Maj 2015

Man kan vara mer eller mindre förberedd. Man kan ana ugglor i mossen, man kan föreställa sig situationer, se mönster, veta genom olika informationskällor vad som är på G, man kan ha lärt sig genom egna erfarenheter, man kan ha god fantasi för vad som är rimligt. MEN! Man kan verkligen inte vara på alerten när det gäller allt. Tänker ibland på vad vår seglarkompis Pia har sagt. Hon deltog i tävlingen Transat mellan Frankrike och Brasilien hösten 2003. Som första skandinav och enda svensk kappseglade hon med sjuttio andra soloseglare i tre veckor. Hon berättade hur hon hade planerat allt in i minsta detalj, gått igenom alla tänkbara scenarier, både de som var rimliga och de som inte fanns på kartan, för att förbereda sig. När hon sedan kom iväg på sin resa, hände helt andra saker. Sådant hon aldrig planerat, sådant hon aldrig kunnat föreställa sig. Och då var det bara att lösa det.

Lite som att ha en tonåring tänker jag. Saker bara händer, små som stora men oavsett, är det väldigt mycket som sätts i rullning. Oro och misströstan, ånger och ångest, rädsla och  ilska, anklagelser och förebråelser, hot, bestraffningar och onda tankar kränger fram som en oredig, destruktiv gegga ur en hjärna man inte visste fanns. Inte mycket blir särskilt konstruktivt långsiktigt, det handlar bara om att dämpa hastigheten på händelseförloppet. Kaoshantering helt enkelt.

Olof Röhlander, som vi återkommit till så många gånger tidigare pratar om uttrycket ”Bahala Na”. Det är ett filippinskt uttryck som betyder Kom vad som komma skall. Det används som ett motiverande mantra, en påminnelse om att vad som än händer kommer man att klara av det. Istället för att vara rädd för det som står runt hörnet i framtiden, så välkomna det. Kom bara! Det påstås att tuffa livshändelser i slutänden gör en till en klokare och starkare människa. Jag tror kanske att det stämmer till viss del, men anar också att man riskerar att bli iskallt hårdnackad och tappar bort sig själv i att ständigt vara på sin vakt. Ska jag säga ”ja” eller ”nej”? Vad händer i det ena eller andra fallet? Tog jag rätt beslut? Vad hade kunnat bli bättre? Hur gör andra? Är jag för snäll eller för hård? För slapp eller bara saknar inlevelse? Har jag täckt behoven eller släckt dem? Kan jag lyckas få min tonåring att känna nöjdhetskänsla? Är hen glad och lycklig eller bara nervöst exalterad? Behöver jag säga ”nej”, behöver hen vila? Ger jag utrymme för att växa eller gränsar jag för tidigt… för sent? Är min tonåring en fara för sig själv eller för andra? Ja, sånt är svårt att reda ut men man gör så gott man kan i varje läge. Bahala Na kan vara en tröst för den som ibland inte hinner med och ligger mer fasad mot ”hur gick det sen?” snarare än i proaktivt karateläge.

Att se sin lille nyfödda och nakna bebis med kanyler i kroppen, i ett virrvarr av livsuppehållande slangar, ljudlöst grimaserande i en kuvös långt bortom hudkontakt och mänsklig värme…. Eller att se ögon uppspärrade av skräck och med uttryck av genuin panik på sitt icke simkunniga barn som sekunden innan glatt hoppat ner i en pool på för djupt vatten, att inte vara på plats i tid… Eller att se sin tonåring som utsatts av på tok för mycket press, oanpassade krav, för enveten kontroll, slå sina starka nävar det hårdaste hårdaste mot sitt eget huvud och kalla sig idiot och dumskalle. Det som inte hunnits med på länge var kärleksfulla tröstande evighetslånga björnkramar… Och att se sitt barn under en landstingsfilt med huvudet på enbart ett cellstoffunderlägg, liggandes på en madrass på golvet i ett avspolningsbart rum som ett anonymt bylte. I en miljö där avvaktan, skam och misär är slagorden för dagens arbete… Så fel! Få saker har genom livet gjort mig mer ledsen, orolig och skuldtyngd. Dessa bilder kommer aldrig någonsin att kunna städas ur mitt huvud och bara tanken på att de kommer att fyllas på med fler, får mig att rysa. Hur mycket Bahala Na jag än försöker uppbringa.

Vi lämnar allvaret och återknyter till den lilla blå cyberbåten ”TheSEWind”, som sedan förra månaden guppat runt på Atlanten i täten av fyrtiotusen andra. Den som låg på 47:e plats som bäst, remember? TheSEWind gav oss en strimma hopp till en vettig placering. Racet började närma sig sitt slut när rorsman Windrike en morgon sa; ”Å, jag måste kolla min båt, vi går i mål idag”. Han knappade in sig på sidan för att rikta in båten en sista gång. Det blev först alldeles tyst. Den fokuserade tystnaden övergick i en stilla suck. ”Äh fan, jag gick på grund för två timmar se’n”. Den blå båtens placering blev åttatusenfemhundra nånting, typ ännu sämre än någon tidigare placering. Nåja, det fanns fler sträckor att starta upp, därnäst påbörjades resan upp mot Europa. Och det gick liksom åt helvete redan från start. Typ efter första dagen hade rorsman Windrike halkat ned på 27000:e plats nånting och en eller annan bitterbutter kommentar hördes från köket. Och målet i Lissabon några dagar senare var ingen fröjdefull tillställning. De flesta andra cyberseglarna hade nog både kommit in, riggat av, dragit ett par öl och gått hem när rorsman Windrike gled förbi målbojen. Klart slut för TheSEWind. Nu kör vi IRL i stället.

Vår egen segling har verkligen startat bra. Vi är ju helt nya som seglare på Bosön och vi har under denna månad varit med på hela fem träningstillfällen. På träningarna har vi pratat trim, mätt fart och övat på manövrar och starter. De senare går faktiskt bara bättre och bättre. I många av träningsracen ligger vi som första båt både över start- och mållinje vilket är en ny upplevelse. Endera är vattnet halare eller så har båten fått spelet för vi gör ungefär likadant som tidigare. Tror vi. Frågan vi ställer är; hur är det möjligt att slå f18-seglare med våran lilla båt? Att ta ner gennakern var länge ett riktigt litet djävulsspel… som att hissa en flaggan åt fel håll, typ ner i marken. Handskarna gick sönder, ryggen värkte och armarna domnade. Så riggade vi om för femtielfte gången och plötsligt funkade det okej. Det har redan blivit fler och framför allt roligare timmar ombord på Vipern nu än det totala antalet timmar under hela förra säsongen. Vindarna har varit både byiga och busiga. Starka puffar med hårda kulor i, en del upp mot 10-12 m/s. Och vi har kört på!

Andra helgen i maj, var det dags för Lidingö Runt. Vi har varit med några gånger tidigare med Hobien, men aldrig med Vipern. Vi från Bosön som skulle vara med, hade erbjudits bogsering från klubben till starten vilket kom som en gåva. Man slipper då starta racet med att från början vara blöt, kall och ha trötta händer. Tre katamaraner i tåg efter en motorbåt, rena rama lyxen. Fast inte för Thompa som låg i stänket som en tyngd på sista kattan bakom motorbåten. Flerskrovsstarten som bestod av 23 båtar gick klockan tio. De flesta var stora trimaraner med så mycket segelyta, att hamnade vi bakom dem skulle vi blivit helt släckta och utan fri vind.

Trots att SMHI hade ”utlovat”, 5-10 m/s, var det nästan bleke och knappt styrfart vid starten. SWE250 befann sig på fel sida av startlinjen när det var 2 minuter kvar till starten men vi lyckades vända båten och kom i väg som tredje båt. Helt otroligt! Vinden tilltog och vi låg i ledning i 15-20 minuter innan en klubbkamrat seglade om, hmmm… fast högst förväntat att bli omkörd av en 20-fots foilande katta. Vi hamnade i stället som glad tvåa, en position vi höll i 2/3 av kappseglingen innan en stor trimaran (j**la Göran Wallmark) tog oss. Känslan av att ha ett fält av över tvåhundra båtar bakom sig istället för att ligga mitt i skiten, var fantastisk.

Tredjeplatsen försvarade vi så gott vi kunde i nya stråk av bleke men när vi närmade oss mål, hade ytterligare en katamaran och två trimaraner kommit ifatt. Nåväl, en sjätteplats var väl helt okej. Men sen hände nåt och den målgången som följde var betydligt coolare än vad cyberbåten ”TheSEWind” hittills lyckats med. Vi var fyra båtar framför mål, som låg helt stilla med alla segel hängande som deppiga trasor.

Ingenting hände. Den katamaran som vi hållit bakom oss större delen av tävlingen, låg jämte oss. Vem skulle bli tredje båt i mål? Vi, eller den andra katamaranen, nån av trimaranerna…? Alla låg och guppade. Plötsligt, som från ingenstans, fick vi en helt privat vindränna så vi kunde gå i mål med gennaker hissad och med full fart i trapets. Från noll till hundra och därmed i mål som tredje snabbaste båt Lidingö runt. Sen räknas ju allting om enligt regler för olika båtars olika kapaciteter, så vi kom 9:a bland flerskroven, 93:a totalt av de 211 som deltog men först av katamaranerna. Det var grejt. I ”Sittbrunnen” nämndes Windrikes framfart så här.

Dagen efter hade vi en mycket liten klubbtävling på Baggen med Hobien. Bara tre båtar var med och vi vann. Extrainfo (tråkig extrainfo): Leff var för dagen vår startbåt och deltog inte i racet. Sista helgen i maj, var det dags för klubbtävlingen Booregattan. I år fick den ingå i ett större sammanhang, nämligen ett klassmästerskap (KLM) under två dagar. Det roliga med det var att med stora påtryckningar från arrangörerna, anmälde sig så många som 15 båtar och sist ett större antal Hobiesar deltog i samma race var under SM-veckan 2010 i Malmö. Då var vi 10. Målet i år var att få 15 båtar på startlinjen för att få SM-status på kappseglingen och det lyckades, även om inte alla var där båda dagarna.

 

I första dagens resultat, som alltså gällde för båda tävlingarna, kom vi 2:a. Dagarna summeras; ”Klassmästerskap dag ett: Elaka vargen blåste idag så det var klart hejkonbejkon på Baggen. Ja… det regnade – till och med så det dånade mot mössan – men vi blev blöta av andra skäl. Faktiskt bara 4 team som höll sig på rätt sida av trampolinen under dagens alla fyra race. Windrikarna gjorde det inte, men tog ändå hem en 2:a plats. Vi blev av med en rorkultsförlängare i vurpan men å andra sidan fick vi inte bottenlera på masttoppen, det var det andra som fick”.

”Klassmästerskap dag två: Genomsköljda, urblåsta, vågmästare på ett helt galet Baggen. En riktig utmaning i vindbyar över 14 m/s. Maxfart 17.2 knop. Båtarna for runt som tvålkoppar och välte i parti & minut även idag. Så gott som alla team välte minst en gång under helgen, en del lyckades med fyra vurpor/dag. Grejer gick sönder, några blev rädda och deltagare bröt… vi var det enda teamet som fullföljde alla 9 race under dagarna. Men i sista racet diskades vi på grund av en tjuvstart”. Vi totalplacerade oss som tvåa i KLM. Två andraplatser i helgen med andra ord 😉 Inte illa.

Tänk om varje nyfödd bebis fick en låda, fylld med alla nödvändigheter för att kunna påbörja livets resa på bästa sätt? Normalt sett fungerar det ju så att butiker riktar sig till nyblivna föräldrar med dollartecken i ögonen. De hissar priser och bjuder in föräldrar i en alldeles galen köphysteri. Föräldrar handlar glatt både dyrt och lyxigt i tron om att dessa inköp gör dem till bättre och lyckligare föräldrar. I Finland, som faktiskt har den lägsta barnadödligheten i världen och där de (enligt flera studier) lyckligaste mammorna bor, de gör saker annorlunda. Där får varje nybliven förälder en låda som innehåller allt det barnet behöver när det föds. Själva lådan fungerar som säng, vilken är precis lika okej som en spjälsäng och madrass medföljer givetvis.

Varje låda innehåller sängkläder och filtar, kläder för alla årstider och sammanhang (allt från pyjamas till vinteroverall och vinterskor), handdukar och hygienartiklar, bilderböcker, leksaker och mycket mer. Lådan kostar ingenting. Det enda föräldrarna behöver göra för att få lådan är att gå på ett läkarbesök innan den fjärde månaden i graviditeten. Då får de välja mellan lådan eller ca 1300 kr. Nittiofem procent väljer lådan. Känns lite kommunistiskt så där med ”lika för alla”, och i detta fallet tilltalar det mig. Särskilt symboliken; att alla små bebisar ska vara lika välkomna till världen, även om villkoren kan vara olika.

Det första som görs när bebisar föds, är ju att räkna alla fingrar och tår. Det räknas 1-2-3-4-5 gång på gång, lite gulligt. Än har jag inte hört att man mäter fingerlängder. Hur har du det med dina fingrar, är ditt ringfinger längre eller kortare än pekfingret? Forskningen har nått nya höjder nu, nämligen sådana som handlar om fingrars längd. Man har kommit fram till att de flesta män har längre ringfinger än pekfinger medan det hos kvinnor råder det motsatta förhållandet mellan de båda fingrarna. Det hela beror tydligen på balansen mellan könshormonerna under fosterutvecklingens tidiga skede, alltså en koppling mellan fingrarnas längd och mängden testosteron som fostret exponerats mot i livmodern. I och med den högre exponeringen av testosteron löper de med kortare pekfinger högre risk att drabbas av prostatacancer. Å andra sidan har de snyggare ansikten. Och inte nog med det, ju kortare pekfinger i relation till ringfingret, desto längre är penisen i utdraget tillstånd (den forskningen skulle man väl vilja se va?) Summa summarum; det är skillnaderna i hur hormonerna aktiverar olika molekyler hos pojk- respektive flickfoster, som styr hur fingrarnas proportioner blir. Om jag tittar på mina egna fingrar får jag fram något som min pappa faktiskt konstaterat för länge sedan. Att jag inte är ”särskilt kvinnlig”. Nu tänker jag; Faktiskt kanske jag rent av kan vara en man…?

Oavsett om man är kvinna eller man, oavsett om man får höra att man är en kvinna eller man och oavsett om man känner sig som en kvinna eller man… bör man ta sig en titt på sina fingrar. De kan avslöja mycket om en, exempelvis vilken sexuell läggning man har. Ju större längdskillnad mellan pek- och långfinger desto större är sannolikheten att man är lesbisk . Detsamma gäller för män men bara hos de män som har flera äldre bröder (…ehhh?). Man ställde frågor om sexuell läggning kontra antalet syskon till 720 män och kvinnor.

Även graden av aggressivitet kan fastställas hos män genom en enkel fingerbesiktning. Ju kortare ringfingret är jämfört med pekfingret desto mer råbarkad är mannen. Om män i stället har längre ringfinger än pekfinger, görs större vinster på Londonbörsen och mer framgångsrika karriärer är troliga än för män som har lika långa pek- och ringfingrar. Vidare har man kommit fram till att ju längre en mans ringfinger är jämfört med hans pekfinger, desto mer sannolikt är det att han ses som attraktiv av kvinnor. Fast bene note!! Bara av kvinnor som inte har detsamma… för de var ju per definition lesbiska.

Om pekfingret är kortare än ringfingret är det större risk att du blir alkoholist, detta gäller oavsett om du är kvinna eller man. Den som har ett längre pekfinger än ringfinger har större benägenhet att drabbas av eksem, allergier och feber. Om du är kvinna är det också ökad risk för att du ska drabbas av bröstcancer. Däremot har du större chans att behålla ett jobb och bli rik. Om ringfingret i stället är längre ska du enligt studierna ha lättare att bli duktig på att spela ett musikinstrument och lättare att utöva fysisk aktivitet och bygga muskler.

 

 

A: De som har ett ringfinger som är längre än pekfingret är ofta charmiga, analytiska och har lätt att få folk att tycka om dem. Men de är också mer aggressiva och bestämda. En A-person kan prata sig ur de flesta situationer och är bra på att lösa problem. Jobbar ofta med vetenskapliga yrken.

B: De som har ett pekfinger som är längre än ringfingret har ofta bra självförtroende och en ”gör det själv”-attityd. De behöver egentid – särskilt när de ska fokusera på en viktig uppgift – och de gillar inte att bli störda då. De söker dock ofta efter andras uppmärksamhet och har ett behov av att uppnå saker.

C: De vars pek- och ringfingrar är ungefär lika långa är ofta fridfulla och lugna personlighetstyper. Välorganiserade personer som är omtänksamma och vill att alla i omgivningen ska må bra och försöker undvika konflikter i alla lägen. Det är lojala människor som ofta är bra partners. C-personer är ofta förnuftiga människor som styr undan från problem och konflikter. Men om de blir pressade och trängda kan de brusa upp ordentligt.

Har du kortare pekfinger än ringfinger på högerhanden är du trevligare mot kvinnor.  Med kortare pekfinger än ringfinger gör man bättre ifrån sig i matematik, med omvänt förhållande mellan fingrar blir det omvända provresultat.

Sammanfattningsvis enligt amerikanska forskare vid University of California at Berkeley och brittiska forskare… i publikationer i tidskrifterna Biological Psychology och Biological Psychology: Kortare ringfinger har de med gott självförtroende. Som är rika, allergiska, febriga, oattraktiva, har behov av egen tid och är råbarkade arbetsnarkomaner med bröstcancer. De som i stället har ett längre ringfinger är attraherande framgångsrika, charmiga, analytiska men aggressiva och alkoholiserade muskelbyggare som gör många börsvinster. De löser problem, spelar instrument och har längre penisar dock med risk att få prostatacancer. Nä, nu släpper vi den här skiten va?

På tal om att fingra på mycket och lägga näsan i blöt här & där. Varje månad har vi som alla andra en hel del ”ideellt” arbete. Dessa har sin grund i föreningsliv, familjeliv och båtklubbsliv. Exempelvis sågs vi bärandes på en plastsäck på Näsbyparks båtklubb, i hårt fokus med att plocka skräp. Å ena sidan. Å andra sidan med böjda halsar spanandes så långt vi kunde för att se en liten strimma rök, vilken signalerade att grillen tänts. Detta i sin tur betydde att man kunde köa för en hamburgare… vare sig den var förtjänad eller inte. Inte bara hamburgare utan också vin eller öl.

Förutom att vi sopat, krattat och plockat skräp runt motorbåten, har vi också skurat den invändigt och utvändigt. Målat, vaxat, pumpat ur bränsle och bytt några detaljer. Hon skuffades också i plurret till slut, sista fredagen i maj. Inte utan bekymmer så klart, själva ”skuffandet” tog dessvärre flera timmar eftersom nycklar glömdes, bränsle likaså och slutligen var batteriet slut. Tomt. Kaputt.

Vi har setts i fler hamburgersammanhang, nämligen som stödjande, tillika hamburgerstekande ”föräldrar” i innebandycupen vid namn Täby Open. Kan säga… Big Burgers hamburgare är verkligen greasy, urrrrk! En grill, feta hamburgare som trasades sönder och cirka 30 hungriga grabbar var ingen lätt rotation att hålla igång. Vi själva har numera rutin på att, i samband med seglingsträningen, köra varje torsdagsmiddag i hamburger/korvkiosken Presto på Lidingö. Lite äckligt faktiskt, men varje gång frågan ställs, garanterar grabbarna i kiosken kötthalten till minst 80% och berättar stolt att det är Solna korv som serveras. Ingenting annat. Hamburgare och korv på längden och tvären i maj alltså.

 

Fler händelser: Idas önskemål till födelsedagen var att få ett trägolv på sin balkong. Så då fick hon det. Vi åkte till brädgården och köpte virke, fyllde upp hissen och lassade av allt på 10:e våningen. Högt där uppe kämpade Thompa, skicklig som få, och ett antal timmar senare var det klart. Skitsnyggt och proffsigt gjort.

  

Träningen har legat nere till förmån för 1) förkylningar, 2) segling, 3) återhämtning av nerver. Eller ”nere” stämmer inte, men med klart nedbantade ambitioner i alla fall. Årets vårrus gick av stapeln och för min del var det mitt sextonde tantspring. Vårruset har funnits sedan 1989, då det gick i sex städer och totalt 14000 löpare deltog. Det var samma antal som i år var med på bara den ena av de båda dagar i Stockholm, och så lika många nästa dag. Som vanligt hängde regnet i luften och det var bistra vindar. Perfekt för springningen men mindre perfekt för picknicken. Efter målgång bytte jag om till långkalsonger och T-shirt i merinoull + två långärmade tröjor, två jackor och vantar. Torrt från topp till tå inför en stund i gräset efteråt ihop med tjejerna.

Mitt första vårrus minns jag som otroligt solig och varmt. Jag minns exakt var vi satt och vad vi åt. Då för tiden fick varje lag grillad kyckling, potatissallad, baguette, pålägg, mjukostar, choklad med mera och cider att dricka. Senare år har vi fått prova på en massa olika produkter ur en välfylld kasse (se bild) men i år var det ett par paket smörgåspålägg, tortillabröd och keso. Inget chokladgott och bara vanlig ramlösa utan ens citron. Däremot en burk curry?!? Och goodiebagen sen; tre tamponger, två trosskydd, en städduk och en chokladkula. Va´ faaan händer i världen!?

Lille Pumakissen har deltagit i en proaktiv veterinärbesiktning, alltså på inget sätt en besiktning av veterinären utan snarare av själva katten. Han är ändå 12 år, lite gråare än grå, kräks ibland, har blivit misstänkt kelig och ser sådär halvdassig ut. Så det var dags. Att få in honom i transportburen var alls inget svårt, att få honom att medverka hos veterinären inte heller och när besiktningen var över nästan skuttade han in i buren igen. Betyg: Över förväntan ”Mvg A +”. Veterinären intygade att vi hade att göra med ett mycket gott exemplar av uppfyllt gammalt kattskinn (vilket även syns på bild för den som tvivlar). Puma håller nog några år till.

Nu till månadens roligaste 😉 Det började med en helt vanlig födelsedag. Vi firade ett annat uppfyllt gammalt skinn, nämligen storasysteryster. Mia och Gösta hade gjort ett mycket trevligt kalas à la ”På spåret”. Det var film på TV:n där vi färdades i bil mot olika mål och fick gissa på delmål med olika poäng. När vi väl kommit fram, var det allt ifrån delfrågor, smakprover, visuella uppgifter, musikfrågor och kryssfrågor. Vi jobbade i par. Exempelvis var Pelle och Thomas tillsammans lag ”bänken” medan Ville och jag var lag ”fåtöljerna”. De vann och vi förlorade, resten kom där emellan. Det var fantastiskt underhållande och professionellt utfört. En otroligt trevlig stund med många skratt från magen…

 

I present fick Mia en turridning. Hon och jag tog oss till ett stall med Islandshästar söndagen efter födelsedagen där vi fick hämta hästar i hagen, göra i ordning dem, rida på volten några varv och sedan ut i skogen ett par timmar. Det var skritt, tölt och galopp och min kuse ”Katla” gjorde allt detta men inte på mina kommandon. Hon följde snarare hästen framför. Stannade den, stannade Katla. Galopperade den, galopperade Katla. Jag bara åkte med och det var så himla kul. Och lite läskigt.

Våra övriga sociala förlustelser kommer här i kortformat: Thompa till Göteborg t.o.r hos Malin. Det har varit öppet hus-kväll på Byäng. Och en annan kväll sommarfest à la Ascot party, först i skolan och sen med mat på Jakthornet. Schlager-EM såg vi hos Manne och Jim fast åt mat tillsammans först på Klappbryggan i Åkersberga. Spec-tanterna, de forna kollegorna från Skärgårdsstad hade träff med på Kabyssens uteveranda i Vaxholm. Herregud… hur mycket kan man packa in på en månad?

Det var maj månad det, långsamt fången, snabbt förgången. Vi avslutar med sånt som smörjer själen, lite sköna toner. Även om Måns Zemmelbulle, hur snyggt som helst med sina tolv tolvor, tog hela klabbet i Wiens uppsättning av schlager-EM, så är det inte han som får avsluta maj. Tyvärr. Snart är det dags för årets höjdpunkt. Segling i Grekland. I år för för femte gången. Njut av värmen som snart kommer och don´t forget… ”Bahala Na”!