 40000 seglare till. Ja, alltså egentligen är nära 200000 seglare registrerade men de flesta ville nog bara testa och orkade inte fortsätta. Men som sagt 40000 är kvar. Små ettriga cyberseglare som aldrig blir blöta, som sover i dunbolster, slipper nattvakten på det kolsvarta havet, som äter utan lutning och styr upp båten endast när de har lust eller om tid finnes. Bland dessa aktiva fyrtiotusen andra, guppar en liten blå båt som heter ”TheSEWind”. Den har hängt med på alla deltävlingar sedan den startade i Abu Dhabi trots att den har gått på grund på mest varje ben. De flesta grundstötningar har skett nattetid och senast på Falklandsöarna. Skepparen på den lilla blå båten heter herr Windrike. ”Jag måste kolla min segling… måste se om jag gått på grund… måste styra upp båten lite”. Så har det låtit dagligen ända sedan isen låg tjock här hemma i januarikylan. Men just denna lördagsmorgon lät det lite, lite annorlunda.

”Vaaaa? Nu är jag på 285:e plats!” Vi höll på att skura altan, ställa fram möblemang och grillen. Men jämna mellanrum svischade herr Windrike in för att kolla seglingen. I de andra deltävlingarna hade han legat på femtusende, sjutusende och kanske ännu sämre placeringar men ändå startat om varje deltävlingen med ny vind i seglen. Så här bra hade det aldrig gått! Att vara under 10000 är bra nog, alltså i den främre fjärdedelen av alla cyberseglare, men att närma sig plats 100, det var snyggt. Sakta, sakta minskade avståndet till det främsta fältet där ute på Atlanten. Plats 198 – 78 – 64 – 52 – 47th… Jösses! Ja, men där vände det väl igen då och på måndagen fick jag en not om att det nog snarare var plats 685 som gällde, kanske till och med 732. Men vadå? Än är det en bit kvar till Newport och under tiden håller vi tummarna hårt för den lilla blå. Och givetvis också för SCA.

Sex avsnitt har gått och i varje ett av dem har jag njutit, liksom känt; ”jag vill också vara med och leka”. Henrik Schyffert och Johan Rheborg igen, ett radarpar så begåvade på att göra bra program. Bra på det sättet att innehållet och upplägget både rymmer allvar och ytlighet i en smakfull mix. Programserien igenom fångar de ytterligheter och speglar motsatser samt att de vidgar våra perspektiv i och med de uppdrag de ger varandra. I varje program bråkar de lika mycket om vem av dem som fått det svåraste uppdraget. Det handlar om fotografi. Det de fotar är exempelvis makt och underkläder men utan sexistiska inslag eller bröllopsbilder och konsertbilder utan att göra det stereotypt, alltså de aktar sig noga för att göda fenomenet ”more of the same… same same but different”. Det handlar om att ta bilder som berättar något, som fångar något och som betyder något. Utmaningen är att tänka nytt, eller för all del att tänka gammalt om det kan vara ett vinnande koncept. Huvudsaken att det finns en känsla med. Att fotografera handlar mer om hur man använder huvudet än om själva kameran. Det ska vara ett ögonblick, helst oförutsägbart och den tiondels sekund som blir fotot ska vara extremt välplanerat utan att kännas så. Det är fotokonst!

Ett av programmen handlade om turistfotot. Schyffert/Rheborg bestämde sig för att lära sig fota så att samma semesterkänsla upplevs som när man tittar i en resebroschyr. Men också dess absoluta motsats, det vill säga resmålets baksida, det som inte får synas. Resebolagen tar bilder enligt en modell som kallas ”sunglass” med den tanken att när man ser bilden ska det kännas som att man tittar genom ett par solglasögon. En drömsk känsla ska uppstå, fast ändå på riktigt. Man försöker fånga semesterkänslan genom så många ”USP:ar” som möjligt, det vill säga Unique Selling Points”. Så mycket känsla som möjligt av värme, avkoppling, lugn, hjärta, gemenskap, lekfullhet, spontanitet, upptäckarlust och äventyr ska finnas med i bilden. Vi har här nedan tagit med cirka 25 USP:ar och några icke-USP:ar i vår reseskildring från Maspalomas. Så gott som alla bilder har fyllt på vårt iPhotobibliotek med så mycket ”more of the same” att det liksom har slagit över till fulländad mysfaktor.

Dymmelonsdag: Transferbussen stannade utanför Vistaflor som sista hotell efter minst sex stopp. Vinröd väska som ingen ville kännas vid var den enda som fanns kvar i bussen när alla tagit sitt. Vår väska borta. Anade ett samband. Nåväl, det var ju semester och saker löser sig. I hotellreceptionen fick vi varsina all inclusive ”åkband”, vilket gav oss tillträde till allt näringsrikt på området. Rummets nummer var 606, precis som den gamla ungdomsbussen i Gribban. In med väskor, på med shortsen och mot ankomstölen. Till supermarket efter tvål och en dunk vatten, sen packa upp. Vi hittade varsin solstol, Thompa lyckades också med konststycket att sätta sig fel och fick hela långa stolen att stegra sig. Soltrötta semestersvullare blängde på oss. Så där ja… ”hej allihop” vi är nya här… Efter att vi försjunkit en stund i solvärmen (känn njutningen) tog vi den första Sangrian vid poolen. Livskvalitet! Kvällen bjöd på stor buffémiddag där allt fanns och inget fattades. Långpromenad därefter, rondell efter rondell, för att komma till öknen. Framme efter 30 minuter och 2,7 kilometer. Så vackra, stillsamma, mjuka vidder av mjuk sand. Dagens icke-USP: Väskan som försvann.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skärtorsdag: Sköna sängar och täcken! Det är ett plus. Frukost och morgonpromenad genom nya rondeller längre norrut mot Playa Del Ingles. Blev turisttagna av en säljare och befann oss för en stund i gränslandet mellan uppblåst reklam och bedrägeri. Vi vann i alla fall en matcheck på 15 Euro, varsin T-shirt och en gratisresa som kunde utnyttjas inom 15 månader. Egentligen ville vi ju bara sola och semestra. Men var var badkläderna? Vi fick höra att detta var den första sommardagen, att det förra veckan varit storm och tre dagar med regn. När vi var i Fuerteventura sist fick vi höra samma sak, då hade en hel strand flyttat sig med hjälp av vädret. Var kvar över lunchen i Playa del Ingles och gick en bit av strandpromenaden, tittade på hotell och ökendyner. Återkom till vårt hotell på eftermiddagen till dagens sangria vid poolen. Vid klockan 16 var den bortsprungna väskan med bad- och träningskläder hos oss på hotellet. Vi tränade och körde sen 6 springningar i backen bakom hotellet innan dusch och middag. Buffé alla sorter och underhållning dans typ gymnaster, duktiga utan synbara missar. Dagens icke-USP: Att bli infångad av säljare och behöva ta tankemässiga beslut på semestern.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Långfredag: Ställde klockan för att hinna med badbussen, vilket vi lyckats med om vi inte totalt tagit fel på tiden. Därför promenad igen. HELA vägen från Playa del Ingles till dead end i San Agustin. Tog en bit över en timme åt vardera håll. Stannade en timme på stranden sen (men det var mer sandigt än skönt). Men vi somnade… Sen lång prom tillbaka till hotellet lagom för lite lunch halv tre och en stund i poolbaren. Alla solstolar blir upptagna fort, hälften är bokade redan vid frukost faktiskt. I morgon gör vi likadant! Kl 16:52 fick vi äntligen varsin solstol. Kl 17:02 sov Thompa… Förkvällen sedan bestod av träning, dusch, GT och buffé. Kl 21:09… får vi gå å sova nu? Nej, ooops, först night show. Sekunden innan de startade sa Thompa: ”nu blir jag riktigt orolig” och det fanns faktiskt anledning att känna så. Vi försökte bara hitta ett naturligt läge att smita iväg och somnade sen till takterna av Hasta Manana. Dagens icke-USP: Gymmet som stoltserade på hotellets hemsida fanns inte. Det fanns bara ett privat gym en bit bort.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Påskafton: Thompa väckte oss med utropet ”klockan är halv 9”. I själva verket var det hans mobil som ändrade tid hela tiden. Klockan var bara halv 8 men vi gick upp. Hehe… Idag snodde vi två solstolar, körde sen sju lopp i backen, duschade och åt frukost. En mulen förmiddag. Något stabilare/soligare halv 12 till halv 3. Vi läste och badade, drack Cola och Sangria. Efter lunch helmulet. Köpte lite påskgodis på Spar. Efter träning och dusch, delade en miniskumpa innan middagsbuffén. Kvällen bjöd på dragartister och nån trevlig form av ”balettdans”. Dagens icke-USP: För få solstolar; att behöva väcka ”roffa-takter” och att behöva planera och paxa sig fram på semestern.

Påskdagen: Mulet väder var utlovat så vi tog skönskorna och gick samma långa sträcka som i förrgår. Molnen uteblev totalt och längs med vägen avläste vi lufttemperaturer på allt mellan 23 och 27 grader. Köpte en T-shirt till Ville, delade en pizza och varsin öl för restaurangvouchern vi vunnit. Snodde lite Wi-Fi av pizzerian innan vi gick ökenvägen tillbaka till hotellet. Vi landade i poolens blåa vatten kl 14, och sen kom molnen. Fast bara en stund. Vi läste, njöt och sov om vartannat. Och badade lite till. Träna, dusch och miniskumpa. Middagsbuffé, promenad och en kvällsshow. Denna gång mer likt latino. Som vanligt duktiga dansare, fina dräkter. Vistaflors happening. Dagens icke-USP: Plötsligt känns restaurangen som skolmatsal. En ganska så högljudd sådan.

 

 

 

 

Annandag påsk: Näst sista dagen. Det har pratats om mulet nu i två dagar, så även denna dag men det meteorologiska kravet på träffsäkerhet har uppenbart samma värde här som hemma. Nåväl det blev en ganska mulen förmiddag vid poolen. Vi hamnade i solstolarna bredvid ett par från Sundsvall som var sjukt pratsugna. Förklaringen låg dels i att de förmodligen tyckte att vi var lättfångade pratpartners samt att de varit här i hela tre veckor och helt enkelt fått ett skriande behov av att vältra sig i alfabetets alla bokstäver. Just med oss. Vi fick bådas CV:n utförligt beskrivna samt presenterade tillsammans med många årtal, spännande platser, varierande kostnader, spektakulära händelsekedjor och viktiga tidsmarkörer. Det fördes sinnesförslöande samtal om hantering exempelvis förra världens teknik kontra den moderna. Om avlägsnande av huvudlöss i Sverige kontra kackerlackor i hotellrummet. Om privata upphandlingar och skumma anställningsförhållanden samt om bidragsförfaranden kontra miljardärers flyghangarer och deras boenden. Paret var i dryga 60-årsåldern så det fanns minst sagt en del att gräva ur där. En sextioårig levnadshistoria… och som sagt från Sundsvall, så inte gick samtalen fort heller. En kristallklar icke-USP.

Planen för morgondagen var, förutom att slänga ut handdukarna i tid, också att hitta precis rätt stolar vid poolen. Vi hann läsa en stund medan paret yrde runt på området i färd med att organisera sitt andra hotellrumsbyte (första gången på grund av röklukt och stimmiga aftonljud, denna gång på grund av kackerlackor) för att pröva lyckan i detta tredje rum.

Vi tog vår lunch och för att sen smälta maten, en promenad i den fina botaniska park som vi hade som närmsta granne. Det blev en stillsam promenad i all jämförelse. När vi kom tillbaka fick vi höra att det i parets tredje rum nu tydligen fanns en toalett som inte var okej. Herregud, get a life.

 

Strax senare åkte träningskläder på och en rask 30 minuters promenad startades ner till sanddynerna. Väl på gångvägen som löpte utefter hela havsvyn, sprang vi i 30 min. i 23 graders värme (urk) mot San Agustin men stoppade vid Las Burras eftersom vi fullkomligt höll på att förgås i värmen. Vi gick och sprang om vartannat på hemvägen för att alls överleva. Stort glas med kall juice, en stund på framsidan, en dusch, en stund vid datorn, en gindrink vid poolen och middagsbuffé strax före 20. Ordning och vätskebalans återställd. Kvällsmusik och varsin Irish coffée rundade av kvällen. ”Nu jävlar är man på yttersta hålet” (myntat av Thomas kl 20:54 denna kväll) kl 21:22, partyfolket P&T hamnade i säng med varsin bok av det fängslande slaget. Dagens icke-USP: Det kostar 1 Euro per 15 minuter att sitta uppkopplad vid datorn och det är skitstressigt. (Särskilt för den som inte vill gå på grund med sin lilla blåa båt)

 

Utveckling under veckan. 1) bara det inte är ett sånt där ställe där varje solstol bokas upp. 2) fan, folk låter ju handdukarna ligga kvar över natten för att paxa sig en plats. 3) vi tänker minsann inte boka nån plats, man får väl ta det som det kommer. 4) helvete, det ligger handdukar på varenda stol men var är alla människor, inte badar väl så många? Nu ska vi se… hela den där raddan av stolar har varit bokad men avfolkad hela dan, jag drar mig inte för att ta bort handduken och ta stolen. Thompa ser nervös ut. 5) idag är det krig, vi har bokat upp två stolar redan halv nio, men var tvungna att gå tillsammans eftersom vi skäms lite. Sitter kvar en stund vid poolen och fryser i den tidiga morgonluften för att det ska se bättre ut. 6) bokat utan att skämmas, bara slänger ut handdukar, drar till stan med vetskapen att ha stolar säkrade till eftermidda’n. 7) kliver ur morgonens snabbdusch och ropar på Thompa. Inget svar, han är redan ute med handdukarna. Två stolar säkrade, inklusive parasoll. Vi ligger på plats redan kl nio, solen har knappt gått upp. Straffet: molnen hopar sig, det är svinkallt. I våra ”stulna” stolar fick vi till slut flera sköna timmar med sol plus bad och ett gäng selfies under vattnet. Galet galna bilder.

Nu var det tisdag och lunch serverades halv 3, bara ”lite” lunch av den mängd mat som fanns. Middagarna hade liknande utbud som luncherna fastän ännu svulstigare: ett par, tre olika sorters potatis, likaså ett par olika sorters pasta, ris och kokta grönsaker. Sen flera kötträtter inklusive kanin, kyckling och eller anka. Nån gryta, nåt friterat och grillat. Minst två sorters fisk + mängder av olika brödalternativ. En salladsbuffé som sträckte sig cirka fem meter utmed ena väggen. Därtill ett bord med sex sju olika sorters geléer, pajer och puddingar samt glass i stora lass och flera varianter av sockerkakor och muffins. Givetvis obegränsat med frukt av olika sorter och fruktsallader. Även dryck i obegränsade mängder vare sig man valde vin, öl eller läsk. Såååå ”lite” lunch var en tunn köttbit, stekt tomat, några pommes, grönsaker och ett glas rosé. Hela dagen sedan var baren fri och öppen med allt från basutbudet av läskeblask och vin eller öl men också GT, Irish Coffée, Sangria mm. Just for you. For free.

Efter ytterligare en stund i solen, hade vi fått nog och solen med. Den täckte in sig i massiva moln, t.o.m ett par små små droppar regn. Vi duschade oss och klädde oss för tidig middag med siktet inställt på en sista prom till Playa del Ingles. På vägen dit lämnade jag det ultimata valet: en prom ända till udden så slipper vi springa backe nästa morgon. Så… det blev en prom till udden. Det blev en sväng på totalt 2,5 timme t.o.r vårt hotell. Kl 22 var vi åter, beställde varsin GT innan vi gick i säng. Dagens icke-USP: Fanns ingen, vi är tillvanda nu. Eller jo förresten; att ställa ultimatum på semestern. Sånt gör man bara inte.

 

 

 

 

 

 

 

Onsdag, hemresa: vi hade liksom aldrig packat upp så nedpackningen var smidig. Vi fyllde på depåerna (som om det behövdes) med äggröra, serrano/bacon, tomat och vita bönor. bröd och pålägg + kaffe. Jag har kört en blandning av Espresso och Cortado, med andra ord två sorter i samma kopp. Thompa har kört dubbel Espresso. Denna sista frulle råkade jag göra Espresso/Cortado även till Thompa vilket han inte ens märkte. Det säger en del om kaffet. Det säger ingenting om mig. Eller Thompa. Vi hann få ett par timmar vid poolen och slutade som vi började, med en timmes urusel surf och en god Sangria.

Förutom ett pratsuget par från Sundsvall, har våra sinnen observerat följande mänskligt under veckan:
Några singelföräldrar som tack vare barnens sociala talanger tvingats välja större och större middagsbord på restaurangen. Även frukostborden förvandlades snart till sociala hippor. De vuxna kröp liksom in i sina stör-mig-inte-på-morgonen-skal medan barnen bara log ikapp och mös som katter. Det fanns ett stillsamt par med två tvillingflickor i treårsåldern som (alltid!) var så gulliga, så docksött klädda, så väluppfostrade och så lugna att man endera antog ett fabulöst teamwork runt tjejerna eller misstänkte nån typ av droganvändande på hela familjen. Ett stort gäng supercyklare från Norge fanns där också, som ställde klockan på halv 7 (vägg i vägg så även vi vaknade), åt sin frukost och drog sen iväg på sina kolfiberjonnar nån timme senare. Vid varje frukost hade deras näsor blivit allt rödare… undrar om de inte blivit allt färre också? Vi observerade också ett par från Skåne som var hur upprörda som helst över att som icke ”inclusive-gäster” behöva betala extra (vi pratar max en femtiolapp) för nåt att dricka till maten när de redan betalat hela 100 kr var för buffén (med allt-du-kan-önska-innehållet) i matsalen. ”Att behöva betala extra för vatten?!” …ja, herr & fru Knas af Kassan, ni har lämnat Skåne nu och här på ön finns det ju inte drickbart kranvatten.

Vi undrade om fler blivit av med bagaget eftersom en kvinna, dag som kväll, iklädde sig exakt samma klänning. En klänning med dubbelsidig slits vilken (o)matchades med kortstrumpor och trädgårdssandaler. Vi träffade också en Skellefteåbo som hade slutat snusa men som fram emot kvällen och efter ett par öl, gick från bord till bord för att få tag i en snus. Skellefteåbon förälskade sig hårt i Thomas och hans rejäla handslag. En beundran som visade sig vara lika flyktig som onykter, för dagen efter gick det inte ens att säga ”hej”. Och så barn som inte smorts in (på många dar), män som dricker för stora ölmängder och fruar som absolut för länge sen skulle ha slutat äta buffé av alla sorter sedan tiotals semestrar tillbaka. Allt detta är semester, just love it!! Ytterligare intryck gavs av två fina spanjorskor som körde en modevisning vid poolkanten med sån snits och snurr att man baxnade. De gjorde minst 20 klädbyten i takt till musik, med fart och i perfekt synk. Slutligen har vi observerat stringmodets återkomst, kortspelande finnar, smygrökande ungdomar och toppless-solares renässans. Mitt i allt detta, ett svenskt par med en miljon förutfattade meningar, med en ihärdig klagan över bredband som inte funkade men med en klar uppfattning om hur skön semestern varit.

12:20 gick bussen från hotellet. Boardingen gick till så att en enda personal kollade boarding card och släppte ensamt igenom alla 370 pers till den buss som körde oss mellan flygplats och flygplan. 14:55 gick planet… näää skoja bara… En timmes försening på grund av flygstrejk i Frankrike och sånt virrvarr i lufthavet att nya slotter behövde skickas ut enligt nåt obegripligt turordningssystem. Vi blev sittande en halvtimme inne i planet vilket var tur med tanke på allt vi hade att ta rätt på. Ett halvt systembolagslager hade hamnat på våra sittplatser och då som först tänkte vi att vi kanske skulle läsa införselreglerna. Man kan säga som så, att det blev lite tokigt vid beställningen. Vi tänkte typ fel, väldigt fel, för Gran Canaria hör inte till EU. Det vet vi nu, det visste vi inte då. Nog ordat om det.

Vi avslutade semestern med en skumpa, högtidligen bjudna av flygvärdinnan (en före detta Byängare och min företrädare på specen där). Därmed lämnade vi en på alla sätt och vis – med USP:ar och icke-USPar – mycket lyckad semester som stärkte upp nerver och uthållighet samt laddade ork och tålamod igen.

  

Två torsdagsträningar på Bosön har hunnits med i april. Två tandläkarbesök också. Bosön var fint värre medan tandfen var värre än värst. En mening säger allt: Bedövningsspruta rakt ner i tanden sedan den borrats upp för att få kanalerna rensade. Det kändes i stackars patienten. På Bosön var det härligare. Den första träningen bjöd på precis alla väderfenomen som finns. För mycket vind och för lite, sol och regn, mulet och hagel, regnbåge och solnedgång. Vi var ute i en och en halv timme och hann träna några slag och gippar, provhängde trapetserna, funderade över alla linor och tampar. Vad går till vad, vilken ska man dra i? Det var faktiskt inte särskilt kallt… förrän man kom iland igen. Då var det ruggigt värre. Nästa torsdagsträning var flera grader varmare. Då körde vi bana och tränade manövrar och vinden var jämn och bra. Även om det bara är på lek, så blir det tävling vid varje start och rundning, och det är så kul! Gennakerjäveln var däremot inget kul. Jag slet och drog i gennakerfall och gajor tills både händer och rygg värkte och allt bara trasslade och tvinnade till sig. Till slut gav vi upp. Nu måste vi få lite bättre ordning på grejerna, åtminstone till Lidingö Runt. Bara två veckor kvar ju.

Första racet på Baggen var desto mer lyckosamt. Det så kallade Isflaksracet med Hobien. Endast fyra båtar deltog men vi hade vind! Och sol! Det var 14 grader varmt och det kändes lite som en sommardag. Vi var på Mjölkudden strax efter 9 på morgonen med en totalt strippad båt. En och en halv timme senare var båten riggad men vi i stället strippade. Så varmt var det, räckte med bara en tröja på kroppen. Det är alltid så kul att träffa alla seglarkompisar igen efter vintern. Äntligen, äntligen börjar säsongen.

Vi hann med fyra race och vi hade till och med en startbåt. Första racet vann vi, sedan kom vi tvåa i två race och avslutade sedan med en till första plats, så totalt ETTA! Det var kul så klart, men det som var ännu roligare var att vi vid två tillfällen seglade upp oss. Exempelvis från att ha rundat kryssbojen som sista båt till att ändå knipa en förstaplats i samma race. Vi hade också två skitkassa starter men i slutade ändå som etta. En kul start på Hobiesäsongen! Vi vann en dubbeltwix och firade sen med första glassen på terrassen… På Fjällgatan.

Nu är också Sköna maj, välkomnad, till vår bygd igen. Sköna maj, välkommen, våra lekars vän. Valborg var blåsig som sjutton, ett eller möjligtvis två regnstänk, tretton grader på dagen och åtta till nio på kvällen. En helt okej Valborg och vi åt grillat för första gången ihop med familjen Schöning. Så här glada var vi att ses igen! Nu är det bara tjugo arbetsdagar kvar av terminen och mycket som händer framöver. Note to self; Livet är både USP-igt och icke-USP-igt. Svängigt värre.